Det fattiga Haiti har drabbats av en jordbävningskatastrof av förfärande proportioner. Rapporterna är fyllda av förlamande rädsla, sorg och uppgivenhet. Just därför är det betydelsefullt och hoppingivande att myndigheter, organisationer och vanliga gräsrötter runt om i världen så snabbt kommer på tå för att erbjuda hjälp.
Men det är lätt att olika biståndsinsatser snubblar över varandra i sin iver att komma först, en iver som tyvärr inte bara bottnar i vilja att hjälpa, utan också i en önskan att synas och höras i mediebruset.
Problematiken kom på bordet när biståndsminister Gunilla Carlsson intervjuades i Morgonekot om Sveriges möjliga insatser för Haiti. Island har redan ett katastrofteam på plats, men Sverige har bara sänt ett par logistiker, sa reportern anklagande. Underförstått: Varför är inte Sverige med i tävlingen om vilket land som är mest hjältemodigt i Haiti?
Biståndsministern fick tillfälle att förklara det som borde vara självklart, men som behöver upprepas om och om igen: När kaos råder måste hjälpinsatserna vara extremt välorganiserade för att göra verklig nytta. Om alla rusar in med sin egen hacka riskerar man att bidra till kaoset.
Därför är det angeläget att man förmår luta sig mot den expertis som upparbetats genom åren, framför allt inom FN. Ingenting är mer värdefullt i en situation som denna, när infrastruktur i stort sett saknas, än att de övergripande besluten läggs hos prestigelösa människor med lång erfarenhet av liknande situationer. De kan ingjuta lugn, arbeta metodiskt och bör ges tillgång till världssamhällets samlade resurser. De svenska logistikerna kan vara guld värda i detta skede, liksom de pengar som Sverige ställer till förfogande med omedelbar verkan.
Som enskilda givare kan det vara välbetänkt, inte minst initialt, att ge till stora organisationer som har direkt tillträde till den centrala räddningsledningen. Som givare måste vi också ge den organisation som får våra pengar frihet att använda dem där de bäst behövs. Erfarenheten säger att stora katastrofer med extrem mediebevakning ibland rycker loss mer gåvor än man rimligen kan använda i det aktuella sammanhanget. Samtidigt finns det många platser som hamnat i medieskugga men som är i akut behov av hjälp.
Vi måste lära oss leva med att mottagarorganisationens professionella bedömning av var pengarna bäst behövs får övertrumfa vår ofta mediestyrda välvilja.
