Bränderna var ingen politisk handling. Om motiven skulle vara politiska är målen för aktionerna i Södertälje helt obegripliga, skriver Aftonbladet på ledarsidan (27/2).

Jaså?

Fyra matbutiker tuttades på i Södertälje natten mot torsdag. Bränderna blev våldsamma.

Polisen menar att det rör sig om mordbrand. Säkerhetspolisen har kopplats in. Misstankar finns om att det rör sig om ett extremistdåd.

I december brändes två matbutiker i Södertälje ned. Då tog det vänsterextremistiska nätverket Global Intifada på sig skulden. Och uppmanade i flygblad andra att bränna ned matbutiker, som sålde amerikanska varor. För säkerhets skull bifogades instruktioner om hur man tillverkar en brandbomb.

På Newsmill konstaterar vänsteraktivisten Arash Hakimnia att Global Intifada håller på att lyckas i sin kamp. Segertecken som räknas upp i artikeln är: flera matbutiker har dragit tillbaka israeliska varor, Sveriges tennismatch mot Israel kommer att få spelas inför tomma läktare, eller den kanske rent av ställs in.

Global Intifada vill, enligt egen uppgift, bekämpa kapitalism och imperialism och införa socialism. Och våld är ett tillåtet vapen, till och med militära metoder.

Det våldsamma nätverket har inte tagit på sig de fyra senaste bränderna i Södertälje. Inga bevis säger att just Global Intifada i detta fall begått brottet.

Men snälla Aftonbladet, om nu bränderna har ett politiskt motiv, hur svårt är det då att förstå målet? Skada Israel så mycket som möjligt, skada USA - Israels vän - så mycket som möjligt, krossa kapitalismen, bered en väg för socialismen. Det är målet om Global Intifada varit i farten igen.

Och om det handlar om andra terrorister så kan man nog utgå från att gärningsmännen inte var ute för att nöjeselda några chipspåsar. Ett mål finns. Aftonbladets naivitet inför misstänkt vänstervåld ligger däremot på snacks-nivå. Argumenten ger inte mycket tuggmotstånd.

Den Förintelseförnekande biskopen Rickard Williamson gör en Lars Ohly. Biskopen ber av taktiska skäl om ursäkt för vad han sagt. Men utan att övertyga någon om hjärtats omvändelse. Precis som Lars Ohly, när han 2005 slutade kalla sig kommunist.

Den katolska nyhetsbyrån Zenit berättar att Rickard Williamson, som hävdat att Hitlers gaskamrar aldrig existerat och att Förintelsen bara var ett påhitt, nu ångrar vad han sagt. Detta sedan påven tagit honom i örat.

Men vad ber han om ursäkt för?

Jo, för konsekvenserna av sitt uttalande. Inte för att han farit vilse. Inte för att han har fel. Men för att det han sagt skadat kyrkan och offren för "orättvisorna" under Tredje riket och deras anhöriga. Därför ångrar biskopen sina uttalanden.  

Observera ordvalet. Orättvisorna under Tredje riket. Avrättningen av sex miljoner judar - en orättvisa?

Agerandet påminner om det Vänsterpartiets ledare gjorde hösten 2005, när sjunkande opinionssiffror och intern kritik tvingade honom till reträtt. Dittills hade han frimodigt bekänt sig till kommunismen. Men satt under press lovade han dyrt och heligt att sluta kalla sig kommunist. "Jag kommer inte att använda begreppet men jag är trogen mina idal", förklarade Ohly i Aftonbladet.

Hur biskop Rickard Williamson har det med sina ideal vet väl bara Gud. Men de förändras knappast av en påtvingad, taktiskt ursäkt.

För första gången erkänner USA egna brister vad det gäller de mänskliga rättigheterna. Det sker i den årliga rapport över tillståndet i världen när det gäller att slå vakt om människorätten som utrikesdepartementet lägger fram.

Det är en välkommen signal från den nya amerikanska administrationen. Bara den som erkänner egna svagheter och jobbar med värderingarna blir långsiktigt trovärdig i kritiken mot länder som Kina, Nordkorea, Ryssland och Zimbabwe.

"Att avsluta ett liv är ingenting som bör tas lättvindigt", skriver Lisa Bjurwald på Dagens Nyheters ledarsida (25/2).  Hon argumenterar i sitt inlägg mot filosofiprofessorn Torbjörn Tännsjös försvar för könsgallring med hjälp av abort, framförd på opinionssajten Newsmill.

Tännsjös cyniska hållning i frågor som gäller människolivets värde är välkänd. Han är en varm - eller snarare kall - förespråkare för aktiv dödshjälp. Han tycker det är helt i sin ordning att abortera flickfoster, om man nu hellre vill ha en pojke. Och så vidare.

I artikeln på Newsmill menar han, att människans "gut feeling" inte är mycket att lita på när det gäller komplexa frågor. Lisa Bjurwald ser det på motsatt sätt. "Det är just vår instinktiva känsla för vad som är moraliskt rätt och fel som vi bör lyssna till", skriver hon i DN.

En del kallar det att lyssna till samvetet. Det ger betydligt bättre vägledning än att lyssna till Torbjörn Tännsjö.

Mitt i presidenttalet om den ekonomiska krisen vände sig Barack Obama i natt direkt till de amerikanska föräldrarna. Och nu talade han också i rollen som pappa. Visst behövs stora satsningar på de ungas utbildning, men när det handlar om att alldeles för många tonåringar inte fullföljer sin High School-utbildning, motsvarande gymnasiet, så lade han en stor del av ansvaret också på hemmen. Det är där ansvaret börjar, poängterade han.

Obama hamnade rakt in i familjernas barnkammare. "stäng av tv:n, lägg bort data-spelen och läs böcker med barnen i stället", uppmanade han de amerikanska föräldrarna.

Förändring handlar om mycket mer än politiska beslut. Att uppvärdera föräldrarollen och våga utmana mammor och pappor kring vanorna i hemmet är modigt. Men ensam lär inte ens USA:s president kunna omdana nationen. Utan ett moraliskt ledarskap som får människor att följa efter händer det inte.

De statliga AP-fonderna, som förvaltar våra pensionspengar, betalar ut generösa bonusar till sina medarbetare. Trots brakförluster.

En av fondcheferna uttrycker i Svenska Dagbladet sin förståelse för att det sticker i ögonen på folk.

Men skulle det inte också sticka lite i samvetet på de ansvariga? Och inte bara utlösa den sortens kreativitet, som innebär att man i känsliga fall kallar extrapengar utöver lön för gratifikation i stället för bonus.

AP-fondernas ansvariga borde betänka, att det är med skattebetalarnas surt förvärvade slantar man göder de redan välgödda.

Förbudet att sälja sexuella tjänster i prostitutionslagen är en kvarleva av förlegad kristen moralism, skriver idéhistorikern Susanne Dodillet i Expressen i dag. Hon vill att lagstiftarna ska tänka om.

Några direkta sakargument för åsikten framför hon inte. I stället försöker Dodillet sig på en märklig svartmålning genom "guilt by association", där sexköpslagen kopplas till Bibeln och kristen tro, och till en "tradition av långtgående ambitioner att styra människors sexuella handlande".

Tala om att stoppa huvudet i sanden och förminska den tragik prostitutionen orsakar för både kvinnor och män. Dessutom: när det gäller synen på kristna värderingar på samlevnadens och andra områden har artikelförfattaren uppenbarligen ett och annat kvar att lära.

I sammanhanget kan det vara värt att påminna om Harvard-professorn Clayton Christensens påstående häromdagen att varken demokratin eller kapitalismen skulle fungera om inte de etiska värderingarna i exempelvis kristen tro fanns grundat inuti människor. Han sa det hos tankesmedjan Big Think.

Förlegad kristen moralism? Ja, möjligtvis enligt Susanne Dodillet.

Det är viktigt att samhället ger en tydlig och omedelbar reaktion när ungdomar under 18 år begår brott. Att då döma ut bötesstraff till personer som inte har några egna pengar, och där det i praktiken blir föräldrarna som får betala, är att göra det hela luddigt, med signalen att ansvaret ligger utanför de unga själva.

Alternativet att låta dem gå in i vuxenlivet med skulder är inte bättre. Det skjuter upp ansvarstagandet och möjligheten att göra rätt för sig, och försvårar livsvillkoren den dag det är dags för tonåringarna att stå på egna ben.

Bättre då att unga kriminella i stället för böter får arbeta av sitt straff - sin skuld - i så kallad ungdomstjänst. Omedelbart. Här kommer moderaterna med ett förslag som är värt att ta fasta på. Modellen finns sedan ett par år tillbaka, men är värd att byggas ut. 

Att norska kvinnor som väntar barn av fel kön (läs flickor) åker till Sverige för att få abort berättar vi om i dag. Sannolikt handlar det inte om några massresor över Kölen men varje fall är ett för mycket.

Företeelsen sätter fingret på att det är dags för en seriös debatt utan övertoner om den svenska abortlagstiftningen med dess liberala veckogränser. Kan Norge ha ett system med beslut av en särskild nämnd efter tolfte veckan är det svårt att se varför inte Sverige till exempel skulle kunna återinföra ett system med obligatoriska samtal inför en sen abort. Då skulle sannolikt också andra fall än sådana som gäller abort av flickfoster kunna fångas upp. Kvinnor som vacklar mellan att vilja behålla sitt barn och att göra abort skulle kunna få stöd i sitt beslut och information om vilka stödinsatser som står till buds, vilket alternativ de än väljer.

Det är svårt att se att detta på något sätt skulle vara kränkande mot den gravida kvinnan. Och flera barn skulle få se dagens ljus, både pojkar och flickor.

Det är en demokratisk rättighet att få demonstrera mot kriget i Gaza, också i Malmö. Men när polisen och Säpo klassar Davis Cup-matchen mellan Sverige och Israel som ett "högriskprojekt" visar det ett obehagligt inslag hos de grupper i Sverige som är kritiska mot Israels agerande.

Beslutet i Malmö fritidsnämnd fattades med minsta möjliga övervikt av socialdemokrater och vänsterpartister. Här angavs både säkerhetsskäl och att Sverige bör markera mot det som händer i Gaza. Att kriget bara åstadkommit förlorare är ett faktum.

Ett misslyckande är det dock när de ansvariga kommunpolitikerna inte vill ge resurser för att garantera säkerheten, och hitta konstruktiva vägar att genomföra matchen inför publik. Det handlar om fem unga israeliska tennisspelare som kommer till Malmö i början av mars.

Davis Cup-tennis inför tomma läktare ekar om urgröpning av demokratin. Setförlust redan på förhand.

Jag kan inte alla turer kring Meros camping i Göteborg, där pingstpastorn Jean-Erik Mårtensson i många år gett samhällets utslagna en tillflykt. Men i frilansjournalisten Jonatan Sverkers utmärkta reportage i dagens Dagen hör jag kristendomens hjärta slå. För mig räcker det långt.

Göteborgs kommun vill stänga denna tillflykt för samhällets nedersta - missbrukarna, de kriminellt belastade, de marginaliserade. De hemlösa. Motivering: Meros camping är inte ett värdigt boende.

Men det är ett boende för dem som samhället nekat ett värdigt boende. De måste också ha någonstans att ta vägen, som Jean-Erik Mårtensson säger i reportaget.

Meros camping är förvisso en nollstjärnig camping. Men jag misstänker att Jesus bor där. Han är inte fullt så noga som vi andra med att boendet är värdigt och umgänget skötsamt.

Oron är naturligtvis stor hos de anställda på Saab i Trollhättan. Men nog är det bra att statsminister Fredrik Reinfeldt och näringsminister Maud Olofsson förhåller sig kallsinniga till bolagsdirektörerna hos General Motors i USA.

Det är skattebetalarnas pengar det handlar om. Framför allt är det GM som har ett ägaransvar mot de anställda i Sverige och så mycket av detta har vi inte kunnat se de senaste åren. När krisen nu kommer är det självklart lätt för jättekoncernen att ropa på statliga pengar och statligt ägande.

Inte heller för de anställda i Trollhättan är det någon lösning att staten går in och tar över. Under januari sålde Saab bara 320 bilar i Europa och USA, vilket ska jämföras med 7 000 bilar samma månad förra året.

Den nedgången kräver något mer än statligt ägande för att vända.

- Det skede då man slentrianmässigt satte likhetstecken mellan "samhället" och den offentliga sektorn har passerat, säger den nya kulturutredningen.

Det är ett intressant konstaterande som borde tas upp till debatt.

Vad innefattas i så fall i begreppet "samhället" i dag? Och vad borde inkluderas?

Att Sverige är ett av världens mest sekulariserde länder är sedan länge en etablerad sanning. Och en färsk Gallupundersökning som vi berättar om här verkar bestyrka denna tes. Bara 17 procent av svenskarna säger att religionen spelar en viktig roll i deras vardagsliv.

Man kan reagera på två olika sätt. Jag kommer att tänka på de två skoförsäljarna i den gamla men ganska instruktiva historien som båda besöker samma fjärran land. Den ena kommer tillbaka nedstämd. Det är ett hopplöst företag att kränga skor i det land han varit i - alla människor går barfota. Den andra är däremot extatisk av lycka efter att ha sett alla skolösa fötter. Vilken marknad att bearbeta, vilken potential!

För visst kan vi bli nedstämda över att så få svenskar upptäckt vilken kraft som ligger i den kristna tron (ja, frågan gällde ju religion i allmänhet så andelen är ännu lägre). Men undersökningen säger ingenting om den längtan som finns i samhället efter mening i livet, efter Gud. Här finns stora möjligheter även - eller framför allt - i världens näst mest sekulariserade land.

"Förtruppen" (The Vanguard) kolliderade med "Segraren" (Le Triomphant) och fick bogseras till närmaste hamn med svansen mellan benen - om nu detta kan sägas om en ubåt. För vi talar om två jätteubåtar med tillsammans 250 mans besättning som krockat. Och detta inte i trängt läge i någon liten hamnbassäng utan i - Atlanten! Båda båtarna var laddade med skarpa kärnvapen. Såväl England som Frankrike, där respektive båt hör hemma, hävdar att "inga säkerhetsrisker uppstod". Och det låter ju ungefär lika osannolikt som att ett par atombestyckade ubåtar skulle kunna krocka i Atlanten.

Är det inte dags att ta ifrån grabbarna deras livsfarliga leksaker innan de störtar både sig själva och oss andra i fördärvet?

(En liten parentes: När Rapport ska förklara vad det franska uttrycket "Force de Frappe" betyder ger man den engelska översättningen (Strike Force), men ingen förklaring på svenska. En ny trend? Nej för all del, den börjar bli gammal nu...)

Kladda ned och förstöra saker för andra är ingen konst. Det kan minsta barnunge göra. Eller har månne en ny konstart sett dagens ljus?

När en elev vid Konstfack i Stockholm sprejar ned en tunnelbanevagn och krossar en ruta som examensarbete, då är det inte bara elevens omdöme som måste ifrågasättas. Då har också Konstfacks ledning en del frågor att svara på. Har man noll koll på elevernas examensuppgifter? Eller anser man att vandalism är konst?

Om Konstfack betraktas förstörelse som konst så får man ta de ekonomiska konsekvenserna av den uppfattningen. Därför gör SL rätt som kräver ersättning för den vandaliserade vagnen. Skattemedel ska inte gå till förstörelse av kommunikationsmedlen.

SL har också krävt en ursäkt av Konstfack. Men viktigare än en verbal gest är att denna estetiska institution sätter upp etiska ramar för elevernas konstutövning.

Att stjäla landstingets skattepengar från vård, omsorg och kollektivtrafik bör definitivt placeras utanför dessa ramar.  

En upprörd tvåbarnsmamma i Alingsås har fått ICA att sluta sälja spets-bh för barn. Se där konsumentmakt från golvet i en småstad som gör avtryck på ICA: s klädhyllor från Trelleborg till Kiruna. Kom igen, konsument, du kan göra skillnad!

Knappt fyra månader kvar till EU-parlamentsvalet den 7 juni. Än så länge är medvetandet om detta inte särskilt stort i den svenska valmanskåren. Men när partierna nu har färdigställt sina kandidatlistor - moderaterna var sist ut - finns det åtminstone något att förhålla sig till. Klimatfrågorna, asylpolitiken, alkohol- och drogproblematiken är några av de gränsöverskridande frågor som EU har att förhålla sig till.

Intresset för EU-valet brukar vara lägre än för riksdagsvalet och de riktigt starka namnen nominerar partierna inte ännu till topplaceringarna. Nu blir toppnamnen Lena Ek (C), Gunnar Hökmark (M), Marit Paulsen (FP), Ella Bohlin (KD), Marita Ulvskog (S), Sören Wibe (JL), Eva-Britt Svensson (V) och Carl Schlyter (MP)

Troligtvis får EU-valet dock draghjälp i år genom att Sverige blir ordförandeland i EU från halvårsskiftet, och statsminister Fredrik Reinfeldt och övriga regeringen därmed nu fokuserar allt mer på detta område.

Vilka som blir de viktigaste frågorna i valet återstår att se. Men man kan ana att finanskrisen och protektionistiska tendenser i världen kommer att bli ett oundvikligt ämne vid sidan av de andra frågor som kandidaterna vill driva.

Ökad isolering av enskilda länder, eller av EU som gemenskap gentemot övriga världen, är definitivt ingen önskad utveckling. De närmaste månadernas diskussion i valkampanjen inför EU-valet är viktig.

Den republikanske senatorn Judd Gregg blir inte handelsminister i den demokratiske presidentens regering. Det politiska avståndet visade sig vara för stort. Barack Obama vidhåller dock att han vill försöka bevisa att demokrater och republikaner kan samarbeta.

Obama talar om enhet och samarbete i sina böcker, och behovet av att enhet gick som en röd tråd genom hela hans kampanj. "We are the united states of America."

Ett exempel är den predikan - eller valtal - han höll i Martin Luther Kings kyrka i Atlanta i samband med Martin Luther Kingdagen förra året. Ett hörvärt exempel på Obamas berömda talekonst. Han utgick från texten om hur den ointagliga staden Jerikos murar föll när folket agerade gemensamt.

Att en kvinna vägrade resa sig från sin plats i bussen fick inte rasismen murar att skaka, men när tusentals människor vägrade använda bussarna, marscherade på gatorna, stod upp emot orättvisorna - då rämnade rasismens murar, sa Obama från Kings talarstol.

Obama har hittills visat en stark beslutsamhet att bygga broar över alla sorters klyftor nationellt och internationellt. Låt oss på amerikanskt vis och med stor övertygelse önska Guds välsignelse över Obamas enhetssträvanden - utan att därmed påstå att vi kommer att kunna applådera alla hans mått och steg när han försöker göra realpolitik av sin dröm.

Min ledare i onsdagstidningen om rasistiska attityder i poliskåren fick respons från en kristen polis i Stockholm, som alls inte vill försvara sina kolleger i Malmö. Men, skriver han: "Jag tror inte uttalandena från enskilda poliser är ett uttryck för djup rasism utan mer ett tecken på aggression och frustration. Polisen idag får utstå dagliga hot och situationer som kräver våldsanvändning. Ord som 'du skall dö', 'jag vet var dina barn går på dagis', detta får man utstå. --- Visst tränas vi att tåla våld, hot och smädelser och agera proffsigt och kallt i alla lägen. Självklart förväntar sig medborgarna att polisen inte sänker sig till verbala kränkningar. Men hatet mot poliser är det ingen som talar om...Bakom uniformen finns en familjefar, en mamma som vill komma hem till kvällen. Om man då utsätts för bensinbomber och stenkastning och riskerar sitt eget liv för tredje man så förstår jag att det händer något inombords hos individen."

Det är en viktig aspekt som lyfts fram. Under polisuniformen finns en människa som reagerar negativt på stress och utmaningar. De flesta av oss har inte yrken där vi hotas till livet för att vi gör vårt jobb och det kan vara svårt att sätta sig in i en sådan situation.

Just den polis som skriver har en osviklig möjlighet att ta till: "Tur att jag på kvällen kan be en bön till Gud och lägga dessa enskilda individers liv i hans omtanke. Och att jag kan få vägledning och frid i mitt polisliv."  

Men, konstaterar han: "Kristna poliser är det ont om."

De kallar sig socialister och antifascister, men de trampar taktfast i Adolf Hitlers stövelspår i försöket att kväsa andras åsikter med grovt våld.

Mordförsök, säger polisen om söndagens avancerade gängmisshandel av en 35-årig nationaldemokrat i Rågsved i södra Stockholm.  Mannen fördes till sjukhus med skallskador och sticksår.

Antifascistisk aktion, Afa, tar på sig attacken på sin hemsida. Och extremhögern kan tacka och bocka för den reklam som martyrskapet ger.

 I Arbetaren den 22 december 1905 skrev Bengt Lindforss om behovet av att skaka lössen ur den röda fanans veck. Drygt hundra år senare tycks uppgiften ofullbordad.  Det Afa sysslar med är inte socialism, det är inte antifascism, det är ren och skär fascism.  

Det är lätt att instämma i behovet av bön om att Gud ska välsigna Sverige. Men att statsminister Fredrik Reinfeldt pliktskyldigt skulle avsluta sina tal med en sådan önskan är snarast att devalvera bönen.

Reinfeldt bekänner sig inte som troende och har lämnat Svenska kyrkan. Traditionen i USA kan kännas tilltalande för den som är kristen, och visar på ett helt annat klimat i förhållande till kristen tro. Men i ett sekulärt statsskick som i Sverige är det inte regeringsbildaren som ska åläggas uppgift en att be om Guds välsignelse. I Reinfeldts fall skulle det även om han inte var statsminister bli helt fel, både för honom själv och för oss övriga. Kd-riksdagsledamoten Else-Marie Lindgren tänker här fel.

Uppgiften att vända sig till Gud i bön för Sveriges folk hör i stället hemma hos den kristna kyrkan. Och i ett land med kristna rötter behöver regering, riksdag och kommunpolitiker inte känna någon beröringsskräck med kyrkorna. Det är exempelvis alldeles utmärkt att en präst eller pastor får uttala välsignelsen i samband med riksdagens öppnande.

Ministrar och andra politiker med en kristen tro har heller ingen anledning att skämmas med varifrån de hämtar viktig inspiration. Och de får gärna instämma i bönen. Men någon plikt att avsluta de politiska talen på det sättet vore det fel att införa.

Det är inte ens önskvärt.

Rädda barnens rapport om barnfattigdom har kommit. Den gäller högkonjunkturåret 2006, men visar icke desto mindre att barn med utländskt ursprung i vissa delar av de större städerna blir allt fattigare. Se där ännu ett problem med invandringen och ett bevis för att "vi har tagit emot för många", muttrar främlingsrädslan i kulisserna. Men tänk ett steg längre!

Alldeles bortsett från att uttrycket "för många" blir irrelevant i relation till de omänskliga omständigheter människor flyr från, så gör vi väl i att se fattigdomen som en klassfråga, inte en invandrarfråga.

Sverige har en fantastisk historia när det gäller att gå från klassamhälle till någorlunda jämställdhet, och om något folk borde veta hur man bekämpar fattigdom så är det väl det svenska. Tänk bort alla de svenska forskare, företagare, politiker och andra som har gjort en tydlig klassresa och som har byggt det här landet, och Sverige vore inte på långa vägar vad det är i dag.

Tänk utbildning och folkrörelse, tänk medinflytande och gemensamhet och öppna hela samhället för alla de begåvningar som döljer sig bland de fattiga i landet. Deras globala kontakter och kommunikationsförmåga gör att de kommer att betyda mer än de svenska lantarbetarnas barnbarn gjort, när våra dagars fattiga en gång ska bygga vår morgondag. Det är inte minst på deras axlar som vår framtida välfärd och vår ålderdoms trygghet vilar. Att inte bjuda in dem är att såga av den gren vi sitter på.

Hunsa inte med dem i dag. Lägg inte kraft på att hålla dem stången, men lyssna på dem, släpp in dem, stötta dem och ge dem en plats vid matbord och rådsbord. För deras skull, och för hela Sveriges.

Samtidigt som Knutby är på tapeten igen läser jag prästen och psykoterapeuten Göran Bergstrands inlägg i "Årsbok för kristen humanism och samhällssyn" på temat "Skillnader" - för övrigt en läsvärd publikation. Bergstrand skrev boken "Inte bara Knutby".

Efter att vid en rättegång ha hört flera från Knutbyförsamlingen vittna gjorde han den reflexionen att de alla sa samma saker. Han säger sig också förstå detta utifrån att de varit under yttre tryck en lång tid. Men han skickar med en allmängiltig lärdom:

"Det är farligt när likheterna ska hålla samman en gemenskap och inte kärleken. När bara det som betraktas som korrekt får sägas. Det är en form av död.

Kärleken är däremot inställd på att släppa fram mångfalden. Den öppnar för dialog.

Därför är Bibeln inte en sammanhängande bok med en enda författare. Den är många böcker, skrivna av många författare, som inte sällan polemiserar med varandra för att göra sanningen tillräckligt nyanserad.

Skillnader öppnar, där likheter stänger."

Tänkvärt - långt utanför Knutby.

Många är kallade men bara en kommer att bli utvald. Biskopsvalet i Stockholm blir en spännande historia kan man konstatera när första etappen, provvalet, är avklarad. Proceduren är nästan lika komplicerad som i Melodifestivalen.

Åtta kandidater fick mer än fem procent av rösterna vardera och går därför vidare till det riktiga valet. Fem av dem fanns med på den i förväg offentliggjorda förslagslistan, som tagits fram av en arbetsgrupp. Tre tillkom efter pläderingar, förutom provvalets segrare, kyrkoherden i Sofia och kontraktsprosten Hans Ulfvebrand, t f kyrkoherden Mikael Mogren, Uppsala, och förre domprosten Hakon Långström, Stockholm.

Ulfvebrand är inte bara präst utan också kyrkopolitiker, och representerar Moderaterna i kyrkomötet, vars officiella stöd han fick under pläderingen. Förhoppningsvis är det dock annat än partipolitik som kommer att styra utgången av biskopsvalet, även om de lokala kyrkopolitikernas röster väger tungt i sammanhanget.

För dem som tycker att det är viktigt att Stockholm även i fortsättningen får en kvinna som biskop blev provvalet en besvikelse. De två förhandskandidater som inte gick vidare var Anna-Karin Hammar och Lisa Tegby och kvar i kampen om biskopsstolen är nu endast Eva Brunne (tvåa i provvalet) och Cecilia Wadstein (fyra). Men här gäller samma sak som med politiken. Det vore bedrövligt om denna aspekt fick styra utgången.

Stockholm behöver en biskop som kan vara en samlande kraft för stiftets kristna, i första hand självfallet för Svenska kyrkan men också ekumeniskt. I den splittringens tid som vi befinner oss är detta alldeles särskilt viktigt. Hur de olika kandidaternas möjligheter ser ut på den punkten kommer att klarna under de närmaste veckorna när de frågas ut i olika sammanhang.

Vem blir ny biskop i Stockholm? Det är en helt öppen fråga. Nu nollställs räkneverken. Men det är ingen djärv gissning att det kommer att behövas två valomgångar innan resultatet är klart.

Vad är det som luktar? Rötägg? Eller en rutten kultur? Det är en aktuell fråga efter skandalen i Skåne, där rasistiska grovord inte bara hoppat som grodor ur enskilda polisers mun, utan också ingått i internutbildningen.

På Svenska Dagbladets ledarsida (8/2) skriver Maria Abrahamsson om polisens omfattande värdegrundsarbete, som kostat stora summor. Säkert viktigt. Men finns det inte i dag en övertro på formulerade måldokument och policydokument och - på de internationella relationernas plan - konventioner och deklarationer?

Papper är en sak, praktik en annan. Ofta tycks de officiella dokumenten fungera som en valuta, med vilken man friköper sig från kritik. När efterlevanden inte kontrolleras tillräckligt närgånget drabbas valutan med tiden av svårartad inflation; värdet sjunker som en sten.

Och även en värdegrund behöver ett fäste, en klar och tydlig källa. Det är problemet i en tid, när värdena är relativa och förhandlingsbara och normbildningen en sorts hemslöjd i individualismens snickarbod.

Här behöver debatten fördjupas. Där samvetet inte längre skickar tydliga signaler är det svårt för ett papper i en pärm att styra.

Folkpartiet toppar med Marit Paulsen, 69, i sommarens EU-val. Hon vann provvalet, och partirådet beslöt på lördagen att hon också ska bli förstanamn på listan.

Kristdemokraterna toppar med Ella Bohlin, 29, trots att hon inte vann provvalet. KD satsar på en ny generation politiker, löd motiveringen.

Tantpondus mot fräschör. Erfarenhet mot ung energi. Generationskampen kan börja.

Hellre en fängelsedom på 35 år än en livstidsdom med oklar bortre gräns - då slipper man åtminstone ovissheten. Det säger Tony Olsson, som dömdes till livstid efter polismorden i Malexander 1999. Han gör det i en intervju i kulturtidskriften Voltaire.

Polismördaren har rätt. Ett tidsangivet fängelsestraff, även ett långt sådant, är bättre än det ovissa livstidsstraffet. Det är mer humant. Det ger den dömde en bättre chans att planera för framtiden. Det är tydligare och därmed mer rättssäkert.

I Norge har man avskaffat livstidsstraffet och ersatt det med tidsbestämda straff på max 21 år vid mord och vissa andra grova brott. Inga negativa effekter har kunnat spåras i brottsstatistiken.

Varför ska Sverige vara mer inhumant, för att inte säga dummare, än Norge? Varför kan inte vi också avskaffa livstidsstraffet? Kanske handlar det bara om politikernas mod att ta ställning till frågan, skriver Advokatsamfundets ordförande Tomas Nilsson i senaste numret av Advokaten.

Förmodligen har han rätt. 

En bild säger mer än tusen ord, säger man. Det må vara sant. Ibland finns det också anledning att säga om än inte tusen så i alla fall ett antal ord om en bild. Det gäller Dagens förstasidesbild i fredagstidningen från samtalsdagen om Knutby i Uppsala. Bilden finns också, i beskuret skick, på Dagen.se. En av personerna på bilden, Livets ords ledare Ulf Ekman, anar på sin blogg ugglor i mossen. Han tror att Dagen medvetet valt en bild där han hälsar på Knutbypastorn Peter Gembäck för att peka på ett obefintligt samband mellan Livets ord och församlingen i Knutby.

Bland bloggkommentarerna frodas konspirationsteorierna. Flera av dem som skriver anser det självklart att Dagen haft ett ont syfte med bildvalet. Några passar på att ge oss kritik för helt andra saker som inte har ett dyft med varken Livets ord eller Knutby att göra när de ändå är igång.

Låt mig försäkra både Ulf Ekman och alla andra att de kan glömma alla tankar på onda anslag från Dagens sida. Bilden på Dagens första sida visar fyra av Uppsalasammankomstens huvudpersoner. Det är ett starkt journalistiskt argument för att publicera den. Den visar också att kristna människor kan uppföra sig hyfsat även om de inte är överens och i en debatt friskt pucklar på varandra. Också det är ett, om än svagare, argument för bildvalet.

Till detta kommer de praktiska synpunkterna. Dagen är en tidning med begränsade resurser som, liksom stora delar av den svenska pressen, utnyttjar bildbyrån Scanpix när vi inte har möjlighet att anlita en egen fotograf. Scanpix samarbetar i sin tur med bland annat UNT, vars fotograf hållit i kameran denna gång. Vi hade tillgång till sammanlagt fyra bilder för att illustrera artikeln om Knutbydagen och detta råkade vara den bästa.

Slutligen. Varför påstås en bild  säga mer än tusen ord? Jo, därför att den fångar ett fruset ögonblick verklighet. I det här fallet knäppte fotografen just när Ulf Ekman med ett vänligt leende sträcker fram sin hand till Peter Gembäck. Det har faktiskt inträffat och det finns på bild. Det är inte Dagens vare sig fel eller förtjänst.

Personligen tycker jag att Ulf Ekman gjorde helt rätt som uppförde sig civiliserat mot Knutbypastorn vare sig det fanns fotografer i närheten eller inte. Och varken jag som ansvarig utgivare, Andreas Nilsson som nyhetschef och ansvarig för förstasidans utformning eller Carl-Henric Jaktlund som utsänd reporter har eller vill antyda uppfattningen att det skulle finnas en koppling mellan Knutby och Livets ord. Trodde vi det skulle vi skriva det i klartext, inte tubba för oss okända Uppsalafotografer till att knäppa i rätt sekund.

President Obama har utsett 25 kristna, judar och muslimer som enligt Los Angeles times kommer att vara rådgivande när det gäller ett brett spektrum av frågor, såväl inrikes som utrikes. Det kan gälla fattigdom, social rättvisa, klimatförändringar och militära konflikter lika väl som att reducera antalet aborter och få bukt med så kallad trafficking.

Det är uppenbart att Obama söker nytt samförstånd och förnyelse. Ledare för rådet blir en blott 26-årig pingstpastor, Joshua DuBois, som hade hand om de här frågorna under valkampanjen.

Det vore en stor tillgång, inte bara för USA, om Obama lyckas i sitt uppsåt att föra ofta stridiga viljor på det här området till samtalsbordet och mobilisera dessa goda krafter för att bygga ett gott samhälle, alla olikheter till trots.

Och skulle det vara så omöjligt att skapa något liknande i Sverige? Eller vad säger Reinfeldt och ni andra politiker som är så angelägna om att lära av Obama?

Det är ett bra beslut som ledningen för EFK har fattat, att föreslå att samfundet frivilligt lämnar ifrån sig vigselrätten och övergår till att välsigna borgerligt ingångna äktenskap på de villkor man själv bestämmer. Av Dagens artiklar framgår att flera andra samfund kan tänka sig att följa efter. EFK ligger helt enkelt först i spåret.

Nu är det ju bara det att de allra flesta kyrkliga vigslar sker i Svenska kyrkan, vars kyrkomöte tidigare slagit fast att vigselrätten ska behållas. Men det måste vara en fråga som  tas upp till omprövning när kyrkomötet samlas i höst. Starka krafter inom Svenska kyrkan stöder tanken på att gå samma väg som EFK, något som om inte annat är en logisk följd av att kyrkan inte längre är en del av staten.

Ingen ska dock inbilla sig att det löser problemet med hur Svenska kyrkan ska ställa sig till samkönade vigslar. Det är faktiskt en helt separat fråga, som inte nödvändigtvis blir mindre inflammerad när beslutet helt och hållet ligger hos kyrkan.

Det argument som hörs ibland, mer eller mindre utsagt, att Svenska kyrkan måste behålla vigselrätten för att inte drabbas av medlemsras är mer än lovligt tunt. Det vore sorgligt om kyrkan inte hade mer att komma med än att man måste leva kvar i det förgångna för att få behålla medlemmarna och därmed säkerställa ekonomin.

Nu har bevakningssamhället letat sig ända in i polisbussarna. En film där poliser kallar unga grabbar från Rosengård för "blattajävlar" och "den lille apjäveln" och försäkrar att han "ska ha sig duktigt med stryk så han inte kan stå på benen" ligger ute på Sydsvenskans hemsida.

Man kan förstå polisers stress i akut läge, men om inte grundhållningen fanns där skulle inte orden ha fällts. Därför är incidenten allvarlig, inte minst eftersom den skadar ett bräckligt förtroende mellan polisen och de som bor i området.

Ett ljus i detta mörker är polismästaren i Malmö Ulf Sempert, som reagerat med berömvärd tydlighet och bett ungdomarna om ursäkt. Med en sådan attityd kan man i bästa fall vända detta till något positivt. Bara om de här ungdomarna förstår att polisen markerar starkt mot sina egna i ett läge som detta kan förtroende återupprättas.

Detta är välgörande, särskilt som man i andra liknande lägen hört polisbefäl som med tonläge och formuleringar halvt försvarat ett orimligt beteende. Det är bara att hoppas att den inlevelse och medmänsklighet som Malmös polismästare nu visat får prägla hela kåren.

Israels ambassadör Benny Dagen utsattes i går för en så kallad skoattack under en föreläsning på Stockholms universitet. Efter känt irakiskt föredöme kastade en student sin sko mot ambassadören.

Så oförståndigt.

Debattörer som uppenbarligen har dåligt på fötterna bör inte kasta bort sina skor. Det gör bara saken värre.  

1 februari visade Kalla Fakta ett reportage om hur bristen på dun gör att djuruppfödare plockar levande gäss under mycket plågsamma former. Pengarna prioriteras på barmhärtighetens bekostnad.

Larmet gjorde berömvärd effekt. På mycket kort tid har diverse tillverkade av produkter med dun lovat, att de ska hålla järnkoll på att deras dun inte kommer från djuplågande uppfödare.

Under 10 år har drygt 5 miljoner människor plågats ihjäl och hundratusentals kvinnor och barn våldtagits i krigets Kongo-Kinshasa. I konfliktens botten ligger bland annat rövarnas slagsmål om landets dyrbara mineraler - så finns till exempel 80 procent av världens coltan här. Och coltan används vid tillverkning av mobiltelefoner och datorer.  

I en rapport från 16 oktober 2002 slår FN:s expertpanel fast att internationella gruvbolag "direkt eller indirekt bidragit till den pågående konflikten och brott mot mänskliga rättigheter". Det är inte den enda rapporten i sitt slag.

Men när hörde vi mobil- och datortillverkade gå ut och försäkra, att materialet i deras produkter inte tagits fram på ett oetiskt sätt?

Det är sunt att reagera snabbt och kraftfullt mot djurplågeri.

Det är inte friskt att blunda för människoplågeri.

Fullständigt obegripligt och oacceptabelt. Något annat finns inte att säga om kyrkornas bikt och själavårdande samtal inte skulle få samma skydd mot avlyssning som exempelvis en advokat och dennes klient. Regeringen har gjort en rad förbättringar i den omdiskuterade FRA-lagen, men i relation till trossamfunden sviker alltså de styrande, som det verkar.

Relationen mellan en kyrkans själasörjare och konfidenten bygger på förtroende att det som yppas i samtalet inte på något sätt förs vidare. Tystnadsplikten är från kyrkans sida absolut. Bara tanken på en möjlig avlyssning av sådana samtal rubbar tilliten och blir ett allvarligt ingrepp i kyrkornas möjligheter att kunna möta människor för vägledning, inte sällan i en livskris.

Oftast handlar det om personliga möten, men risken att ett inledande telefonsamtal, eller innehåll i en e-post-kontakt skulle kunna hamna hos FRA är illa nog.

Dagens pågående artikelserie om "själens vårdare" visar att de kristna kyrkorna ser mötet med människor i bikt och själavård som en av kyrkans absolut viktigaste uppgifter.

Sveriges Kristna Råd och Sveriges Muslimska Råd har tidigare påtalat för regeringen att det här måste ske ett undantag. Blir så inte fallet gäller det att kyrkorna återigen gör sin röst hörd för att slå vakt om möjligheten till trosutövning också på det här området.

Att Gud lyssnar räcker. FRA har inte i bikten att göra.

Det svenska samhället behöver modiga företrädare som åklagaren Barbro Jönsson. Ni vet hon som oförtrutet drev kampen mot de kriminella gängen, men som fick sin bostad i Trollhättan sprängd i luften.

I morgon kväll skulle Barbro Jönsson ta emot samhällsmagasinet Neos pris som "Årets förändrare" på Ersta i Stockholm. Men på grund av säkerhetsskäl tvingas hon utebli från prisceremonin. Detta trots att en 24-åring i förra veckan häktades som misstänkt för bombdådet 2007.

Kampen mot den grova brottsligheten får inte avstanna. När Barbro Jönsson inte kan framträda offentligt och ta emot sitt pris är det att beklaga. Självklart måste hennes säkerhet gå först, men för samhället är det ett bakslag.

Den grova brottsligheten behöver motarbetas både på de kriminellas bakgårdar och genom opinionsbildning på den offentliga arenan. Här har få samma potential att påverka som Barbro Jönsson. 

Minns du "fallet Osmo Vallo" på 90-talet? Han dog när poliser brottade ned honom på mage och utsatte honom för tryck över ryggen. Metoden får inte längre användas av polisen, men används fortfarande i psykvården enligt Ekot i Sveriges radio. I åtminstone något mer fall har detta lett till döden.

Det är lätt att sitta hemma i soffan och fördöma övervåld, men man ska förstås minnas att sådana här situationer har en förhistoria och att ingen polis eller vårdare vill ha någons liv på sitt samvete. Vet någon av oss hur vi reagerar i akut läge när vi själva känner oss hotade, eller för den delen när vi upplever oss ha makten över någon annan som vi uppfattat som ett hot?

Det är just av det skälet som det måste finnas ett tydligt regelverk och som var och en som kan tvingas ta till våld i tjänsten behöver en solid utbildning på det här området. Man kan misstänka att det brister på den punkten, framför allt inom vården.

Utbildningen måste handla om att uppfatta signalerna för när en situation håller på att gå över styr och verktyg för att styra bort från eskalering. Men det måste också finnas tydliga anvisningar om och utbildning i hur man ska hantera en akut situation.

Det finns sannolikt framför allt två skäl till att saker går överstyr i skarpt läge. Det ena är bristande kunskap och träning hos dem som har att ingripa, det andra är en machomentalitet som definierar den i sammanhanget underlägsne som mindre värd.

Det första kan förbättras genom utbildning, det andra genom noggrannhet och observans vid rekryteringen. Därmed kommer vi till personalledningens ansvar. Det är ledningen som ska bedöma kompetens och lämplighet och som sätter standard för attityder och tänkesätt inom kåren. Det ansvaret förefaller behöva fokuseras mera inom såväl vård som polismakt.

Krisbeskeden från den svenska sjukvården duggar tätt. På söndagskvällen berättade svd.se om stora besparingskrav på Radiumhemmet i Stockholm. Den ansvarige läkaren är tveksam till om de går att klara utan att cancerpatienterna drabbas.

Det finns alldeles säkert utrymme för stora rationaliseringar inom sjukvården, inte minst på den administrativa sidan. Men när vården av de svårast sjuka patienterna, som är beroende av snabbt, säkert och tryggt omhändertagande, är i farozonen finns det anledning till att ta det varligt. Det vore exempelvis illa om nya, dyra men effektiva läkemedel systematiskt skulle väljas bort till förmån för äldre och billigare, som inte ger lika bra resultat. I förlängningen kan det leda till ett system där några få, som har råd att betala privat, får den hjälp som gör att de överlever medan andra, som inte har lika stora ekonomiska resurser, dukar under.

Sverige befinner sig, liksom den övriga världen, i ekonomisk kris. Det får konsekvenser för alla medborgare. Men det är inte de som har drabbats av en livshotande sjukdom som ska bära bördan, inte heller andra svaga grupper. Också i en dramatisk ekonomisk nedgång måste det finnas fredade zoner.