Historien ska inte politiseras. Men det är inte heller vad det är frågan om när riksdagen med en rösts övervikt beslutade att erkänna folkmordet mot armenierna 1915. Det kan också bli en politisering att förneka det som är att betrakta som ett historiskt faktum. Nu erkändes folkmordet med en rösts övervikt, där fyra borgerliga riksdagsledamöter röstade med oppositionen.
Ett antal alliansledamöter som röstade mot beslutet lär också innerst inne vara glada över utgången. Även folkpartister, kristdemokrater och centerpartister betraktar i sak massakern på 1,5 miljoner kristna som ett folkmord, men har motvilligt, och med en rad reservationer och garderingar, ställt upp på moderaternas linje.
Till och med i utrikesutskottets majoritetstext inför omröstningen konstaterades: "... att det som drabbade armenier, assyrier/syrianer och kaldéer under det osmanska rikets tid sannolikt skulle betraktas som folkmord enligt 1948 års konvention, om den hade varit i kraft vid den aktuella tidpunkten."
Att Turkiet nu kallar hem sin ambassadör är inte överraskande. Utrikesminister Carl Bildt har säkerligen också rätt i att det strular till relationerna en del. Men det är samtidigt viktigt att sätta press på Turkiet gör upp med sin historia.
Riksdagen har nu bekräftat krigsmassakerna, och kallat dem vid deras rätta namn. Det är samtidigt en påminnelse för Turkiet om att förföljelse av kristna minoriteter inte får fortgå heller i dag, och att de mänskliga rättigheterna aldrig får ignoreras.
Läs också vad jag skrev i Dagens huvudledare inför beslutet.
