I programmet "Barnen" i P1 intervjuar Marie-Louise Kristola Elita, en glad och sprallig artonåring med rötter i Tjetjenien. För sex år sedan var Elita ett av de apatiska barnen - Marie-Louise Kristola intervjuade då hennes mamma och lillasyster.

Berättelsen om barn som sett vuxna och jämnåriga trasas sönder av obeskrivligt våld och om deras ideliga uppbrott och osäkerhet under år av flykt kryper sakta under huden på lyssnaren. Hur kan någon överleva med sina sinnen i behåll efter sådana erfarenheter?

Ingen avundas väl invandrarministern och dem som har ansvar för att skapa en rimlig praktik i skärningspunkten mellan flyktingars behov och den svenska verkligheten - deras uppgift är hart när omöjlig.

Men nog borde vi oftare ställa oss frågor om vad som kostar mest, att ta emot eller att visa på dörren. Att ta emot kostar säkert pengar och ansträngningar av många slag. Att visa ut kostar hårda hjärtan, bortvändhet och förnekad sympati.

Det första betyder bejakad generositet, tacksamhetens glädje och kanske goda bidrag både i form av arbetsinsatser och många sköna skattekronor genom årtionden och generationer.

Det andra betyder utan tvekan att vi sluter oss, blir lite hårdare, lite mer avtrubbade för att kunna försvara våra handlingar. Det gör vårt land lite kallare, lite mindre gott att leva i för oss alla.

Är inte det ett högt pris att betala också för oss som har svenska pass?

Svenska kyrkans kyrkomöte avvisade med stor majoritet tanken på att avstå vigselrätten. Andra samfund funderar fortfarande på hur de ska göra. Om sju moderata riksdagsledamöter med Hans Wallmark, som också sitter i kyrkomöte och kyrkostyrelse, i spetsen får som de vill kan riksdagen komma att lösa problemet.

I sin motion påpekar de att prästernas (och pastorernas) rätt att vägra att genomföra en vigsel som strider mot den egna uppfattningen urholkar likabehandlingsprincipen i den myndighetsutövning som kyrkor och samfund utför när de förklarar att äktenskap ingåtts.

Det är bra att frågan om vigselrätt snabbt kommer upp på riksdagens bord, även om man inte ska förvänta sig ett lika snabbt beslut. Vigselrätten har i princip inget att göra med den nu avgjorda frågan om samkönade vigslar och det var olyckligt att de kom att kopplas samman. Men med en gemensam civilrättslig ordning för alla par och efterföljande kyrklig välsignelse för dem som önskar skulle livet bli lite enklare för samfunden.

Elisabeth Sandlund

Jordbruksminister Eskil Erlandsson är väl inte den mest profilerade personen i Fredrik Reinfeldts kabinett. Men nu sticker han ut hakan genom att vilja köra över regeringens egen utredning och dessutom kringgå EU-reglerna i en kontroversiell fråga.

Det gäller gårdsförsäljning av alkohol. Sverige har över 700 lantgårdar med egen butik, där ägarna säljer produkter som bröd, korv och grönsaker. Eskil Erlandsson vill, som han uttrycker saken till Ekot, utveckla lantbruket genom att de också ska få sälja alkohol.

Regeringens egen utredare har kommit fram till att det skulle äventyra utantaget från EU:s konkurrensregel, som ger Sverige möjlighet att behålla Systembolagets monopol på alkoholförsäljning. Men Erlandsson är smart, han tänker gå runt problemet genom att räkna de alkoholförsäljande gårdsbutikerna som filialer till Systembolaget. Och vips, så är monopolet kvar.

Frågan är om inte jordbruksministern lite för smart i sin iver att gynna svenskt lantbruk. Det finns ett direkt samband mellan alkoholförsäljning och alkoholkonsumtion, och ett direkt samband mellan konsumtion och alkoholskador. Det är därför vi har ett monopol.

En svensk jordbruksminister borde ha viktigare saker för sig än att öka alkoholskadorna, som inte bara tar 700 liv per år utan också kostar samhället enorma belopp.  Han kunde till exempel försöka reformera den jordbrukspolitik, som sväljer halva EU:s budget och drabbar fattiga bönder i syd.

Höstlovstider innebär en välbehövlig vila från skolarbetet för många barn och ungdomar. Så här när vi precis har skruvat tillbaka klockan en timma, och höstkvällarna blir ännu mörkare, kan några dagars ledighet och rekreation ge ny energi.

Men på sina håll ökar gatuvåldet samtidigt kraftigt i samband med höstloven. Så är det i alla fall i Stockholm där antalet våldsoffer på vissa akutmottagningar stiger med 50 procent. Vårdchefen Sören Sanz på Södersjukhuset säger till Metro att en förklaring är att tonåringarna lämnas med "föräldrafritt" när de vuxna sällan tar ledigt under lovet.

Jo, så kan det vara. Men det är inte alltid så enkelt att få till det som förälder med ett begränsat antal semesterdagar. Här vill jag återigen föra fram tanken att kunna få spara några föräldradagar till tonåringen. Ett förslag som har väckts både bland socialdemokrater och kristdemokrater. Idén är värd att utreda närmare.

Nu har dom meddelats mot de två ungdomar som låg bakom mordet på 15-åriga Therese. De fick vardera ett år och åtta månaders sluten ungdomsvård, skriver Aftonbladet.se.

Rätt eller fel?

Frågan är egentligen omöjlig att besvara. Hur skulle du besvara den om det gällde din son eller dotter, bror eller syster? Eller för den delen om det gällde en nära anhörigs baneman? Och vilka är vi som inte känner de här ungdomarna närmare att döma dem?

Fängelse, eller frihetsberövande, är ett trubbigt straff. Den ene kan behöva en längre period i avskildhet för att gärningen ska hinna i fatt, eftertanken ska mogna till självinsikt och skapa en god grund för ett rättskaffens liv framöver. Den andre kanske har fått straff nog av att vakna upp över sin handling och behöver andra sorters stöd för att komma rätt i livet. I värsta fall blir ett frihetsberövande en kursändring åt fel håll, en sorts bekräftelse på övertygelsen att man är en dålig människa som får en att leva upp till denna negativa förväntan för resten av livet. Sådant skapar bara flera brottsoffer. Allt beror ju också på innehållet i den slutna vården. Här gäller stor klokskap och varsamhet med hänsyn till individerna.

Låt oss hoppas för de här ungdomarnas skull att fångvården förmår leva upp till de förväntningarna.

För 20 år sedan var Sverige ett av de första länderna att skriva under Barnkonventionen. Hur kommer det sig då att vi med sådan likgiltighet betraktar hur tv töjer gränserna för den personiga integriteten, så att det inte bara är vuxna som solkar ned sina egna och andras liv utan även barn dras med i förnedringskarusellen?

Den berättigade frågan ställs av Kattis Ahlström, som själv har många års erfarenhet av tv-arbete, på DN debatt. Hon tycker det är illa nog att vuxna har sex, är otrogna, exponerar sitt egen allra innersta och förtalar andra framför tv-kamerorna - bara för att få sin stund i rampljuset. Än värre är att förnedringen nu i allt högre utsträckning drabbar barn, som h ängs u t till allmän beskådan utan att själva förstå konsekvenserna av tv-exponeringen.

Bra rutet, Kattis! Barnkonventionen säger faktiskt, att inget barn får utsättas för godtyckliga ingripanden i sitt privatliv eller för angrepp på sin heder och sitt anseende. En och annan tv-producent bör läsa på, om nu den empatiska förmågan skulle råka vara förlamad.

Det är intressanta slutsatser om evangelikalt kristna och politik i USA som professorn i religionsstudier Gastón Espinosa drar i en nyhetsartikel i Dagen i dag. Espinosa menar att Barack Obamas känsla för denna väljargrupp, plus katolikerna, och var en av de viktigaste orsakerna till att han vann presidentposten. Flera evangelikala fanns i hans kampanjarbete.

Espinosas studier visar bland annat att det också finns många "vänsterväljare" i USA som är evangelikaler. De finns bland afro-amerikaner och latinamerikaner, och många är dessutom unga och från arbetarklass. Gemensamt är att de delar samma värderingar i moraliska och teologiska frågor.

I Sverige visar ledande politiker ofta en helt annan inställning till kristenheten. Fredrik Reinfeldt (M) har i sin egenskap av statsminister så här långt nekat att träffa de religiösa ledarna. De kristna Socialdemokraterna i Broderskapsrörelsen verkar allt mer i periferin i sitt parti, och frisinnet i Folkparitet har tappat mark rejält. Kristdemokraterna kämpar på sitt håll för att uppfattas som ett sekulärt parti,

Kristenheten har inte samma starka ställning som i USA, men väljargruppen ska inte underskattas. Värderingar utifrån trosövertygelse påverkar också i politiskt avseende. Något annat ska ingen tro.

De svenska partistrategerna har anledning att studera Obama också på det här området.

Nu är det historiska beslutet om att Svenska kyrkan kommer att viga homosexuella par fattat av kyrkomötet. Politiken har kört över teologin - kunde ens Gustav Vasa drömma om att styra över kyrkans lära och praxis i den utsträckning som svenska politiker gör på 2 000-talet?

Ärkebiskop Anders Wejrud säger till Ekot att han är glad över beslutet.

- Och jag är glad över att det var en balanserad stämning, säger han och tillägger: Men då måste vi också hantera gemenskapen för dem som inte vill ha det på det här sättet.

Låt oss hoppas att såväl ärkebiskopen som alla andra som agerar i den här frågan i framtiden lägger de orden på minnet. Ingen är betjänt av att människors samveten körs över, vare sig i den här frågan eller någon annan.

Gregory Brothers är en amerikansk humorgrupp som med hjälp av ny teknik tagit den politiska humorn ut på nya vidder. DN skriver om dem, och Youtube är förstås den tekniska kanalen.

Hur länge dröjer det innan partistrategerna slår mynt av innovationen?

Frisläppandet av bosnienserbiska krigsförbryterskan Biljana Plavsic väcker starka känslor bland både bosnier och kroater i Sverige. Snart 80-årig Plavsic har avtjänat sitt elvaåriga straff i svenskt fängelse för "brott mot mänskligheten", och får lämna cellen i nästa vecka efter två tredjedelar av strafftiden, enligt ett svenskt regeringsbeslut.

Plavsic har varit president i utbrytarrepubliken Rpublika Srpska och drivande i den etniska resningen av bosnier och kroater i kriget 1992-95, som kostade minst 100 000 människor livet.

Krigets blodiga destruktivitet går inte att likna vid något annat. Därför är det inte konstigt att de som överlevde terrorn fortfarande reagerar starkt. Rättvisa och straff för krigsförbrytelser är en viktig del av efterspelet. Sanningen om övergreppen behöver fram - och ansvar utkrävas.

Därför är det angeläget att även Plavsic företrädare på presidentposten, bosnienserbiske ledaren Radovan Karadzic, ställs inför rätta vid FN-tribunalen i Haag om bara några dagar.

Men det kan inte stanna där. Hur dödsbringande konflikter det än varit behövs också en försoningsprocess och en rättsordning med humanitet. Den svenska regeringen har följt svensk rättspraxis vid beslutet om frigivning av Biljana Plavsic, och har dessutom konsulterat FN:s krigsförbrytartribunal i Haag som brukar följa samma praxis. Hennes höga ålder och sviktande hälsa har angetts som skäl.

Det handlar inte om att glömma det som skett, utan om att folken i och från det etniskt blandade området på Balkan behöver gå vidare för att kunna leva i varaktig fred igen. Det tjänar alla på.

På torsdag morgon fattar kyrkomötet beslut i äktenskapsfrågan efter en maratondebatt under onsdagen.  Vi vet redan hur det med allra största sannolikhet kommer att gå. Även om ett antal ledamöter i de partipolitiska nomineringsgrupperna röstar efter sina samveten och inte efter hur respektive parti agerat i riksdagen finns en majoritet för ett ja till utskottets betänkande. Svenska kyrkan behåller vigselrätten och äktenskapsbegreppet ändras så att det omfattar även samkönade par. Redan 1 november börjar den nya ordningen att gälla.

Det faktum att utskottet glömt att ange ett datum för ikraftträdande i sitt betänkande och att det fick läggas till när överläggningarna startade på onsdagsmorgonen visar med vilken hast arbetet har skett. Att det kan råda fara i dröjsmål är ett välbekant faktum men farorna är ännu större när stora och viktiga beslut fattas i alltför stor brådska. Det är just vad som håller på att ske i kyrkomötet. Och det har flera av ledamöterna påpekat i sina yttranden.

Och det kommer att gå fort även i fortsättningen. De präster som tillhör den så kallade minoriteten, som i detta fall inte är någon liten minoritet, vars samveten förbjuder dem att viga samkönade par går en dyster framtid till mötes, hur mycket ärkebiskopen än vädjar om generositet och hänsynstagande till den grupp som förlorar torsdagens omröstning.

Informationsbidraget till biståndsorganisationerna ska amputeras. Att kapa med 60 procent kan knappast beskrivas på annat sätt.

Dagen berättar i dag att Danmark gjorde motsvarande operation, fast i mildare form, redan 2005. Då kapades informationsbidraget till danska biståndsorganisationer med 30 procent. Sedan dess har olika undersökningar registrera ett minskat intresse och stöd för bistånd bland den danska allmänheten. Och debatten om utvecklingsfrågor har minskat i medierna.

Är det så den svenska regeringen vill ha det? Svagare stöd för biståndet. Mindre fokus på vad vi kan göra för utsatta människor i Syd.

Sverigedemokraterna lär nog applådera. Men knappast de människor i Syd, för vilka den rika världens goda samarbetsvilja är vind i framtidshoppets segel.

I grunden är detta en viktig solidaritetsfråga. Är det bara vår blågula värld vi ska bry oss om, eller är det också mänsklighetens gemensamma värld?

Skolans temadagar om alkohol ska slopas till förmån för en integrerad undervisning "om socialt emotionellt lärande så att barnen förstår sina egna känslor", rapporterar DN.

Föräldrarna har en nyckelroll, de ska involveras i barnens undervisning och förses med goda argument mot alkoholkonsumtion i unga år, säger Folkhälsoinstitutet. Och IOGT-NTO sägs vara med på noterna.

Kanske är det rätt väg att gå, även om det inte behöver utesluta de besök av nyktra alkoholister i skolan som man nu vill ersätta med andra metoder.

Vuxenvärldens tendens att acceptera "vuxenbeteende" - en högst diskutabel term - när det gäller saker som sexliv och alkoholkonsumtion redan i de första tonåren är knappast en hjälp i vuxenblivandet. Många föräldrar verkar ge sina barn stora friheter för att legitimera eller i varje fall slippa försvara sitt eget beteende.

Det minsta ett barn borde kunna begära är en samlad och genomtänkt hjälp från vuxenvärlden att hantera farliga substanser och livsavgörande beteendefrågor. De åldersgränser vi har är väl inte satta för ros skull. Alla vi vuxna borde ha modet att stå upp för dem.

Ännu en av alla dessa dagar, som FN öronmärkt för en särskild sak. I dag, fredagen den 16 oktober, är det Världslivsmedelsdagen. En fredag då vi åker till stormarknaden och lastar våra varuvagnar överfulla av mat inför helgen.

Nog krävs det en viss inlevelseförmåga för att förstå, att över en miljard människor på jorden hungrar.

Tidigare i veckan har Dagen berättat om en ny FN-rapport som ger det dystra beskedet, att antalet undernärda i världen nu ökar igen. Finanskrisen och höjda livsmedelspriser anges som direkta orsaker .

Men bakom den akuta situationen döljer sig en mer långsiktig orsak, nämligen bristande satsning på jordbruket. I utvecklingsländerna bor 75 procent av världens fattiga på landsbygden - utan att kunna skaffa sig en bra försörjning från jordbruket.

Ansvaret för den försummade jordbrukspolitiken måste delas mellan nationella politiska ledare i Syd och biståndsgivare i Nord. På båda håll har industriproduktion setts som räddare, och jordbruksutvecklingen har satts på undantag. Lägg till det handeln med livsmedel, där västvärldens rika länder penningdopat sitt jordbruk och ställt fattiga bönder i Syd utan chans att konkurrera.

Ett uppvaknande här, och hungriga kan mättas.

Så har då David besegrat Goliat igen. Bananjätten Dole har lagt ner stämningen mot filmen "Bananas", som skildrar nicaraguanska fruktarbetares kamp för att få skadestånd från Dole.

Mer än hundra svenska riksdagsmän har ställt upp för filmen och bland andra ICA har ställt frågor till fruktjätten. I grunden finns en folklig reaktion: Det ska vara schyssta bananer, annars kan det kvitta!

Till sist är ändå kunden alltid kung. Konsumentmakt ska inte föraktas.

Man kan dra på munnen - men egentligen är det inte roligt alls, möjligen tragikomiskt. Två framträdande politiker, Carl Bildt (M) och Thomas Bodström (S) har lyckats med bedriften att bli invalda i var sitt kyrkofullmäktige, i sina hemförsamlingar, Hedvig Eleonora respektive Boo. Det hade nog ingen av dem tänkt sig eftersom de gått med på ytterst undanskymda placeringar allra längst ner på listorna. De skulle bara vara dragplåster för nomineringsgrupperna, visa att kyrkovalet är viktigt, kan man tänka.

Men i kyrkovalet är det kryssen som räknas. Det borde nog de två erfarna herrarna ha reflekterat över. Både Bild och Bodström drog många kryss och avancerade raskt uppåt på listorna.  Att det skulle gå så är inte svårt att räkna ut.

Och vad händer nu? Bodström säger att han inte har tid att ge sig in i kyrkopolitiken. Bildt är i Murmansk och har inte kunnat uttala sig men låt oss gissa att beskedet blir detsamma från honom. Respektive nomineringsgrupp sätter då raskt in ersättare på deras platser. Och väljarna blir lurade. För det var säkert en och annan i Hedvig Eleonora och Boo som valde moderatlistan för Bildts skull respektive den socialdemokratiska listan för att kunna kryssa Bodström.

Kyrkan är alldeles för viktig för att vara lekplats för politiska partier och för politiker som har andra viktiga uppgifter på andra håll. Kanske kommer det ändå något gott ut av episoden så att riksdagspartierna äntligen förstår att de inte har i kyrkan att göra. Det vore en nåd att stilla bedja om.

Örgryte IS har av Svenska Fotbollförbundets disciplinnämnd dömts att betala 10 000 kronor i böter för supporterklubbens tilltag.

Har supportrarna eldat upp någon läktarsektion? Nej. Har de kastat tomma ölflaskor på motståndarnas målvakt? Nej. Har de stormat planen och jagat domaren för att ge honom stryk? Nej.

Supportrarna har vecklat ut en banderoll där de kräver, att den svenske journalisten Dawit Isaak från Göteborg ska friges från fängelset i Eritrea, där han suttit i flera år utan rättegång.

Fotbollförbundet vet verkligen har man tar itu med väsentliga problem som hotar sportens framtid.

Grattis!

Drottning Silvia intervjuades i Gomorron Sverige i dag om sitt engagemang för världens barn. Det är utmärkt.

Där upprepade också drottningen uppgifter som cirkulerar i medierna om att det görs 750 000 försök per minut att komma in på barnpornografiska sajter på nätet. Även vi publicerade dessa uppgifter på Dagen.se den 17 september, men påpekade dagen efter att det fanns allvarliga brister i underlaget för de här uppgifterna. Dessa invändningar verkar alltså inte ha nått drottningen, och flera medier hakar på och sprider informationen. Dagen.se hänvisar i det här fallet till en kommentar från Joakim Jardenberg

Detta sätter fingret på åtminstone två saker.

Den första är vikten av källkontroll, också när man har med tunga organisationer som FN att göra.

Den andra är hur källkontrollen kan bli bättre om man samverkar. En enskild reporter har sällan den tid som krävs för att kolla alla källor. Men i den nya nätverksvärlden finns det ofta någon någonstans i cyberrymden som har ägnat sig mera grundligt åt den fråga det gäller. Dagen.se hänvisar i det här fallet till en kommentar från Joakim Jardenberg, som är konsult i det som kallas "sociala media". Han länkar i sin tur vidare till andra som grävt i frågan, följ gärna hans länkar.

Hur ska man kunna lita på sådana källor, då? Är det inte just detta som är problemet med den flodvåg av nyheter som väller över oss, att vi inte kan bedöma källorna?

Jo, och det är därför man kommer att behöva journalister också i den sköna nya värld då alla har tillgång till mikrofonerna och kan sprida sin egen sanning. Aldrig har det väl varit viktigare än nu att det finns människor som har kunskap och tid att söka, värdera och sammanfatta nyheter och andra uppgifter av vikt.

Morgondagens journalist kanske kommer att vara mindre upptagen med att förmedla nyheter - hans möjligheter att komma först är starkt begränsade - och mer sysselsatt med att söka, sammanställa och bedöma allt material på nätet och i andra medier. Tidningen, vilken form den nu må uppträda i, och journalisten blir läsarens guide genom nyhetsflödet mera än den som presenterar nyheten. Att övergången till ett sådant arbetssätt inte kommer att bli helt enkel är en annan sak.

Naturligtvis finns det för mycket barnpornografi på nätet - varje bild är en bild för mycket - och naturligtvis bör allt göras för att komma åt detta. Men här, som överallt annars, gäller att överdrifter inte gagnar saken. Den som ska bekämpa problemet måste veta hur det faktiskt ser ut.

Medan världen förundras över att den norska Nobelkommittén delade ut fredspriset i förskott, ett pris styrt av förväntan att USA:s president Barack Obama ska kunna leverera mer än en förhoppningsfull atmosfär (vilket i sig är viktigt), ger jag ett tips i förskott inför nästa års prisutdelning.

Ge fredspriset år 2010 till doktor Denis Mukwege, som i världens värsta krishärd - östra DR Kongo - kämpar mot det sexualiserade våldet. Ett våld som kan bryta ned en afrikansk nyckelstat och därmed bli ett epicentrum för framtida konflikter i Afrika. Mukwege gör det handfast, genom att ge drabbade kvinnor vård, men också som en opinionsbildare av växande betydelse. För detta har han redan fått en rad priser, som FN:s människorättspris och Olof Palmepriset.

Nu står visserligen alla tv-kameror uppradade i Mellanöstern för att bevaka en konflikt som tar långt färre människoliv än den kongolesiska, men jag försäkrar att konflikten i DR Kongo finns, trots att den sällan syns i den spegel vi ofta förväxlar med verkligheten.

Att ge doktor Denis Mukwege fredspriset skulle vara en belöning för en heroisk gärning, men också att uppmuntra till politisk kreativitet för att lösa denna fruktansvärda konflikt, där omvärldens passivitiet är direkt skamlig.

USA:s president Barack Obama får Nobels Fredspris. Det är ett överraskande val, som inte alls har förekommit i förhandsspekulationerna. Det är riktigt att Obama har gett flera viktiga signaler kring internationell diplomati, exempelvis i Mellanöstern och nu senast i förhållande till Iran. Över huvud taget har han velat skapa mer av samtalsklimat i relation till den muslimska världen. Och alldeles nyligen underströk han i FN visionen av en kärnvapenfri värld.

Samtidigt är USA och Obama inblandat i två krig, i Afghanistan och Irak, precis som en kritisk fredsrörelse påpekar. Tonläget kring krigen är visserligen inte lika fränt som under George Bush, men fortfarande pågår strider för fullt i båda länderna. Obama har alltså mycket kvar att bevisa om han vill leva upp till fredsprisets anda.

Guantanamolägret är dessutom kvar. Och några stora resultat har heller inte synts till i Mellanösternförhandlingarna ännu.

Över huvud taget kan man tycka att den norska nobelkommittén delar ut fredspriset till Barack Obama väl tidigt. Men troligtvis vill nobelkommittén uppmuntra ett fortsatt arbete i konstruktiv anda som kan betyda mycket för världen. Får priset den effekten är det självklart bra. Sverige och andra länder, liksom civila organisationer och kyrkor i världen, måste vara tydliga mot USA och Obama att fortsatt nedrustning och mindre av väpnade konflikter är vägen. Obama ska inte betrakta fredspriset som en belöning, utan som en utmaning.

Det händer att oskyldiga fälls i svenska domstolar och att svenska poliser ljuger. Ungefär så sa justitiekanslern Göran Lambertz i radio för ett par år sedan. Det mest märkliga med det uttalandet är väl att det väckte en sådan uppmärksamhet. Var och en som något känner människorna och sig själv inser att poliser och advokater är gjorda av samma skrot och korn som bagare, präster, börsmäklare och alla vi andra. Ibland blir det fel, så sant vi är människor.

När någon person eller grupp ser sig som felfri ska man se upp. När rättsvårdande instanser intar en självtillräcklig attityd, som om de aldrig gjorde fel, då lever vi alla farligt. Det är då man inte längre kan lita till deras oväld, det är då grupptillhörigheten och den oförvitliga fasaden riskerar att väga tyngre än sanning och rätt. Det är då det är viktigt att någon från de egna leden vågar spräcka fasaden och säga som det är.

Göran Lambertz har varit en kontroversiell justitiekansler.

Men värdefull som katalysator i den nödvändiga debatten om det svenska rättssystemet.

Dagens Nyheter (6/10) berättar historien om fem män med anknytning till en kriminell organisation, som efter hårt polisarbete häktades för människorov och försök till grov utpressning. Men så ansågs det att poliserna behövdes bättre på annat håll, Tingsrätten tyckte att utredningen tog för lång tid, och männen släpptes.

Det är en nästan övertydlig illustration till det faktum, att en kedja aldrig är starkare än sin svagaste länk. Satsningen på att bekämpa organiserad brottslighet är viktig och värdefull, men pengarna är bortkastade om inte hela systemet hänger med. Utan samsyn och samarbete brister rättskedjan.

Så är det på alla områden. Revirtänkande och snäv fixering på den egna penningpåsen bäddar för ineffektivitet och blir dyrt för samhället, det vill säga för skattebetarna.

Två politiska förslag om föräldrarnas ansvar för sina barn är värda att studera. Det ena från oppositionen, det andra från regeringen.

Socialdemokraterna väcker en intressant tanke när de vill öppna för att låta föräldrar ta ut föräldraledighet fram till dess att barnen fyller 16 år. Visst är det bra med föräldraledigheten under barnets första år, men föräldraskapet sträcker sig faktiskt längre. Och allt för ofta kommer detta bort i debatten om hur föräldradagarna ska fördelas mellan mammor och pappor.

Också tonårsbarn har behov som inte får glömmas bort. Möjligheten till ett par timmars förkortning av arbetsdagen på eftermiddagen för att åka hem till sonen eller dottern kan vara det som avgör framtiden för unga i en turbulent ålder.

I dag fryser ett antal föräldradagar inne för föräldrar som inte har möjligheten att ta ut dem under småbarnsåren. Det är rimligt att de får användas även senare.

Justitieminister Beatrice Ask (M) vill samtidigt göra föräldrar ansvariga för kostnaderna om barnen begår ett brott. När det går snett i barnens utveckling ska en förälder inte kunna smita undan och skylla på att man inte visste vad sonen eller dottern gjorde.

Tänk om opposition och regering kunde inspireras av varandra på det här området. Det skulle kunna innebära en rejäl förstärkning av föräldraansvaret.

- Ingen läkare står över lagen, men lagen ger allt annat än fullödiga svar på medicinska dilemman. Det säger DN: s Peter Wolodarski i en ledarkrönika apropå fallet med läkaren på Astrid Lindgrens barnsjukhus i Stockholm, som fortfarande efter mer än ett halvår är tjänstledig och misstänkt för dråp på ett för tidigt fött spädbarn. Hoppet var ute, respiratorn hade stängts av, och alla verkar eniga om att det beslutet var rätt. Frågan gäller i stället vården och medicineringen i livets slutskede, det vill säga ett svårt medicinskt övervägande. Fallet är naturligtvis tragiskt för de inblandade. Men ingenting blir bättre av en utdragen och tveksam juridisk process.

- Det har länge rått en bred samsyn i Sverige om att juristerna ska hållas utanför vården, men risken är att vi nu bevittnar en stegvis omprövning, säger Wolodarski.

Sorgligt nog kan han ha rätt.

Ju mindre tillit vi har till varandra, desto tjockare lagbok. Ju färre gemensamma värderingar, desto fler poliser och domare och desto fler krav på skadestånd. Det är helt enkelt inte möjligt att förutse alla de etiska dilemman som människor ställs inför, än mindre att reglera dem i lag. Men om de som arbetar i det gränsland där svåra beslut måste fattas dessutom ska känna ett ständigt hot om att lagfaras vid minsta felbedömning blir deras situation omöjlig. Vem vågar till slut befatta sig med sådana uppgifter. Vad har vi då vunnit?

Oförvägna och offentliga kontinuerliga samtal om den här typen av frågor kan ge vägledning både för den som måste fatta besluten och för dem som drabbas av dem. Domstolsutslag är däremot ett trubbigt instrument när man ska avgöra medicinska dilemman.

Det finns, som Wolodarski påpekar, mycket som Sverige kan lära sig av USA, "men den stämningskultur som präglar landets sjukvård är något av det sista vi ska importera".

Världen behöver nedrustning, inte upprustning, eftersom tillgången på vapen är ved på våldets brasa. Regeringarna för världens fattiga länder behöver spendera sina begränsade resurser på socialt ansvarstagande, inte på sofistikerade vapen från de rika länderna. Det bör få konsekvenser för synen på svensk vapenexport, kan man tycka.

Men när Kristdemokraterna (!) arrangerar ett riksdagsseminarium är det helt andra frågor som står i centrum. Till exempel att svensk vapenindustri skapar jobb och välfärd i vårt eget land. Ofärden i de mindre demokratiska länder där regimerna kan luta sig mot svenska vapen stod inte på agendan.

Det framgår av Dagens nyhetsartikel från seminariet, att EU-parlamentarikern och KD-profilen Alf Svensson hörde till de framträdande talarna. Han menade, att debatten kring svensk vapenindustri "inte är så omfattande och frisk".

Nå, då kunde ju KD ha bidragit till debattens friskhet genom att låta andra röster än vapenexportens propagandister höras vid seminariet. Men svenska fredsrörelsen belades med munkavle - man fick komma dit som observatör men inte ställa frågor.

Samtidigt skriver Kristdemokraternas ledare Göran Hägglund i Dagen, att hans parti står för en kristen värdegrund, nu som förr. Kanske det. Men hur den värdegrunden ska få genomslag i praktisk politik har tydligen omtolkats. En gång i världen stod KD för nedrustning och en restriktiv vapenexport. Nu leker man mest följa Reinfeldt, ni vet statsministern som inte vill träffa och föra samtal med kyrkoledarna.

Ingen människa är en maskin. Allra minst den som har flytt från krig och elände. Det går inte att bara mata in ett "försörjningskrav" hos den flykting som fått asyl i Sverige, men kommit utan sin familj - och tro att det ska snabba på integrationen.

Här finns ett fundamentalt feltänk hos migrationsminister Tobias Billström (M). Det blir inte lättare att skaffa arbete och försörjning för den som, i en redan utsatt situation, tvingas leva med sina barn och sin hustru kvar i hemlandet.

Framför allt är det barnen som får betala priset om Sverige inför de tuffare reglerna för anhöriginvandring. Upp till fyra år är tanken att svenska staten ska kunna hålla barnen åtskilda från sin förälder om inte försörjningsfrågan får en lösning under tiden. En närmast oändlig tid för en pojke eller flicka som inte börjat skolan än.

Detta är självklart orimligt, inhumant och oanständigt. Inte bara barnrättsorganisationerna ser det. Folkpartiet och Kristdemokraterna har all anledning att ta fajten inom regeringen. Stå på er!