Mona Sahlin har fått sin röda, fina och dyra handväska i 50-årspresent av en väninna. Är den en symbol för "politikernas människoförakt"? Och skulle hon stå mer för "social jämlikhet" om hon inte använde den - eller åtminstone inte lät sig fotograferas med den? Inte alls, om ni frågar mig.
Det vore väl höjden av otacksamhet att inte använda gåvan från väninnan. Och det skulle väl snarare sända dubbla budskap om hon bar den i smyg. (Hur nu det skulle gå till?). Sedan förstår väl varenda kotte att Sahlin som partiledare skulle ha råd att köpa väskan för 6 000 kronor också för egna pengar.
Konsumtionssamhället med dess köphysteri är förvisso en utveckling som är oroande. Här finns faror både med tanke på natur och miljö, hur vi använder våra resurser i en värld med stora skillnader samt med tanke på spiralen av inre tomhet som överkonsumtionen riskerar att föra med sig.
Men klyftorna blir knappast mindre av politiker som försöker dölja sitt välstånd. Och ingen blir lyckligare av att de ska tvingas redovisa varje privat inköp offentligt. Det borde väl till och med vänsterdebattören Göran Greider förstå.
Eller kanske hör han till den vänstersort som tycker att gavellägenheten i hyreshuset hellre får stå tom än ta "ojämlikheten" med att någon får ett extra fönster. Vill man verkligen göra något åt klyftorna i samhället gäller det nog att komma med mer konstruktiva förslag än att Mona Sahlin ska ställa handväskan i garderoben.
