Proteststormen växer mot vad som uppfattas som saktfärdighet när det gäller att få fram stöd till det jordbävningsdrabbade Haiti. Det kan möjligen förstås som ett utslag av förtvivlan över situationens allvar. Men det är knappast vare sig rimligt eller konstruktivt.
Haitis statsledning verkar utslagen, sannolikt stora delar av de ansvariga för den lokala infrastrukturen likaså. FN-ledningen på plats finns bland offren, och snabbt influgna experter har få nyckelpersoner att tala med och begränsade möjligheter till överblick. Deras uppgift är omöjlig, och de sliter säkert till det yttersta av sin förmåga just nu. Samtidigt är trycket enormt från omvärlden, som kanske styrs mera av hemmaopinioner än av förståelse för de faktiska behoven på plats.
Att det under dessa omständigheter förekommer felbeslut, misstag, korruption, våldsamheter och all sköns mänskliga tillkortakommanden är närmast oundvikligt. Tids nog får de som har verktygen för det utvärdera allt detta så att världssamfundet kan lära för framtida behov.
Just nu behöver de drabbade och de som vill hjälpa dem omgivningens odelade stöd. Anklagelser hit och dit hjälper inga jordbävningsoffer.
Det bästa vi kan göra på avstånd är att ge dem resurser med våra gåvor och innesluta dem i våra förböner. Samt, inte minst, att hålla ut med detta under åratal framöver, när landet ska byggas upp igen.
