Folkomröstningen i Schweiz om ett förbud mot minareter i landet avlöpte inte som de ledande politikerna räknat med och propagerat för. När folket fick säga sitt tog främlingsfientligheten överhanden.

Resultatet är nedslående - och tänkvärt. För det handlar ju inte om någon liten grupp extrema rasister som fått sin välja igenom utan om helt vanligt folk som när det kom till kritan nedvärderat religionsfriheten. Frågorna inställer sig: Hur skulle en liknande folkomröstning i Sverige sluta? Och vad finns att göra för att motverka det man skulle kunna kalla vardagsrasismen i samhället, den som finns alldeles under ytan om man skrapar lite grann?

I ett land där man inte kommit till rätta med djupgående sociala problem trots massiva statliga insatser är det inte konstigt, om politiker söker andra lösningar än den sekulära teknokratins. Det skriver The Economist i en analys där man pekar på ett växande kristet inflytande i brittiskt politik.

Tory talar alltmer om "medkännande konservatism", som betonar det civila samhällets betydelse och lägger stor vikt vid kampen mot fattigdomen. Bakom tankegångarna finns i hög grad kristna personer och grupper, menar The Economist.

Nu är Storbritannien ett sekulariserat land där ledande politiker är rädda för att stämplas som religiösa. Hur kommer det sig då att kristen påverkan i Torys politik inte skrämmer bort väljare?

Tidskriften gör en intressant jämförelse med den kristna högern i USA. Där ligger betoningen på livsstilsfrågor, som aborter och homoäktenskap. I Storbritannien betyder den kristna influensen i Tory, att sociala problem som fattigdom och brottslighet fokuseras .  Det stöter inte bort icke-kristna väljare. Snarare tvärt om. Partiet seglar just nu kraftig medvind.

Även Labour är öppet för kristna influenser i dag, menar The Economist. Bakom den brittiska regeringens ökade satsning på bistånd ligger personer med kyrklig bakgrund. Och om partiet förlorar valet - vilket är högst troligt - så kan gamla kristna tankegångar om en etisk socialism få genomslag i en ny framtidsvision för partiet, heter det i analysen.

Ett sekulariserat samhälle behöver inte hindra kristet inflytande i politiken. Värderingar är vinnande. Den slutsatsen kan dras av The Economists artikel.

Sedan är frågan hur man definierar kristen politik.

Sveriges EU-kommisionär Cecilia Malmström får, som det heter, "en tung portfölj" som kommissionär för rättsfrågor och migration. Si det är en riktig utmaning!

Låt oss be att Malmström går till historien som den som förmådde ersätta Fästning Europa med en mänsklig och värdig invandringspolitik.

Enkelt blir det inte.

Men alternativet förskräcker!

Barack Obama kommer till klimatmötet i Köpenhamn. Han gör det på sin väg till Oslo, där USA:s president ska ta emot Nobels fredspris den 10 december.

Förväntningarna inför det stora klimatmötet, dit världens politiska ledare inbjudits, har skruvats ned. Tidigare förhoppningar om ett detaljerat avtal angående utsläppsminskningar bedöms i dag som orealistiska. Däremot lever hoppet om att Köpenhamnsmötet kan bli avstamp för gemensamma krafttag mot klimathotet, och att mötet ska lägga grunden till ett avtal.

Barack Obama kommer inte att utföra några mirakel i Köpenhamn. Men hans närvaro ger mötet ökad tyngd, och är därför högst välkommen.  

"Hemlöshet är kanske det allra tydligaste exemplet på våra gemensamma misslyckanden". Det skriver Ulf Kristersson, socialborgarråd i Stockholm, Marika Markovits, direktor för Stockholms stadsmission, och Hans Swärd, professor i socialt arbete vid Lunds universitet, i en debattartikel i Dagens Nyheter (24/11).

Och visst är det en skamfläck för ett välfärdssamhälle, att så många medborgare saknar ett hem de kan kalla eget. Den senaste riksomfattande kartläggningen av hemlösa gjordes 2005. Då saknade 17 800 svenskar bostad. För 3 600 var situationen akut - det vill säga de sov ute eller i tillfälliga härbärgen.

De flesta hemlösa finns i storstäderna. Många, men långt ifrån alla, är psykiskt sjuka eller har drogproblem. Frågan är - hur kan samhället hjälpa dem?

I ett samarbete ska Stockholms stad, Stadsmissionen och Lunds universitet (som ska forska och utvärdera) pröva ett för Sverige nytt grepp. Det går ut på att kedjan av stödåtgärder ska börja med bostaden. Filosofin är enkel: Det är väldigt svårt att lösa de sociala problemen för en människa utan eget boende.  En fast bostad är utgångspunkten för ett ordnat liv.

Redan i dag kostar hemlösheten betydande belopp. Att börja i rätt ände med problemet är att använda resurserna effektivt.  Sedan gäller det att etablerade samhällsmedborgare visar solidaritet och inte försöker mota bort hemlösa som hamnar i det egna bostadsområdet. Goda idéer om hur sociala problem ska lösas brukar kunna snubbla på den individuella själviskhetens höga tröskel.  

Den här tanken - bostad först - är så hoppingivande att den bör få prövas i praktiken.    

Hemvändande svenska soldater från Afghanistan erbjuds krisbearbetning i grupp och enskilt, rapporterar Ekot. Det är naturligtvis som sig bör.

Frågan är nu denna: Får de flyktingar som kommer hit och som gjort ännu värre upplevelser än de svenska soldaterna en lika kvalificerad och målmedveten hjälp?

Det handlar inte bara om de aktuella personerna, men om alla oss som ska dela vägar, arbetsplatser, köpställen, samlingslokaler och köksbord med dem.   

"Guantánamosvensken" Mehdi Ghezali vädjar genom sina advokater på DN:s debattsida om att få bli lämnad i fred. Advokaterna redogör också kort för hans senaste resa och berättar om de påhopp de själva utsatts för som försvarare av Ghezali. Det är från många synpunkter en utomordentligt sorglig och upprörande historia.

Det övergrepp Ghezali och hans medfångar utsatts för i Guantánamolägret är avskyvärt, oavsett vad de kan tänkas ha gjort sig skyldiga till. Det strider mot internationell rätt och har givetvis satt spår för livet hos de drabbade. Ingen av oss kan föreställa sig vad det gör med en människa att vara inspärrad under så vidriga omständigheter månad ut och månad in utan att känna till varför eller veta när denna plåga ska ta slut. Lägg därtill minimal kontakt med nära och kära, och att fångvaktarna har uttalade order att inte ha normala mänskliga relationer med de inspärrade. Så långt borde vår inlevelseförmåga kunna sträcka sig att vi förstår att en sådan erfarenhet förändrar livet för alltid. Hur det sker och vilka konsekvenser det kan få är däremot bortom vår fattningsförmåga.

Ghezali må ha handlat såväl aningslöst som obegripligt i våra ögon, men såväl amerikanska som pakistanska myndigheter har släppt honom fri. Vår vrede borde inte riktas mot en enskild person utan mot dem som satt hela det internationella rättssystemet i gungning och därmed riskerat allas vår rättssäkerhet. Att rikta vreden mot ett av rättsrötans offer är att underminera den grund vi alla står på, alla vi vanliga medborgare som någon gång kan behöva rättssamhällets stöd.

Lillebror gör som storebror - tar stryptag på friheten och slår ned all opposition med brutal 

hänsynslöshet . Det konstaterar Human Rights Watch i en 123-sidig rapport om de mänskliga rättigheterna på Kuba. Eller snarare, bristen på sådana.

När den åldrige och sjuke Fidel Castro överlämnade makten till lillebror Raúl Castro, så hoppades många på lite lösare tyglar. Lite mer utrymme för avvikande åsikter. Andningshål för den existerande politiska oppositionen.

Men icke. Människorättsorganisationen konstaterar i sin rapport, att allt förblir ungefär om förut på Kuba. Den som kritiserar regeringen sätter sin frihet på spel. Ett par hundra politiska fångar skakar galler. 

Hur ska omvärlden hantera förtryckarfirman Bröderna Brutal? När Barack Obama tillträdde hördes tongångar från både Washington och Havanna, som tydde på att ett låst läge kunde lirkas upp. Ännu har vi inte sett det hända.

USA borde förhandla om att lägga ned det slöa vapen som handelsembargot utgör - det drabbar inte maktens människor utan vanmaktens - i utbyte mot ökad frihet för Kubas medborgare. Det skulle vara en humanitär seger och ett steg i rätt politisk riktning. Den slutliga lösningen är att firma Bröderna Brutal packar ihop och lämnar plats för de inlåsta demokraterna. 

I dag fyller FN:s barnkonvention 20 år. Då tänker jag på Bibelns berättelse om hur föräldrar kom med sina barn till Jesus för att han skulle röra vid dem. Lärjungarna tog snabbt kommandot och grep in för att hindra barnen från att springa fram. Inte kunde stojande och stökiga ungar få störa den hårt arbetande mästaren, som hade så angelägna uppgifter att hantera i vuxenvärlden.

Samma attityder brottas vi tyvärr fortfarande med.

Det kan tyckas märkligt att barnens rättigheter över huvud taget ska behöva ett särskilt skydd, formulerat i FN-paragrafer. Barnen ger ju oss så mycket glädje som föräldrar, mor- och farföräldrar och så vidare. Dem månar vi väl allra mest om.

Jo, nog vill föräldrar sina barns bästa. Men när vi tittar på hur samhället som helhet behandlar de yngsta så ser vi att det är lätt att pruta ner på resurserna. Personalneddragningar i förskola och skolornas fritidsverksamhet, ojämnt fördelade resurser i ungdomspsykiatrin över landet, långt ifrån en självklarhet att alla kommuner vill ta emot ensamkommande flyktingbarn och så vidare.

Barnombudsmannen skriver i dag om hur FN:s barnrättskommitté riktar kritik mot Sverige på flera punkter. Barnkonventionen har inneburit flera framsteg för barnens rättigheter. Men ständigt riskerar de att skuffas undan på bakgårdarna i förhållande till vuxensamhället.

När vuxenvärlden på Bibelns tid ville placera de minsta i skymundan, reagerade Jesus: "Låt barnen komma hit till mig och hindra dem inte." En inställning värd att påminna om när FN:s barnkonvention jubilerar.

Folkpartiet inleder sitt landsmöte i Växjö i dag. Apropå detta skriver Björn Elmbrant följande i Dagens Arenas nätupplaga:

"Tage Erlander, Socialdemokraternas partiordförande under 50- och 60-talen, sa en gång en smula maliciöst att Folkpartiets socialliberalism är en ömtålig planta som bäst trivs och växer till sig i skuggan av en stark socialdemokrati. Men eftersom Socialdemokraterna på senare år inte heller har velat vårda principerna i socialförsäkringarna, bör vi självklart vända på steken - också arbetarrörelsen behöver ett socialt ansvarstagande Folkparti. Detta gamla ömsesidiga beroende är brutet, till nackdel för båda."

Så sant som det är sagt. Läs på partiets historia, Jan Björklund!

Muslimsk extremism orsakar diskriminering av invandrare från muslimska länder.  Samtidigt hukar myndigheter och debattörer i Europa och Sverige för den extrema fundamentalismens förtryckande anspråk - av rädsla för att stämplas som islamofober.  Det hävdar det socialdemokratiska kvinnoförbundets ordförande Nalin Pekgul, själv troende muslim med kurdisk bakgrund, i en debattartikel i DN (17/11).  

Hon pekar på en ond cirkel, som bara kan brytas av ärlighet och öppenhet. Om vi tiger när extrema muslimer förtrycker människor från muslimska länder som sökt sig en fristad i Sverige, då gör vi inte bara invandrarna en stor otjänst. Vi skadar också det svenska samhällets sammanhållning genom att betrakta muslimerna som en grupp, där andra regler kan råda än för övriga medborgare.

Det behövs en debatt om islams roll i Europa och Sverige som inte pendlar mellan allergiska reaktioner och feg undfallenhet. Det behövs kort sagt mer ärlig redovisning och mer civilkurage. Muslimskt förtryck ska definieras och kritiseras, inte för att det är muslimskt utan för att det är förtryck. Men att det har sitt ursprung i muslimsk fundamentalism ska inte heller förtigas. Det är bara att ge extremismen vind i seglen - och därmed främlingsfientliga strömningar ny näring.

Beskedet i dag att livstidsdömda Annika Östberg får ett tidsbegränsat straff väcker frågan om återanpassning in i samhället. Åklagaren Gunnar Brodin tycker att hon har sonat sitt brott, men att hon inte hinner förbereda sig tillräckligt för att bli fri våren 2011. Annika Östberg, dömd för dubbelmord i USA, har suttit 28 år i fängelse och endast haft sju permissioner, samtliga sedan hon kom till Sverige i april.

Det är sant att utslussning från fängelse kräver ordentligt med förberedelser, och att kriminalvården allt för ofta har stora brister på detta område för närvarande.

Trots allt finns möjligheten att nu ge Östberg förutsättningar för omställning, med gott stöd under de närmsta 1,5 åren. Örebro tingsrätt finner inte att det föreligger en "konkret och beaktansvärd risk för att hon ska fortsätta att begå allvarliga brott". Och Annika Östberg själv har visat att hon har tagit ansvar för sitt brott, hon har en kristen tro och säger sig vilja börja ett nytt liv.

Ytterligare ovisshet, och många år till i fängelset, gör knappast Annika Östberg till en bättre människa. Det skulle tvärtom göra det än svårare att komma tillbaka till samhället.

Skalden Dan Andersson föddes i de så kallade "finnbygderna" väster om Ludvika. Fattigt var det vid 1 900-talets gryning, och många emigrerade till Amerika. Dan Anderssons familj hade också sådana planer, och sände därför äldste sonen före över Atlanten för att rekognosera. Han var då 14 år gammal. 14 år!

Hur skulle vi se på den familj som sände sin fjortonåring på en sådan resa i dag? Men Dan Andersson är inte det enda exemplet av den här sorten från den tiden.

Vad har hänt? Var föräldrarna mer ansvarslösa då? Mognar barnen senare nu? Eller får de helt enkelt inte ta det ansvar de är mogna för i vår sorts samhälle?

En sak är klar: Man får en annan sorts uppväxt och ett annat sorts samhälle om ungdomar räknas med och får ta handfast ansvar på riktigt tidigt i livet. Det allt senare vuxenblivandet har säkert haft en del gott med sig, men nog borde vi reflektera över de baksidor det också har fört med sig. För allas vår skull.

Vad kan vi göra för att på allvar släppa ansvar till ungdomar, i familj, församling och samhälle?

Pingstkyrkan i Jönköping bjöd in två journalister, en etnolog och en doktorand från Handelshögskolan att recensera söndagens gudstjänst. Vi berättar om saken i Dagen i dag. Den som är trygg i den egna trons centrum vågar lyssna in andras reflektioner, även om det uppenbarligen kan vara smärtsamt ibland.
Kyrkan får aldrig bli en vindflöjel för utomstående tyckare och uppblossande samhällstrender. Men den får heller aldrig förfalla till isolering och självgodhet. Att lyssna till omgivningen - och att utifrån den egna grunden värdera det som sägs - kräver både mod och självmedvetenhet.
Ett är dock klart: lokala kristna församlingar har i dag en alldeles för liten kontaktyta med nya människor som kommer in i gudstjänstsammanhangen. Här behövs både kreativitet, vishet och mer av Guds kärlek för att bryta trenden.

Varje år får cirka 300 000 barn erbjudande från jultidningsföretagen om att sälja jultidningar, berättar Dagens eko. Till och med sjuåringar får den här sortens brev, som ger förlagen en inkomst på över 100 miljoner varje år.

Även om breven adresseras till föräldrar så riktas den uppenbarligen till barn, menar Konsumentverket, som vill stoppa verksamheten med hänvisning till de lagar som förbjuder reklam riktad till barn.

Må de lyckas. Barnens värld är tillräckligt kommersialiserad utan den här sortens påfund.

I dag är det 20 år sedan Berlinmuren föll, symbolen för hela kommunismens kollaps. För de vanliga människorna i östblocket en frihetens dag. Redan allt mer avlägsen i tid, men värd att påminna om även för oss som hela tiden levt i västlig demokrati. Isoleringen bakom järnridån, minutiös kontroll från Stasi, ideologisk indoktrinering och så vidare är inget vi vill tillbaka till i Europa.

De kristna i kyrkorna hörde till de hårt kuvade i kommunistregimerna. Martyrernas liv har talat i historien. Med friheten följde nya möjligheter, men också prövningar. Det yttre förtrycket raserades med muren, men även kristenheten i Östeuropa har i dag att kämpa mot nya typer av svårigheter: kommersialism, droger, passivitet, och så vidare.

Nya murar byggs ständigt runtomkring i världen. De är av annorlunda karaktär, men kväser återigen mänskliga rättigheter och skiljer människor åt. Mot detta behövs både folkliga protester och levande kristna församlingar vars böner stiger till Gud.

Minnesdagen av Berlinmurens fall manar oss till tacksamhet. Samtidigt en påminnelse om att kyrkorna även fortsatt har en profetisk uppgift att driva världens politiker och makthavare i riktning mot sanning, rättfärdighet och frihet.

Med stora svarta löpsedelsrubriker "Sveriges värsta präster" lockar Expressen sina köpare med denna novembersöndag när temat enligt evangelieboken är "Frälsningen". Och visst är det en sorglig läsning om präster som har alkoholproblem eller som inte kan bemästra sina sexuella impulser eller som lånat pengar ur kyrkokassan för att klara en ekonomisk kris. De flesta av fallen, kanske alla, har Dagens läsare redan tidigare kunnat ta del av. (Jag får inte länkningen att fungera, men artiklarna finns på www.expressen.se.)

Men man kan också tänka i andra banor.

För det första: Det finns flera tusen präster i Sverige. Andelen som enligt Expressens granskning burit sig riktigt illa åt är försvinnande liten.

För det andra: När såg vi löpsedelsrubriker om "Sveriges värsta byggnadsarbetare" eller "Sveriges värsta förskollärare" eller, för den delen "Sveriges värsta journalister"? Förväntningarna på präster, pastorer och annat kyrkans folk är gigantiska. Sådant som andra yrkesgrupper, för att inte tala om rockstjärnor eller idrottsmän, ja till och med näringslivets toppar och politiker kan överleva - sådant får inte förekomma i kyrkans värld. Där ska det vara snövitt och vattentätt. Att förväntningarna är så högt ställda är ett starkt bevis på att Sverige inte alls är så sekulariserat som vi försökt inbilla oss.

För det tredje: Att kvällstidningarna kan locka köpare med en sådan lista visar att behovet av att undervisa om kristen tro och att öppna vägen för ett möte med Jesus Kristus är jättestort. Och det är ett budskap så gott som något på denna frälsningens söndag. (Tack Mats Nyholm som predikade i en fullsatt S:ta Clara kyrka i dag för den infallsvinkeln!)

Ordföranden i polisförbundet i Örebro län skriver i dag i på debattplats i Nerikes Allehanda (nej, tyvärr, det går inte att länka dit) att etiksamtalen får mindre utrymme i polisorganisationen. Polisförbundet vill ta fram etiska riktlinjer för svensk polis, införa obligatorisk vidareutbildning i etik, ge alla poliser handledning i etik samt införa reflekterande etiksamtal som arbetsmetod.

"En professionell poliskår förutsätter att det finns utrymme för reflekterande etiksamtal", säger fackordföranden.

Det är bara att hålla med. Etiken behöver inte mindre plats i polisen, utan större. Det tjänar alla på.

I dag kritiserar jag integrationsminister Nyamko Sabuni (FP) för hennes svepande negativa inställning till religion i allmänhet, och i politiken i synnerhet. Läs min ledarkrönika här. Men låt mig samtidigt plussa Sabuni för ett annat förslag som nu presenteras. Regeringen vill att nyanlända invandrare ska erbjudas särskild samhällsorientering, där de får lära sig om svenska normer och rättigheter och skyldigheter. Tanken att är utbildningen ska förmedla grundläggande värden om demokrati och alla människors lika värde. Med mera.

Det är inte lätt att komma till ett nytt land, och den här modellen kan vara ett sätt att hjälpa nyanlända att förstå vad det innebär att leva i Sverige. Andra kulturer bär med sig mycket som kan berika oss svenskar, men det är också viktigt att vara tydlig med att vi exempelvis inte agar barn, precis som Sabuni påtalar.

Samhällsorienteringen är tänkt att ingå i en ny lag om etableringsinsatser från 2010, och professor Erik Amnå vid Örebro Universitet får uppdraget att bli särskild utredare.

Att erbjuda nyanlända den här typen av utbildning är en mycket bättre väg att gå för att också undvika radikalisering i vissa muslimska grupper än att starta en statlig imamutbildning, som tidigare högskoleministern Lars Leijonborg (FP)var inne på, en fråga som Erik Amnå också var utredare för.

Teologi ska staten inte försöka sig på, men däremot gärna ge utbildning i samhällskunskap och språk som invandrare behöver.

I Danmark har det blivit en het debatt om ett kyrkligt initiativ, knutet till klimatmötet i Köpenhamn, som Dagen berättar om på nyhetsplats. Tanken är att kyrkklockor jorden runt ska ljuda i samband med klimatmötets invigning, då det också hålls en stor gudstjänst i Köpenhamns domkyrka.

En del politiker kräver att Danmarks kyrkominister sätter stopp för klockklangen. Även inom danska kyrkor finns kritik mot något som man kallar en politisk handling.

Men det är rättare att kalla klockringningen för profetisk än politisk. Kyrkans profetiska uppdrag är, bland annat, att varna för orättfärdig behandling av förtryckta och utsatta människor. Och västvärldens livsstil sätter avtryck i skapelsen, som nu med full kraft drabbar jordens fattigaste i form av katastrofer och svält. Om detta finns skäl att påminna. För detta finns skäl att varna.

Klockringningen är också en påminnelse till kyrkan själv om det heliga uppdrag, som Gud gett. Nämligen att förvalta skapelsen. Därför gäller det att inte enbart höra klockklangen, utan att göra det Gud vill.  Annars blir det, som Paulus skriver, bara "ekande brons och skrällande cymbal" i kärlekslöshetens tomma tempel.

Fredrik Lindström fortsätter att upptäcka Sverige åt oss genom att botanisera i det svenska språket. I en artikel i tidningen Språkets oktobernummer (bara en aptitretare finns på nätet, tyvärr) påtalar han det märkliga faktum att ordet osvensk är positivt. Detta medan till exempel odansk snarast betyder "dum i huvudet".

Men det är skillnad på en osvensk bok - som har ett mustigt och härligt språk - och en osvensk mathygien, för en sådan är naturligtvis negativ.

Lindströms analys är i korthet följande:

När det gäller mätbara, rationella värden är svensk det eftersträvansvärda. När det gäller saker som kultur och känslor bör man däremot vara osvensk. Av detta kan vi lära att vi svenskar gör en strikt åtskillnad mellan mätbara och icke-mätbara värden. Och eftersom vårt sekulariserade samhälle har byggts från grunden på mätbarhet, rationalitet och förnuft så är det detta som är viktigt. (En intressant tanke som leder för långt att kommentera här.) I allt viktigt är alltså svenskarna bäst. I det oviktiga kan andra få vara bäst. Ödmjukt, eller hur?

Lindström gör också en intressant reflexion om att det bara är positivt om svenskar beter sig osvenskt. "Invandrare eller folk med utländsk bakgrund ska följa svenska normer och oskrivna regler. Invandrare, som på många sätt är naturligt osvenska, ska vara svenska, medan svenskarna själva ska vara osvenska."

Hur gör man för att passa in i ett sådant samhälle?

Ett viktigt inslag i Socialdemokraternas valstrategi blir att bussa partiets röda pantrar på regeringsalliansen. Det berättar Göteborgs-Posten (31/10)

Socialdemokraterna har tappat sin starka ställning bland de äldre. Nu ska förlorad mark återtas. Och då finns det en missnöjeskrok att haka tag i.

Bland äldre medborgare växer kritiken mot att pension beskattas högre än arbete. Eftersom pension är intjänad lön så uppfattas detta, inte utan skäl, som orättvist.

Därför är det nog ingen dum taktik att skicka fram personer som Ingvar Carlsson, Göran Johansson och Gertrud Sigurdsen till valkampens frontlinje för att vinna röster bland de äldre. De representerar själva pensionärsgruppen. Och så har veterangänget ett förtroendekapital, som förmodligen med råge överträffar partiledaren Mona Sahlins.