När Denis Mukwege i går tackade för Olof Palme-priset under en högtidlig ceremoni i riksdagens andra kammare formades talet till en flammande appell mot det sexuella våldet. Det möttes av stående ovationer från den stora publiken.

Men talet gav också ett tydligt erkännande åt svensk mission som en starkt positiv kraft i det kongolesiska samhället. Utan pingstmissionen skulle krisernas och konflikternas östra Kongo-Kinshasa vara långt fattigare på skolor och sjukvård. Andra svenska trossamfund och deras systerkyrkor gör liknande insatser på andra håll i det väldiga riket.

Denis Mukwege berättade i sitt tacktal, hur han som son till en pingstpastor inom församlingsrörelsen Cepac ända från sin födelse haft förbindelse med Sverige och svensk mission.   Han gick på den svenska missionens skola och genomförde läkarstudier med stöd från Sverige.

Tidigt i talet tackade han de många svenskar som "lämnade sitt älskade land och gav sina liv i Kongo". Han erinrade om att flera av de första missionärerna dog tidigt av strapatser och sjukdomar, men Sverige fortsatta ändå att sända folk till området.  

Om de första svenska missionärerna östra Kongo sa han, att de bars av ett tvåfaldigt ideal: De kom för att tjäna Gud och tjäna människorna.

Och en osjälvisk tjänst för Gud och för utsatta medmänniskor är Denis Mukweges eget liv. Han blev inte bara en räddande läkare för kvinnor som systematiskt våldtas i krig. Han blev också deras röst i världen.

 Denna lite ruggiga januarikväll i Stockholm fick han ta emot det prestigefyllda Olof Palme-priset ur Lisbeth Palmes hand till rungande applåder från bland andra förre statsministern Ingvar Carlsson.

Själv funderade jag mest på vad Denis Mukweges gamla föräldrar tänkte, där de satt på parkett när sonen hedrades. Nio barn växte upp i det materiellt fattiga hemmet, där Denis so m liten pojke ofta sov på golvet under köksbordet därför att gäster utifrån ockuperat hans bädd.

Nog måste de denna kväll med fotoblixtar och vacker musik och fint klädda människor och celebra personer svassande kring pojken som en gång sov under köksbordet ha tänkt, att Herrens vägar är bra underliga.  

När dokusåpan "Robinson" föddes blev det kalabalik på kultur- och debattsidor: Ingen förnedringsteve i våran burk, inte! Programmet klipptes om och återkom i en snällare, men fortfarande kritiserad form.

Vem bryr sig i dag?

Vi har vant oss, och kommentarerna är trötta eller raljanta, om de alls hörs.

Men för de barn- och ungdomar - och vuxna - som drabbas av förnedringsmönster i sitt dagliga liv finns ingen flyktväg. DN skriver om ett aktuellt exempel i Ängelholm.

Hur ska vi ha det?

Vill vi ha fler diskrimineringsombudsmän som tar hand om de allt fler som känner sig kränkta, allt medan kränkningen som socialt accepterad norm sprider sig från teveburkarna över klassrum och arbetsplatser?

I dag rapporterar Ekot om hur matkrisen i den fattiga delen av världen tilltar medan vi i de rika länderna är fullt upptagna med finanskrisen. Nog är det symptomatiskt hur fattigdomsproblemen ständigt hamnar långt ner på både inrikesagendan och den globala dagordningen. Under tiden ökar antalet hungriga och fattiga.

Den amerikanska regeringen kunde på kort tid driva igenom ett räddningspaket på 700 miljarder dollar för att rädda finansbolagen på Wall Street. Betydligt svårare är det att få fram 72 miljarder dollar extra för att klara FN:s millenniemål med att halvera fattigdomen i världen till år 2015.

Tänkvärda är orden från läkaren Denis Mukwege i en Dagen-intervju. Han jobbar med våldtagna kvinnor i Kongo-Kinshasa och tar i dag emot Olof Palmes pris. Han säger om Gudstron: "Om en kvinna är hungrig kan jag inte nöja mig med att säga Gud välsigne dig. Jag måste ge henne mat."

Eller som amerikanske teologen Jim Wallis skriver i boken "Agenda för en hoppfull värld" (Libris): "Precis som våra religiösa förfäder under den andra stora väckelsen förklarade slaveriet moraliskt oacceptabelt, måste vi nu framhålla att den utbredda fattigdomen är moraliskt förkastlig och en religiös förbrytelse som vi inte längre accepterar. Fattigdom är ett nytt slags slaveri..." 

Frågan är när vi ska börja kalla fattigdomen vid dess rätta namn.

Två mellanstadieelever har hävt ur sig sådana tokigheter på sina bloggar att de har polisanmälts, berättar svd.se. Läs hela artikeln här.Nu får JK titta på fallet eftersom det kan ha att göra med den grundlagsskyddade rättigheten för varje man och kvinna att fritt uttrycka sin åsikt - inom vissa gränser.

Nu handlar det ju inte om män och kvinnor i det här fallet utan om barn i 10-12-årsåldern. Och i den åldern är omdömet inte färdigutvecklat. Man förstår helt enkelt inte vilken skada lögner och påhopp kan ställa till med. Det är inget försvar för vad just de här ungarna har gjort. Tvärtom är det bra att de och andra bloggare, unga och äldre, får klart för sig var gränserna går. Mobbning är avskyvärt, vare sig det sker på den vanliga eller på den virtuella skolgården och vare sig den riktar sig mot andra barn eller mot vuxna.

Som de gamla sjunga kvittra de unga, lyder ett gammalt ordstäv. Och det är inte att förvånas över att barn inte förstår var gränserna går. Det gör inte vuxna, som bloggar eller kommenterar bloggkommentarer, alltid heller. Snabbheten, distansen och möjligheten till anonymitet inbjuder till uttalanden som aldrig skulle fällas om man stod öga mot öga med den man diskuterar med. Det behöver vi alla som vistas i bloggosfären tänka på.

Internet har öppnat fantastiska och tidigare oanade möjligheter för alla som vill att ta del i samhällsdebatten. Men med möjligheter följer också ansvar för var och en att avstå från sådant som sårar och kränker. Och som vuxna har vi ett särskilt ansvar att vara ett föredöme för barn och unga även i detta avseende,.

CNN går runt på Världsekonomiskt forum i Davos och ställer frågan "Hur länge kommer den här krisen att pågå?". Författaren och aktivisten Jim Wallis, som också är krönikör i Dagen, föreslår att de bör ställa en annan och mycket viktigare fråga: "Hur kommer den globala ekonomiska krisen att förändra oss?"

Om vi inte ändrar vårt sätt att "göra business" med varandra så tar vi inte vara på den här krisens möjligheter, menar Jim Wallis. Vi måste låta krisen förändra oss. Det värsta som kan hända är att vi bara frågar när vi är tillbaka i att allt går sin gilla gång precis som förut.

Tänkvärt, såväl för företag, banker och stater som för var och en av oss.

Unga tjejer som skär sig i armarna. Tonåringar och unga vuxna med sömnsvårigheter, livsleda och magont. Det värker i själen. Och behovet av att ha någon att tala med är stort. Var finns kyrkorna i detta? Dagen startar i dag artikelserien "Själens vårdare" med ett besök hos Statsmissionens terapicentrum i Stockholm, dit många unga med existentiella eller psykiska problem vänder sig.

Artikelserien är värd att följa. För kyrkornas del kan det knappast handla om att ta över psykvården eller kuratorernas roll, utan om att finnas som ett komplement utifrån kristen grundsyn. Inte minst när det gäller livsfrågorna och att sätta in individens brottningskamp i ett större sammanhang. Där behöver psykologin kompletteras.

I artikelseriens fem delar ger bland annat trossamfundens representanter sin syn på själavård. Vidare granskas kyrkornas själavårdsutbildningar. Vilka svårigheter och fällor finns? Häng med, och delta i det viktiga samtalet!

Minneskvällen över Förintelsens offer hos Livets Ord i Uppsala blev minnesvärd på flera sätt. Själv bär jag med mig inte minst Franz T Cohns berättelse om hur hans familj drabbades av nazisternas framfart. Jag har läst och hört liknande historier många gånger men nu är det ju så med personliga berättelser att de alltid väcker intresse och framkallar starka känslor. Det var inte bara jag som fick tårar i ögonen när han talade om hur breven från föräldrarna som lyckats fly till Norge till honom, som tidigare skickats i väg till släktingar i Stockholm, plötsligt slutade komma. Förklaringen fick han först efter kriget. Föräldrarna hade deporterats tillsammans med andra norska judar och dödats i Auschwitz.

Det är sådana berättelser som kan få dagens unga att förstå vidden av Förintelsen. De talar starkare än all förfärlig statistik i världen. Och vi som tror att vi vet vad som hände behöver ständigt påminna oss att det handlar om människor, inte om siffror.

Men kvar i minnet stannar förstås också polisuppbådet utanför Livets Ord, demonstranterna som skanderade slagord och de upprepade försöken att störa mötet av dem som blandat sig med deltagarna och tagit plats i lokalen. Det är obehagligt när demonstrationer med politiskt syfte störs av motdemonstranter. Men det är tusen gånger värre när manifestationer av detta slag, som inte har ett politiskt utan ett humanitärt och allmänmänskligt syfte, inte kan genomföras utan störningar.

Nu slutade det hela väl. Aktivisterna lämnade kyrkolokalen mer eller mindre frivilligt efter att ha fått ur sig sina obehagligheter. Och de som inte visade upp sig förrän i slutet av det tal som Israels ambassadör höll fick ju faktiskt lyssna till flera intressanta och tänkvärda anföranden och dessutom högklassisk musik framförd av delar av Livets Ords egen orkester. Vem vet vad det får för långsiktiga effekter på dem?

Och en hel del ligger det i det som riksdagsledamoten Cecilia Wikström sa efter minneskvällen: Egentligen är det  kanske bra  att alla blev påminda om att det inte bara är prat när vi talar om att antisemitismen är på frammarsch i Sverige.

Jag har just kommit hem från ett seminarium på Sida med doktor Denis Mukwege från Bukavu. Han talade om sitt arbete för att ge krigsoffren i DR Kongo, de våldtagna kvinnorna, en ny livschans. En massa folk, biståndsarbetare och medierepresentanter och andra, lyssnade andäktigt när pingstvännen och gynekologen berättade hur det började.

Som pojke följde han sin far på hembesök hos sjuka, och då beslöt han sig för att bli doktor. Då kunde han komplettera pappa pastorns insatser med att ge de sjuka medicin.

I början av december hedrades Denis Mukwege med FN:s människorättspris för sin gärning. Sedan utnämndes han av en stor afrikansk tidning till Årets afrikan. På fredag tar han emot Olof Palmes pris vid en högtidlighet i gamla riksdagshuset här i vår huvudstad.

Denis Mukwege är en frukt av svensk mission. Nu är det han som kommer till Sverige med en hälsning om kärlek till utsatta människor, en kärlek med rötterna i en kallelse.

Mission i retur. Vi behöver det.

Minnet av folkmordet på sex miljoner judar brukar manifesteras på Förintelsens dag den 27 januari varje år. Runt om i vårt land. Även i Luleå, vanligtvis.

Fast i år ställde kommunen och Svenska kyrkan i Luleå in både fackeltåget och minnesstunden i kyrkan. I Radio Norrbotten förklarade domkyrkoförsamlingens komminister Bo Nordin uteblivet minnesfirande med att händelserna i Gaza spelade in, och att det fanns en rädsla för motdemonstrationer.  "Det känns helt enkelt obekvämt att göra det".

Nu blir det enligt Norrbottens-Kuriren (27/1) ändå ett privat arrangerat fackeltåg, och Svenska kyrkan har backat för trycket från en upprörd allmänhet och öppnar portarna för en minnesstund.

När förintelsen pågick tyckte många som visste, att det var bekvämast att tiga. Nog borde vi ha lärt oss av historien att den bekväma vägen inte alltid är den rätta.

Det är kanske dags för en kampanj liknande "Rör inte min kompis!" Var finns den entreprenör som snabbt skaffar fram knappar med texten "Rör inte min second hand-butik!"?

Dagen berättar på nyhetsplats (27/1) att hotet om moms på varorna i de ideella organisationernas second hand-butiker nu ryckt riktigt nära. Regeringen stretar mot, men EU-kommissionen trycker på allt hårdare för att häva momsbefrielsen. Den anses nämligen skapa illojal konkurrens.  

I dag ger de ideella organisationernas second hand-butiker ett växande och viktigt bidrag till biståndsverksamhet i Syd, samtidigt som de skapar positiva sociala effekter på hemmaplan. Människor i arbetsmarknadens utkant får meningsfull sysselsättning och gemenskap. Invandrare och andra med knappa ekonomiska resurser kan handla till priser som passar deras plånbok bättre än butikerna på Fina gatan.

Då kommer EU-byråkraterna med sin måttstock och säger: Illojal konkurrens; villkoren för all handel ska vara lika, idealitet får inte gynnas på det här sättet. Därför ska second hand-butikerna villkor försämras - vilket kommer att påverka de ideella organisationernas globala samhällsnytta negativt.

Den illojala konkurrens som EU verkligen borde göra något åt är västvärldens själviska jordbruks- och handelspolitik, som missgynnar jordens fattiga. Alla människors villkor är inte lika, det är ett betydligt större problem än att ideella second hand-butiker får sälja varor utan moms, till skillnad från butikerna på Fina gatan.  

En stolt utvecklingschef hos BMW förkunnar att biltillverkaren förra året minskade sitt genomsnittliga utsläpp med 29 procent, till 158 gram koldioxid per kilometer. Om detta kan man bland annat läsa här. Den gräns staten har satt för miljöbilar går vid 120 gram.

För det första: Tekniken för att dra ner på koldioxidutsläppen fanns tydligen runt hörnet. Varför har inte BMW, Mercedes, Volvo och alla de andra tagit utmaningen på allvar tidigare? Att skryta om en 29-procentig minskning nu - till en fortsatt pinsamt hög nivå - är ju bara ett sätt att erkänna att man grisat ner bortom all reson tidigare.

För det andra: Om marknaden lämnas åt sig själv maximerar den vinsten, inte samhällsnyttan. Det skulle till samlade och tydliga påtryckningar från EU för att bromsa nedsmutsningen.

Kanske leder de stora kriser vi nu genomlever trots allt till en bättre balans mellan stat och marknad?

- Att gå på Kd:s riksting känns hemma för mig som gammal folkrörelsemänniska.

Det sa socialdemokraten och ledarprofilen på Folkbladet Östgöten Widar Andersson i "God morgon världens" panel i dag. Sedan understök han att det han kallade "politiska flankpartier" är viktiga "för debatten, demokratin, politiken".

Det finns tecken lite här och där på att insikten om väckelserörelsens betydelse för demokratins framväxt i landet ökar. Det är tyvärr inte alltid den insikten följs av denna klarhet över att kraften hos"flankpartierna" ligger i att de förmår ta spjärn mot likformigheten och behålla sin ideologiska spänst. Om till exempel Kd avkrävs, eller själv avsvär sig, kraften i rottrådarna från väckelserörelsen återstår till sist bara en anemisk planta som liknar alla de andra i den politiska rabatten.

Debatten om folkrörelsernas överlevnad, och i vilken skepnad det kan ske, är viktig. Om Widar Andersson har rätt så utgör Kd en levande fortsättning på ett arv som är omistligt för demokratin - och därmed för oss alla. I så fall borde Kd vid sidan av sitt partipolitiska uppdrag också medvetet synliggöra och förmera detta folkrörelsearv. Göran Hägglund kan ju börja med att slå en signal till Widar Andersson och be honom utveckla sin tes. 

Klostret på Kumlaanstalten är fullt. Tre gånger om året kan åtta interner få en månadslång vistelse i det som kallas klostret på Kumlaanstalten. Däremellan erbjuds kortare retreater.

Nu är det kö till klostret.

Trots att alla inblandade verkar ha bara gott att säga om klostret finns det inga planer på att bygga ut, i varje fall inte på Kumla. Nu är detta inte en verksamhet som kan multipliceras och byggas ut hur som helst med bibehållen kvalitet. Men det är angeläget att kriminalvården tar vara på alla goda modeller som kan medverka till att rehabilitera och återupprätta människor. Därför måste också klosterverksamheten sättas in i ett meningsfullt sammanhang.

Och en utbyggnad i rimlig takt och på flera anstalter vore inte fel.

Stora förväntningar riktas nu mot Barack Obama, USA:s nyinstallerade president som gjort en rivstart genom att beordra stängning av Guantanomo. Därmed har han visat, att mänskliga rättigheter står högt på hans agenda. Inte bara i högtidliga deklarationer utan också praktisk politik.

Låt mig bidra till förväntansberget.

Jag hoppas att Barack Obama letar fram en nyckel till de låsta relationerna med Kuba, och därmed förhoppningsvis också låser upp fängelsedörrarna för de samvetsfångar som betalar ett tragiskt högt pris för sin lust till demokrati och yttrandefrihet.

Barack Obama har tidigare signalerat vilja till en ny Kubapolitik. Och president Raul Castro har låtit förstå, att han kan tänka sig förhandlingar med USA:s nye ledare. Nu har Fidel Castro, som gammal och sjuk fortfarande spelar en viktig politisk roll, i en krönika prisat Obama. "Ingen ska tvivla på ärligheten i hans ord", skriver Fidel Castro.

Det måste i detta sammanhang bedömas som rena kärleksförklaringen. Hur ska Obama svara? Förhoppningsvis genom att lätta på USA:s handelsrestriktioner riktade mot Kuba, helst avskaffa dem. Och knyta det till krav på mänskliga rättigheter för Kubas befolkning, också för oliktänkande.

Hittills har USA:s handelsembargo, som varat sedan 1962,  inte fört Kuba ett enda steg på demokratins väg. Snarare tvärt om.  Fidel Castro har kunnat skylla resultaten av den egna regimens usla ekonomiska politik på USA:s blockad. Genom att utnyttja det amerikanska strypgreppet propagandistiskt har den diktatoriska regimen snarast stärkt sin position.

Barack Obama, gå in genom den dörr som bröderna Castro ställt på glänt. Kasta en förbrukad politik överbord och öppna en dialog med Kubas politiska ledning.

Helle Klein, präst i Svenska kyrkan och ledarskribent i Aftonbladet, är en person med bestämda åsikter. Men hon tycks inte kunna bestämma sig, om det är bra eller dåligt för Svenska kyrkan att i raskt tempo byta kyrkliga kulturarv till dagens opinionsmode.

I morse mötte hon sin egen biskop i Stockholm, Caroline Krook, och Dagens chefredaktör Elisabeth Sandlund i en debatt om vigsel av homosexuella par. Det blev ett ganska bra samtal i Gomorron Sverige, där Caroline Krook och Elisabeth Sandlund hamnade på samma linje i frågan om civilrättslig vigsel, som de var för, medan Helle Klein med emfas försvarade Svenska kyrkans fortsatta myndighetsutövning i form av vigselrätt.

Hon gjorde det med hänvisning till att detta är en viktig tradition och ett värdefullt kulturarv.

Men är inte äktenskapet som ett förbund reserverat för en man och en kvinna djupt förankrat i kyrkans tradition?

Duger inte hänvisningen till lång tradition, förankrad i skapelseordningen och teologin, som argument - varför är då en betydligt yngre tradition, som bygger på att kyrkan är lierad med staten, så oumbärlig?

Som Dagen berättar på nyhetsplats i dag är den enkät Rapport gjort, och som låg till grund för inslaget i Gomorron Sverige, ytterst tveksamt utformad. Nära 2800 präster fick frågan om de kan tänka sig viga homosexuella. 68 procent svarade ja. 21 procent sa nej. Elva procent svarade att de inte ville besvara frågan. Och resten, de som inte hörde av sig? Varför teg de med sin åsikt?

Kanske därför att Rapport klantat till enkäten. Dels genom att bara gå på de präster som står med e-postadress i matrikeln. Dels genom att utesluta präster inom Svenska kyrkan som arbetar för EFS. Men framför allt genom att inte tillåta anonyma svar. Och även präster kan ju vara rädda om jobbet i dessa tider. Helle Kleins morska krav på att Svenska kyrkan inte ska prästviga den som tvekar att viga samkönade par visar ju att deras rädsla inte är alldeles obefogad.

Biskopsmötet har inte velat rekommendera prästerna att svara på Rapports enkät. Den motivering Krook redovisade var klok: Komplicerade frågor lämpar sig inte för enkätsvar. Och som den här enkäten var utformad luktade den åsiktsregistrering.

Stockholms biskop, som är positiv till kyrklig vigsel av samkönade par som en religiös akt, vill ha väjningsrätt, det vill säga den präst som inte vill genomföra en homovigsel ska inte tvingas. Också här delade Elisabeth Sandlund biskopens uppfattning - utan väjningsrätt spricker Svenska kyrkan.

Till sist kan jag notera, att Dagens chefredaktör var den enda av debattörerna, som stod för äktenskapet som något för en man och kvinna, och motiverade detta bland annat utifrån skapelseordningen.  

Så har det sista avsnittet av Jonas Gardells dramaserie "De halvt dolda" sänts. Ett välskrivet, välspelat, starkt och tänkvärt drama på många plan. Det vore mycket att kommentera, men ett tydligt spår är interiörerna från församlingsmiljöer. Överdrivna? Någon gång. Men också ett återhållet, nästan outhärdligt blottläggande av hur aldrig så välmenande religiösa former kan bli destruktiva. Vart tar ett barn vägen när dess enda trygghet i världen lierar sig med den Allsmäktige - och vänder sig bort?

Visst såg samhället annorlunda ut då, det är sant.

Men en sanning är den att tiotusentals svenskar har sett den här serien med igenkännandets olustiga vibbar. Samma känslor av olust och rädsla väcktes också av Knutbyhändelserna och nu av Margaretha Sturessons berättelse från en församling i Skåne (kommer i bokform och i Svenska Journalen).

Många finns kvar i församlingsmatriklar med mer eller mindre läkta sår.  Många har också gjort uppbrott. Nu och då vågar sig någon av dem på att artikulera sin ilska eller besvikelse i en insändare eller vid ett fikabord. De som landat på fötterna i en sund andlig gemenskap bagatelliserar då oftast eller går till motangrepp. Men detta måste bli synligt och samtalsbart, människors bilder måste bejakas, de är också sanna. Den församling som tar sig tid att lyssna till de mörka tonerna från sitt förflutna har något att lära för framtiden.

Rapports undersökning om de svenska prästernas inställning till vigsel mellan homosexuella ger inte särskilt mycket information om opinionsläget. Det enda man med säkerhet kan säga är att det är ytterst osannolikt att uppgiften att sju av tio präster säger ja stämmer.

Tillåt mig att bli litet teknisk. Det finns två möjligheter att pejla en opinion. Antingen gör man en totalundersökning av den aktuella populationen, det vill säga man frågar alla präster. Eller också gör man ett urval, som är statistiskt säkerställt. Då behöver man inte fråga så många, särskilt inte om man har god koll på att inte de som avstår att svara, bortfallet, ser väsentligt annorlunda ut än vad den grupp som svarar gör.

Rapports undersökning är varken det ena eller det andra. Det ser ut som att det är en totalundersökning. Men en stor grupp präster har aldrig ens fått chans att svara eftersom bara de som har sin e-postadress i Svenska kyrkans matrikel tillfrågats. Dessutom har, på oklara grunder, alla EFS-präster uteslutits. Därmed blir det en urvalsundersökning men med ett icke statistiskt säkerställt urval. Det torde exempelvis vara så att gruppen äldre präster på landet är överrepresenterad bland dem som saknar e-postadress.

Till detta kommer att bortfallet är mycket stort, runt 40 procent. En del beror säkert på "naturliga orsaker", till exempel ledigheter och sjukskrivningar eller allmän motvilja mot alla enkäter. Men det faktum att enkäten inte är anonym utan att prästerna tvingas uppge namn och församling går inte att bortse ifrån. Många har, bland annat i Dagen, uttryckt sina farhågor för att de svar man ger kommer att användas i andra syften än att belysa opinionen. Det blåser redan kalla och snåla vindar runt de präster som anser att äktenskapet ska vara förbehållet man och kvinna. Därmed finns stor risk för att fördelningen ser helt annorlunda ut i bortfallet än bland dem som gett sina svar.

Sammantaget innebär det felaktiga urvalet och den låga svarsfrekvensen att ganska exakt 50 procent av de yrkesverksamma prästerna i Sverige har sagt sitt. Alltså kan vi med säkerhet konstatera att runt 35 procent av de svenska prästerna är beredda att viga samkönade par, att tio procent säger definitivt nej och att fem procent inte vill svara. Det är allt. Därmed blir den ambitiösa enkäten ett prov utan värde.

"En väldigt bra utgångspunkt för en predikan". Så beskriver pastorn i Saronkyrkan Erik Holke det svar han fick från SMS-tjänsten 118 800 på frågan Vem är Jesus? Artikeln finns här om någon inte redan har sett den.

Holkes kommentar träffar mitt i prick. Det ovanligt arroganta och rent ut sagt korkade svaret sätter fingret på den situation som Sverige befinner sig i. Å ena sidan växer intresset inte bara för livsåskådning i största allmänhet utan för kristen tro. Allt fler människor ställer sig frågan Vem är Jesus? och förväntar sig svar. Å andra sidan blir motståndet och angreppen allt hätskare. I detta finns egentligen ingen motsättning. För det är när kristna sätter ner foten och tar en allt tydligare del i samhällsdebatten som de blir ett hot mot dem som likt upplysningstjänstens vd vill kalla sig "rationella".

118 800 är ingen offentlig inrättning. Det är ett privat företag som vill tjäna pengar på människors okunskap och nyfikenhet. Det är en affärsidé så god som någon men ska den lyckas i längden är det nog läge att tänka om och hitta ett annat tonläge. Annars lär företaget inte bli långlivat.

Som kristen är det annars bara att tacka och ta emot. För vad är det Jesus säger i Matteus 5:11? "Saliga är ni när man skymfar och förföljer er och på allt sätt förtalar er för min skull."

Att Barack Obama tar tag i Guantanamoproblematiken det första han gör kan möjligen uppfattas som en felprioritering bland alla bränder han har att släcka. Det är det inte. Tvärt om!

Den terroristlagstiftning som gjort Guantánamo möjligt urholkar rättsväsendet, eftersom den skapar ett rum där lagen inte råder. I detta rum har alltså demokratin abdikerat, eftersom demokratin bygger på lag och rätt. Detta rum berör rikets säkerhet, det vill säga det demokratiska samhällets existens. Man kan inte försvara demokratins principer genom att ta bort dem. Det Obama gör är alltså grundläggande: att återställa demokratin.

Dessutom har muslimer i Guantánamo sett att det är fullt möjligt att bryta mot internationella förbud mot tortyr utan att världssamfundet protesterar - om det är muslimer som utsätts för övergreppen. Att så långt möjligt ställa till rätta efter Guantánamo är alltså en absolut nödvändig grund för konstruktiva samtal med arabvärlden.

Att Obama inser dessa fakta är ett av de mest hoppfulla tecknen inför hans presidentperiod.

Den som vill förstå den här problematiken bättre ska läsa Mattias Gardells "Tortyrens återkomst", som inom kort recenseras i Dagen.

Teveprogrammet "Uppdrag granskning" visade i kväll att en högerorienterad kristen rörelse, som kallar sig katolsk, håller på att etablera sig i Sverige. Dagen skrev också om det i dag. Det är ju alldeles utmärkt att man spårar upp och sätter sökarljuset på företeelser av det här slaget, det är en av de saker vi ska ha god journalistik till.

Men när reportern i anklagande ton försöker framställa de präster i Svenska kyrkan som upplåtit sina lokaler som någon sorts medlöpare till extremister skjuter han över målet.  Det måste finnas en obyråkratisk öppenhet för till exempel pilgrimsgrupper att fritt samlas utan att mötas av misstänksamhet och byråkrati. Ett sådant system är självsanerande över tid - när man upptäcker att något är snett så drar man i bromsen. Så enkelt fungerar god samlevnad mellan människor och grupper, och så måste det få vara.

Så blossade det till kring frågan om könsneutrala äktenskap igen. Riksdagsmajoriteten kör på i ångvältsstil för att driva igenom saken till i maj. I spetsen går m, c och fp, med stöd från oppositionen. Det är bara att hålla med Barbro Hedvall, ledarskribent på Dagens Nyheter, när hon upprörs över en "politisk tafflighet" utan dess like, särskilt i regeringen.

Hon medverkade i det seminarium om en civilrättslig ordning kring giftermål som arrangerades i riksdagen i dag. En sådan alternativ väg skulle kunna ge en långsiktig och hållbar lösning som tillgodoser olika grupper i ett mångkulturellt samhälle.

Men så här långt har majoriteten slagit dövörat till, och bygger därmed in låsningar och spänningar framåt. Inte minst i förhållande till de stora invandrargrupper som finns. I stället stressas nu ett beslut fram på lösa grunder.

Den konstruktiva väg som kristdemokraterna envist fortsätter att visa på avvisas alltså. Detta trots att grundtanken på olika sätt får uppslutning av liberala ledarsidor, kyrkliga företrädare, humanister med flera. Professorn i straffrätt, Madeleine Leijonhuvud, undrade till och med om det blivit en symbolfråga för vissa att inte på något sätt gå kd till mötes.

I flera europeiska länder är kyrkorna, eller någon annan, inte längre statens förlängda arm. Och i mycket handlar det här också om att samtidigt göra upp med det gamla statskyrkosystemet.

Det juridiska kan i stället avklaras - lika för både hetero- och homosexuella - genom att skriva under ett papper hos kommunkontoret, och sedan kan den som vill gå till kyrkan och ha en vigselgudstjänst, eller ordna bröllopsfest på annat sätt.

Till det yttre kan det se ut som att frågan om könsneutrala äktenskap redan är avgjord. Men seminariet i dag visar att det finns många argument som inte är ordentligt genomdiskuterade ännu. Över huvud taget finns en låg kunskap om äktenskapet som begrepp och dess historia hos politikerna, jämfört med kunskaper i exempelvis ekonomiska frågor, hävdade politikerrepresentanterna från m, c, kd och fp.

Även om katolske biskopen Anders Arborelius, pingstföreträdaren Sten-Gunnar Hedin och Humanisternas ordförande Christer Sturmark är överens kring det civilrättsliga så finns samtidigt stora skillnader i hur man uppfattar "giftermålet", som nu är den nya juridiska term som lanseras. Det handlar alltså om att i religionsfrihetens namn få kunna hålla kvar sitt eget synsätt på vad som konstituerar ett äktenskap samtidigt som man accepterar att vi i ett pluralistiskt samhälle måste kunna leva sida vid sida med den som tycker annorlunda.

De som just nu verkar ha svårast att förstå detta resonemang är regeringen med partiledarna för m, c och fp i spetsen. Den linje de driver är ensidig och respektlös mot stora grupper i samhället. Och den lär ha kort hållbarhetstid om den trots allt drivs igenom.

Visst är klockan "fem i tolv". Men det bästa vore utan tvekan att ta tillbaka frågan i en parlamentarisk utredning och hitta en väg framåt som inte sår splittring.

Det är dags att släppa prestigen, Reinfeldt!

En snabb reflektion efter Barack Obamas installationstal, innan jag hunnit studera det i detalj, är denna: Nu är det inte längre valkampanj. Nu formas orden för vardagsbruk.

De kittlande slagorden byts mot handfasta verktyg.  Visst, medborgarna ska inspireras till hopp och framtidstro. Men också varnas för överdrivna förhoppningar om snabba effekter av presidentskiftet. Change, ja, men det handlar om att vända en Atlantångare. Yes we can, ja, men bara om vi gör det tillsammans.

På samma sätt som John F Kennedy i sitt installationstal manade han till personligt ansvarstagande, och på sitt eget sätt uppmuntrade han till samförstånd och samarbete över alla gränser. Sympatiskt och värmande.

Och så stod han där själv som ett levande bevis på att det hänt enormt mycket i USA på några årtionden, en svart man i Vita huset. Kanske var just detta det starkaste intrycket från installationshögtiden.

Och medan George W Bush försvann i sin helikopter som en krympande mygga mot himlen gick den nye presidenten in i festligheterna med huvudet fullt av tankar om den vardag som följer. Återstår bara att säga: God bless Barack Obama. Och USA.

Ett nytt fenomen sprider sig över världen: "klagokörer" framför i vacker körsättning befolkningens gnäll på offentliga platser. Man kan läsa om det på nätet, förstås. I Helsingfors ondgör man sig över att Finland alltid förlorar i hockey mot Sverige, på Irland klagar man på långsamma datorer, i Budapest på grå söndagar och i Jerusalem på att toalettpapperet tar slut. Märkligt blir det förstås i ljuset av de händelser som dominerat nyheterna den senaste tiden.

Kan ingen starta en motrörelse, skönsång om allt vi har att glädja oss åt?

Det finns en gammal psalm där varje rad i fyra långa verser börjar med "tack". Där tackas också för prövningen och striden och för mörk och kulen höst. Det är ett annat anslag, liksom. Idén är ju urgammal. Inspiration kan hämtas från Bibelboken Klagovisorna, som namnet till trots är en inspirerande läsning.

Vore inte det något för alla duktiga körledare landet och världen runt att plocka upp? Kanske på temat "Jag vill tacka Livet"?

Så kunde vi få körsångsdueller mellan "gnällare" och "tackare" på gator och torg, gnäll- och tackfestivaler kunde utlysas - och skam vore det väl om det inte kunde bli en egen genre i teve. Vem blir först?

Säkerhetsarrangemangen kring installationen av Barack Obama är enorma. Att USA får sin första svarta företrädare på presidentposten kan trigga extrema krafter, fruktar man.    

Kanske påminner säkershetspådragen den nye presidenten om en av hans kommande viktiga uppgifter - att arbeta för mer restriktiva vapenlagar.

Att vilken knäppgök som helst kan köpa en skarpladdad bössa när han ändå är ute och handlar en påse doughnuts till kvällens basebollmatch på tv är förstås galenskap. Tyvärr av det dödliga slaget.

När den svenska regeringen i den första febriga fasen av kriget mot terrorismen utvisade två terrormisstänkta egyptier till deras hemland, där de riskerade tortyr, var det en folkrättslig skandal. Senare avslöjanden om att amerikansk säkerhetspolis under ytterst ovärdiga former förde de misstänkta från Sverige i ett plan från CIA gör inte skandalen mindre.

Utrikesminister Anna Lindh har fått bära ett tungt ansvar för den rättsvidriga utvisningen, även om Göran Persson undanglidande talat om regeringens kollektiva beslut.  

Anna Lindhs pressekreterare och nära vän Eva Franchell hävdar nu i en nyutkommen bok, att utvisningen skedde på mer eller mindre direkt order av statsminister Göran Persson och att Thomas Bodström, justitieminister vid samma tidpunkt, var väl informerad om formerna för utvisningen. Hon grundar sig på tidigare hemligstämplade handlingar om utvisningen, som bland annat säger att USA hotade med handelsblockad.

Nu har det ännu inte kommit några uttömmande kommentarer till Eva Franchells bok från Thomas Bodström och Göran Persson. Men är den bild som författaren visar upp korrekt, då innebär det att dåvarande statsministern och justitieministern på ett ytterst ovärdigt sätt låtit en skugga falla över sin döda kollega.

Invändningarna mot så kallade elitklasser, eller spetsutbildningar, i historia och naturvetenskap på gymnasienivå går i huvudsak ut på att övriga elever skulle förlora på saken. Så argumenterade i alla fall Lars Ohly (v) när det i veckan blev känt att ett tiotal utbildningar införs på försök över landet till hösten.

Med den logiken borde man inte heller kunna ha svårare mattematik på det naturvetenskapliga programmet än för de elever som exempelvis läser språk eller ett yrkesinriktat hantverksprogram. Faktum är att många riktigt duktiga elever i dag har det jobbigt i skolan och tvingas hålla sig tillbaka för att inte sticka ut mot övriga kamrater.

Och varför ska man kunna få bli riktigt bra på musik eller idrott, men inte i teoretiska ämnen? Som människor är vi olika. Likväl som den som har svårt att lära i skolan kan behöva extra stöd kan den som är riktigt duktig behöva extra utmaningar.

När jag i morse diskuterade saken i Godmorgon Världens panel i P1  (50 minuter in i sändningen) var vi överens om den saken: debattredaktören Lotta Gröning, Aftonbladet, kolumnisten Carl Rudbeck, Sydsvenskan och jag.

Att innehållet och lärandet i gymnasieskolans teoretiska ämnen nu hamnar i blickpunkten är välkommet. Alldeles för ofta har det handlat om att skolorna försöker bjuda över varandra med datorer, disciplin och märkliga specialkurser. Rätt hanterade kan spetsutbildningarna snarare gynna lärandet hos alla elever.

Så kom då beskedet sent på lördagskvällen om eld upphör i Gaza. Det är efterlängtat och välkommet även om det är lång väg kvar till en varaktig fred. Hamas har tillfogats svåra förluster. Många oskyldiga människoliv har krävts. Det finns ett stort egenvärde i varje timme som fredliga förhållanden råder, även om det är en bräcklig fred som lätt kan brytas, exempelvis genom att Hamas, som är försvagat men inte utplånat, fortsätter sina attacker mot Israel.

Men Israels besked ger ett andrum. Förhoppningsvis kan det utnyttjas konstruktivt av FN och av andra aktörer till att hitta nya vägar mot en långsiktigt hållbar lösning. Det kommer att kräva stor fantasi och diplomatisk skicklighet och en beredskap till eftergifter från de stridande parternas sida. Och för dem som velat lägga skulden till det inträffade på Israel bör det bli en källa till eftertanke att landet nu ensidigt beslutat om vapenvila.

Mobbade elever har från årsskiftet fått en starkare ställning med en ny lag. Det låter både välmotiverat och bra, barn ska självklart inte mobbas.

Men det är lite dubbelt med en lag av den här sorten. Om det räcker med att en elev anser sig kränkt för att skolan ska få betala skadestånd om den inte vidtar omedelbara åtgärder kan det öppna för att förslagna elever utnyttjar systemet. Ordet "kränkt" har överanvänts intill oanvändbarhet på sistone. Och när mobbning samtidigt sätts i system, också för licenspengar, som underhållning på bästa sändningstid, är det inte lätta att motverka den i klassrummet.

Skadestånd är också ett trubbigt instrument för att komma åt den här typen av beteende. Dels underblåser det idén att man kan prissätta övergrepp, dels uppstår alltid tanken att man kan köpa sig ur en situation som borde hanteras på ett helt annat sätt.

Det faktum att vi tar till polisiära metoder i allt fler sammanhang är ett illavarslande symptom på att det sociala kittet generellt håller på att utarmas.

Det är uppenbart att det fanns en stor rädsla hos kristdemokraternas ledning för att riksdagsledamoten Lennart Sacrédeus skulle ta plats på partiets EU-vallista. Så kraftig oro att en rad i det äldre gardet av partiföreträdare, som helst inte ville vara med, övertalades att väljas in på listan i sluttampen: Alf Svensson, Inger Davidson, Rolf Åbjörnsson, Chatrine Pålsson och Ebba Lindsö.

Lennart Sacrédeus hamnade utanför listan efter att bara ha fått 30 procent av ombudens röster vid partifullmäktige. Den demokratiska processen har haft sin gång. Och den här typen av fajter i personfrågor hör till i partierna emellanåt.

Men att självständiga och ibland bångstyriga politiker med stort förtroende bland kärnväljarna upplevs bli utmanövrerade förstärker samtidigt känslan av hård toppstyrning i partiväsendet. Långsiktigt riskerar den här typen av manövrar att öka på misstron mot de etablerade partierna.

 Liza Marklunds böcker om Mia (påhittat namn), Gömda och Asyl, har väckt en debatt vars upprördhet nått osvenskt hög nivå. Har den litterära supersuccén Liza Marklund fejkat ihop centrala delar i en story, som uppges vara dokumentär och sann? Försörjer hon sig på en lögn, som klätt sig i det sociala engagemangets otadliga dräkt?

I dag publicerar DN-debatt Lisa Marklunds svar på ett angrepp i samma forum. Tidigare har hon chattat med Expressens läsare i ämnet. I övrigt har Liza Marklund, som annars inte räds offentligheten, gömt sig.  Hon undviker konsekvent att möta sina kritiker - dit till exempel Mias son hör - öga mot öga.

I går arrangerade tidskriften Neo ett seminarium om saken. Och inbjöd förstås Liza Marklund. Som vägrade komma.

I kväll tas historien upp i SVT:s Debatt. Dit Liza Marklund inbjudits, men enligt förhandsuppgifter inte kommer.

Liza Marklunds egen förklaring till att hon vägrar möte sina kritiker är, att hon riskerar att avslöja sina källor om så sker.  Hur trovärdigt låter det argumentet?

Författaren till böckerna om Mia kan naturligtvis försvara och förklara sig utan att avslöja sina källor. Alla respekterar källskyddet. Om hon inte har något annat än källorna att gömma, borde hon inte gömma sig själv.

Facket tänker hjälpa sina medlemmar att starta företag. Det handlar om Sveriges Farmaceutförbund som vill hjälpa medlemmar att ta över apotek, nu när de blir till salu. Vad Hjalmar Branting och polarna skulle ha sagt om den saken är väl osäkert, men klart är att farmaceuterna försöker följa med sin tid.

Och det är inte bara bland pillerburkarna rollerna skiftar. Medias uppgift som granskare av de övriga "makterna" är inte längre så självklar i bloggandets tid. Paradexemplet brukar vara utrikesminister Carl Bildt som direktkommunicerar med omvärlden via sin blogg. I frikyrkovärlden väcker frågan just nu het debatt på Stefan Swärds blogg. Swärd är styrelseordförande i Evangeliska frikyrkan, EFK.

En rollfördelning kan inte vara given för evigt, förändring och kreativitet är tvillingar och det är gränsöverskridarna som skriver historia. Medan förändring pågår är det naturligtvis flyttröra. Men mitt i detta måste också frågor ställas av typen: Vad händer med den klassiska fackföreningen när den också börjar operera på arbetsgivarsidan? Och vad händer när chefen ropar ut på bloggartaken vad som förut avhandlades i slutna rum?

Det är antagligen både bra och dåligt. Hur det är bra och dåligt återstår att diskutera.

Lyssnar du på Nordegren i P1? Du vet det där programmet som tävlar med Annika Lanz om att negligera lyssnarna genom att deltagarna pratar i munnen på varandra så man inte hör vad dom säger. Där har man just (onsdag eftermiddag) haft en flera minuter lång telefonintervju på engelska med en amerikansk politisk kommentator. Flera minuter, det är långt i radio.

Översattes den? Icke! På bisittarens fråga svamlade programledaren till ett par meningar utan sammanhang. Detta är oförskämt översitteri mot alla lyssnare som inte förmår följa en snabb konversation på engelska. Och tro mig, de är inte få.

Tyvärr är det inte ovanligt numera att man slarvar med översättningen. Sådan nonchalans mot lyssnarna sätter säkert sina spår i lyssnarstatistiken.

Bottennapp, Nordegren!

K-G Bergström träffade i "Rakt på" här gången den förra presidentkandidaten i Colombia, Ingrid Betancour, som i nära sju år var fånge hos Farcgerillan under vidriga omständigheter. Berättelsen gav sig nästan själv, och Bergström hade förstånd om att ha mycket lägre svansföring än vanligt på sina frågor.

Ett par saker stack ut, tycker jag. Dels naturligtvis Betancours kraftfullt övertygande konstaterande att det var Gud som bar henne genom de svåra åren. Det var så genuint självupplevt att alla frågor kom av sig.

Dels hur hon med kraft pläderade för att den Farc-officer som hjälpt en fånge att fly, och flytt tillsammans med honom, måste få en ny chans. Där rörde hon vid kärnpunkten för all mänsklig samlevnad. Den som omvänder sig måste bemötas med respekt och tilltro, annars blir han dubbelt vrång. Och det gäller inte bara grymma gerillasoldater, utan i alla de sammanhang där vi människor rör oss. Också i svensk kriminalvård - utan att för den skull påstå att processen är enkel eller självklar.

Försöksballong brukar det kallas i politiska sammanhang när man låter ett kontroversiellt förslag läcka ut för att se vilka reaktioner det blir men behålla möjligheten att göra helt om i fall motståndet upplevs för starkt eller - men det är mer ovanligt - det kommer goda argument för en annan lösning. Det är svårt att frigöra sig från tanken att det är just detta som kyrkostyrelsen och kyrkobyråkraterna i Uppsala ägnat sig åt när de lät ärkebiskopen i radio kommentera förslaget till ny ordning för vigselgudstjänst för en- och tvekönade par i lördags, ett förslag som lägligt nog fallit i Ekoredaktionens händer.

För nu har man vänt på klacken i Uppsala efter att kritiken varit hård, även på denna blogg och i Dagens ledarspalt. I det förslag som skickas ut till stiften på remiss finns ordet äktenskap återigen med, att användas vid vigsel av såväl hetero- som homosexuella par. RFSL jublar naturligtvis . Alla vi som anser att Gud skapat människor till man och kvinnor för att säkerställa släktets fortbestånd och att äktenskapet inrättats för att ge den organisatoriska formen för deras samliv har däremot anledning att sörja.

Det nya förslaget offentliggjordes sent på tisdagseftermiddagen, vid nästan exakt samma tidpunkt som morgondagens Dagen ska skickas till tryckeriet. Det gör att det blir en förvirrad tidning eftersom arbetet med bland annat en ekumenisk rundringning genomförts i den fasta förvissningen att vad vi väntade på var den justerade versionen av det förslag som läckt ut, där ordet äktenskap inte fanns med. Så kan det bli och det kan vi leva med. Det är den tryckta dagstidningens dilemma. På webben och i torsdagstidningen ska vi reda ut ordentligt vad som hänt och vad det är som nu föreslås.

En hastig titt på förslaget visar att man får hoppas att stiften utsätter det för en ordentlig granskning. Urvalet av tänkbara bibelställen är exempelvis intressant. Här har allt som på något vis talar om relationen mellan man och kvinna suddats ut.  Enda gången som de två könen nämns är i en negation, Galaterbrevet 3:28: "Nu är ingen längre jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna. " Ruts vackra tal till sin svärmor Noomi anses också som lämplig bibelläsning, sannolikt avsett för vigslar där båda parter är kvinnor. Att fortsättningen av berättelsen handlar om hur Rut får en man är uppenbarligen inget hinder.

Vi återkommer i ärendet, på denna plats och på annat sätt. Var så säkra!

Den kyrka som sträcker sig ut till de svaga når också de höga, brukar Carl-Erik Sahlberg, präst i S:ta Clara kyrka, säga.

Ryktet om S:ta Clara kyrkas uthålliga arbete bland de hemlösa och utsatta människor i centrala Stockholm har i varje fall nått så högt som till kungliga slottet. Carl-Erik Sahlberg och diakonissan Inga Pargréus kommer att tilldelas kungamedaljen för sina insatser i detta sociala arbete.

Ytterst välförtjänt.

S:ta Clara kyrka är i dag ett föredöme för svensk kristenhet genom sitt engagemang för människor som har det svårt i vårt samhälle.

Exemplets makt är stor, brukar det sägas. Låt oss hoppas att det gäller i detta fall.

Desmond Tutu tänker fasta en dag i veckan för Zimbabwes folk, och utmanar oss att göra detsamma för att något lite förstå hur zimbabwierna har det.

På Youtube finns en filmsnutt med en, som det verkar, ganska trött Desmont Tutu som får frågan om vad som kännetecknar en bra ledare.

- Tjänarskap, svarar Tutu, och att ledaren är beredd att lida och offra sig för dem han eller hon leder.

Detta är långt från Zimbabwes gamle diktator, som på nytt försäkrar att han aldrig kommer att släppa makten. Kanske ska vi följa Desmont Tutus exempel . Han har varit med om ett och annat, ändå tror han på den enkla fastan som kampmetod. Det stämmer till eftertanke i ett sammanhang som vårt, där tjänarskap och självutgivande inte precis är tidens modeord. Men det hindrar inte att vi ser upp till dem som leder på det sättet.

Är det verkligen sant att Svenska kyrkan vill slopa ordet äktenskap i vigselritualen, oavsett om det handlar om en- eller tvekönade par? Så har det hela framställts efter Ekots lördagsintervju med ärkebiskop Anders Wejryd. Men om jag förstår saken rätt är det möjligen - och förhoppningsvis - en övertolkning. Det verkar som att ett av förslagen till ny vigselordning som kyrkostyrelsen i nästa vecka släpper ut på snabbremiss till stiften bygger på den ritual som redan finns för välsignelse av samkönade par. Tidigare uppgifter har gjort gällande att det kommer att handla om flera alternativa förslag som går ut på remiss. Och då kan det ju finnas varianter där termen äktenskap fortfarande används i stället för att man talar om att kontrahenterna "blir makar".

Att ta bort termen äktenskap helt och hållet  är en usel lösning på det dilemma som Svenska kyrkan befinner sig i. Den tillfredsställer inte någon. De som vill bevara äktenskapet som en beteckning på relationen mellan man och kvinna blir sannolikt upprörda. Och de som vill att även homosexuella par ska få gifta sig på samma villkor som heterosexuella par blir minst lika besvikna. RFSL:s vice förbundsordförande Ulrika Westerlund talar i SvD om att det är ett sorgligt och anmärkningsvärt förslag.

Enligt Dagens Nyheters referat förklarade ärkebiskopen i radio att det inte fanns någon medveten tanke med att "gömma undan ordet äktenskap". Men så naiva kan väl kyrkostyrelsens ledamöter och de höga herrarna och damerna i Kyrkans hus inte vara. Nog måste de väl ordentligt ha tänkt igenom bland annat de ekumeniska aspekterna på ett sådant förslag? De kan bli nog så svårartade. Man får hoppas att det finns större inblick och utblick ute i stiften där förslagen snart ska diskuteras.

Kristdemokraternas städgummor och städgubbar petade sig uppenbarligen själva i ögat med kvastkastet, när de försökte sopa ut Lennart Sacrédeus från EU-listan.

Visst kan man förstå om ledande partifolk tycker det är jobbigt med en profil som ibland drar mediernas uppmärksamhet till provokativa uttalanden i stället för till Göran Hägglund mer strömlinjeformade och alliansanpassade utspel. Men om nu gräsrötterna identifierar sig med Sacrédeus mer robusta hållning, så får partiet problem då uppstickaren behandlas illa.

När nu förre riksbankschefen och kristdemokraternas EU-parlamentariker Lars Wohlin sällar sig till dem som protesterar mot petningen av Lennart Sacrédeus och flera partidistrikt häver upp sin kritiska röst börjar saken få riktigt besvärande proportioner för kristdemokraterna.

På fredag ska partifullmäktige spika EU-listan. Reträtt är en prestigeförlust. Fullföljd petning kan kosta betydligt mer.

Att Åke Bonnier lämnar ledningsgruppen för Jesusmanifestationen är på ett plan beklagligt och kan ses som ett bakslag för tanken på en ytterligare breddning av årets manifestation. Jag är dock inte förvånad. Och det är möjligt att Bonniers avhopp i själva verket bidrar till att möjliggöra en framgångsrik manifestation även 2009.

Stockholms domprost är en begåvad person. Han är tydlig med var han själv står i dagens teologiska frågor men, i motsats till åtskilliga andra i Svenska kyrkans så kallade huvudfåra, beredd att med ödmjukhet och öppenhet lyssna till och samtala med dem som har andra uppfattningar. Annars hade det nog inte fungerat ens så här länge.

Jesusmanifestationen 2008 var en manifestation för Jesus Kristus, inte emot vare sig kontroversiella konstutställningar, Pridefestivaler eller människor med annan religion än den kristna. Men den var också ett sätt för tusentals kristna från olika kyrkofamiljer och av skilda nationaliteter att lyfta fram Jesus som helig och okränkbar. I den andan har arbetet med årets Jesusmanifestation startats och bedrivits. Då blir hållningen til till exempel konstutställningen Uppenbar(a)t en stötesten, vare sig frågan är uppe till diskussion i ledningsgruppen eller inte.

Det är tråkigt när kristna inte kan komma överens. Det väcker förundran och löje bland dem som står utanför kyrkorna. Samtidigt finns det en fara i om man är så inriktad på att uppnå största möjliga bredd och mångfald att det man vill enas om blir uttunnat och ointressant. Det måste finnas någon form av samsyn i botten i de riktigt centrala frågorna. Då blir olika uppfattningar i mer perifera spörsmål inte farliga utan fullt möjliga att hantera. Det gäller generellt och även specifikt för Jesusmanifestationen 2009.

Om en mer homogen ledningsgrupp kan bidra till att invandrarkyrkorna - vare sig de är katolska, ortodoxa, evangelikala eller någonting annat - sluter upp i årets manifestation på samma sätt som 2008 är detta en viktig framgång. Och att Stockholms domprost hoppar av kommer inte att hindra alla de medlemmar i Svenska kyrkan som ser Jesus Kristus som Vägen, Sanningen och Livet att delta i manifestationen. Deras deltagande står och faller inte med ledningsgruppens sammansättning.

Det finns all anledning att tro på och arbeta för en framgångsrik Jesusmanifestation med stor bredd den 2 maj 2009.  Och att ta vara på och stötta fräscha intiativ i anslutning till manifestationen av det slag som Stefan Swärd med flera tagit initiativ till. (Läs artikeln om detta här om du missat den!)

Ryssland håller handen på gaskranen. Är du undergiven och lydig så kan du hålla dig varm. Om du inte uppför dig som Ryssland önskar, så får du frysa.

"Det är ett säkerhetspolitiskt problem, men också ett miljöpolitiskt" skriver Aftonbladet på ledarplats.

Det är bara att instämma.

Vladimir Putins ambitioner - jo, det är fortfarande han som styr - är inte hemliga. Han vill göra Ryssland till vad Sovjet en gång var, en stormakt att räkna med. Och frukta.

Som ägare av enorma olje- och gasfyndigheter har det nya Ryssland med en allt tunnare demokratisk fernissa goda möjligheter att få sin vilja fram. För utan energi stannar Europa.

Det är alltså viktigt med nytänkande på energiområdet. Inte minst för demokratins skull.

Sonen till en fattig pingstpastor i Bukavu, Kongo-Kinshasa, kunde studera till läkare tack vare stödet från svensk pingstmission.

Nu blir Denis Mukwege, chefsläkare på Panzisjukhuset i Bukavu och aktiv i den nationella pingströrelsen Cepac, alltmer uppmärksammad som de förtrycktas röst och de mänskliga rättigheternas försvarare. Hans engagemang för de kvinnor som våldtas och förnedras i den pågående konflikten i östra Kongo ger internationellt eko.

I december fick han resa till New York för att ta emot FN:s människorättspris.

I slutet av januari kommer han till Stockholm för att ta emot Olof Palmepriset för sitt arbete för fred och mänskliga rättigheter.

Nästa steg? Varför inte Nobels fredspris. Han har med sitt osjälviska arbete för att rehabilitera våldtagna och utstötta kvinnor och sin oförtröttliga kamp för fred och försoning i världens kanske värsta krisområde förtjänat det.

Och hans evangeliskt förankrade budskap om solidaritet med de mest förtryckta i denna värld förtjänar största möjliga förstärkare.

Nyår är valtider. Många försäkringar, abonnemang och annat ska förnyas då, och miljoner svenskar gubblar över hur man ska utnyttja sin fantastiska valfrihet. Eller så gör de inte det, utan låter avtal löpa i gamla hjulspår.

Vem är valfrihetens vinnare? Den som har mest kunskap. Vem har mest kunskap? Leverantören. Inte konsumenten, och allra minst den konsument som har minst resurser. Det är alltså den som har minst råd som får betala för valfriheten.

Det finns grundläggande tjänster som vi alla är beroende av. Om nu det man kallar valfrihet ska behållas på sådana områden, så uppdra åt konsumentverket att göra upphandlingar åt dem som inte vill välja. Där kan finnas heltidsanställd personal som förmår matcha branschfolkets kunskap och som kan förhandla för den, sannolikt stora, grupp av konsumenter som överlåter valet till dem.

Då skulle konsumenten få ett reellt alternativ till att välja leverantör mer eller mindre i blindo och de svaga skulle inte längre behöva betala för de starka.  

Det skulle kanske kunna ge oss en valfrihet värd namnet.

Kineserna är många. Men de handlar för lite. De vill inte shoppa mobiltelefoner, bilar, nya kläder och kylskåp i den mån som den kinesiska ledningen önskar ­- när exporten nu sjunker kraftigt. Det låter ungefär som Fredrik Reinfeldt när han nyligen uppmanade oss svenskar att handla svenskt i finanskrisens spår för att hålla näringslivet igång.

Men kineserna är vana att spara och leva ett enkelt liv. Att övertyga dem om behovet att köpa en bil är tydligen inte det enklaste, enligt vad Dagens Nyheter rapporterar i en artikel i papperstidningen i dag.

Det anspråkslösa livet - och sparsamheten som dygd - trotsar gängse ekonomiska tillväxtteorier. Men tänk om kineserna har en poäng?

Överskuldsättning kan orsaka svår ångest. Det berättar kvinnan som jag pratade med häromdagen, och som försökt hjälpa en psykiskt sjuk man att få ordning på ekonomin under hösten. Under en period av förvirring lämnade han den dagliga medicinen åt sidan - liksom ett antal räkningar som skulle betalas.

Efter sjukhusvistelse, så småningom, kom kravbreven - och ångesten. Skulderna bara växte. Liksom oförmågan att betala. Förståelse för sjukdomstillståndet, och en rimlig avbetalningsplan, var inte lätt att uppbåda hos fordringsägarna. Trots att den hjälpande kvinnan ordnade fram läkarintyg och förde mannens talan.

Vem vinner på detta förlopp? Svar: ingen.

I dag skriver Rikskronofogden och företrädare för andra myndigheter en debattartikel i Dagens Nyheter som tar upp problemet med överskuldsättning. Den är värd att läsas. De vädjar till regeringen att ta tag i saken.

Visst har den enskilde individen ansvar, men skyll-dig-själv-attityden är en kraftig förenkling. Ibland finns olyckliga omständigheter som gör att en person inte reder ut situationen.

Då behövs rimliga villkor för att kunna ta sig tillbaka igen. Det gagnar oss alla. 

Kina har inlett en landsomfattande kampanj mot misshagliga sajter på nätet, uppger Ekot.  Myndigheternas motivering är att de sprider pornografi och utgör en fara för moralen.

Men bakom detta moralens tunna fikonlöv döljer sig en annan sanning. För det Kinas politiska ledning framför allt räds är den regimkritik som sipprar ut till medborgarna via modiga bloggare.

Det är diktaturens nakna brutalitet som till varje pris ska döljas, inte pornografins avklädda kroppar. Därför måste opinionsbildande bloggare tystas.

SSU måste vara en av de snabbaste karriärvägarna till den svenska maktens korridorer. Bara 2 000 medlemmar under 25 år enligt Ekot! Och tänk så många riksdagsplatser, regeringstaburetter, landshövdingestolar och byrådirektörsposter de ska fylla de närmaste decennierna om de lyckas återvända till Rosenbad.

Vinnare: Unga karriärister.

Förlorare: Demokratin.

Inte minst eftersom de flesta politiska ungdomsförbunden har problem med rekryteringen.

Krigsbilderna från Gaza fyller morgontidningarna igen. Återigen sörjer hjärtat över lidande och död, och böner om ett slut på striderna skickas till högre ort i mitt inre. I dag reser också utrikesminister Carl Bildt till Mellanöstern tillsammans med kollegorna från Frankrike och Tjeckien. Det är bra. Möjligheterna till eldupphör har visserligen knappast förstärkts efter Israels markinvasion, men vi i omvärlden har en skyldighet att trycka på de olika parterna i konflikten för att få slut på kriget. De ansträngningarna får inte upphöra.

EU:s ledartrojka ska besöka både Egypten, Israel, Ramallah på Västbanken och Jordanien.

Hamas blir uppenbart allt mer isolerat i Arabvärlden - förutom från Iran, och det är förståeligt att Israel vill skydda de egna medborgarna när kassamraketerna återigen regnar in över israeliska städer. Samtidigt: nytt våld och nya civila dödsoffer skapar bara mer hat och förlänger konflikten.

Omedelbar vapenvila är nummer ett. Men på sikt måste en hållbar fredlig lösning också innefatta länderna runtomkring i Mellanöstern.

Ingen lätt uppgift. Det behövs både förböner och diplomatiska påtryckningar. 

Beskedet om Krister Holmströms bortgång fick jag nu på morgonen. Det var inte oväntat eftersom vi visste att Krister var mycket sjuk. Men det är ändå en chock när en kollega i aktiv ålder som för bara ett halvår sedan var i full verksamhet får flytta hem till Gud.

Kristers stora publicistiska gärning gjorde han som grundare till och chefredaktör för Trons Värld. Det var inte för att tjäna pengar eller bli berömd som han startade tidningen för drygt tjugo år sedan. Nej, det var ett svar på en kallelse från Gud, ett steg i tro. Drivkraften var att nå ut med det kristna budskapet, att berätta om vad Gud gör i vår tid och att uppmuntra kristna till evangelisation och vittnesbörd.

Krister var en mycket god journalist. Han hade förmågan att ställa de rätta frågorna och att formulera sina texter så att budskapet gick fram med stor tydlighet. Personligen minns jag med stor glädje och respekt den intervju han gjorde med mig i Trons Värld hösten 2004 när min första bok hade kommit ut. Det var inga dussinfrågor jag fick utan sådana som krävde reflektion och som gav mig nya tankar och impulser. De ledare och undervisningsartiklar han fortsatte att skriva ända fram till i somras var alltid spännande, tankeväckande och roliga.

Om Kristers parallella gärning som pastor får andra vittna. Jag är övertygad om att hans journalistiska förmåga blev tydlig även i hans förkunnelse.

På Dagen tänker vi med tacksamhet på vad Krister fått betyda för svensk kristenhet under ett jordeliv som mänskligt att döma blev alldeles för kort.

I dag, den 1 januari, är det 50 år sedan Fidel Castro kunde utropa revolutionens seger över Fulgencio Batistas diktatur på Kuba.

Men jag har lite svårt att säga "Grattis på födelsedagen".

Frånvaron var yttrandefrihet, närvaron av samvetsfångar i usla fängelser, kränkningar av mänskliga rättigheter, en vanskött ekonomi som gör kubanen långt fattigare än hans kulle behöva vara... Nej, det är inte mycket att gratulera till.

Men det hindrar inte att jag förstår varför Castro och en handfull revolutionärer kunde kasta ut Batista. Det folkliga stödet för revolutionen var massivt efter år av förtryck och en skamlös exploatering, som stöddes av USA. Inte undra på att Fidel Castro hälsades som en hjälte.

Då jublade man hejdlöst över revolutionärernas bedrift. 50 år senare firar man lite lugnare. Revolutionens fader, Fidel Castro, är svårt sjuk. Det är också ekonomin, trots att Venezuela pumpar in olja till reapris. Under en hårt kontrollerad yta sjuder missnöjet.

Allt elände skylls på USA:s handelsembargo. Nu har Barack Obama flaggat för att han är öppen för en dialog med Kubas ledning.

Men kanske är detta vad bröderna Castro - Fidel och Raul - fruktar mest av allt. För om man skulle hitta en förhandlingslösning, där till exempel USA häver embargot mot att Kuba öppnar fängelsegrindarna och släpper ut de politiska fångarna, på vad ska man då skylla sin misslyckade ekonomiska politik?

Och vilket spöke skulle man då skrämma medborgarna med, så att de sluter upp kring en skamfilad revolution, med betoning på "skam", som inte på länge stått upp för frihet för individerna och framsteg för folket?