

Birger
Thureson
Högerextremister, som kallar sig nationalister, samlades i Lund för att hylla sin idol Karl XII, krigarkungen som dog den 30 november 1718. Handlingen i sig kan tyckas rätt oförarglig, även om nynazismen verkligen inte är det. I synnerhet som man firar att krigarkungen dog, och inte att han föddes.
Men dödsfirarna möttes av vänsteraktivister, som tyckte det var kul att provocera och bråka och kasta gatsten på polisen samtidigt som de krävde, att fascisterna skulle bort från gatorna.
En del vänstergrupper som numera hörs och syns på gator och torg tycks dela böjelsen för antidemokratiskt våld med den fascism man säger sig bekämpa.
Kontraproduktivt är ordet. Pinsamt korkat duger också som beskrivning.
Varför göra nynazisterna tjänsten att skapa uppmärksamhet kring deras sjuka trånad efter svenska krigarkungar, och dessutom få dem att framstå som offer?

Birger
Thureson
Hur gick det till? Den frågan är medierna ganska duktig på att besvara.
Snabbt får vi händelseförloppet kring attentatet i Bombay beskrivet för oss. Men den viktiga frågan är egentligen inte hur, utan varför.
Har vi svaret på varför en tragedi inträffar, så finns möjlighet att göra något åt orsaken och därmed undvika upprepning.
När de indiska elitsoldaterna sköt ihjäl terroristerna i Bombay var det, av två skäl, bra att åtminstone en av dem inte dödades utan greps. Skäl 1: Ett människoliv är ett människoliv. Skäl 2: Det blir lättare att få svar på frågan varför detta blodiga och välplanerade dåd genomfördes, om en av gärningsmannen kan tala.
En rubrik i Svenska Dagbladet den 30 november äger just detta: "Levande terrorist nyckel för utredarna".
En död terrorist berättar inte mycket. En levande kan, i bästa fall, ge hjälp att tolka verkligheten.
Det finns hur mycket som helst att säga om det som skett i Bombay de senaste dagarna. Jag nöjer mig just nu med denna reflektion: Det är viktigt att prioritera frågan varför, att söka rötterna till hat och våld och inte bara låta hämndlystnaden meja ned allt liv.
Jag menar inte att man ska ta i terrorister med silkesvantar. Men jag menar att vi måste leta nyckeln till ett låst läge. Det som skett i Bombay är inte en isolerad händelse, utan ett alltför ofta upprepat mönster, om än inte varje gång i så stor skala.
Kampen mot terrorismen för man inte bara med vapen. Det kräver också att vi söker svar på frågan: Varför? Just nu finns stor risk att den indiska regeringen av opinionen tvingas visa en kontraproduktiv handlingskraft innan man vet tillräckligt om dådets bakgrund.
Skruvas motsättningarna mellan två kärnvapenmakter upp till en explosiv nivå - det faktum att attentatsmännen tycks komma från Pakistan är komprometterande för Indiens gamla antagonist - då riskeras mer än ett par hundra människoliv.


Birger
Thureson
Första advent, och jag läser om den danske pastor som tycker att tomtens sanna natur är djävulsk och att man som kristen därför ska ta avstånd från tomtar.
Då är det väl plats för en bekännelse. Julen 2007 var jag själv tomte, klädde ut mig och smög först ut ur huset där mina barnbarn bor med sina föräldrar, och sedan kom jag genomskogen, mot huset, med en lykta i handen och julklappssäcken på ryggen. Mycket effektfullt, och mycket uppskattat, om jag får säga det själv.
Jag kan förstå den danske pastorns ambition att låta kyrkan vara tomtfri zon. Tomten hör inte naturligt till kyrkans rekvisita. Men jag har svårt att se det djävulska i att skrockande vänligt fråga efter alla snälla barn. Möjligen skulle jag vilja kristna tomten så tillvida, att erbjudanden om gåvor gäller alla, inte bara de snälla. Det skulle vara mer i överensstämmelse med det evangelium som säger, att Gud älskar oss alla. Som vi är. Där sätter han sedan in den förvandlande kärlekens kraft, så att vi blir mer Jesuslika.
Det är säkert helt riktigt att tomten har sitt ursprung i förkristen tid och vidskepliga föreställningar. Men faktum är ju att vi införlivat många ursprungligen hedniska ting med en kultur, som kallar sig, eller åtminstone kallat sig, för kristen. Man kan byta innehåll i ord, och man kan byta innehåll i symboler och riter. Det gäller bara att veta vad man menar. Och gör.
I ett varuhus i Florida, där man året runt säljer julsaker, såg jag en gång en tomte som böjde knä vid Jesu krubba. Faktiskt var det riktigt fint. Alla knän ska en gång böjas för Honom, säger skriften. Och nu när vi går in i adventstid är detta huvudspåret: Konungen kommer, men inte som konungar brukar, utan i enkelhet och ringhet. Gud blev människa, för att människan skulle kunna bli vad Gud skapat henne till.
Inför Honom får vi böja våra knän, våra ambitioner, vår vilja - när allt inordnas under Honom faller allt på plats.
Också tomtarna.

Håkan
Arenius
Folket, både de som gick före och de som följde efter, ropade: "Hosianna Davids son! Välsignad är han som kommer i Herrens namn. Hosianna i höjden!"
Matteus 21:9
En polis kan stoppa oss i lagens namn. En demokratiskt vald politiker kan påstå sig komma i folkets namn. I media yttrar sig folk i vetenskapens eller i humanismens namn. Allt detta ställer vi upp på.
Men att komma i Herrens namn?
Den tid är förbi när det fanns en grundläggande enighet om vem "Herren" var och någon gavs rätten att tala i hans namn. I vår tid kan inte Herrens språkrör tala uppifrån och kräva åtlydnad. Det är inte säkert att det är en förlust. Tvärtom! Julen predikar underifrånperspektiv, Gud som människa.

Elisabeth
Sandlund
En ny undersökning, presenterad vid Läkarstämman, visar att 35 procent av de svenska läkarna är positiva till aktiv dödshjälp. 40 procent avvisar tanken och resten svarar att de inte vet. Här går det att läsa mer om undersökningen.
Andelen positiva läkare är större än väntat. Resultatet visar att det brådskar med en seriös debatt i dödshjälpsfrågan. En sådan har förutsättningar att komma igång efter förslaget från Statens medicinsk-etiska råd där bland annat möjligheterna till läkarassisterade självmord diskuterades.
Ett argument som används av förespråkarna är att sådant redan förekommer i Sverige. Man antar att det finns läkare som skriver ut mediciner till svårt sjuka patienter som de vet att de kan komma att använda för att avsluta sitt liv i förtid. Så kan det mycket väl vara. Men det är knappast ett skäl för lagstiftning i den riktningen. Som så ofta i etiska frågor måste man skilja mellan en beskrivning av verkligheten (att något förekommer) och ett normativt beslut (att något bör förekomma).
Debatten om dödshjälp behöver föras på en mycket mer sofistikerad nivå. Och det är en diskussion där många röster behöver höras, inte minst de kristna.

Håkan
Arenius
Kanske borde vi konfirmeras i 50-årsåldern i stället?
Frågan ställs av författaren och kulturjournalisten Ulrika Knutsson i tidskriften NOD. Hon förklarar: "Några av oss har sänkt garden och längtar efter den kristna kyrkan som en opolitisk, tolerant (?) sfär med plats för de riktigt svåra frågorna, en fristad för det andliga, otränade, sinnet."
Ett intressant förslag. Vem tar den kastade handsken?

Håkan
Arenius
Välkommen till en köpfri dag! Jo, den firas i stora delar av världen just den 29 november. Enligt hemsidan www.bnd.nu är det "en internationell kampanj som syftar till att väcka medvetenhet om konsumtionsmönster världen över, och visa på alternativ."
I mitt hus- och livorgan Nerikes Allehanda har man denna dag tagit in ett inlägg som påminner om en köpfri dag på debattsidan. För säkerhets skull har man ägnat hela ledarspalten på samma uppslag åt en text med rubriken "Vägra delta i den köpfria dagen". Den som vill förbättra villkoren för världens fattiga och få ner arbetslösheten ska i stället gå ut och handla, heter det frejdigt. "Bli lyckligare med en ny mobiltelefon", är slutsatsen. Ja, i så fall på bekostnad av de fattiga gruvarbetare i Kongo som under miserabla villkor tar fram för mobiltelefonen oundgängliga metaller.
Jo, jag vet, vi ska ju shoppa oss ur krisen. Ändå blir jag alltid lika förvånad över att konsumtionsfundamentalisterna verkar få hjärtat i halsgropen så snart någon antyder att vi skulle låta bli att handla en 365: tedel av året. Att hjulen behöver hållas i gång är ju uppenbart liksom att många har fått det bättre genom handel och konsumtion. Man behöver inte bestrida detta för att man påpekar att klyftorna i världen har ökat och att det inte är så säkert att konsumtionen behöver öka just bland oss som redan har mer än vi behöver. Man måste inte vara julhandelshatare för att man ställer frågor om vad konsumtionssamhället gör med oss och hur vi kan identifiera och komma till rätta med dess avarter - som gruvhanteringen i Kongo till exempel. Tvärtom! Om vi inte använder åtminstone en enda dag om året för att reflektera över vad den allenarådande konsumismen gör med oss kanske vi inte upptäcker om vi likt lämlar är på väg mot stupet för att vi rusar med flocken.
Jag sysslar just nu med de kristna samfundens historia i Sverige, och plötsligt slår det mig att det finns likheter mellan det religiösa enhetssamhället för dryga hundra år sedan och dagens konsumtionskultur. De självklara anspråken på tolkningsföreträde har förbluffande likheter och dissidenter behandlas på likartat sätt, även om metoderna naturligtvis skiftar.
Så om du låter bli att handla i dag: vad du gör, skylta inte med det! Samhällsomstörtande verksamhet måste hanteras med stor försiktighet.

Birger
Thureson
Under tre oktoberveckor satt jag nästan dagligen och samtalade med gynekologen och kirurgen Denis Mukwege, chef för Panzisjukhuset i Bukavu, östra Kongo-Konshasa. Intervjun kommer att ingå i en bok om det sexuella våld som med brutal kraft drabbar kvinnor i konfliktens Kongo.
Denis Mukwege har som få andra blivit dessa kvinnors röst i världen. Han syr inte bara ihop de sargade som kommer till sjukhuset, han står upp och höjer sin röst mot orättfärdigheten. Lågmält, men med profetisk auktoritet och sanningslidelse, säger han världen sanningen - nämligen att man blundar för den giriga och illegala jakt på Kongos naturresurser, som ligger i botten på konflikten. Och att man glömmer de allra svagaste - kvinnorna och barnen.
Nu nås jag av nyheten, att Denis Mukwege är en av dem som den 10 december ska få ta emot FN:s pris för "enastående bidrag till stöd för och försvar av mänskliga rättigheter och grundläggande friheter". Det delas ut i New York, på den dag som FN deklarerat som de mänskliga rättigheternas dag. Mukwege delar priset med fem andra personer, varav två får det postumt, och med organisationen Human Rights Watch. Priset, som delas ut vart femte år, har tidigare gått till sådana personer som Martin Luther King, Nelson Mandela och Jimmy Carter.
Denis Mukwege är, kan man säga, en frukt av svensk mission. Hans far var pastor i CEPAC, den svenska pingströrelsens dotterkyrka och samarbetspartner. Denis Mukwege kunde fullfölja sina studier med stöd från Sverige. Han är i dag aktiv i CEPAC, och chef för Panzisjukhuset, som drivs av denna kyrka.
Jag har sett Denis Mukweges arbete på nära håll, och jag kan bara säga: Han är en mycket värdig vinnare av FN:s mänskliga rättighetspris. Och han är en strålande representant för den växande afrikanska kristenheten. Han är dessutom ett föredöme för alla Jesu lärjungar - att följa i Mästarens fotspår är att ta ställning för de svaga, mot förtryckarna. Oavsett var vi bor och verkar.

Thomas
Österberg
Att de flesta av de 130 dödsoffren i på lyxhotellen i Bombay är indier nämns då och då i nyhetsrapporteringen, men koncentrationen ligger uppenbart på turisterna från väst. I fallet med flygplatsockupationen i Thailand handlar det likaså om frustrationen och oron för de tillresande turisterna.
Jag vet att detta är dramaturgin i nyhetsrapportering, och även vi på Dagen hittar ofta vinkeln utifrån om det finns svenskar eller andra västerlänningar på plats. Och självklart ska detta rapporteras. Men ändå. Jag kan inte låta bli att förundras över självcentreringen i vår mentalitet. Farhågor om en inställd semesterresa till jul överskuggar utsattheten hos folken i Indien och Thailand i vårt tänkande.
Inte ens ruskiga terrorattentat sticker hål på bubblan av instängdhet. Vad är det som håller på att hända med oss?

Birger
Thureson
Så går det i ett land, där man inte längre får säga "Merry Christmas" eftersom julen ska vara en avsakraliserad högtid. Det skriver The Wall Street Journals biträdande opinionsredaktör Daniel Henninger i en krönika, där han ger sekulariseringen skulden för finanskrisen.
Det är en prisad journalist med högt anseende och stor inflytande som väljer en ovanlig vinkel när han söker orsakerna till den ekonomiska tsunami, vars epicentrum finns i den amerikanske bolånemarknaden.
Aktörerna på finansmarknaden har spelat moralisk hasard i jakten på rikedom, menar Henninger. De marknadsekonomiska storheterna risk och vinst måste balanseras av ansvar, återhållsamhet och ett känsligt samvete. Moraliska begrepp, alltså.
Men moral är inget som växer på träd utan något som måste läras, föras vidare, och det sker inte i ett sekulariserat samhälle. Det menar Henninger, om jag förstått honom rätt.
Poängen för ett hälsosamt marknadsekonomiskt samhälle är inte att religion frälsar, utan att religion håller aktörerna inom moraliska gränser. Men, skriver Henninger, vi suddar i stället ut gränserna.
Och då går det som det går. Sekulariseringen har varit olycklig för USA, hävdar The Wall Street Journals redaktör, eftersom moraliska råmärken försvunnit.

Håkan
Arenius
"I inget annat land har jag mött så många som påstår att kyrkan trycker ner, pådyvlar dogmer och binder folk vid skuld och skam. Så snart jag själv går till kyrkan slås jag av raka motsatsen. Ingenstans har jag lyssnat till präster som pådyvlat sy lite av dogmer och moralism som i Svenska kyrkan."
Detta skriver Harry Månsus i sin nyutkomna bok "Min resa". Vår kulturredaktör Inger Alesig recenserar den i dagens tidning.
Kan det vara så att kyrkan upptäckte sitt destruktiva beteende för sent, när den ändrat sig hade redan folket vänt kyrkan ryggen - och tagit med sig sina negativa bilder. Att tala om för dem som var kvar hur vidsynt man blivit båtar ju föga om de verkliga adressaterna inte lyssnar. Kanske får också Svenska kyrkan bära hundhuvudet för de tvärsäkra frikyrkorna? Det faktum att man uteslöt många trossyskon för saker som man sedan i all tysthet tillät har svenska folket aldrig förlåtit, och det är begripligt.
Ofta har jag föreslagit helsidesannonser med en text av typen: "Förlåt oss! Vi menade väl men det blev så fel. Vi har ändrat oss. Hör av dig så får vi tala om vad det var som gick snett." Men få ser vidden av det som skedde och de flesta vill släta över och gå vidare. Den attityden har större del i kyrkans återtåg i Sverige än vi förstår eller vill inse. Att spä ut evangeliet som någon sorts kompensation är lika illa. Att kyrkan aldrig kan hålla en stadig kurs mellan dikena!

Elisabeth
Sandlund
Vad händer med prästers och pastorers rätt att säga nej till att viga samkönade par om det blir ett regeringsskifte vid valet 2010 eller senare? Alla de som är oroliga för att det blir vigseltvång får vatten på sin kvarn av Dagens enkät med riksdagsledamöterna. Många s-, v- och mp-ledamöter anser att vigselrätten ska förbehållas dem som säger ja även till samkönade vigslar.
Å andra sidan är det många, både i dessa tre partier och i de fyra regeringspartierna, som trots upprepade påminnelser inte velat svara på frågan. Därför är utfallet osäkert. Det är trist Vi hade hoppats på betydligt större uppslutning men var också inställda på att det skulle vara åtskilliga som inte ville eller kunde ge ett besked. Enkättrötthet är en förklaring, alltför stort mailinflöde en annan. För båda dessa kan man ha en viss förståelse. Det är värre om det är så att många riksdagsledamöter inte vågar svara därför att de är rädda för att avvika från en ännu inte fastslagen partilinje i frågan.
Frågan om samkönade äktenskap är inte vilken politisk fråga som helst. Den har att göra med grundläggande värderingar och det är orimligt att kräva att riksdagsledamöterna ska rösta emot sitt samvete i kommande omröstningar. Och då borde de rimligen också kunna ge ett besked om hur de ser på följdfrågan med den fria vigselrätten.

Birger
Thureson
Ska socialstyrelsen göra rent hus med dålig städning inom vården? Det är tydligen översynen som det är fel på - kommunernas ansvar, men samtidigt landstingens revir, vilket leder till oklarheter. Nu vill socialstyrelsen se över lagstiftningen som reglerar översynen.
När jag skrev här på ledarbloggen om Lort-Sveriges återkomst fick jag kommentarer från två städare, som bekräftade slarvkulturen.
Men det är ingenting mot de reaktioner läkaren Björn Bragée fått. Det var han som larmade Rapport, när han blev cancerpatient på Danderyds sjukhus och upprördes av smutsen i vårdmiljön. Nu får han rosor från sjuksköterskor och bekräftande brev från andra patienter och blir hyllad i alla tonarter.
På SVT:s hemsida berättar han om hur han först tog kontakt med sjukhusledningen och socialstyrelsen - utan resultat. Han blev, anser Bragée själv, närmast arrogant bemött. Men när han tog kontakt med Rapport började det hända saker.
Han skildrar livfullt när han hörde reporterns och fotografens bestämda steg i sjukhuskorridoren. Det var som en demokratiorgel, säger han. Och så filmade man, bilderna av dammlager och bakteriebomber i form av ruttna spånskivor sändes, saker och ting åtgärdades direkt på sjukhuset, och till och med socialstyrelsen fick ändan ur vagnen.
Nu konstaterar läkaren som blev patient att medierna verkligen behövs. Och jag gillar hans uttryck "demokratiorgel".
I stater där den tystas, där gror demokratin igen.
I Sverige kan vi gnälla på medierna, tycka att det görs övertramp - och visst görs det övertramp ibland.
Då och då hörs röster som vill sätta töm och betsel på den ostyriga pressen och låta den politiska, lagstiftande makten hålla tyglarna korta.
Bevare oss.
Låt demokratiorgeln spela, även om vi inte alltid gillar tonarten. Den behövs, för renhållningens skull.

Håkan
Arenius
Manfred Bacharach i Helsingborg har vunnit en cykel. Hur då? Jo, han har gjort "årets löjligaste bilresa", enligt juryn.
Han tog bilen några kvarter för att hämta ett brev en regnig dag. Det tog en dryg halvtimme i stället för några minuter på cykel. I morgon klockan tre kommer han att ta emot sitt pris hos Bengtssons cykelaffär, som lämpligt nog ligger på Hälsovägen.
Hela grejen är naturligtvis gjord för att visa att merparten av våra bilresor är under en halvmil och sliter både på våra bilar och på miljön samtidigt som vi tappar flåset - utan att ens ge någon tidsvinst alla gånger.
Bra jobbat, Helsingborg! Det går åt lite jippon för att få oss upp ur hjulspåren. Här kan du läsa fler berättelser om löjliga bilresor.

Birger
Thureson
Jag har nyss landat i bostaden efter att ha suttit i Sveriges Televisions morgonsoffa och försökt förmedla något av vad kvinnor i östra Kongo-Kinshasa, som våldtagits i den pågående konflikten, berättat för mig. Tre veckor i oktober satt jag på Panzi-sjukhuset i Bukavu och intervjuade dem.
Deras berättelser är fruktansvärda historier. Nästen för brutala för att återges. I många fall handlar det om ren och skär tortyr.
Jag blev förstås glad när SVT ville veta mer om detta. För omvärldens likgiltighet inför världens värsta humanitära konflikt är ett mysterium. Över 5 miljoner har dött de senaste tio åren som en direkt eller indirekt följd av strider i östra Kongo-Kinshasa, hundratusentals kvinnor har våldtagits. Här används nämligen systematiska gruppvåldtäkter som ett vapen för att kränka familjer och folkgrupper och bryta ned det civila samhället.
De strider som i höst flammat upp kring Goma i Nordkivu har fått stor uppmärksamhet i medierna, men konflikten pågår hela tiden, ibland på en låg nivå. Alltid dock med den effekten att vanliga, oskyldiga kongoleser berövas möjligheten att leva ett vanligt, tryggt vardagsliv.
Vi kan inte vända oss bort ifrån det som pågår. Sverige har, menar jag, ett särskilt ansvar. Något som till och med regeringen konstaterar på sin hemsida, där man kan läsa: "Sverige har en historisk koppling till DR Kongo inte minst genom de svenska missionärer som kom till landet redan i slutet av 1800-talet."
En av dessa missionärer, baptisten E V Sjöblom, har gått till historien som en människorättskämpe långt före sin tid. Han såg hur den kongolesiska befolkningen terroriserades under jakten på landets naturrikedomar - då rörde det sig om gummi. Den som inte levererade tillräckliga kvantiteter till den belgiske kungens hejdukar - Leopold II ägde privat hela Kongofristaten - stympades eller dödades, eller både och. Den amerikanske journalisten och historikern Adam Hochschild skriver i sin bok "Kung Leopolds vålnad" (Ordfront 2002): "Den svenske baptistmissionären E V Sjöblom var mot slutet av 1890-talet Leopolds kraftfullaste kritiker, han talade till alla som ville lyssna och publicerade i svensk press ett omfattande angrepp mot gummiterrorn i Kongo, och angreppet togs upp av tidningar i andra länder."
E V Sjöbloms dagbok "I palmernas skugga" finns utgiven och kan rekvireras från Svenska baptistsamfundet.
Gummiterror eller sexuellt våld som vapen i krig - den kristna missionens uppgift är att stå upp och höja sin röst mot orättfärdigheten. Sjöblom behöver efterföljare i dag, när den giriga jakten på Kongo-Kinshasas naturrikedomar leder till ett ofattbart lidande för landets befolkning. Dagens konflikt har till stor del sina rötter i slagsmålet om de dyrbara mineraler, som göms i Kongos jord.
Och rövarna finns både bland inhemska krigsherrar, maktspelare i grannländerna och internationella bolag i västvärlden.

Thomas
Österberg
I morse skickade jag som vanligt i väg barnen till skolan. En matteläxa blev gjord i sista stund vid frukostbordet. Med en knapp månad kvar till jullov är det en intensiv period i både skola och fritidsliv.
Det är lätt att pusta över läxböcker och långa skoldagar. Men Eko-nyheterna i radion ger skolfrågan en annan dimension. 75 miljoner barn i världen får inte någon utbildning alls, rapporterar FN-organet Unesco i dag. Och risken är överhängande att FN:s millenniemål om att alla barn ska få gå i skola senast år 2015 inte kommer att bli verklighet.
Att ge barnen utbildning måste vara en av de absolut bästa metoderna att ge hjälp till självhjälp, tänker jag. Men också Sverige ligger efter på det här området. Varför ger sig inte utbildningsminister Jan Björklund in i biståndsdebatten?

Håkan
Arenius
Biskop Esbjörn Hagberg i Karlstad skriver brev till prästerna i stiftet och uppmanar dem att be för dem som är drabbade av den ekonomiska krisen. Det berättar vår nätupplaga i dag.
Ett utmärkt initiativ som bör få många efterföljare.
Tänk om Sveriges kristna råd, eller varför inte lokala ekumeniska råd och enskilda församlingar, verkligen sprudlade av kreativitet i krisens tid. Förbön är ju bra. Men varför inte också erbjuda gratis ekonomisk rådgivning av kompetent kyrkfolk, kanske bankkontakter och hjälp till ekonomisk sanering vid behov? Mobilisera arbetsgivare att ge praktikplatser, öppna dagcaféer och mötesplatser, ordna gratiskonserter på arbetsplatser och i offentliga rum, kanske med inslag av förbön som ljus i november- och krismörkret.
Varför inte ta kontakt med idrottsföreningar, bildningsförbund, invandrarföreningar och kulturinstitutioner för att gemensamt ingjuta mod, samarbetsanda och framtidstro i en lätt chockad allmänhet. Om någon misströstar om nyttan så är jag ganska övertygad om att en sådan satsning skulle gå att räkna hem ekonomiskt också...

Thomas
Österberg
Det är en kuslig verklighet att en del män utövar våld mot kvinnor, inte sällan inom hemmets väggar. Kvinnohärbärgen på hemliga adresser får varje vecka ta emot nya offer. I dag är det FN:s Internationella dag mot våld mot kvinnor då den här problematiken uppmärksammas på ett särskilt sätt.
I nyhetsrapporteringen kan vi läsa om sexuella övergrepp mot kvinnor här i Sverige och förslag om hur betydligt fler polisanmälningar om våldtäkt ska kunna leda till åtal.
Också internationellt finns problemen. Birger Thureson, en av skribenterna här på Dagens Ledarblogg, har nyligen besökt DR Kongo för att skriva en bok om kvinnor som blivit sexuellt utnyttjade under kriget. I morgon bitti kl 08.50 berättar han om sina upplevelser från resan i SVT:s Gomorron Sverige (här kan du också titta i efterhand), och om sitt besök på Panzi-sjukhuset som får stöd från svensk pingstmission.
"Detta är världens värsta humanitära kris", säger Birger Thureson, som efterlyser både humanitära insatser för de drabbade kvinnorna och en opinionsbildning för att förhindra att det händer igen.
Det är en angelägen uppmaning. Våld mot enskilda kvinnor är lika oacceptabelt var det än sker. I det avseendet är det ingen skillnad om platsen är DR Kongo eller Sverige.

Elisabeth
Sandlund
Den redan dystra varselstatistiken späddes på ytterligare på tisdagsmorgonen när Skanska meddelade att 3 400 anställda, varav 2 000 i Sverige, mister jobben. Det är naturligtvis tråkigt i sig men också ännu ett tydligt tecken på att konjunkturen viker. När ekonomin går i stå brukar byggbranschen snabbt påverkas. Och när byggverksamheten dras ned får det i sin tur effekter på andra sektorer i ekonomin.
Nu brådskar det med krafttag. Och finansminister Anders Borg har en hel verktygslåda att välja från. Svenska Dagbladet bjuder på en bra genomgång av vad som står till buds och vilka för- och nackdelarna är med olika insatser.
Jag lägger min röst på infrastruktursatsningar eftersom de ger ett bestående värde som kommer till god nytta när ekonomin tar fart igen. ROT-avdrag, som sporrar fastighetsägare till reparationer och ombyggnader, är inte så dumt det heller. Då skulle många av de byggnadsarbetare som nu riskerar att mista jobben få sysselsättning.

Birger
Thureson
Det är 70 år sedan journalisten och författaren Ludvig "Lubbe" Nordström väckte sensation men sina avslöjande radioreportage om Lort-Sverige. Inslagen handlade om trångboddhet, smuts, fukt, ohyra och sjukdomar i torp och stugor runt om i landet. Reportagen blev också bok.
Lubbes letande i lortens labyrinter 1938 skakade Sverige och spelade en viktig roll i utvecklingen mot en bättre levnadsstandard.
Och nu, 70 år senare, kommer nya larm om lorten. Denna gång handlar det inte om trånga stugor i gudsförgäten landsort, utan om tillståndet på våra hypermoderna sjukhus, där kraven på renlighet borde var högre än någon annanstans.
Ibland larmas det i övermått, och man blir bara trött. Den här gången är larmet högst angeläget. Och debatten viktig.
Städning utlämnad på entreprenad har skruvat upp kraven på tidseffektivitet - som ger lönsamhet - men skruvat ned kraven på omsorgsfullt och välgjort arbete. Som tar tid.
Att samhället skulle tjäna på det är en chimär. Ty risken ökar för smitta och förvärrade sjukdomstillstånd. Som kostar lidande - och pengar.
Alltför ofta styr det kortsiktiga tänkandet. I det här fallet har det banat vägen för Lort-Sveriges återkomst - på våra sjukhus.
Det är sjukt.

Thomas
Österberg
Realityserien "Guds hus" pågår som bäst i TV8, där tittarna får följa ett antal kristna i församlingsliv och vardagsliv. Samtidigt lanserar samman kanal "gudlös tv" i samarbete med Humanisterna nu i veckan.
Öppenheten för tro och livsåskådning i medievärlden ger kristenheten nya möjligheter. Men kräver också en medvetenhet om att andra aktörer dyker upp på samtidens "torg". Detta är i sin ordning.
Christer Sturmark, ordförande för Humanisterna skriver i ett pressmeddelande: "Så här i juletid, inför firandet av Jesu födelse och andra kristna traditioner, känns det extra angeläget att presentera kloka och genomtänkta människor som tror på människan i stället för gud".
Desto större anledning för kyrkorna och enskilda kristna att också dela sin erfarenhet av Jesus som Guds son och av det kristna livet i advents- och juletid.
En rad rationella argument kan presenteras för Guds närvaro av genomtänkta kristna. Men relationen med Gud handlar samtidigt ytterst om att ta emot det nyfödda barnet - Människosonen - som en gåva.
Det budskapet måste fram varhelst kristna berättar om sin tro.

Håkan
Arenius
Niklas Ekdal förespråkar i en ledarartikel i Dagens nyheter att moderater och socialdemokrater ska ha en beredskap att göra upp med varandra över blockgränserna efter nästa val, för att vid behov isolera extremvänstern och extremhögern. Nerikes allehanda diskuterade den 8 november möjligheten att upplösa blockpolitiken av samma skäl. Och de är inte ensamma.
Nu kan det diskuteras hur klokt det är att redan ett par år före valet mer eller mindre utgå från att Sverigedemokraterna kommer in i Riksdagen. Än är det långt till valdagen, och om Sverigedemokraternas s inträde i Riksdagen etableras som allmän sanning kan den bli självuppfyllande.
Men det finns andra skäl att inte fortsätta cementeringen av blocken. Det gäller inte minst det resonemang Ekdal för om hur Reinfeldt och Sahlin har överflyglat varandra och i vissa frågor bytt sida på den gamla vänster-högerskalan - ett mätinstrument som för allt fler väljare ter sig allt mer irrelevant eller obegripligt.
Törs man hoppas att det sitter kloka partistrateger - och gärna en och annan statsman om någon sådan kan uppbringas - och grubblar på hur man ska komma ur blocksaxen i svensk politik på lite sikt? Det vore i så fall inte en dag för tidigt.

Birger
Thureson
Time Magazines utnämning av årets person väcker alltid stort intresse. Listan över utnämningar genom åren är inte en lista över de vackraste och vänligaste utan över de viktigaste. Alltså de som gjort mest avtryck i historien under året. På gott eller ont.
Ickevåldets milde profet och frihetsförespråkare Mahatma Ghandi finns där. Men också ayatolla Khomeini, som 1979 gjorde Iran till en islamistisk republik och styrde med hjälp av arkebuseringspatruller och piskor, de senare avsedda för kvinnor som inte bar slöja.
I fjol var det Vladimir Putin som prydde omslaget på det nummer, där Time presenterade årets person. Han satt där inte för sina vackra ögons skull.
Nu kan man gå in på Times hemsida och rösta på 25 kandidater. Jo, Barack Obama finns där, och han leder läsarnas omröstning mycket klart. Det skulle vara underligt, om han inte också blir utsedd till årets person. Den svarte mannen som mot alla odds gick hela vägen till Vita huset, visst är det historiskt.
Själv är jag lite svag för en annan kandidat, Storbritanniens buttre premiärminister Gordon Brown. Före finanskrisen var han uträknad, pressad av avgångskrav efter usla siffror för Labour. När den globala finansmarknaden kom i gungning klev Brown fram på arenan som en handfast, beslutsam ledare med konkreta förslag på lösningar medan andra politiker fnattade omkring som yra, kacklande höns. Lite av Churchill, faktiskt.
Han kanske inte räddar världens finansmarknader, men agerandet skapar förtroende och kan mycket väl rädda Labour och Brown kvar vid makten i Storbritannien.

Håkan
Arenius
Poliserna i Linköping är missnöjda med att deras löner är en tusenlapp lägre än kollegornas i Jönköping, enligt Dagens eko.
- Om vi skriver ut hundra ordningsböter eller bara en så får vi ju inte mer för lön för det. Det kommer att sluta med att vi gör det som krävs och inget mer, säger en anonym polis i staden.
Det är ju begripligt. Principen är densamma som den som har gällt för somliga direktörer: först en rejäl lön för att man ska gå till jobbet, sedan en bonus för att man ska sköta de uppgifter man redan är anställd för.
Fast vi vill kanske inte ha poliser som har bonus på utskrivna böter?
Någon stans här glappar det betänkligt. Kan någon reda ut hur?

Elisabeth
Sandlund
Om den olönsamma girigheten handlade den förra bloggposten. Och som ett brev på posten kom beskedet från Postens vd Lars G Nordström att han avstår från hela sin svindlade månadslön på 900 000 kronor, både den han fått hittills och den som skulle ha utgått i fortsättningen. Nu går det ju inte någon nöd på karln, eftersom han redan har en pension från sitt förra jobb på ett antal miljoner under året.
Posten är i ett kärvt läge och försöker rationalisera och spara på alla sätt. I veckan kom uppgifter om att brevbärarnas traditionella julbord var inställt, vilket väckte stor ilska bland de anställda.
Att dra in julborden eller avstå från en vd-lön löser inte Postens problem. Det handlar om symbolhandlingar. Men sådana kan vara nog så viktiga. Och Postens vd har uppenbarligen större saker att ta itu med än att hantera en diskussion om sin ersättningsnivå. Så det var ett klokt beslut. Det blir spännande att se om andra högavlönade direktörer som hamnar i blåsväder följer efter.

Birger
Thureson
Mindre girighet och mer generositet i företagen skulle vara bra både för näringslivet och för samhället i stort. Det hävdar klädkungen Stefan Persson och Laurent Leksell från medicinföretaget Elektra i en debattartikel i Dagens Nyheter.
De för ett intressant resonemang, som mynnar ut i kravet på en generös avdragsrätt för gåvor till allmännyttiga ändamål - forskning, kultur, ideella och sociala insatser.
Det kravet har framförts förut. Och utredning pågår. Saken är ju inte helt okomplicerad - ingen regering vill gärna se skattebasen reducerad.
Det som gör inlägget i dagens DN-debatt spännande är artikelförfattarnas koppling mellan den pågående finanskrisen och fokuseringen på kortsiktig vinstmaximering. Girigheten är helt enkelt olönsam, menar de.
Därför vill Persson och Leksell att företagen ska kunna ta klivet in i ett bredare samhällsansvar, där man bygger förtroendefulla relationer till det civila samhället. De vill ge den gode företagaren mer svängrum på samhällsarenan. Bill Gates, just nu på besök i Sverige, är förstås en förebild och ett inspirerande exempel.
Debatten om girighetens roll, och generositetens roll, är viktig inför framtiden. Det är utmärkt om perspektivet vidgas från egennyttan till samhällsnyttan, det vill säga det gemensamma bästa.

Birger
Thureson
New York Times uppger att saken är klar - de två som höll på att slita varandra i stycken när demokraterna skulle välja presidentkandidat förenas nu i samma administration. Barack Obama ger den tunga posten som utrikesminister till Hillary Clinton.
Om uppgiften är korrekt väcks två frågor:
Hur politiskt smart är Barack Obamas drag?
Hur bra blir Hillary Clinton som utrikesminister?
Svar på fråga ett: Jag menar att det är riktigt smart. Den bittra kampen mellan de två klöv det demokratiska partiet i två nästan lika stora delar. Besvikelsen bland Hillary Clintons anhängare blev stor när hon inte nådde ända fram. Nu kan partiet samlas kring sina två ledande figurer i Vita huset. Och en av dem är kvinna - inte oviktigt.
Fråga två är vanskligare. Men Hillary Clinton har gedigen politisk erfarenhet, och hon har internationella kontakter efter sina år vid president Bill Clintons sida. Hon är skarp, hon är kunnig, hon är analytisk, hon är en skicklig debattör - frågan är hur diplomatisk hon är. Mycket talar dock för att Hillary Clinton inte skulle göra bort sig på den internationella arenan.
Om hon nu får jobbet, och om hon är beredd att ta det. Den officiella bekräftelsen har ännu inte kommit, när detta skrivs.

Birger
Thureson
Hur tänker vuxna som introducerar nätpoker - utan insats - för barn med hjälp av tecknade figurer?
Inte med hjärtat i alla fall. Knappast heller med hjärnan. Förmodligen med plånboken - här finns framtidens marknad för spelbolagen.
Det är Aftonbladet som berättar om denna nya innovation i spelvärlden. "Ju tidigare man introduceras, desto större är risken att få problem med spel senare i livet", varnar Carolina Nordlinder på Statens folkhälsoinstitut.
En befogad varning. En undersökning visar att redan nu spelar var sjätte kille i nionde klass nätpoker för pengar varje månad. Trots en åldersgräns på 18 år.
Spelberoende är ett växande problem i vårt samhälle. Det är dystert när barn och unga lockas in i denna riskzon. Ännu dystrare att vuxna låter utsikten att tjäna pengar tala högre än förståndet. Och samvetet.

Thomas
Österberg
Sverige har stoppat alla adoptioner från Vietnam. Detta sedan det kommit fram att vietnamesiska barn säljs av föräldrar i en form av barnhandel. En drivande orsak är av allt att döma att antalet adoptivbarn inte räcker till för de många barnlösa par som står i kö i andra delar av världen.
Men när saken diskuterades i SVT:s Debatt sent på torsdagskvällen gick adoptionsorganisationernas företrädare fullständigt i taket. Inte oroades de över uppgifterna om falska papper vid adoptioner eller att man flyttar barn mellan olika provinser i Vietnamn för att försvåra möjligheten att hitta deras ursprung.
Nej, tiden och kraften ägnades i stället åt att försvara den egna verksamheten samt åt att kritisera regeringen för bristande underlag, något som statssekreteraren Karin Johansson på socialdepartementet tillbakavisade. Det kändes minst sagt märkligt att organisationerna mer upplevde sig hotade än uttryckte sorg över uppgifterna om hur barn ibland verkar hanteras i Vietnamn.
När barn har övergivits och behöver föräldrar är adoptioner en god sak som samtidigt kan ge adoptivföräldrar här i Sverige stor glädje. Men barnens intressen måste alltid vara det primära. Det är nyttigt att vi får en diskussion om den saken.

Thomas
Österberg
Beskedet var det väntade från regeringens sida. Vigselförrättare i kyrkorna ska inte kunna tvingas att viga homosexuella. Det framgår av lagrådsremissen kring en ny äktenskapslag, där det för övrigt inte sägs något om en könsneutral äktenskapslagstiftning.
Så långt är allt väl, men därmed har tyvärr inga garantier getts för framtiden. Avgörandet kring frågan om samkönade äktenskap kommer att ske i riksdagen efter årsskiftet. Risken är stor att kristdemokraterna blir överkörda även där. Men fortfarande finns möjligheten att i stället få till en civilrättslig registrering av samlevnad, en alternativ modell som vinner allt större stöd.
Rätten för vigselförrättarna att säga nej lever under hot redan innan beslutet är fattat. Starka krafter, inte minst inom oppositionen, arbetar för en förändring och talar om att ingen ska få "diskriminera".
Att Svenska kyrkan ska behandlas som vilket trossamfund som helst när det gäller vigslar är ett steg i rätt riktning i separationen från staten. Men det kommer sannolikt att innebära ett stort praktiskt arbete när alla Svenska kyrkans präster enskilt, och på en gång, ska förordnas som vigselförrättare av Kammarkollegiet. Man får hoppas att myndigheten har förutsett arbetsbördan.

Håkan
Arenius
Hovrätten i Malmö har dömt den 51-årige man i Blekinge som sköt ihjäl en 15-åring och skottskadade en 17-åring svårt, sedan de under lång tid trakasserat 51-åringens familj och framför allt hans förståndshandikappade son. Han döms för dråp och grov misshandel, men han slipper trots detta fängelsestraff. Är det en rättvis dom?
Det finns inget svar på den frågan. Men kanske är det så nära man kan komma med vårt rättssystem. Ingen har rätt att ta rättvisan i egna händer och att uppsåtligen skada en annan. Om man gör det ska man dömas.
Å andra sidan ska ingen behöva leva med den sortens trakasserier som den här familjen tvingats utstå, utan rimlig hjälp från samhället. Då är det straff nog att ha suttit inne ett halvår i väntan på domen. Ett halvår bakom lås och bom är långt!
Ett par saker till kan man reflektera över.
Dels att rättsapparaten som vi har ordnat den är otillräcklig när det gäller att hantera den här sortens brott. Mötesplatser med alla de inblandade där de fick hjälp att förstå vad som hänt, lösa upp knutar och så långt möjligt försonas skulle kunna läka mycket. Den sortens medvetna processer kan Rödeby ännu ha stort behov av på bred front. Finns det någon som arbetar med det?
Dels måste vi kunna ställa frågan om alkoholens betydelse i ett sammanhang som detta. Så länge vi tassar kring den frågan kommer vi inte att kunna mobilisera de motkrafter som behövs för att få ner alkoholkonsumtionen och därmed skapa ett säkrare och bättre samhälle.

Elisabeth
Sandlund
"Självvalt livsslut". Nog låter det mycket mer tilltalande än "läkarassisterat självmord"? När nya förskönande omskrivningar, så kallade eufemismer, lanseras finns det all anledning till oro. Då är det någon som vill påverka vårt sätt att tänka, som vill använda den kraft som det ligger i ord med positiv klang för att ändra vår uppfattning.
Statens medicinsk-etiska råd har, som vi berättade om i Dagen nyligen, just offentliggjort en promemoria där man föreslår att frågan om "läkarhjälp vid självvalt livsslut" ska utredas. I en debattartikel i Svenska Dagbladet tar den katolske biskopen Anders Arborelius kraftfullt avstånd från denna tanke: "Ger samhället grönt ljus till att begå självmord när man är svårt sjuk, så reflekterar det en acceptans av självmord och att ett liv som svårt sjuk inte är värt att leva. Vilka signaler ger det itll andra svårt sjuka? Till funktionshindrade? Till dem i livets slutskede? Till svårt deprimerade?" frågar han och hävdar att medmänniskor och samhälle i stället bör lägga all kraft på att förstå anledningen till en begäran om självmord för att kunna sätta in hjälp.
Det är bara att instämma. Den dag läkarna inte längre står i livets tjänst utan i dödens har något mycket allvarligt hänt i det svenska samhället. Ett sorgligt faktum, att svårt sjuka människor tar sina liv, har förvandlats till norm genom lagstiftning.
Kyrkans Tidning har intervjuat domprosten i Uppsala, Tuulikki Koivunen Bylund, i samma fråga. Hon sitter på mandat från miljöpartiet i det medicinsk-etiska rådet och är öppen för att läkare ska kunna skriva ut läkemedel så att svårt sjuka patienter kan ta sitt liv, kanske också att de aktivt ska medverka. Även hon bidrar med en förskönande omskrivning. I stället för att tala om dödshjälp handlar det om patientens självbestämmande, säger hon.
Självvalt, självbestämmande. Låt inte de vackra orden leda oss fel i en svår och viktig fråga!

Håkan
Arenius
Asyl ska sökas från svensk ambassad i utlandet, så är reglerna. Byråkratiskt sett är det en enkel och glasklar lag som gäller alla. Det betyder att även den som befinner sig i Sverige och som säkert kommer att få sin ansökan beviljad måste lämna landet upp till ett halvår för att söka asyl. Ofta tillsammans med spädbarn. Krångligt för den enskilde? Kan inte hjälpas. Livsfarligt i vissa fall? Vi kan bara beklaga.
Alla är ense om att lagen borde ändras, men utredningskvarnen måste mala färdigt först, säger man. Det är bra att man inte fattar lagar slarvigt, men uppenbara brister i ett regelverk måste kunna ändras eller temporärt läggas på is. Någon i maktapparaten borde ha modet och insikten att besluta att de nu berörda får stanna i väntan på att frågan utreds och beslutas i god ordning. Det finns krav på en "lag om civilkurage", hur nu den skulle se ut. En sådan borde vara tillämplig här.
I slutet av dagen (som det heter på nysvenska) kan man bara dra en slutsats: det är viljan som fattas.

Birger
Thureson
Hur många bloggare finns det i Kina? Frågan får ungefär lika skiftande svar, som om man frågar hur många kristna det finns i landet. Dels därför att det inte är alldeles enkelt att få fram den sortens uppgifter i en diktatur med åsiktsförtryck. Dels därför att både bloggarna och de kristna blir fler och fler i en takt, som gör statistiska beräkningar besvärliga.
Kan internet och bloggfenomenet bidra till att demokratisera Kina? Det är förstås den avgörande frågan. Och vad är svaret?
Ja, menade förre biståndsministern Jan O Karlsson, när han medverkade på seminariet "Hur ska världen styras?" i Stockholm i går eftermiddag. Där var en prominent samling kunniga människor som diskuterade globalt samarbete i allmänhet och sambandet demokrati och utveckling i synnerhet. Arrangör var tankesmedjan Global Utmaning.
Men inte ens dessa experter var eniga om hur många bloggare det finns i Kina. 70 miljoner var en siffra som nämndes, och som jag antecknade. Många är de, under alla omständigheter. Och fler blir de. Liksom internetpoliserna, som jobbar hårt för att upprätthålla censuren.
Trots hårda tyglar och fängelsestraff för den som utmanar regimen alltför tufft lyckas man ändå påverka. Det har hänt att bloggare fått högt uppsatta inom kommunistpartiet avskedade.
Framtiden kommer på att bjuda på en spännande kamp mellan Kinas aktörer på internet och censur- och kontrollpolitikens kommunisttroende överstepräster. Klart är att bloggarna skapar sprickor i den kinesiska tystnadsmur som hindrar yttrandefriheten. Och därmed nervositet i partitoppen.
Du som vet mer om bloggandet i Kina, hör gärna av dig! För dem som är intresserade av demokrati och mänskliga rättigheter är ämnet hett.

Elisabeth
Sandlund
Det råder babyboom i Sverige, inte minst i Stockholm. Härligt! Ett hopp inför framtiden, inte minst för oss som så småningom närmar oss pensionsåldern och inser att det nya pensionssystemet som bygger på att vi själva sparar ihop till livets nödtorft på ålderns höst nog är byggt på lösan sand.
Men babyboomen får kortsiktigt negativa effekter. Det blir trängsel, först på BB, sedan på dagis, så småningom i skolorna och därefter på de högre utbildningarna. För att räkna ut sådant finns statistiska metoder som gör att kommunerna i viss mån kan förbereda sig.
Följderna för dagisverksamheten visar sig snabbt. På svd.se kan man läsa om planerna på stordagis där hundratals barn skrivs in och får utevistelse och utfodring i skift. Rationellt? Ja säkert. Barnvänligt? Nej, knappast.
Vi som hade barn på dagis i början av 80-talet vet att dagis faktiskt kan vara bra för barn om perspektivet är just detta - att dagis ska vara bra för barn. Små grupper, genomtänkt pedagogik, extra stödinsatser när så behövdes, daglig utevistelse, hemlagad mat som barnen fick hjälpa till med, generösa öppettider. Kom det ett syskon i familjen var det en självklarhet att storasyster fick vara kvar på dagis så mycket som familjen önskade.
Allt detta låter sannolikt som en saga för dagens föräldrar. Men det är faktiskt en sann beskrivning. Och den skulle kunna bli verklighet igen om barnperspektivet åter får genomslag. Stordrift är ingenting för små barn. De behöver närhet och möjlighet att knyta an till några få vuxna. Då kan dagis bli ett bra komplement till det allra viktigaste, en stabil familjesituation där föräldrarna inte jäktar ihjäl sig med lämningar och hämtningar. Och självklart ska det finnas så mycket valfrihet som möjligt för den familj som i stället önskar en lösning med hemmamamma eller hemmapappa.

Birger
Thureson
Nu har nätpokerindustrin för första gången under sin korta historia fått ekonomiska bekymmer, meddelar TT. Färre besökare på sajterna, mindre inkomster, och allt är finanskrisens fel.
Fast fel och fel. Om nu korten ska läggas på bordet, och det ska de väl, så är nog inbromsningen av den växande spelmarknaden ganska hälsosam. Alltför många, inte minst unga, fastnar alltför lätt i spelberoende och ödelägger sina liv.
Och de som är ute efter spänning har väl fått nog av den varan för ett tag. I varje fall om de investerat i aktier och fonder.

Håkan
Arenius
I kväll intervjuade K-G Bergström sin chef Eva Hamilton, och sällan har väl nestorn bland utfrågare spottat frågor med sådan skärpa och kärvhet som under dessa tio minuter. Tassa för chefen? Aldrig!
Och Eva Hamilton visade sig vara en värdig motståndare som inte vek sig och som gav korta, slagkraftiga svar på tal. Duellen var riktigt underhållande, public service-tv när den är som bäst, helt enkelt.
Tio minuter fick hon som har ansvar för SVT: s tablåer, som gör över med alla våra licenspengar och präglar livet i Sverige mer än de flesta.
Tio minuter. För sedan måste nestorn bland Sveriges utfrågare ägna lika lång tid åt att prata rumpa och bulle i ugn med en tv-kock, och programmet sjönk som en sten.
K-G Bergström är begåvad som få. Låt honom ägna sig åt väsentligheter.
Efter K-G Bergström ledde Janne Josefsson en debatt om bankkrisen som nästan gick att lyssna på eftersom det av och till nästan blev ett samtal. Tack för det, det är vi inte bortskämda med.

Birger
Thureson
Det är inte bara ekonomin som fått baksmälla efter konsumtionsfesten.
Höga införselkvoter av alkohol inom EU ger beslutsfattarna huvudvärk. Hög alkoholkonsumtion - och inte i någon region i världen bälgas det så mycket alkohol som i Europa - kostar nämligen hälsa, liv och pengar.
Alkohol är den tredje främsta orsaken till för tidig död i EU. Och mer och mer går det upp för tillnyktrande politiker att det finns ett samband mellan tillgänglighet och konsumtion.
Så nu rekommenderar EU-parlamentet en halverad införselkvot mellan medlemsländerna. Dock ligger inte beslutet i parlamentet, utan hos ministerrådet.
Samtidigt aviserar Finland en höjning av alkoholskatten nästa år, med 10 procent. Det blir den andra höjningen inom ett år. Skäl: den stora sänkningen av alkoholskatten 2004 gav en förfärande baksmälla. Åtta fler plötsliga dödsfall, relaterade till alkohol - per vecka.
Baksmälla är inget behagligt tillstånd. Men ibland leder den till omvändelse. Och det är bra.

Elisabeth
Sandlund
Ena dagen talar finansministern om recession, inte bara minskad utan negativ tillväxt, nästa år. Nästa dag varnar TCO för deflation, inte bara minskade prisökningar utan prisminskningar. Betyder inte sådana allvarsord att situationen förvärras, enligt tesen att om alla talar om lågkonjunktur så blir det lågkonjunktur?
Visst spelar psykologiska faktorer en stor roll. Men det finns faktiskt realiteter bakom orden. I politikers och fackförbundsledares ansvar ligger att se sanningen i vitögat - och att hitta åtgärder som minimerar skadeverkningarna, inte minst för de redan svaga i samhället.
Ökade bidrag är ingen bra lösning. De kostar mer än de smakar och någon måste betala. Att dra igång offentliga investeringar i infrastruktur är däremot en konstruktiv lösning. Väg- och järnvägsbyggen ger exempelvis sysselsättning till sådana som annars skulle gå och stämpla. Och de förbereder det svenska samhället på den högkonjunktur som kommer förr eller senare, hur dystert än novembermörkret kan förefalla.

Håkan
Arenius
Så har den kommit igen, listan över rikets 100 mäktigaste från tidskriften Fokus. Högst upp, som förväntat i förvirringens tid, tronar landets finansminister. Efter honom följer förstås alla näringslivets toppar och mediehimlens lysande stjärnor som pärlor på ett radband?
Icke!
På listans första fjärdedel står politikerna som spön i backen. Jakob Wallenberg, mäktigast i näringslivet enligt Fokus, har halkat ner 13 pinnar från förra året till 23: dje platsen.
Tänk om det tyder på en tillnyktring i maktbalansen? Nu när såväl råsocialismen som råkapitalismen nesligen kraschlandat borde väl såväl stat som marknad inse att det är läge att söka en klok balans sig emellan? Kanske någon vill vara vänlig och påpeka detta för Finansmarknadsministern (från plats 33 till plats 16 på listan) innan han går sta och säljer ut allt för mycket av våra gemensamma tillgångar.
Och en sak till: Det är väldigt inne nu att tala om "det civila samhället". Det vill säga du och jag och alla de föreningar och organisationer vi tillhör. Tänk om alla de hundra på listan satte sig ned en kvart och tänkte efter vad detta civila samhälle betyder och hur man kan samverka konstruktivt med detsamma.
Författaren och religionspsykologen Göran Sahlberg har formulerat det så här:
"Men nere i församlingens lilla sal, på bästa möjliga sändningstid, knäpper tanterna sina bibelfodral och bereder sig på att ta över."
Det är en tröst i förvirringens tid att tanterna finns. Fast de hör till de osynliga makthavarna och dyker sällan upp på 100-listan.

Birger
Thureson
Nu utfärdar till och med finanminister Anders Borg stormvarning. Hårda tider och hårda tag väntar Sverige. Finanskrisen skonar inte ens oss svenskar, vi som brukar sitta på världens gräddhylla och betrakta och beklaga omvärldens olyckor.
Måndagens Studio Ett i SR bjöd på ett intressant reportage från Stureplan i Stockholm, centrum och symbol för en extrem ekonomisk framgångsperiod. Där trängdes finansmäklarna, där flödade champagnen, där smällde platskorten i bardiskarna.
Plötsligt vänder allt. Finansfolk får sparken, lyxbutiker blir glest befolkade, och bratsen med bakåtslickat hår och kaxig attityd kan snart vara ett stendött kulturellt fenomen sedan pappas bulliga börsportfölj drabbats av anorexi.
I Studio Ett:s reportage talade en konceptutvecklare med säte vid Stureplan om 2000-talets första år som extremt ytliga. Nu vädrade han ivrigt som en jakthund efter nya trender.
På ett fik träffade reportern två finanskillar, som just förlorat sina jobb. Och som tröstade sig med kaffe latte, som omväxling till champagnen.
Också de verkade säkra på att det kommer en ny tid med nya värderingar. Hoppas människorna börjar fundera på något annat än de materialistiska sidorna av livet, sa en av dem. Efterklokt, får man förmoda.
Jag delar den förhoppningen. Att hänga upp livets mening på en ytlig konsumtionskultur, det håller inte i längden.
Det finns många som drabbas alldeles oförskyllt av finanskrisen och lågkonjunkturen. Men kanske kommer med tiden ändå något gott ur eländet. En insikt om att ytan inte är allt, och en uppskattning av värden som inte kan beskattas.

Thomas
Österberg
I morse debatterade jag i SVT:s Gomorron Sverige huruvida ensamstående kvinnor ska ha rätt att bli inseminerade för att kunna få barn (inslaget var kl 06.50). Samtalet i soffan fördes med Gunilla Gerland, som är mamma till ett barn som blivit inseminerat i Danmark, och dessutom grundare till organisationen Femmis, föreningen för frivilligt ensamstående mammor med insemination.
På vägen ut från studion pratade vi vidare. Jag frågade vad hennes son heter, och berättade om mina barn. Olika positioner i själva sakfrågan om vad som långsiktigt är bäst för barnen, deras behov av ursprung och identitet samt kring betydelsen av pappan. Men i bejakandet av de små individer som finns till kändes det som om vi kunde mötas. Barn är alltid barn.

Birger
Thureson
"Yes, we can!" Ja, vi kan. USA:s kommande president Barack Obama upprepade det gång på gång under sin kampanj. Vi kan göra något av våra liv, mot alla odds. Vi kan förändra, kan påverka, kan vända nederlag till seger.
När jag i måndagskvällens tv-sända fotbollsgala såg Zlatan Ibrahimovic erövra guldbollen för tredje gången, någon ingen annan mäktat tidigare, tänkte jag på Obamas ord. Yes, we can!
Killen från Rosengård har gjort det. Visat att ett knackigt utgångsläge inte är allt. Vilja och målmedvetenhet räcker långt. Och i det här fallet har förstås talang betytt mycket. Men talang kan slarvas bort.
Zlatans pris blev på något sätt Obamas bevis denna kväll - Yes, we can! Om vi vill tillräckligt hett, och satsar fullt ut.

Thomas
Österberg
Så är Dagens ledarblogg ute i cyberrymden. Opinionsbildning och analyser av samtiden på kristen grund handlar det om. Så här inledningsvis noterar vi med glädje regeringens omvändelse när det gäller de extraordinärt inhumana klusterbomberna. Visserligen har riksdagens utrikesutskott tidigare ställt sig bakom ett internationellt förbud mot klusterbomberna, men både utrikesministern och försvarsministern har tvekat om vilken väg man ska gå för att uppnå målet, och framför allt velat ha undantag för svenska Bombkapsel 90 som bestyckar Jas 39 Gripen.
Nu säger dock statsminister Fredrik Reinfeldt att Sverige ska ansluta sig till de 65 länder som har deklarerat att de kommer att underteckna konventionen om ett internationellt förbud, och att det innebär att svenska bombkapsel 90 slutar att tillverkas.
Klusterbomberna dödar och skadar i dubbel grad civila och barn när de sprids över stora områden, och riskerar att detonera också långt senare. Ska Sverige bli trovärdig i sin argumentation gentemot andra stora länder som ännu inte skrivit under konventionen, exempelvis USA, Ryssland och Kina, så gäller det att också städa framför egen dörr. Det är bra att så nu sker.
Men frågan är om regeringsbeslutet hade blivit det fattade om inte Svenska kyrkan, Röda korset, Amnesty, Diakonia med flera hade protesterat. Humanitära organisationer och kristna kyrkor har mycket kvar att uträtta när det gäller påverkan på försvarspolitikerna och den svenska krigsmaterielindustrin.
1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 Nästa