"Guantánamosvensken" Mehdi Ghezali vädjar genom sina advokater på DN:s debattsida om att få bli lämnad i fred. Advokaterna redogör också kort för hans senaste resa och berättar om de påhopp de själva utsatts för som försvarare av Ghezali. Det är från många synpunkter en utomordentligt sorglig och upprörande historia.
Det övergrepp Ghezali och hans medfångar utsatts för i Guantánamolägret är avskyvärt, oavsett vad de kan tänkas ha gjort sig skyldiga till. Det strider mot internationell rätt och har givetvis satt spår för livet hos de drabbade. Ingen av oss kan föreställa sig vad det gör med en människa att vara inspärrad under så vidriga omständigheter månad ut och månad in utan att känna till varför eller veta när denna plåga ska ta slut. Lägg därtill minimal kontakt med nära och kära, och att fångvaktarna har uttalade order att inte ha normala mänskliga relationer med de inspärrade. Så långt borde vår inlevelseförmåga kunna sträcka sig att vi förstår att en sådan erfarenhet förändrar livet för alltid. Hur det sker och vilka konsekvenser det kan få är däremot bortom vår fattningsförmåga.
Ghezali må ha handlat såväl aningslöst som obegripligt i våra ögon, men såväl amerikanska som pakistanska myndigheter har släppt honom fri. Vår vrede borde inte riktas mot en enskild person utan mot dem som satt hela det internationella rättssystemet i gungning och därmed riskerat allas vår rättssäkerhet. Att rikta vreden mot ett av rättsrötans offer är att underminera den grund vi alla står på, alla vi vanliga medborgare som någon gång kan behöva rättssamhällets stöd.
