Jag har just fått ett sorgebud. Sigfrid Deminger, tidigare bland annat rektor för Örebro Missionsskola och Svenska Missionsrådets generalsekreterare, ringde och berättade att vår gemensamme vän Berthil Paulson dött på nyårsaftonens förmiddag.

För en yngre frikyrkogeneration är han kanske okänd - Berthil Paulson blev 97 år, och det är ett tag sedan han stod i offentlighetens ljus. För medelålders och äldre i kyrkor och församlingar är hans namn förknippat med ekumeniska väckelsekampanjer av ett format, som inte längre existerar. Med ett jättetält och ett samtrimmat team drog Svenska missionsförbundets riksevangelist (det var före namnbytet till Svenska missionskyrkan) land och rike runt. En kampanj med Berthil Paulson slogs alltid upp stort i lokalpressen, och församlingarna kunde efteråt räkna in nya medlemmar som resultat av satsningen.

Det här är inte tänkt som en minnesruna, utan som en personlig reflektion.

Åtskilliga gånger hörde jag Berthil Paulson predika. Han var magnetisk i talarstolen. Inte dundrande och domderande, men kraftfull och övertygande. Hans språkverktyg var vasst; det mejslade fram evangeliets sanningar med stor precision. Och bakom orden och de minnesvärda formuleringarna dunkande det varma hjärtat så att det hördes ända ned till bakersta bänkraden. Gudstro och människokärlek var samma sak för Berthil Paulson.

Guds rike var hans huvudspår. Från det avvek han inte. Han var absorberad av Gudsrikets idé, han predikade Guds rike, han levde Guds rike.

Det är inte ofta jag spontant tänker ordet "ädel" när jag ska beskriva en människa. När jag tänker på Berthil Paulson är det ett av de ord som ligger överst. Han var en man i vilken inte fanns något svek.

När jag på 1980-talet skrev en bok om Berthil Paulson kom jag honom nära. Jag tillbringade åtskilliga timmar med bandspelare och block i Berthils och Britts hem i Vällingby. Tillsammans botaniserade vi i klipparkiv och andra dokument.

För mig var det en fascinerande tid, framför allt därför att jag fick umgås så nära med en fascinerande människa. Jag fäste mig särskilt vid att han aldrig yttrade ett kritiskt ord om någon annan. Han hade mött motvind och motstånd, utsatts för attacker och kritik från andra - det hörde så att säga till rollen. Men icke ett ord som vittnade om sårad bitterhet, icke ett ord som brännmärkte någon av hans kritiker.

Det var stort. Det är stort.

En ädel ambassadör för Guds rike har gått ur tiden. Han har blivit hemkallad till sin uppdragsgivare.

Jag känner sorg, men också stor tacksamhet för att jag fick lära känna Berthil Paulson.

Pappan: I dag är det sista dagen på 2008, vet du det?

Tioåringen: Jaha?!

Pappan: Och vad ska du göra 2009?

Tioåringen: Samma sak som i år.

Och så var samtalet avslutat. Leken och nuet lockade betydligt mer - än summeringar av ett år som gått. Eller än nya avstamp och mål inför det som ligger framför.

Inte lika enkelt är det för den som är vuxen och har att hantera en komplicerad värld, fylld av både besvikelser och glädjeämnen.

Där egna höga ambitioner i livet sporrar, men också kan göra oss till fångar. Där yta och glamour i reklam- och kändisvärld ställs mot verklighetens kroppar. Där det helt perfekta livet sällan infinner sig - och egna och andras misstag gör sig påminda.

Något viktigt rymmer barnets förhållningssätt till livet mitt i allt detta:

* Ta vara på nuet.

* Lika viktigt som att drömma, oroa sig och ompröva är det att kunna glädjas och ta vara på det goda i livet som pågår.

Kanske är detta något av hemligheten för att orka möta ett 2009 där Gaza brinner och där varslen om uppsägningar duggar tätt i tv-rutan. Och för att kunna försonas med oförrätter och misstag under det 2008 som nu läggs till handlingarna.

Det handlar inte om att skygga för verklighen. Snarare är behovet en realism som kan förundras mitt i vardagen. Och som ur detta hämtar kraft att möta tillvaron.

Beskrivningen av Gud som "Jag är" är värd att lyfta fram inför det nya året. Tala om att vara i presens. I nuet.

Gott slut och ett riktigt Gott nytt år tillönskas oss alla!

Finansminister Anders Borg är den populäraste ministern bland alliansens lokala partiordförande. Det visar en enkät som Ekot gjort.

Håller han kanske på att bli vår tids Gunnar Sträng? Den socialdemokratiske finansminister som med ett kärvt budskap om sparsamhet och måtta och ett alldeles eget språk gick till det svenska folkets hjärta. 

Hans avvikande bruk av både hängslen och livrem och en säkerhetsnål som säkrade plånboksfickan bidrog till profilen.

Anders Borg sticket ur på liknande vis med hästsvans och ring i örat.

Likt sin företrädare på finansministerposten 1955 - 1976 håller han hårt i plånboken och räds inte kärva budskap. Inte ens när adressaterna är moderaterna närstående inom bank- och näringslivskretsar.

Men så långlivad på finansministerposten som Gunnar Sträng blir han nog inte. Vi lever i andra tider då populariteten är mer kortlivad inom alla branscher.

Småhusbyggare i Vrigstad jobbar gratis ett par dagar för att deras företag ska kunna sälja billigare hus, enligt Ekot. Fackklubben på företaget är med på noterna, medan Skogs- och träfacket "reagerar skarpt" mot detta. Vem har rätt?

Ska detta ses som ett kreativt och positivt utslag av småländsk företagsamhet där samarbete mellan fack och företagsledning hjälper företaget genom krisen och fler får behålla jobben? Eller är det att utnyttja anställdas lojalitet och vilja att behålla jobben och dessutom kanske illojal konkurrens?

Svaret beror förstås på var man står. Men kris brukar skapa kreativa lösningar, och den som går utanför ramarna får alltid kritik. Någon sorts experimentutrymme måste finnas i varje kris om inte hela systemet ska gå i stå.

Enligt ett pressmeddelande från Svensk Israel-Information kommer israeliska militärer och politiker till tals som aldrig förr i arabiska massmedia under den nu pågående konflikten. Detta tolkas i pressmeddelandet som att Hamas inte har arabvärlden med sig denna gång.

Hur det är med den saken kommer sannolikt att visa sig med tiden, men generellt måste varje steg mot att låta breda folklager lyssna till motståndarens ocensurerade version av en konflikt noteras med tillfredsställelse.

Samtal om fred förutsätter att demoniseringen av motståndaren bryts, och det kan bara ske om den andre får komma till tals med sina egna ord. Först när motståndaren blir en jämbördig människa med såväl bra som dåliga sidor kan ett fruktbart samtal komma till stånd. Bäst sker det naturligtvis i möten öga mot öga - sådana möten sker dessbättre också mellan israeler och palestinier, även om de inte så ofta lyfts fram.

Men massmedias roll ska inte underskattas.

Enligt Expressen klagar vissa deltagare i programmet "Stjärnor på slottet" över det ymniga flödet av alkohol, som SVT serverar så flitigt att omdömet omtöcknas. Någon av dem säger sig inte ens minnas, vad han sa i en intervju inför tv-kameran efter allt intag av alkohol.

En seglivad fördom säger, helt felaktigt, att man inte kan ha roligt utan alkohol. Ska det vara fest, så ska det vara alkohol. Ju mer dess bättre.

Nu tycks denna fördom har tagit över också i tv-produktionen. Fylleri inför kamerorna betraktas som rolig tv.

Är det verkligen det?  Människor med avtrubbat omdöme har en tendens att göra bort sig på ett förnedrande sätt. Nu tycks SVT vilja sats på förnedrings-tv i sin vilsna jakt på höga tittarsiffror.

Och detta ska vi finansiera med våra licenspengar. Nyktra till, tv-producenter på SVT!

Några dagar in i januari ska jag resa till Israel för att lära mig mer om både de politiska och religiösa förhållandena i landet. Därför följer jag händelseutvecklingen i området med särskilt intresse just nu.

Inför julhelgen kunde vi läsa om hur turisterna återigen vågar sig till Födelsekyrkan i Betlehem utanför Jerusalem efter några år av oroligheter. Men därefter har rapporteringen varit allt annat än positiv när det gäller den israelisk-palestinska konflikten.

Från palestinska Gaza-remsan sköts över 80 missiler mot Israel på julaftonen sedan Hamas deklarerat att man inte ville fortsätta den halvårslånga vapenvilan som gick ut i förra veckan. I dag kommer så nyheten om en massiv motattack som krävt minst 270 människoliv i Gaza under lördagen, och som i sin tur besvarades.  Det är en utveckling som bara skapar förlorare.

Konflikten har redan skördat alldeles för många människoliv. En fortsatt upptrappning av vapenanvändningen spär på hatet mellan de militanta krafterna. De grupper på båda sidor i konflikten som är trötta på skjutandet vill få slut på dödandet behöver allt stöd de kan få från omvärlden.

Julbudskapet om fred och frid känns just nu både mer avlägset och behövligt än på länge i det heliga landet.

OBS! Uppdatering av dödssiffrorna har skett förmiddagen 28/12. Striderna ser ut att fortsätta även under söndagen.

Socialminister Göran Hägglund ger klart besked på Brännpunkt i lördagens Svenska Dagbladet. Han kommer inte att medverka till att svenska läkare ska tillåtas hjälpa svårt sjuka patienter att begå självmord. "Pudelns kärna är vad hälso- och sjukvården ska göra när en människa befinner sig i en situation där hon vill avsluta sitt eget liv", skriver Hägglund och slår fast att regeringens hållning är att självmord ska förebyggas. Den ambitionen blev tydlig bland annat i folkhälsopropositionen från i våras. Att sjukvården samtidigt ska underlätta självmord och förebygga sådana skulle bli en absurd situation. Läs hela artikeln här, dock i skrivande stund endast i pdf-format.

Tack för det ,socialministern. Det är bra med ett rakt besked i en känslig fråga där debattens vågor svallat höga sedan det medicinsk-etiska rådet öppnade dörren mer än på glänt för vad de med en sällsynt insmickrande eufemism valt att kalla "självvalda livsslut".

Stormen kommer inte att lägga sig. Men Hägglunds argument är svåra att vifta bort eller slå hål på. En logisk följd borde bli ett utbyggd satsning på palliativ vård så att alla svårt sjuka kan få den smärtlindring och den tröst som är förutsättningen för en värdig död.

DN: s ledarredaktion har skrivit om julevangeliet. Här heter frälsaren förstås Obama, Hilary Clinton blir med en lättsam piruett en bild av Maria och stallet byts ut mot en advokatbyrå. Änglarna sjunger naturligtvis i cyberrymden: "Byt inte kanal, jag bådar er en stor glädje, som skall vederfaras allt folket."

Just här uppstår en längtan efter originalversionen, den där änglarna sjunger: "Var inte rädda!"

Vi byter kanal som skållade råttor av rädsla för att gå miste om något bättre. Men tänk om konsten att leva handlar om att ha modet att stanna på änglarnas ursprungskanal, den som slår upp revor i mörkret med sitt ljudliga "Hosianna!" och hjälper oss att möta natten med lugn och en ny dag med ryggen rak?

Juldagen nås jag via ett nyhetsbrev från Middle East Concern av en vädjan från kristna i Iran. De vill, av två speciella skäl, ha omvärldens förböner under jul- och nyårshelgen.

Skäl 1: I flera iranska städer har kristna med muslimsk bakgrund av hemliga polisen tvingats att skriva under dokument, där de lovar att inte samlas för att fira jul.

Skäl 2: I flera provinser har ledare för husgrupper som samlar kristna med muslimsk bakgrund anklagats för att vara spioner, och hotade med att framtida kontakt med andra kristna ledare, inhemska eller utländska, får allvarliga konsekvenser.

Härmed förmedlar jag de iranska kristnas vädjan om våra förböner. Låt oss tänka på dem, när vi fritt får samlas till gudstjänster i våra kyrkor, och fritt får samlas till bön i våra hem.

Julaftonens morgon, och mina tankar far åt två håll.

Ett spår leder till en fängelsecell på Kuba, där Adolfo sitter, därför att han som troende kristen lät samvetet säga sitt och började protestera mot politiska lögner och förtryck. Det ledde till att han fick lämna partiet och jobbet som tolk på regeringsnivå. Det gjorde honom till en fånge, som i sitt inre är långt friare än sina fångvaktare.

Jag vet att Jesus, julens huvudperson, är hos honom i cellen, och jag tror att Adolfo känner glädje, trots allt, för att den som är hos honom kom för att frälsa världen.  Min förbön denna julafton gäller Adolfo, men lika mycket Julia, hans hustru som sitter ensam med familjens tax i den lilla lägenheten i Havanna.

Ett annat tankespår leder till östra Kongo-Kinshasa, till de våldtagna kvinnor som denna julafton är utestängda från sina hem och från sina familjer. Inte därför att de gjort något ont utan därför att ondskans hantlangare har brukat dem som ett instrument i strävan att slå sönder ett samhälle. Det är en orättvisa så orimlig att jag inte finner några andra ord än Kyrie eleison, Herre, förbarma dig.

Själv hör jag till de lyckligt lottade i denna värld, som får fira julen med min familj, i ett varmt och ombonat hem, med all den mat jag kan önska mig på bordet. Kan jag vara annat än tacksam?

Till dig som läser de här raderna säger jag: En riktigt God Jul! Oavsett hur våra yttre förhållanden ser ut bär denna julhelg med sig ett hoppets budskap om frihet och försoning och fred. För det är vad barnet i krubban säger: Gud har kommit till oss, för att vara oss nära - också när det svåraste sker och mörkret är som tätast. Liksom när solen skiner över våra liv.

Om vi är lyhörda för denna himlens hälsning, då blir julen god.

Längtan efter en vit jul handlar inte bara om snö utan också om att föräldrarna inte ska supa sig fulla därhemma. Var tionde barn känner oro över att mamma och pappa ska dricka för mycket i julhelgen. Detta enligt en undersökning via sajten Lunarstorm som har gjorts ihop med nykterhetsförbundet IOGT-NTO.

Julen kan vara härlig, men också alldeles fruktansvärd. För de kanske 300 000 barn som växer upp i familjer med missbruksproblem skulle någon som ser dem i vardagen under nästa år vara den finaste julklappen av alla.

Hur ska vi få hjulen att snurra? Den frågan snurrar runt världen just nu, i ekonomiska kristider när konsumtionen går från bulimi till anorexi.

Säkert utan att mena det gjorde Bagdad-baserade  journalisten Muntazer al-Zaidi en insats för den konsumtionsdrivna ekonomin, när han i vredesmod kastade sina skor mot president George W Bush vid en presskonferens.

Nu strömmar beställningarna in till skofabriken som säljer skomodellen i fråga. Inte mindre än 100 personer nyanställs för att klara efterfrågan.

Som vapenexport betraktat är skoförsäljningen tämligen oförarglig. Men sällan har vi sett ett så tydligt exempel på att man kan sko sig på Bush-kritik. Inte bara politiskt, utan också ekonomiskt.

Och samtidigt är händelsen en ironisk blinkning åt historien. Attacken på en av det kapitalistiska systemets främsta symboler ger draghjälp åt samma system.

Vem vet, Muntazer al-Zaidi kanske rent av kan hjälpa upp presidentens usla opinionssiffror på hemmaplan. Då är det väl bara för Bush att ducka och tacka.     

Hur många av de modiga vuxna som har synts på gatorna i Rosengård de senaste dagarna kommer från stadens kyrkor? Nej, jag ställer inte frågan för att säga att just kyrkfolket i Malmö skulle vara dåliga på att vara en del av lösningen när problem hopar sig (så långt jag vet kan det förhålla sig alldeles tvärt om), men som en väckarklocka till oss alla som nöter kyrkbänkar. Inte minst till mig själv och mitt eget sammanhang - vi har våra "Rosengård" lite till mans.

Mahmoud Aldebe, som är ordförande för Sveriges Muslimska förbund, menar att en misslyckad integrations- och invandringspolitik ligger bakom oroligheterna i Rosengård. Du kan läsa mer om vad han säger här.

Det är inte svårt att bejaka det han säger. Tvärtom är det så enkelt och självklart att vi lätt stannar med att konstatera det. Och det är beklagligt, för när allt kommer omkring har vi alla ett ansvar att dra vårt strå till stacken. Och då inte minst kyrkorna. Julen handlar om inkarnation, om Gud som blir delaktig in på bara skinnat. Tänk om det kunde hända sig vid denna tid att kyrkfolket flyttade kroppen till de platser där människor har det som svårast? Inte i första hand i projekt och program - utsatta människor är ofta projekttrötta - men i en vardaglig, enkel mänsklig närvaro utan stora åthävor, uppbackad och innesluten i förbön och praktisk omtanke. Det är så enkelt att det inte utesluter en enda av oss.

För inte är det väl svårare att ta bussen till Rosengård (eller vad nu motsvarigheten heter i vår egen närhet) än att ta flyget till, till exempel, turistorten Hurghada i Egypten?

Antalet livstidsdömda minskar för första gången sedan början av 1990-talet. Samtidigt föreslår regeringen en höjning av det tidsbestämda straffet för mord från 10 till 18 år, något som kan komma att minska antalet livstidsdomar ytterligare.

Det är i så fall en positiv utveckling. Mord är förvisso det grövsta brottet och det ska återspeglas i straffskalan. Men det dödliga våldet har inte ökat och de flesta mord sker mellan missbrukare i hemmen. Livstidsdomarna släcker allt hopp för gärningsmannen om en annorlunda framtid, och försvårar en rehabilitering innanför murarna.

Det är bra om även regeringen bakom retoriken om "hårdare tag" nu inser att livstidsstraffet är destruktivt och inte leder till ett bättre samhälle.

Hög tid att avskaffa det helt och hållet.

 Statsvetaren och Mellanöstern-experten Anders Strindberg publicerar i dag en viktig debattartikel i Svenska Dagbladet. Där går han hårt åt Migrationsverkets svek mot kristna flyktingar från Mellanöstern - deras skyddsbehov tas inte på allvar. "I det genomsekulariserade Europa ses kristet lidande som en självförvållad skada", skriver Strindberg.

På samma sida vädjar sex pastorer i Filadelfia, Stockholm, för kollegan Kibreab Andom från Eritrea, som just nu är inlåst på Migrationsverkets förvar i väntan på att bli skickad till sitt forna hemland, där tusentals kristna sitter i fängelse för sin tro. Kibreab Andom är genom sin medverkan i kristna tv-program som sänds över Eritrea välkänd av myndigheterna i ett land, där förföljelse av pingstvänner är en realitet.

"Men i Sverige kanske vi inte längre tycker att människor som hotas av fängelse för att de bekänner sin tro på Jesus Kristus är något att bry sig om", skriver Filadelfias pastorer.

Läs de båda artiklarna! Diskutera! Reagera! Agera!

Myndigheterna hotar att lägga beslag på Aleksandr Kerkers två kor, samt en del köksutrustning. Därmed stryps försörjningen för en familj med tio barn.

Alexandr Kerker är baptist i Kazakstan. Han har utan myndigheternas tillstånd lett två gudstjänster. Det är brottet. Straffet kan kapa den fattiga familjens tunna livlina.

Historien berättas av Forum 18, en organisation baserad i Oslo som håller ett öga på religionsfriheten i världen. För den som vill vara informerad i ämnet är www.forum18.org en viktig källa.

Kazakstan håller på att dra åt tumskruvarna för religiösa minoriteter. Om detta berättar Forum 18 utförligt i artikeln om Alexandr Kerker.

En ny lag om religionsfrihet, som parlamentet i Kazakstan sagt ja till, förbjuder all icke godkänd religiös verksamhet och varje religiös manifestation som inte auktoriserats.  De religiösa minoriteterna får inte hålla öppna gudstjänster, utan bara interna möten för sina egna.

Det här slår hårt mot baptisterna, som av principiella skäl vägrar att be staten om tillstånd. Baptistpastorer har redan råkat riktigt illa ut och drabbats av hårda straff. Om detta rapporterar även  Vatikanradion.

Nu är inte sista ordet sagt i frågan om den religionsfrihetslag, som kan ge staten en religionskontroll av gammalt sovjetiskt slag. President Nursultan Nazarbaev kan begära den omgranskning av lagen som OSCE, Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa, har begärt.

Låt oss hoppas och be att denna lag, som är en flagrant kränkning av mänskliga rättigheter, stoppas!

Gay-rörelsen i USA är arg på Barack Obama, berättar Svenska Dagbladet.  Den evangelikale pastorn Rick Warren är nämligen utsedd att leda installationsbönen när den nye presidenten installeras. Och, ve och fasa, Warren tror att äktenskapet är något för man och kvinna. Han är alltså kritisk till könsneutrala äktenskap.

Det är egentligen mycket märkligt att de som menar sig kämpa mot diskriminering själva kräver diskriminering i en av dess grövsta former, nämligen yrkesförbudets. Den som hyser en viss åsikt, i det här fallet en syn på familjebildning som har djup förankring i kultur och tradition, ska inte få utöva sitt yrke i offentlighetens ljus. Helst ska de som har denna misshagliga åsikt göras osynliga i det offentliga rummet.

Det är viktigt att gay-rörelsen har en plats i detta rum. Men att den förnekar andra denna rätt undergräver rörelsens trovärdighet på ett allvarligt sätt.  

Lunds universitet har fått en rektor, som tillhör Evangeliska frikyrkan.

Sveriges radio får en vd som är bekännande kristen.

Och Svenska Dagbladets nye kulturredaktör är troende och går regelbundet i kyrkan.

Har verkligen Christer Sturmark tid att ta julledigt?

Det instundande biskopsvalet i Stockholm kommer att dra till sig en hel del uppmärksamhet. Sju kandidater presenterades i går av samrådsgruppen, fyra kvinnor och tre män. Någon av dem kan mycket väl bli biskop. Men för de röstberättigade prästerna och lekmännen/kyrkopolitikerna  finns inga begränsningar. I provvalet i februari får alla rösta på vem de vill, oavsett om han eller hon finns med på listan, där flera starka namn saknas.

Eftersom Stockholm är ett av två stift som redan har kvinnlig biskop har det på många håll nästan tagits för givet att det bör bli en kvinna igen, precis som när Antje Jackélen avlöste Christina Odenberg i Lund förra året. Men i detta får inte finnas någon automatik. Biskopsposten i Stockholm är alldeles för viktig för att inte den person som är mest lämpad - man eller kvinna - ska inneha den.

Och vilka egenskaper bör då en biskop i Stockholm ha? Om det tvistar de lärde. Förvisso är det ingen nackdel om det är en person med lyskraft som gör sig väl i tv-sofforna. Och det är ingen nackdel om biskopen har både församlingserfarenhet och akademiska meriter. (På den senare punkten är läget för övrigt ganska skralt på samrådsgruppens lista med endast en teologie doktor och en teologie licentiat.)

Men oändligt mycket viktigare är att Stockholm får en biskop som har förutsättningar att bli en samlande gestalt för stiftet i en tid när splittringstendenserna är starka. Och en person som kan nå ut med evangeliet till alla de stockholmare och länsbor som längtar efter ett möte med Jesus Kristus, vare sig de sätter ord på det eller inte.

Statsministern lovar i sitt jultal krafttag mot brottsligheten. Det är bra. 20 000 fler poliser är väl alldeles utmärkt, nota bene om de gör rätt saker. Ett koncentrerat fokus på den grova brottsligheten är nödvändig och en snabb och effektiv utredning av brott begångna av unga kan, rätt använt, vara en hjälp i rehabiliteringsprocessen.  

Men när Reinfeldt talar om att kriminalvården måste få mer resurser relaterar han det till längre straff - som bevisligen inte leder till lägre kriminalitet - inte till vårdens innehåll. Och han säger inte ett ord om förebyggande insatser bland barn och unga i riskzonen.

Han må ha rätt i att "våld och brott är ett mycket allvarligt samhällsproblem". Men en statsminister måste väga sina ord. Han tar på sig ett stort ansvar när han uttrycker sig på detta sätt frikopplat från tydliga signaler om betydelsen av brottsförebyggande insatser och vikten av att skapa en kriminalvård värd namnet. På det sättet underblåser han de mörka stråk i folkdjupet som ensidigt ropar på hårdare tag. Detta är en draksådd som kan ge oss ett hårdare samhälle.

Kriminalitet och brottsbekämpning är ett av få områden där politiker ännu kan styra och ställa själva och där de för ganska små pengar och med ett förment kraftfullt språk kan fiska röster i grumliga vatten. Risken är att de i nästa valrörelse igen kommer att försöka övertrumfa varandra i vem som törs vara tuffast mot de tuffa. Ingen tjänar på det, utom möjligen säkerhetsföretagen.

När statsministern tar på sig tomteluvan är han mer skrämmande än godlynt. Det är knappast vad vi behöver en jul som denna.

"Tror du på gud?" Så lyder en av enkätfrågorna på Svenska Dagbladets webbsajt i dag. Den anknyter till ett blogginlägg från idagsidans redaktion om bland annat ateisten Richard Dawkins tv-serie om Darwin.

Att det står "gud" och inte "Gud" skulle kunna vara en datoriserad tryckfelsnisses spratt. Men så är det med all sannolikhet inte. Bruket att skriva Gud med litet g brer ut sig i medierna. Dagens Nyheter har länge skrivit så och nu har det tydligen spritt sig även till Svenska Dagbladet. Det är ingen slump, inget misstag utan ett medvetet försök att förminska Gud.

På samma linje går de tre svarsalternativen: "inte en chans", "ibland", "innerst inne". Vad har man tänkt sig att den ska välja som tror utan förbehåll, alltid och som är beredd att låta tron få konsekvenser som märks?

Nu och då ser jag skidskytte på tv. En fascinerande sport med dramatiska omkastningar. Ett par, tre bommar på skyttevallen får rent bibliska konsekvenser - den förste kan i ett huj bli den siste, och omvänt.

Jag kom att tänka på just skidskytte när jag tog del av nyheten att amerikanska centralbanken sänker styrräntan till noll. Oväntat, drastiskt, och djärvt. I överkant djärvt, kanske?

Nu är nämligen räntevapnet brukat så långt det går.

Och om sista extraskottet i loppet bommar, då återstår bara straffrundor. I finanspolitiken som i skidskyttet.

Skillnader finns dock. I den ekonomiska politikens värld är det inte aktörerna på banan som tvingas till straffrundor, utan vi på åskådarläktaren.

Ica-handlarna har börjat göra så kallad inköpsbaserad reklam som går ut på att man registrerar vad vi köper och sedan ger extraerbjudanden på just sådana varor. En synnerligen tveksam registrering kan man tycka, men Datainspektionen har gett okej med motiveringen att vi kunder har lämnat vårt samtycke efter att ha fått tydlig information.

Har vi? Hur då?

Spänningarna inom ANC, det parti som med framgång bekämpade apartheidpolitiken och drev fram en demokratisering i Sydafrika, blev för stark. I dag lanserades ett nytt sydafrikanskt parti, Cope. Detta som ett eko av konflikten mellan den nyvalde ANC-ledaren Jacob Zuma och den tidigare presidenten Thabo Mbeki.

I grunden är det bra att ANC utmanas på allvar. Sydafrika har utvecklats mot en enpartistat, och det forna frihetspartiet har visat beklagliga förtryckartendenser. Politiska opponenter har trakasserats, och anklagelserna för korruption och nepotism är legio.

Nu ritas Sydafrikas politiska karta om. Låt oss bara hoppas att det får ske utan våld och blodsutgjutelser.

Legoklossarna har roat barn i 50 år, och säkert ligger det åtskilliga legoklappar under årets granar också. Och lego kan fås i en massa olika former - de flesta som finns i butikerna på ett eller annat sätt våldsamma och krigiska. Vad är vitsen? Ska det vara så omöjligt att gestalta historien eller framtiden för lite äldre grabbar (ja, det är väl de som är målgruppen för Star Wars och riddarfigurer) utan att det ska skjutas och dödas?

Lego är en fantastisk leksak. Eller var. Tills varumärket komprometterades av detta fullständigt onödiga våldsfokus.Hur mycket blir det kvar av leksakerna i ett modernt pojkrum om man rensar det från våldsprylar? Vem har intresse av att träna till våld i så tidiga år?

Den irakiske journalist som vid en presskonferens kastade sina skor, storlek 43, mot USA:s president Georg W Bush blev snabbt hjälte i arabvärlden.

En libysk välgörenhetsorganisation, ledd av Muammar Gaddafis dotter, kallar händelsen en "seger för mänskliga rättigheter".

Om det ändå vore så lätt att få de mänskliga rättigheterna på fötter i Mellanöstern. Men det krävs dessvärre mer än ett par skor för den saken.

Ville journalisten bli av med Bush, så ska han ju gå ändå. Med eller utan skor.  

Jag gillar tv-programmet "På spåret". Ivrig som en barnunge försöker jag så snabbt som möjligt hitta svaret på frågan: Vart är vi på väg? Det gäller att lägga ihop de ledtrådar jag ser och hör för att kunna identifiera resans mål.

Just nu försöker en hel värld lägga ihop vad man ser och hör för att skapa sig en hyggligt säker föreställning om vart mänskligheten är på väg. Den globala finanskrisen har rört till det, inte bara i praktiken, utan också i teorin. De föreställningar som i går antogs vara befästa sanningar har i dag ställts på ända.

Marknaden var inget självgående lokomotiv, som osvikligt valde rätt kurs mot framtiden åt tågets bekymmerlösa passagerare.

Staten var inte reducerad till ett museiobjekt från tiden före murens fall, något att visa barn och barnbarn när minnets klipparkiv plockades fram vid något enstaka tillfälle.

Banker och jättebolag, som nyss med hög svansföring styrde världen, står nu med mössan i hand och skrapar med foten framför statens nymorgnade företrädare.

Alla famlar vi efter ledtrådar för tänkandet. Var hittar vi den balanserade färden mot framtiden? Hur kommer vi på spåret igen?

Om det bör samtalet föras. I DN har Göran Rosenberg skrivit en krönika med rubriken "Samhällets återkomst", där jag finner en tänkvärd formulering:

"Marknader är en del av samhället och måste i sista hand uppfattas vara till för samhället. Statens återkomst som kapitalismens räddare är också samhällets återkomst som marknadens moder."

Rätt tolkade bilder leder inte bara till seger i en tv-lek, de kan hjälpa en värld på rätt spår.

Så nu gäller det att se, höra, förstå - och föra det goda, respektfulla samtalet. Vi behöver varandra. Du och jag. Staten och marknaden.

Det goda samtalet kan gärna ta sin utgångspunkt i frågan: Hur vill vi att mänsklighetens framtid ska se ut? För oss i förstaklasskupén är en viktig ledtråd, att människan inte lever allenast av bröd.

Till bilden av en hel och harmonisk värld hör nämligen insikten, att människan är något mer är en ekonomisk varelse.

Hyresvärdar i Stockholm erbjuder hemlösa 100 så kallade "försöks- och träningslägenheter", berättar DN.

100 lägenheter är inte mycket för Stockholms dryga 3 000 hemlösa, men tanken är att de ska utgöra sista steget i en så kallad "boendetrappa" som går via härbärge och olika stöd- och omvårdsboenden. Lägenheterna ska spridas över staden, inga ghetton för utslagna ska skapas.

Detta kallas "ett historiskt samarbete" mellan staden och fastighetsägarna. Och det är naturligtvis bara så problem av den här karaktären kan och ska lösas. Genom att många goda krafter samverkar motverkas marginaliseringen. De som betraktas som misslyckade är av samma skrot och korn som alla vi andra, och de försvinner inte om vi lyckas förpassa dem ur vår åsyn. Integration hamnar inte bara invandring.

Sverigedemokraterna har presenterat sina tio toppkandidater för valet till Europaparlamentet. Det visar sig att deras storvulna planer på att få med välkända politiker, till och med ett par riksdagsledamöter, som vallokomotiv kommit på skam. Några sådana personer finns inte med på listan, som toppas av partiets talesman i Europafrågor, Sven-Olof Sällström från Östersund.

"Vi ska vara det tydligaste och mest EU-kritiska partiet" lovar partiledaren Jimmie Åkesson och hänvisar till "junilistans misslyckande och miljöpartiets omsvängning". Risken finns att en och annan EU-kritisk väljare som egentligen sympatiserar med något annat parti låter lura sig. För som vanligt när det gäller sverigedemokraterna är det viktigt att iinte bara skrapa på ytan, som kan verka nog så angenäm, utan sätta fingret på den ideologi som ligger bakom. Detsamma gäller om, eller snarare när, sverigedemokraterna kommer att försöka profilera sig som det enda sant värdekonservativa partiet inför riksdagsvalet 2010.

Herrans vägar sägs vara underliga, men det är inget mot Migrationsverkets.

På nyhetsplats i dagens Dagen kan du läsa om den eritreanske pingstvännen Kibreab Andom, som sitter inlåst i väntan på avvisning.

Han smet från eritreanska armén efter förföljelser för sin tro och kom till Sverige 2004. Här tillhör han Filadelfias eritreanska församling i Stockholm.

Men Migrationsverket tror inte på hans historia och vill därför skicka tillbaka Kibreab.

Till ett land, där troende som inte tillhör något av de tre godkända samfunden ständigt riskerar trakasserier och förföljelser. Och pingstkyrkan tillhör inte de godkända.

Till ett land, där över tretusen frikyrkokristna, varav 37 pastorer, sitter fängslade.

Till ett land, ökänt för sina kränkningar av mänskliga rättigheter.

I Sverige har Kibreab Andom medverkat i kristna tv-sändningar över Eritrea. Han är alltså välkänd av dem som vakar över att så kallad illegal religiös verksamhet bestraffas.

"Det jag inte förstår är att de vet hur situationen i Eritrea är, och ändå vill de skicka tillbaka mig. Det är obegripligt", säger Kibreab Andom om Migrationsverket.

Man kan bara instämma. Det är obegripligt. Det är obegripligt grymt.  

"Drastisk räddning av Broderskaps utgivning", skriver den kristna vänstertidningens chefredaktör Bruno Sollerman i sin tidning. Och visst kan man kalla det drastiskt att Broderskaps Förlag AB avskedar hela redaktionen, avyttrar inventarierna och överlåter utgivningen av tidningen Broderskap åt det socialdemokratiska partiets mediebolag Aip media.

På Broderskapsrörelsens hemsida presenteras nyheten att Broderskap nu blir partiets tidning med en något annan vinkel. "Ny chefredaktör för Tidningen Broderskap", lyder rubriken. I artikeln talas om en nysatsning med ny redaktionell ledning och ett tekniskt samarbete med tidningen Aktuellt i Politiken, något som ska möjliggöra fortsatt utgivning i kärva tider med sviktande upplaga och ekonomi.

Chefredaktör Bruno Sollerman, som går i pension den 30 mars, skriver att tidningens karaktär enligt löfte ska bevaras, och på Broderskapsrörelsens hemsida talas om "bevarad journalistisk identitet och självständighet".

Det låter ju bra. Sedan återstår att se vad övergången från ett fristående bolag till partiets mediebolag kommer att betyda i verkligheten. Tidningen Broderskap behöver bli en mer, inte en mindre,  självständig kristen röst som vågar utmana moderpartiet. Som lydigt partiorgan fyller knappast tidningen någon uppgift. 

Frälsningsarméns ungdomsförbund i Norge tappar hela sitt statsbidrag. Motiveringen är att varken homosexuella eller personer som lever i samboförhållanden får bli frälsningssoldater. Därmed kan de inte få ledaruppdrag. Och detta går inte för sig, anser det norska barn- och jämställdhetsdepartementet.

Att känslorna är upprörda i kristna kretsar i Norge är lätt att förstå. Beslutet bör vara ett memento även i Sverige. Det går an att tala varmt om religionsfrihet. Men när religionen får praktiska konsekvenser som går på tvärs emot det som för tillfället är det normlösa samhällets norm blir det en helt annan sak. Så är det redan i vårt grannland. Och så kan det bli även hos oss. Fortare än vi anar.

Ekonomismen har blivit religion, tillväxten ett mantra. Men människan är inte enbart en ekonomisk varelse.

Det skriver Birger Schlaug, tidigare miljöpartiets språkrör, i Svenska Dagbladet (11/12).

Schlaug är starkt kritisk till den politiska likriktningen, där två cementerade block utgör poler på samma utvecklingsväg. Inom båda blocken eftersträvas en hög konsumtionsnivå. Tron på den ständiga ekonomiska tillväxtens nödvändighet är stark, medan den värderingsmässiga fattigdomen brer ut sig, menar han.  

Birger Schlaug är inte ensam om att ifrågasätta ekonomismens välsignelse och efterlysa ett annat politiskt perspektiv än det som nu dominerar.

Samma typ av kritik kan anas i den revolt inom KDU, som Dagen skrivit om. Där protesterar en grupp mot det kristdemokratiska ungdomsförbundets nuvarande politiska linje. Man efterlyser mer socialt och internationellt engagemang och "mjuka" värderingar.

Birger Schlaug efterlyser ett nytt parti av den sort, som miljöpartiet var innan regeringslängtan och blockcementeringen kvävde idealen.

Om han därmed åstadkommer en ny debatt med vidgade perspektiv, så är det utmärkt. Schlaugs utgångspunkt att den nuvarande politiska situationen är alltför dominerad av ekonomiska tillväxtkrav och ensidigt konsumtionstänkande är en utmaning att ta vara på.

Livsmedelskedjan Willys senaste reklamfilm visar barn som sölar ned sin omgivning med mat. Poängen, får man förmoda, är att det inte gör något. För på Willys kan man handla mat billigt. Bara slaska på.

FAO, FN:s livsmedels- och jordbruksorganisation, rapporterar att 965 miljoner människor på den här jorden är undernärda. Och de blir allt fler. Antalet hungrande har sedan fjolåret ökat med 40 miljoner.

Mot den bakgrunden är Willys reklam direkt smaklös. Har man inte respekt för mat, så kan man väl i alla fall visa lite respekt för dem som svälter.

Själv avstår jag gärna från att handla hos en livsmedelskedja, som tror att mat är en leksak.    

För några dagar sedan sköts en 15-åring till döds av polisen i Grekland. Frustrerade ungdomar tog till våld och blev en sorts katalysator för en uppdämd samhällelig frustration. Efter bara några dygn är hela landet i gungning.

Grekland har visserligen en omväxlande historia, men kallas ibland demokratins vagga och de senaste årtiondena har detta EU-land fungerat tämligen väl. Ändå går det så fort att rasera stabiliteten.

Borde inte detta utgöra en allvarlig väckarklocka för dem som har att lösa samtidens kriser? Varningarna för folklig oro av gigantiska mått när människor ställs med ryggen mot väggen av klimatförändringarna måste tas på största allvar. Man säger att vi inte har råd att ta krafttag mot miljöhoten. Sanningen är väl snarast att vi kan slå undan fötterna för oss alla som trampar vårt klot om vi inte förstår att allokera resurserna så att alla får en dräglig framtid.

Hur kan vi ha råd att låta bli?

Det finns debattörer som hävdar att klimatförändringarna är ett cykliskt fenomen som vi inte behöver oroa oss för. Med tiden blir allt normalt igen.

De som avfärdar larmsignalerna är dock i minoritet. De flesta experter menar att det krävs drastiska åtgärder. 

Tvärtom på det ekonomiska fältet. Det mesta jag läst om den globala ekonomiska störtdykning vi ser just nu säger att snart går det upp igen. Och blir som vanligt.

Men så läste jag Robert Pestons krönika i The Times. Han tror att det ur den nuvarande krisen kommer att växa fram en mänskligare kapitalism - rättvisare, vänligare, mindre splittrande. Kasinokapitalismen, där vinnaren tar allt, är på väg ut. En livsstil där vi lånat och lånat och lånat som om räkenskapens dag aldrig skulle komma gör den sällskap.

Robert Peston citerar Kinas centralbankschef Zhou Xiaochuan, som skarpt kritiserat USA:s ekonomiska politik. "Överkonsumtion och förlitan på krediter är orsaken till USA:s finansiella kris", hävdar han.

Det är inget tvivel om att Robert Pesten, som är BBC:s näringslivsredaktör och författare till  böcker i ämnet ekonomi, delar den kinesiske centralbankschefens bedömning. Och vidgar kritiken till att gälla inte enbart USA.

En livsstil anpassad till resurser snarare än till lånemöjligheter, och en kapitalism med mänskligare ansikte. Så ser Pestons framtidsvision ut.

Det låter intressant och tänkvärt. Och faktiskt lite hoppfullt.

Glödlampan revolutionerade det mörka Norden. I det svaga skenet från stearinljus och oljelampor var det svårt att läsa eller uträtta något vettigt när solen gick ner. Thomas A Edisons glödande koltråd från 1879 gav ljuset.

1914 hade 30 procent av Sveriges befolkning elektriskt ljus hemma. Tio år senare slapp hela 80 procent av svenskarna att treva sig fram i mörkret.

Men nu är glödlampornas tid snart över. Enligt ett EU-direktiv ska de helt ersättas med lågenergilampor från år 2012. Dyrare för oss kunder att köpa, men ofantligt mycket vänligare mot miljön. Bara i Sverige räknar man med en besparing som motsvarar elektriciteten för 80 000 villor under ett år.

Glödlampan gav ljus och hopp när den kom. Men historien skapar nya utmaningar. Nu är det vårt ansvar att skapa en ljus och miljövänligare framtid utan glödlamporna.

Journalisten Göran Rosenberg är starkt kritisk till sina kollegors bevakning av finaskrisen. Så här skriver han i en krönika i journalistförbundets tidning "Journalisten":

"Vad oräkneliga journalister höll på med utan att synbarligen förstå eller bry sig, var det rutinmässiga förstärkandet av falska förväntningar, spridandet av fabricerade nyheter och främjandet av paniska reaktioner."

Men även om Rosenberg inte är nådig mot sina kollegor, så visar han också hur journalisternas arbetsvillkor har förändrats.

"Allt färre journalister har under alltmer osäkra arbetsvillkor förväntats producera alltmer "innehåll" till allt lägre kostnader i alltmer ogenerad symbios med intressedrivna nyhetsfabrikörer och innehållsproducenter. Det har kostat mindre och i värsta fall sålt mer - till priset av oberoende och tillförlitlighet."

Han visar också hur farlig den här utvecklingen är. "Din bank hotas av konkurs" får inte vara en lättköpt nyhet, menar han, "eftersom själva nyheten skulle kunna framkalla konkursen".

Mediemakten är enorm, och som all makt är den förstås ovillig att diskutera sig själv. Därför är det ett friskhetstecken att den här debatten ändå lever inom yrkeskåren. Men det räcker inte.

Nu när Sveriges radio får en ny vd och public service är under luppen igen kan det vara skäl att påminna om hur viktigt det är att lyssnare/tittare/läsare både skaffar sig kunskap om hur media fungerar och är medvetna om sin egen påverkansmakt.

Den borgerliga alliansen kallar sig Alliansen. Enkelt och lättbegripligt.

När s, v och mp deklarerade sin nyskapade allians fanns ingen liknande lösning tillhands. Alliansen II var liksom inte tänkbart.

Nu meddelar ett av miljöpartiets två språkrör på Aftonbladets hemsida att man ska heta "De rödgröna". Lars Ohly är med på det, uppger Peter Eriksson. Fast han har inte hunnit tala med Mona Sahlin om saken. Tydligen inte heller med sitt medrör Maria Wetterstrand.

Om jag vore Mona Sahlin, vilket jag dessbättre inte är, skulle jag nog tveka. Det är inte bara Carl Bildt som gillar att använda uttrycket "den rödgröna röran". Varför ge dem en spik att hänga upp det på?

Och om jag vore Mona Sahlin, vilket jag dessbättre inte är, skulle jag dessutom ta ett snack med Peter Eriksson och säga: Nu är vi faktiskt tre som bestämmer gemensamma saker. Inte en och en halv.

Statsmannen Hans Blix, still going strong, skriver om behovet av en nollvision för kärnvapen i en krönika i tidskriften Fokus. Kan vi ha visioner för annat efterlängtat så kan vi väl ha det för saker vi vill slippa, menar han.

Noll döda i trafiken blev det ju inte. Men vi eliminerade smittkopporna, påpekar Blix.

Nästa vecka kommer nollvisionen för kärnvapen att deklareras i Paris på initiativ från amerikanare, och siktet är inställt på att målet ska nås till 2045. Det är hundra år efter atombomberna över Hiroshima och Nagasaki. Tanken är att en bred opinion till slut ska få tröga militärer att ge med sig.

Många av oss har glömt att kärnvapenhotet ännu hänger som ett Damoklessvärd över mänskligheten, och det finns all anledning för såväl ansvariga politiker och militärer som för alla oss gemensamt att ta upp denna kastade handske.

Nyss stod han ute i kylan och huttrade och skar tänder i vrede över Mona Sahlins oblyga flirt med miljöpartiet. Lars Ohly, med hjärtat till vänster om vänstern, fick nämligen inte vara med och kuttra i stugvärmen.

Men så fick socialdemokraternas ledare bakläxa av sina egna och var tvungen att öppna dörren, och nu ler vänsterns ledare sitt bredaste leende och säger, att det här ska gå fint. Målet är en rödgrön regering efter valet 2010, skriver han tillsammans med Mona Sahlin och de gröna språkrören Peter Eriksson och Maria Wetterstrand i en gemensam artikel på socialdemokraternas hemsida.

Kopieringen av de borgerligas framgångsrika valstrategi 2006 är förvisso en stor politisk nyhet. Och en historisk sådan. Socialdemokraterna har alltid varit ytterst måna om att hålla kommunister utanför regeringssamarbete - och en sådan är Lars Ohly, även om att numera av taktiska skäl inte använder beteckningen

Hur lyckligt Mona Sahlins tvångsäktenskap med Lars Ohly blir återstår att se. Hon har pressats till det här steget av sitt partis vänsterfalang med LO i spetsen, och den bakgrunden brukar väl inte vara den bästa förutsättningen för en hållbar relation.

      Och de partigrupper som nu ska försöka enas om en gemensam hållning till EU och nå fram till samsyn i skattepolitiken och energipolitiken och andra viktiga frågor har i alla fall garanterad sysselsättning också i arbetslöshetstider.

Spännande blir det. Och en utmaning för den sittande regeringen, som länge efterlyst klart besked om oppositionens regeringsalternativ. Nu har det efterlysta beskedet levererats i god tid före valet.

Vad som återstår att leverera är dock det viktigaste - politikens innehåll. På det beskedet lär vi får vänta - nötknäckarna lär inte vara klara till den här julen, och inte till nästa heller.

Sydafrikas ärkebiskop och fredspristagaren Desmond Tutu har fått nog.  Zimbabwes president Robert Mugabe måste avgå. Avlägsnas med våld, om så krävs. Det säger Tutu i ett uttalande.

Världen har fått nog. USA:s utrikesminister Condoleezza Rice har i dessa sista dagar uppmanat diktatorn i Harare att ta sitt pick och pack och gå. Så har också Storbritanniens premiärminister Gordon Brown, som talar om "den blodbesudlade regimen" i Zimbabwe.

När förhandlingarna om maktdelning i Zimbabwe började tidigare i höst hördes hoppfulla tongångar. Men snart visade det sig att diktatorn Mugabe bara ville köpa tid, inte skänka frid.

I dag ligger ett löftesrikt land i spillror. Krisen har blivit katastrof. Inflationen är sanslös. Just nu rasar en koleraepidemi, som tagit bortåt 600 människors liv - en hälsovård plundrad på resurser står handfallen inför varje problem som dyker upp. 

Kommande vecka är det 60 år sedan FN antog konventionen mot folkmord och deklarationen om de mänskliga rättigheterna. Det jubileet borde firas med att världen tvingar bort en kriminell diktator av värsta sort.

Den årliga nazistmarschen i Stockholmsförorten Salem plågar ortsbefolkningen, även om antalet tågande minskar. Våldsbenägna antirasister långt ut på vänsterkanten gör det hela än värre. Men i går visade sig också ett gryende hopp genom de neongula västarna längs marschvägen med texten: "Stoppa nazismen - aktivt icke-våld". Det handlade om en tyst och fredlig protest från Salemborna själva. Nu begränsad i sin omfattning, men med förutsättningar att växa. Tankarna går osökt till den anda som präglade Martin Luther King och medborgarrättsrörelsen i USA.

Likgiltighet gentemot unkna ideologier som värderar människor efter hudfärg är inget alternativ. Det mångkulturella samhället behöver många, aktiva och fredliga försvarare bland vanliga svenskar.

Mats Svegfors blir av allt att döma ny chef för Sveriges Radio. Han förordas av styrelsen och har tackat ja, meddelades det på lördagskvällen.

Min spontana kommentar är: Vilket kap för public service-radio! Mats Svegfors har breda och gedigna erfarenheter från politik, medier (som chefredaktör för Svenska Dagbladet) och administration (som landshövding i Västerås). Ska någon kunna hitta en vettig roll för Sveriges Radio i framtidens mediesamhälle är det nog han. Särskilt som han får en erfaren radiojournalist vid sin sida eftersom Cilla Benkö föreslås bli vice radiochef.

Och kanske är det också goda nyheter för alla oss som vill värna om goda kristna program i radio. Mats Svegfors har inte gjort någon hemlighet av att han sedan ett antal år delar den kristna tron. Hans ögonöppnare blev Dag Hammarskölds postuma lilla bok "Vägmärken". Det är ju faktiskt han som är pappa till mitt favoritord "påkristning", som först kom i tryck när jag intervjuade honom i Kyrkans Tidning för ganska många år sedan.

Människor skall förgås av skräck i väntan på vad som skall komma över världen, ty himlens makter skall skakas.

Var på er vakt så att inte era sinnen fördunklas av omåttlighet och dryckenskap och livets bekymmer, annars överraskas ni av den dagen.

Håll er vakna hela tiden och be att ni får kraft att undfly det som väntar och kan stå upprätta inför Människosonen.

Lukas 21:26, 34, 36

Någon visste tydligen för väldigt länge sedan vad som komma skulle. Men var och en som flyttat vet att kaos är nödvändigt innan ordning kan uppstå. Det gäller tydligen också när Skaparen förbereder nya himlar och en ny jord. Kan det vara en sorts tröst?

Frågan är ändå vad vi ska ta oss till. Särskilt som vi uppenbarligen är i riskzonen om det är sant att omåttlighet fördunklar våra sinnen. Även nykterister kan ju vara omåttliga, alkohol är bevars inte det enda vi konsumerar.

Om vi ska kunna stå upprätta inför Gud (vilken tanke!) är det väl en god början att vi inser vår "fördunkling". Hur ska vi annars kunna vara på vår vakt?

Under perioden 2000 - 2007 invandrade 557 000 till Sverige, och av dem var 263 000 vad man kallar "frivilliga" invandare, mest från gamla EU-länder. De som kommer frivilligt söker sig till glesbygden, medan utomeuropeiska flyktingar ofta söker sig till de landsmän som kommit förut. Om detta berättar Nerikes Allehanda i dag (nej, man kan tyvärr inte länka till artikeln).

Ingenting märkligt i sig att de som uppfyller en livsdröm söker sig till ensamheten, medan de som kommer för att de inte har någon annan stans att ta vägen söker sig till "sina egna". Finns det inte China towns lite varstans i världen?

Det går inte att styra och ställa hur som helst med människor, det är de personliga relationerna i grannskapet som är avgörande. Därför är det ett hoppets tecken att media är fulla av berättelser om hur invandrare tagits emot med öppna armar på mindre orter. I takt med att det blir känt kommer också invandrares bosättningsmönster att förändras.

En dag kommer turister från Irak att söka upp restaurangen med irakiska specialiteter i Rosengård, insprängt bland alla de vanliga butikerna på samma vis som svenskkondiset i Chicago vittnar om den exotiska tid när det bodde nästan bara svenska invandrare i kvarteren.

Fredag eftermiddag. Jag sitter i bilen med radion på. P4. Där intervjuar en journalist en annan journalist - inte sällan förekommande - om den senares nyutkomna bok. Journalisten som skrivit boken får bre ut sig, och berätta var och när han säljer och signerar boken och inbjuda till detta evenemang.

I samma program intervjuas en läkare, som berättar om teknik och medicin, om jag förstod saken rätt, och nämner ett telecomföretag, som gör något bra. Varpå samma journalist, som nyss gjort reklam för sin kollegas produkt, snabbt tillfogar: Och det finns förstås andra telecomföretag som gör samma sak.

För att vidmakthålla illusionen av reklamfri public service.

Hur tänker egentligen Sveriges Radio?

Internet är en underbar uppfinning, inte minst sökfunktionerna. Där hittar man det mesta. Men vanligen får man inte sammanhang och helhet. Det är nog därför som Göteborgs-Posten på fredagen i kritiska ordalag kommenterade en "nyhet" ur Dagen om kollektomater med välsignelsebonus som ger var tusende givare tiofalt tillbaka på gåvan.

Minnesgoda läsare kommer kanske ihåg när artikeln var införd. Den återfanns på Dagens sistasida den 1 april i år. Och under låg en liten text av mig som för säkerhets skull handlade om aprilskämt. Ändå var det några som gick på skämtet redan då. Och nu har det alltså spritt sig till Göteborgs-Posten, som dock lovat att införa en rättelse i lördagstidningen.

På märkliga vägar hamnade Josef hos den mäktige Farao, som inte lyckades koppla sina drömmar till verkligheten. Om detta berättar Bibeln.

Och Josef, som inte var mer än 30 år, klargjorde inte bara läget utan fick förtroendet att hantera den problematiska verklighet som Farao anat utan att förstå.

Lågkonjunkturen skulle komma. Men medan högkonjunkturen varade såg Josef till, att allt inte konsumerades. Han samlade i förråd. Och när lågkonjunkturen slog till med förfärande kraft, då öppnade han dörrarna till förrådshusen, så att folket fick sitt dagliga bröd.

Josef visade den väg som finansminister Anders Borg prövar. Först ihopsamlat överskott, och sedan, när de magra åren kommer, öppnar han förrådsdörrarna.

För lite, för snålt, säger den politiska oppositionen. Och visst kan portionernas storlek och leveransernas adressering diskuteras.

Men själva principen som Josef tillämpade - samla under feta år och spendera under magra - må vara gammal, men den är inte så dum.  

Det verkar som om doktorsavhandlingar numera kan vara läsbara och ändå finna nåd inför det akademiska etablissemanget. Jag kollar med Göran Janzon, vars avhandling "Den andra omvändelsen" nu ligger på bokhandelsdiskarna och är - om än tjock! - läsbar för envar med intresse för hur svensk mission blir afrikanskt samfund. Janzon bekräftar min iakttagelse, han har till och med fått beröm för sitt tillgängliga språk i den akademiska världen.

Om det är en trend att doktorsavhandlingar blir läsbara för en bredare allmänhet är det inte bara värt en marginalanteckning. Det är i högsta grad betydelsefullt. Ju bredare resultatet av forskarmödan når ut desto mera ökar kunskapen, studieivern och chanserna att den nya kunskapen kan komma till praktisk användning. Det tjänar alla på, inklusive det akademiska sammanhanget.

Den kom tidigt, Riksbankens julklapp. Ändå kan man undra, om den inte borde ha kommit ännu tidigare. Alltför länge har räntan varit alltför hög.

Men nu blev det alltså en drastisk sänkning på 1,75 procentenheter. Mer än vad alla bedömare räknat med. Vilket visar, att Riksbanken ser mycket allvarligt på den ekonomiska situationen i vårt land, där lågkonjunkturen gör att industrijättar som Volvo och Saab tvärbromsar.

Nu gäller det att bankerna hänger på och sänker boräntan rejält. Så snart som möjligt. Det kommer att bli den verkliga julklappen, inte minst för unga familjer i bostäder, som tyngs av dryga lån.

Handeln jublar förstås också över Riksbankens besked. Den stora mjökkon - julhandeln - såg ut att sina i år. Nu väcks hoppet om att de allra dystra prognoserna inte ska infrias.

Och det är kanske där räntesänkningen spelar den viktigaste rollen. Utan optimism och framtidstro stannar Sverige.

Många kyrkor och samfund behöver spara. Men det är bara när Frälsningsarmén tvingas se över sin verksamhet som landets stora tidningar och radioredaktioner omedelbart kablar ut nyheten som TT i dag förmedlar vidare från Dagen. Exempelvis: Ekot, Aftonbladet, Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter.

Frälsningsarmén har byggt upp ett enormt förtroendekapital genom sitt sociala engagemang och genom att visa sig synliga på gator och torg. Med sparbössa och uniformer. Nu minskar antalet medlemmar och pengarna sinar.

Soppa, tvål och frälsning. Den klassiska kombinationen väcker respekt än i dag. Det är därför Frälsningsarmén är "Frälsis" med hela svenska folket och medlemstappet väcker oro också utanför kyrkväggarna.

Den 10 december delar Nobelstiftelsen ut 50 miljoner kronor till fem pristagare. Men framtidens prisnivå kan vara i fara, uppger Ekot. För Nobelstiftelsen har också den drabbats av den globala krisen; förmögenheten krymper. Den förmögenhet som garanterar att man ska kunna fortsätta att hålla hög nivå på världens mest statusladdade utmärkelse.

Lika sant som att ett plus ett blir två är att den ekonom som hittar en lösning på finanskrisen får Nobelpriset. Därmed skulle vi få en pristagare som räddar priset.

Fast så enkelt är det nog inte, att en enskild ekonom kan trolla fram en patentmedicin ur sitt sifferlaboratorium. Det inser till och med en amatör i penningbranschen.

Sveriges handelsminister mellan 1955 och 1970 hette Gunnar Lange. Han lär ha funnit idén att sälja bilar till USA lika enfaldig som att försöka sälja kylskåp till eskimåer.

Av detta kan man väl lära minst två saker.

För det första och inte så oväntade att det är svårt att sia, speciellt om framtiden. Volvo och Saab har trots allt haft perioder av relativ framgång i USA.

För det andra att politiker inte alltid har så lätt att förstå sig på marknaden vare sig den expanderar eller minskar. Så det gäller nog att Maud Olofsson och hennes regeringskompisar inte tror sig om att ha all nödvändig kompetens utan förstår att lyssna både ödmjukt och brett när de nu ska hantera bilkrisen.

Grattis, Jonas Jacobsson, till Svenska Dagbladets bragdguld! Det är du värd!

Jonas Jacobsson är historisk, eftersom han är den förste handikappidrottare som får en av svensk idrottsvärlds finaste utmärkelse. Kanske den allra förnämsta.

I Svenska Dagbladet säger Jonas, med tanke på funktionshindrade idrottsutövare: "Kanske kan vi ses som idrottsmän fullt ut nu".

Han skulle ha kunnat säga: Kanske kan vi ses som människor fullt ut nu. För det är ju vad det handlar om. Att vi i den här världen ser varandra som människor fullt ut. Oavsett funktionsförmåga, etnisk grupptillhörighet, religion, och så vidare.

I kväll klockan 18:00 går ett fackeltåg från Odenplan i Stockholm till Filadelfiakyrkan vid S:t Eriksplan, där pingströrelsens predikantkonferens pågår. Det sker till stöd för barnen i det kris- och krigsdrabbade Kongo-Kinshasa.

Och jag tänker på 15-åriga Francine, som jag intervjuade i östra Kongo för några veckor sedan.  Hon hade under ett helt år suttit fången som sexslav i ett militärläger djupt inne i skogarna. Skändats och utnyttjats i gruppvåldtäkter. Blivit med barn. Sett fostret dödas av milismännen. Bevittnat det vidrigaste våld på nära håll. Lyckats fly.

Hon fick sedan medicinsk och psykologisk hjälp på Panzisjukhuset, som drivs av den svenska pingströrelsens systerkyrka Cepac. Nu finns hon på Dorkas, ett kvinnocenter som drivs med insamlade medel från Sverige. Där går hon en alfabetiseringskurs. Men hon vet inte någonting om sin framtid.

"Jag är ju ingen riktig människa längre", sa hon, och orden skar som knivar i mig.

Ser vi henne och hennes hundratusentals olyckssystrar i östra Kongo-Kinshasa som människor fullt ut? Är vi beredda att ge dem och deras svårt utsatta barn det stöd vi kan för att de ska kunna leva ett människovärdigt liv?

I grunden handlar det om just detta, att se varandra som människor fullt ut. Tack för den påminnelsen, Jonas Jacobsson.  

Slaveriet avskaffades för över 200 år sedan. Ändå räknar man med att 27 miljoner människor lever som slavar denna dag. Det berättade FN: s generalsekreterare Ban Ki-moon när han höll tal på FN: s dag för avskaffande av slaveriet. Det handlar om handel med barn, skuldslaveri och så kallad trafficing liksom många rättslösa arbetare.

Krisen kan göra slaveriet värre, varnade Ban Ki-moon. Det finns alltid skrupelfria människor som gör vinst på andras underläge.

Glöm inte att konsumentmakten är stor. Att så långt rimligt och möjligt ställa frågor om hur de produkter vi köper är producerade skapar en ständig medvetenhet hos inköparna om att de måste vara alerta så att deras företag inte stöder slavarbete. Det är en liten, men inte obetydlig, insats.

I min bokhylla står Hans Bergströms doktorsavhandling från 1987, "Rivstart? Från opposition till regering". Den granskar och jämför Torbjörn Fälldins maktövertagande 1976 och Olof Palmes återkomst 1982. Avhandlingen visar bland annat på den stora skillnaden mellan att bedriva oppositionspolitik och att regera.

Den som går från opposition till regering ska plötsligt översätta ideologi och principer till praktiska förslag som är operationella.

Jag kom att tänka på detta inte alltid lätta steg när jag hörde och läste om Barack Obamas nya utnämningar. Den blivande presidenten har verkligen gjort en rivstart, och aldrig har en "lame duck" varit mer satt ur spel än George W Bush. Han är ju faktiskt fortfarande USA:s president, men allt handlar redan nu om vad Obama gör. Och inte gör.

Den tillträdande presidentens utnämning av säkerhetspolitiskt team i Vita huset andas vilja att samla nationen, och att återställa USA:s anseende i världen.

Han markerar en ny utrikespolitisk och säkerhetspolitisk linje, men går inte så långt i förändringsiver att han framstår som äventyrlig. Snarare är han så försiktig, att han drar på sig kritik från sina anhängare på vänsterkanten.

Satsningen på Hillary Clinton som utrikesminister är ett riktigt smart drag. Genom att sätta sin främsta rival inom demokratiska partiet på denna tunga post enar han de egna styrkorna. Men det är också en sakpolitiskt försvarbar utnämning.

Hillary Clinton är energisk och kompetent, och hennes internationella kontakter ger goda förutsättningar för en utrikespolitik som bygger mer på diplomati än på militär styrka.

Och hemma vid köksbordet finns ju Bill som bollplank.

Genom att låta republikanen Robert Gates bli kvar som försvarsminister signalerar Barack Obama nationellt samförstånd. I det fallet återstår att se hur lätt Gates anpassar sig till sin nya chefs syn på hur internationella konflikter ska hanteras.

Här kan Obama ha byggt in ett problem i sin regering. Det blir minst sagt spännande att följa utvecklingen.

Under alla omständigheter: Barack Obama har gjort en rivstart.

Polisen jagar rattfulla mellan nio och tolv på vardagar på samma förutsägbara platser, och detta på order av sina befäl, enligt en rapport citerad i morgonekot. För att nå upp till stipulerat antal utandningsprov har poliser också hittat på kreativa metoder att blåsa själva eller att köra med mätaren i fartvinden utanför bilen.

Det är naturligtvis hårresande i sig att den svenska poliskåren jagar statistik i stället för livsfarliga rattfyllon.

Men långt värre är det vad detta säger om andan i poliskåren. Om polisbefäl med berått mod organiserar polisernas arbetstid med utgångspunkt från egen bekvämlighet och inte från medborgarnas säkerhet, och dessutom uppmuntrar ett avskyvärt beteende under tjänsteutövningen - hur ser då polistjänsten generellt ut? Naturligtvis sjunker allmänhetens förtroende för polisen som en sten av sådant och det kommer att ta åratal att bygga upp igen.

För de serösa polisernas skull, för säkerhetens på gator och vägar skull, för polisens trovärdighets skull: tillåt inte att denna rapport begravs bland utredningar. Gör i stället upp med denna sjuka kultur, omgående och kraftfullt.

För inte har väl rötan gått så djupt att det inte finns någon kvar som kan rensa i leden och göra upp med denna sjuka mentalitet?

Volvo Personvagnar står på biljätten Fords säljlista. Det meddelades officiellt på måndagseftermiddagen. Och sannolikheten är stor för att Saab hamnar i en liknande situation. Dess ägare GM är lika illa ute, om inte värre, som Ford.

Den svenska personbilsindustrin är i kris. Att få bli delar av två internationella biljättar skulle rädda dessa nationella klenoder. Så hette det när försäljningarna genomfördes. Nu är det annat ljud i skällan.

Att svenska staten på egen hand eller tillsammans med svensk allmänhet skulle inskrida och lägga ett, eller snarare två, bud är knappast en framkomlig väg. Det är osannolikt att Volvo och Saab skulle kunna överleva på egen hand. Mycket av utvecklingskunnande har flyttat ut ur landet och de belopp som krävs för att ta fram en ny bilmodell är astronomiska.

Hoppet ligger snarare i att Ford och, om det blir aktuellt GM, hittar köpare som ser värden i att behålla inte bara varumärkena utan också tillverkningen i Sverige. I dagsläget verkar det mer sannolikt att  köpare finns i Asien, med betydligt lägre produktionskostnader, än att de går att hitta i Europa. Man måste nog hålla (bil-)dörren öppen för att den svenska personbilsindustrin ganska snart kan tillhöra en förgången epok. Och då blir konsekvenserna stora, inte bara för dem som är anställda i de två företagen.

Ibland är jag lite senfärdig också med att läsa min egen tidning - såg det här om barnatro först i dag. Bakgrund finns i Daily Telgraphoch på BBC. Vilket bara bevisar att det lönar sig att botanisera också längre ner i spalterna på Dagens webbsida.

Det är ju självklart att vi ska ha med den här sortens nyheter, de måste också berättas och det är inte säkert att de kommer fram någon annan stans. Det är bland annat därför Dagen behövs, brukar vi påstå.

Men man kan inte komma ifrån att vi i kristna medier har en tendens att ropa: Titta, Bibeln är sann! varje gång forskare kommer fram till något som anses bekräfta tron eller när man gör ett arkeologiskt fynd som förefaller stödja någon biblisk utsaga. Om man däremot gör ett fynd som inte går ihop med Bibeln möter vi det med tystnad, eller påpekar att man aldrig kan vara riktigt säker när det gäller sådana här saker.

Vilket ju är sant.

I samtliga fall.

Det är tyst om hiv/aidssituationen i världen jämfört med för några år sedan. Men just i dag uppmärksammas frågan på Internationella Aidsdagen. Förra året smittades 2,7 miljoner människor i hiv. 70 procent av alla nya infektioner inträffar i södra Afrika. Siffrorna är skrämmande och ett uthålligt arbete för en förändring angelägnare än någonsin.

När aidsdagen anordnas i Kungsträdgården i Stockholm finns Svenska Missionsrådet, PMU Interlife och Svenska Missionskyrkan närvarande.  Korskyrkan i huvudstaden öppnar dörrarna för frivilligorganisationen Convictus som arbetar med hiv/aidsfrågorna bland hemlösa och missbrukare.

Är det någonstans kyrkorna hör hemma så är det i det här sammanhanget.