Melodifestival. Fullsatt nationalarena. Minutiöst planerad miljonrullning. Välrepeterat. Koreograferat. Dresserat. Ljud- och ljussättning inte av denna världen.
Slutligen: en vinnare. Grande finale!
Vinnaren på väg in på scen för att ta emot melodifestivalens Sångfågelstatyett.
Då! ...står ett par lite vilsekomna män i vägen för kameran, de har skrivit vinnarlåten. Plötsligt åker hela konkarongen hiss till nivå med firmafesten i Tjötaholm. Studioman i bild som rycker och drar i de två. Intervjufrågor som inte hörs. Frammuttrade, säkert odödliga, svar faller som stenar mot scengolvet. Förvirring.
Är inte de där gliporna underbara? När ytan brister och Verklighet smyger in på scenen bakvägen.
Sångfågelstatyetten?
Åh, den överlämnades lite taffligt, som när man skickar med matsäcken i ytterdörren med en unge som ska på läger, och bussen väntar.
Ibland känns den uppfriskande, den mänskliga faktorn. Som när man äntligen får av sig de klämmande finskorna och kan vicka på tårna.
