När SVT:s Rapport dagen före nyårsafton räknade upp fem trender som man tror kommer att prägla 2010-talet, så hamnade familjebildning på den listan.

I dag tycker till exempel gymnasieskolans elever att familjebildning är ett viktigare livsmål är jordenruntresor.

Det är kort sagt inne att bilda familj.

Som framtidstrend måste det välkomnas. Att bilda familj innebär nämligen att sträcka sig utanför det individuella och vara beredd att ta ansvar för andra, för en gemenskap. Det betyder omsorg och trygghet för fler. Och det är viktigt för samhällsbygget.

Förmodligen är det allt färre som minns Gudrun Schymans gamla stridsrop "Död åt familjen". Det bör hon nog vara tacksam för.

Förutsägelser och gissningar om den ekonomiska utvecklingen 2010 är det ingen brist på. När det exempelvis gäller börsen går prognoserna vitt i sär. Det kan bli fortsatt kraftig uppgång, ett nytt börsras - eller någonting mittemellan.

Idéhistorikern Johan Norberg tar ett större grepp på Expressens debattsida och målar upp en dyster bild av ett Sverige år 2019 där soppköken kommit tillbaka på Stockholms gator. Han varnar för att de extremt låga räntorna leder till överbelåning för både hushåll och företag.

"Alla affärer såg bra ut till en ränta nära noll. Och när pengarna väl började rulla blev det självförstärkande. Priset på bostäder, aktier och råvaror steg, alla kände sig rikare och lånade än mer, vilket drev upp priserna ännu mer," skriver Norberg.

Och sedan kommer smällen, när räntorna börjar normaliseras runt 2015. Företagen kan inte betala sina lån och hushållen klarar inte bostadskostnaderna. Banker och företag kollapsar, arbetslösheten skjuter i höjden. Katastrofen är ett faktum.

Realism eller överdriven svartmålning? Det får framtiden utvisa. Men för hushållen kan det vara värt att ta råden även från mindre pessimistiska experter på allvar om att ta höjd för framtida mer normala räntenivåer när hushållsbudgeten för 2010 görs upp.

På självaste julafton kom de fem tonårsgrabbarna till Sävsjö. Frusna, hungriga, skärrade och vilsna efter en lång resa från Afghanistan instängda i en container på ett lastbilsflak. Dumpade av människosmugglaren på en väg i skogen och räddade av att de fann ett järnvägsspår att följa.

När samhällets institutioner firade jul med stängda dörrar öppnade Höglandskyrkan (EFK) sina. Medlemmarna ställde upp med vad pojkarna behövde och värmde dem med sin personliga närvaro under helgen.

- Vi har gett dem kärlek, det skulle Jesus ha gjort, säger pastor Jonas Nyström till TT.

Vad skulle Jesus ha gjort? Det är en säker kompassfråga som leder i rätt riktning. Där den testas, så blir livet lättare för prövade människor och samhället några grader varmare. En klimatförändring som kan hälsas med glädje.  

Julens stjärna på den politiska himlen är grön och heter Maria Wetterstrand. Att det är hon som drar upp förtroendesiffrorna för Miljöpartiets språkrör i Aftonbladets Sifomätning ifrågasätts knappast av någon.

Fokuseringen på miljöfrågorna i samband med Köpenhamnsmötet har gett henne och hennes parti stort utrymme i medierna. Och det har knappast handlat om en kritisk granskning av Miljöpartiets politik; partiföreträdarna Maria Wetterstrand och Peter Erikson har snarast framträtt som expertkommentatorer.

Under jultiden har också det gröna partiet som sådant kunnat registrera välvilliga opinionsvindar som lyft siffrorna för det rödgröna blocket. Detta till stor glädje för Mona Sahlin. I dagsläget ser hon ut att ha valsegern som i en liten ask. Inte bara med Miljöpartiets hjälp - regeringens fummel med sjukförsäkringsfrågan har bidragit till en klar förskjutning i balansen mellan blocken.

Men ännu återstår över åtta månader till valet, och rimligtvis kommer medierna att framöver ägna sig åt en mer kritisk granskning av partiernas politik i bred bemärkelse. Inklusive Miljöpartiets. Att bevaka en valrörelse är ju trots allt inte detsamma som att följa en Idoltävling på tv4.  

Och julstjärnor brukar plockas ned så småningom, oavsett färg.

Ett litet barns födelse i Betlehem väckte kung Herodes ursinne.  Känslan av att makten hotades gjorde att han gav order om att döda alla pojkar under två år i området. Josef och Maria tvingades fly hals över huvud med sin nyfödda till Egypten.

Än i dag lever många barn i världen i en utsatt situation. Men kungar kan också använda sitt inflytande till att värna om barnen. Det gjorde kung Carl XVI Gustaf i sitt traditionella jultal på juldagen. Han och drottning Silvia hoppas kunna anordna ett World Child and Youth Forum i Stockholm i slutet av nästa år, just för att uppmärksamma de svårigheter som möter de allra yngsta.

Det är ett lovvärt initiativ.

Frågan är hur alla vi andra reagerar inför en liten kille eller tjej som har flytt från krig och elände, eller inför ett barn vars föräldrar sitter fast i drogmissbruk. Väcker de minsta känslor av att störa vår vardagsidyll? Eller tilltar likgiltigheten? Också vi kan reagera olika.

Vit jul ger färre döda i trafiken, säger Dagens Nyheter i en rubrik som syftar på trafiken. Med snö på vägen tar bilförarna det lite lugnare, och far man i diket verkar snön dämpande. Det medför färre riktigt allvarliga olyckor, uppger Vägverket.

En vit jul i bemärkelsen alkoholfri ger också ökad säkerhet. Det vet vi. Och det gäller inte bara i trafiken. Mindre våld på gator och torg, och färre misshandelsfall bakom hemmets stängda dörrar.

Så låt oss hoppas på en vit jul i alla bemärkelser. Inte minst för barnens skull. Pulkaföre och nyktra föräldrar ger dem en god jul.  

En viktig del av världen upptäckte jag i bokhyllorna på stadsbiblioteket. Minns hur jag i mellanstadieåldern böjde huvudet på sned och sökte med ögat på titlarna. Tog ut boken och läste omslagstexten på baksidan. Letade fler verk av favoritförfattarna.

Bokläsandet väcker fantasin, ger vidgade perspektiv från andra sätt att resonera, och en klangbotten från nya miljöer att ha med sig ut i livet. Det är svårt att uppskatta betydelsen av biblioteken i pengar, men utan böckerna blir livet och vår gemensamma tillvaro fattigare.

Därför är det oroande att nio av tio bibliotek måst skära ner nästa år, enligt en undersökning som nästan hälften av landets kommuner svarat på. Och de senaste 30 åren har 40 procent av landets bibliotek försvunnit, enligt Ekot. Bokbussar dras in, öppettiderna minskas.

Kulturen är ett nöje i nuet, men av fördjupande samhällsnytta på sikt. Lätt att skära bort när besparingskraven kommer, men med en kortsiktighet som utarmar mänskligheten framåt. Odling kräver investering och att fröet får tid att gro under jord innan plantan så småningom slår ut i blom. När det tänkandet försvinner i kommunerna är det ett fattigdomsbevis för oss alla.

I grevens minut duggar uppenbarligen anbuden tätt på Saab. Och hoppet väcks hos de anställda i Trollhättan att företaget ska kunna räddas. Det är en grym process som pågår och det är inte särskilt sannolikt att den leder till något gott.

Saabs öde var i praktiken beseglat när bolaget såldes till GM. Biljätten har inga ömma känslor för det svenska företaget, trots dess stolta anor. Saab är en bricka i ett mycket större spel där det företagsekonomiskt, sett ur GM:s perspektiv, kan vara bäst att en konkurrent elimineras så snabbt som möjligt. Hade Saab varit lönsamt i sig hade det hela självfallet tett sig annorlunda.

Visst är det sorgligt. Ett nytt blad vänds av allt att döma i svensk industrihistoria. Läggs Saab ner gäller det för alla inblandade, svenska staten likaväl som de anställda, att våga tänka nytt och blicka framåt. Den svenska ekonomin har klarat värre strukturförändringar än detta. Så är det, även om det är en klen tröst för alla de enskilda och familjer i Trollhättan som drabbas.

Det långsiktigt gemensamma bästa lades i ena vågskålen, det kortsiktiga nationella intresset i den andra. Och egoismen vägde tyngst.

Så skulle klimat mötet i Köpenhamn kunna sammanfattas. Förväntningarna var högt uppskruvade. Alltför högt, skulle det visa sig. När resultatet jämförs med förväntningarna är ordet "misslyckande" den naturliga beskrivningen av Köpenhamnsmötet.

Visst totade världens ledare ihop en överenskommelse som skrevs under. Men det blev ett blekt papper utan legalt bindande avtal. Målet att jordens temperatur inte ska öka med mer än två grader finns där, men medlen - tydliga och bindande siffror för utsläppsminskningar - saknas.  

Kina och USA, som tillsammans står för nästan hälften av de globala utsläppen, har båda svikit. Kina, en bjässe med ambition att nå samma materiella levnadsstandard som den rika västvärlden, sätter den nationella ekonomiska tillväxten främst.  USA , med ekonomisk kris och stor arbetslöshet, skyggar för allt som kan bromsa industrin. Inrikespolitiken bakband president Barack Obama inför Köpenhamnsmötet.

Världens ekonomiska jättar låser varandra i egenintressets brottningskamp, och priset får världens fattiga - de som är klimathotets första offer - betala. Att jorden är vårt gemensamma hem går an att acceptera som teori, men det tycks långt kvar tills det blir praktikens utgångspunkt.

Barn är mjuka, bilar är hårda. Så lyder en känd slogan. Den bör omformuleras något för att påminna om det viktiga när nu Saab fått ett slutligt motorstopp: Människor är mjuka, bilar är hårda.

Det är sorgligt när ett svenskt bilmärke med tradition går i graven. Men nostalgi är inget drivmedel i näringslivet, inte ens för ett bilföretag. När Saab år efter år går med förlust därför att produkten inte är tillräckligt efterfrågad så är en nedläggning logisk. Sedan kan man diskutera varför konkurrenskraften varit så svag, men den skuldfördelningen startar ingen död motor.

Nu står Saab vid vägs ände, och då är det viktigt att fokusera på människorna. På alla som förlorar sina jobb. På en region, som mister en oerhört viktig arbetsgivare och nu behöver hitta alternativ. Här har regeringen, som på goda grunder avhållig sig från att göra staten till bilföretagare, ett stort ansvar.

Och här kan kyrkor och andra civila organisationer spela en viktig samhällsroll genom att hålla ett värmande framtidshopp vid liv.

Åtta av tio unga som dömts för stöld- eller narkotikabrott återfaller i kriminalitet. Det är skrämmande höga siffror. Och en av orsakerna kan vara brister i hur Kriminalvården fungerar vid frigivningen efter avtjänat fängelsestraff, visar en granskning av Riksrevisionen.

Det är tidigt i den brottsliga karriären som det finns störst chans att byta livsbana och bryta destruktiva mönster. Själva frigivningsprocessen är lika avgörande som tiden hos kriminalvården. Utanför murarna gäller det att hamna i rätt kompisgäng, få tag på en bostad och att om möjligt ta sig in i yrkeslivet.

Enkelt är det sällan. För den som levt ett liv utanför lagens råmärken saknas ofta både sociala nätverk och kunskaper om hur man tar sig fram på vanligt sätt.

Riksrevisionens granskning visar att det för var femte förstagångsdömd helt saknas en plan för frigivning. För drygt hälften har inga kontakter tagits med exempelvis psykiatrin eller socialtjänsten.

Uppgifterna är alarmerande, om än inte helt överraskande.

Inte bara livstidsdömda Annika Östberg behöver hjälp och stöd inför frigivningen. Det gäller i lika hög grad alla unga förstagångsdömda. Vi har inte råd att låta deras nya livschanser gå om intet så fort de passerar ut ur fängelsegrindarna.

Det stora klimatmötet i Köpenhamn har lockat till sig massor av människor, och en hel del av dem har deltagit i olika demonstrationer. Det säger sig självt att omständigheterna kring ett jättemöte av den här karaktären med många prominenta deltagare också kan vara svårt att hantera ur säkerhetssynpunkt. Polisen har ingen enkel uppgift i sammanhanget.

Men de flesta av demonstranterna är extremt engagerade människor som är beredda till betydande uppoffringar för vad de uppfattar som ödesmättade frågor. På ett sätt utgör de vårt bästa hopp för framtiden, eftersom de ofta har satt sig in i frågorna, och ur demonstranternas led rekryteras sannolikt åtskilliga nyckelpersoner i framtidens klimatarbete.

Ur det perspektivet är det ödesdigert när polisen agerar som man gjort i Köpenhamn, och som förre Frizongeneralen Tomas Lundström beskriver i en Dagenartikel.

Polisen ska följa gällande lagar, till exempel vad gäller tydlighet om vad man är anklagad för och vilka rättigheter man har. Den ska inte bruka mer våld än nöden kräver och den ska behandla människor med all möjlig värdighet och respekt.

När sådana grundläggande principer sätts ur spel och inte minst unga människor uppfattar sig ovärdigt behandlade föds hat och hämndlystnad. Det är en draksådd som vi kan få skörda effekterna av i generationer. Det har vi inte råd med.

Organisationen "Ja till livet" har blivit kontaktad av personer inom sjukvården, som vill ha någonstans att samtala om etiska dilemman inom abortverksamheten men inte tycker att samtalsklimatet på arbetsplatsen inbjuder till detta. Nu har "Ja till livet" startat ett nätverk med en mejllista, där sjukvårdsanställda med samvetsbetänkligheter kan utbyta erfarenheter och tankar med varandra.

Oroande, tycker folkpartipolitiken Barbro Westerholm, som i P1 Morgon den 15 december förklarade att arbetstagarna borde diskutera saken med sin arbetsgivare i stället för med varandra. Men det verkligt oroande är väl snarast, att många inom vården känner att de måste huka under den politiska korrekthetens krav på acceptans och därför söker sig andra samtalsrum än det offentliga.

Fosterdiagnostiken som gör det möjligt att sortera bort foster med Downs syndrom eller "fel" kön har ökat behovet av en etisk debatt, där också de som har att hantera abortverksamheten borde få känna sig välkomna. Här står knappast Barbro Westerholm för en liberal attityd.

När västerextremister slår sönder bilar, krossar rutor och misshandlar meningsmotståndare så är det ytterst få som blir lagförda i domstol. Göteborgs-Posten har gjort en genomgång som visar att polis och åklagare bara i ett fall har lyckats binda någon till brott i Västsverige under de senaste tre åren. Och då talar vi om totalt 180 misstänkta brott av den extrema vänstern i området.

I klartext talar vi om ligister som hör hemma i grupper som Afa och Revolutionära fronten.

Det är en angelägen granskning som GP i dag inleder av den här välorganiserade och systematiska brottligheten. Nog är det anmärkningsvärt att så ytterst få fall leder fram till att någon typ av påföljd utdöms.

Våld och skadegörelse kan aldrig ursäktas med hänvisning till extrema vänsterideal. Den missuppfattningen är det dags att göra upp med en gång för alla.

Det verkar finnas en viss politisk enighet om att jobbcoacher kan fungera, även om alla förstås inte är ense på alla punkter. Regeringen anser sig kunna försvara varenda krona  man anslagit.

Om nu detta är en bra idé, varför inte också inrätta en sorts livscoacher för unga människor på glid? Avdela folk med kompetens och livserfarenhet som kan leva nära dem som riskerar att hamna snett. Man behöver inte lyckas i särskilt många fall för att räkna hem en sådan insats rent ekonomiskt, för att inte tala om de mänskliga vinsterna.

Det är alldeles utmärkt att Missionskyrkans styrelses arbetsutskott nu bestämt sig för att backa bandet och riva upp beslutet om att tillåta samkönade äktenskap i de lokala församlingar som så önskar. I stället ska frågan avgöras, efter fördjupad behandling, på vårens kyrkokonferens.

"Vi gjorde en felbedömning", säger kyrkostyrelsens ordförande Ulf Hållmarker. Och det kan man verkligen instämma i. Det är minst sagt förvånande att kyrkostyrelsen inte i förväg förstod vilka konvulsioner som det tidigare beslutet skulle utlösa i ett samfund som är lika djupt splittrat i denna fråga som Svenska kyrkan.

Dagen har den senaste tiden rapporterat om protester från många tunga personer inom Missionskyrkan. Motståndarna fanns också inom kyrkostyrelsen men majoriteten var uppenbarligen inte beredd att lyssna till deras varningsrop.

Det bästa är att göra rätt från början. Det näst bästa är att ändra sig när man förstått att man gjort fel. Nu finns chansen att Missionskyrkan sansar sig och inte springer i hasorna på den politiska makten utan står fast vid sin hävdvunna, bibelförankrade äktenskapssyn.

När tre vårdare upptäckte att en intagen på häktet hade hängt sig larmade de ambulans. Men de gjorde själva inget försök att rädda mannen. Han fick hänga kvar tills ambulanspersonalen kom och skar ned självmordskandidaten. Då var det för sent - mannens liv gick inte att rädda.

 Tingsrätten har fällt vårdarna. De har dömts för tjänstefel.  

Nu rycker facket ut och kritiserar domen. Vårdarna följde gällande regler och rutiner, menar man. De har inte gjort sig skyldiga till tjänstefel.

Men den här historien handlar djupast sett inte om yrkesroller utan om den viktigaste rollen av alla - rollen som människa. Och en människa är inte en regelprogrammerad robot. Just därför kan hon vara medmänsklig.

Kriminalvården behöver kanske inte mer regelpluggande. Men alldeles säkert mer samtal om vad en människa är.

Och det hände sig vid den tiden att en skyddslös flyktingfamilj från Jemen utsattes för hat och hot. Det tycktes inte finnas rum för dem i den svenska välfärdens härbärge. Men en frikyrkoförsamling på orten erbjöd dem i all enkelhet trygghet och värme.  Och hoppets stjärna tändes i den mörka natten.  

Nej, berättelsen i dagen.se  om hur Betaniaförsamlingen i Åbytorp ställer upp för en muslimsk familj som under lång tid utsatts för trakasserier är ingen parafras på skildringen av Jesu födelse. Ändå för den tankarna till julevangeliet, denna tidlösa berättelse om utsatthet, hat och gränslös kärlek. Och julens evangelium visar hur Gud själv kan finnas i det värnlösa beroendet.

Heder åt Betaniaförsamlingen i Åbytorp som läst och förstått och gett oss ett efterföljansvärt exempel.

På väg ut från läkarbesöket möter jag kvinnan från Röda korset som hjälper äldre och synskadade patienter att ringa efter taxi. Hon är själv pensionär och ägnar en del av sin tid åt ideellt arbete i sjukhusets foajé.

I kyrkan hälsar ideellt arbetande värdar mig välkommen i dörren, och frivilliga ungdomsledare har parallellt en gudstjänst med barnen.

Två vardagsbilder av frivilligarbete. Ny forskning vid Ersta Sköndals högskola visar att svenskarna troligtvis aldrig har lagt ner så mycket tid på ideell verksamhet som för närvarande. I snitt 16 timmar i månaden. Nästan hälften av befolkningen, 48 procent, är involverade just nu.

Lite överraskande är ändå resultatet. Nog är bilden på många håll inom de organiserade folkrörelserna att det är svårt att hitta ledare som uthålligt stannar på sin post. Då är det lättare att inbjuda till kortare "projekt" med ett slutdatum.

Framför allt är det ett "informellt hjälpgivande" som har ökat, där privatpersoner hjälper släktingar och andra med extra omsorgsbehov.

Samhällets institutioner måste ta ett grundläggande välfärdsansvar - och här finns ibland anledning att vara orolig - men därutöver är frivilliginsatser ett viktigt kitt i samhällsbygget.

Kraften i det ideella engagemanget är stort, betydelsen för oss alla omfattande. Alla som satsar tid utan ekonomisk ersättning är samtidigt värda all uppmuntran.

Kanske ska idrottsföreningar, kyrkor och scoutgrupper inte lyssna för mycket på pessimisterna. Många längtar också efter att bli utmanade vid sidan av yrkeslivet.

Förra året exporterade vi vapen för 12,7 miljarder kronor. Det gör Sverige till en av de största vapenexportörerna i världen räknat per invånare. Vill vi ha det så?

Nu har Kristna fredsrörelsen beslutat att driva en kampanj mot svensk vapenexport valåret 2010.

Bra! Det kan vara dags att tänka igenom vår roll i sammanhanget. Och i valrörelsen kanske frågan kan få genomslag.

Om det verkligen är så att Maggie Thauersköld Crusell nekats ackreditering till klimatkonferensen i Köpenhamn därför att hon representerar en kristen tidning, nämligen vår kollega i Uppsala, Världen Idag, är det riktigt illa. Lika illa är det om det skulle vara så att den verkliga orsaken är att hon har ett kritiskt förhållningssätt till konferensens syfte.

Maggie Thauersköld Crusell är inte en vanlig journalist. Hon driver bloggem The Climate Scam, där hon med kraft driver tesen att miljöhoten är överdrivna, att den globala uppvärmningen inte är något att oroa sig över och att många företag gör sig grova pengar på människors oro över utvecklingen genom att lura på dem miljövänliga produkter. I våras utkom hon och Lars Bern, för övrigt tidigare styrelseledamot i Humanisterna, med boken "Chill-out - sanningen om klimatbubblan".

Thauersköld Crusell uppger själv på sin blogg att hon är utsänd av Världen Idag för att blogga från miljökonferensen. Världen Idag kallar dock henne för sin "utsände (!)reporter", vilket väl får tolkas som att hon också kommer att svara för nyhetsrapporteringen.

Om det finns all anledning att höja på ögonbrynen rejält över arrangörernas märkliga beteende kan man också fundera över hur Världen Idag ser på sin publicistiska uppgift. I min (och Dagens) värld är det så att en reporter rapporterar, även sådant som strider mot den egna uppfattningen, så sakligt som möjligt medan en bloggare (eller ledarskribent) kan driva sin egen linje. Det är två roller som inte är lätta att förena.

Det blir med andra ord intressant att följa Världen Idags bevakning nu när Maggie Thauersköld Crusell blivit ackrediterad.

Vi ser gärna Sverige som humanitetens hemvist på jorden. Omvärlden är inte lika övertygad.

Europarådets kommitté mot tortyr och omänsklig behandling (CPT) har granskat svensk polis och kriminalvård. Granskningen mynnar ut i en rapport med tung kritik på en rad punkter.

Kritiken mot att Sverige placerar flyktingar i häkte i väntan på utvisning är inte ny. Så mycket pinsammare, att den måste upprepas.

Befogad kritik riktas också mot långvarig och slentrianmässig isolering av både häktade och dömda.  

Den svenska modellen är inte alltid något att ta efter. Inte när den innebär en djupt inhuman behandling av människor.

Inför FN:s stora klimatmöte i Köpenamn, som startar i dag, har utomparlamentariska vänstergrupper försäkrat att de ska sätta staden i brand. Hot om ödeläggelse och förstörelse är deras svar på försöket att mobilisera världens nationer mot klimathotet, den uppvärmning av jorden som framför allt drabbar människorna i fattiga länder.

6 500 danska poliser finns på plats för att hindra våld och vandalisering. Lyckas vänsterextremisterna sätta sina planer i verket är risken stor att fokus flyttas från klimatmötets viktiga ärende till aktivisternas härjningståg.

Resultatet blir en försvagad kamp mot klimatförstörelsen och ett försurat samhällsklimat. Vad vänstervåldets företrädare kan se för vinst i detta är höljt i dunkel. Så låt oss hoppas på det bästa - ett klimatmöte där delegaterna jobbar hårt och demonstrationerna blir av det fredliga slag som gör den mobiliserade polisstyrkan arbetslös.

Ledarbloggen noterar i dag en fundering av bloggaren Calle Schulman. Efter ett "ego-decennium" med bloggar och självcentrering håller det långsamt på att vända, menar han, och säger i en DN-intervju, andra advent: "Det finns en teori om "jag" och "vi"-decenniet. Vartannat decennium är ego och vartannat solidariskt. Nu går vi in i ett "vi" decennium, det är härligt."

Jag är skeptisk till att teorin håller, men visst har vi genom historien kunnat se skiftningar i hur vi ser på individen i förhållande till gemenskapen. Klart är att samhället kan byggas på olika sätt. Men det här med "egot" kontra "vi:et" är inte minst en brottningskamp de flesta av oss har att föra med sig själva.

Så handlar det också i ovanstående fall om en ung man, nu fyllda 30, som har fått lite mer erfarenhet i livet, och tagit till sig att tillvaron inte bara handlar om "mig". Långsiktigt är det förödande för relationerna att slänga ur sig oförskämdheter om andra, och övervärdera den egna betydelsen.

Men nog har Calle Schulman rätt i att det vore underbart med ett "vi-decennium", där en extrem individualism i stället får övergå i en sund självkänsla som har utrymme för, inser behovet av - och respekterar - andra runt omkring.

Och visst är det härligt med människor som mognar.

Facktidningen Journalisten har observerat att "äger" har blivit ett modeord. Man kan "äga" en match eller en motståndare, och man kan bli "ägd" om man är underlägsen. "Äger" är motsatsen till "suger".

Men "äger" är inte det enda ordet som speglar samtidens kommersialisering. Vi "köper" numera varandras argument och den sjuke blir "konsument" inom vården.

Kunden på byggvaruhuset har däremot gått sta och blivit "gäst", så i de sammanhang där de här orden egentligen hör hemma verkar de ha nedvärderats och ersättningsord är på väg in, lånade från den mjuka gemenskapen. Är en vän vänskapskonsument och en kund köpgäst?

Vem kan påstå att det inte händer något med oss och mellan oss när verkligheten reduceras till ekonomi och kommers?

Du har säkert flera exempel. Berätta!

Allra bäst är det att tänka efter före. Det hade man önskat att regeringen gjort innan de införde nya regler för sjukförsäkringen. Då hade många svårt sjuka människor sluppit den psykiska press det innebär att oroa sig för att till exempel lämna det deltidsarbete man trots sjukdomen klarar av hos sin gamla arbetsgivare och söka nytt heltidsjobb på en arbetsmarknad där det just nu inte finns utrymme ens för alla dem som är fullt arbetsföra.

Protesterna, bland annat från läkarhåll, mot regeländringen och försäkringskassans stelbenta tillämpning blev uppenbart till sist för mycket. Nu snabbehandlas en lagändring som ska träda i kraft redan vid årsskiftet.

När man har missat att tänka efter före är det näst bästa att rätta till det som blev fel. Fredagens besked är ett steg i rätt riktning, som sannolikt måste följas av flera andra innan vi har ett sjukförsäkringssystem som hjälper människor tillbaka till arbetslivet men som inte lägger sten på börda för den som drabbats av svår och/eller långvarig sjukdom.

Sexuella övergrepp på barn är inte bara ett brott, det är en tragedi med många dimensioner. En tragedi för drabbade barn, för föräldrar och familj - och för den som begått övergreppet.

Sker det dessutom på en kristen förskola, så kastar det en extra kall skugga över både skolan och den kyrka som står bakom. Ingenstans ska barn kunna vara så trygga som i en kristen miljö.  

I den tragedi som utspelat sig i Jönköping finns det skäl att ge Frälsningsarmén en eloge för sättet att hantera saken. Förskolans föreståndare reagerade omedelbart på första indikation, när en förälder återgav sitt barns berättelse. Den misstänkte manlige medarbetaren avstängdes, samtliga föräldrar till förskolebarnen informerades, saken polisanmäldes utan dröjsmål. Och när medierna rapporterade om övergrepp på en kristen förskola kallade ansvariga till presskonferens och berättade var övergreppen skett. Detta för att inte andra kristna förskolor skulle misstänkliggöras.

Föräldrarna har fortsatt förtroende för förskolan Vårsol. Det tycks vara välförtjänt. Det är inte alltid lätt att hålla rätt kurs i stormen kring en skandal av detta format. Frälsningsarmén i Jönköping har gjort det.

24-årige Johan Liljeqvist dog efter ett våldsamt polisingripande i Göteborg förra året. Obduktionen visade att döden hade samband med polisens ingripande, ändå las utredningen mot poliserna ner. Förundersökningen visade sig ha allvarliga brister och har tagits upp igen. Gissa vem som gör den nya utredningen, enligt Ekot?

Samme polisman som genomförde den förra, underkända förundersökningen!

Man tar sig för pannan!

Om vare sig den aktuelle polismannen, åklagaren i fråga eller deras närmaste omgivning inser att detta är en fullständigt otänkbar ordning, vilket förtroende kan man då ha för polisens kompetens och arbete generellt? Polisens arbete står och faller med dess trovärdighet. Den har inte råd med den här sortens klavertramp.

Åklagaren säger sig "inte vilja hoppa när media säger att han ska hoppa". Det är bra. Men det är en helt annan sak än att dels sätta polismannen i fråga i en omöjlig situation och dels äventyra trovärdigheten i hela processen. Åklagaren måste förhålla sig till verkligheten, inte till en av honom önskad, fiktiv verklighet.

Det finns tillfällen när media handlar synnerligen klandervärt i samband med rättsprocesser, men det här fallet visar om något att det behövs granskande media som också följer upp fattade beslut.