Den kristna tron tar sig uttryck genom gudsrelation och vardagsliv. Men det finns också en intellektuell sida där förnuftet har en viktig plats. Vilka rationella argument kan presenteras för att följa den Jesus som Bibeln presenterar?

När kristen tro angrips på olika arenor i ett sekulariserat samhälle är det viktigt för den kristna kyrkan att ta debatten. Men också att bearbeta själva kärnfrågorna i tron i förhållande till ett inifrånperspektiv i kyrkorna. Ett av problemen när unga människor lämnar kyrkorna är just att de inte ordentligt fått chansen att diskutera den kristna tron i förhållande till omvärlden: vem Gud är, vad sanning innebär, och så vidare.

Det nätverk kring försvar av kristen tro - med ett fint ord: apologetik ­- som i helgen bildades vid en konferens hos Credoakademin i Stockholm kan vara ett viktigt bidrag för att förstärka medvetenheten kring de här frågorna.

Men framför allt är det viktigt att samtalet kring förnuftet och tron inte lämnas ut på entreprenad. Det är i kyrkornas mitt det måste föras. Här finns en utmaning till varje lokal församling. Frågan är om de antar den?

Söndagens presskonferens med LO:s ordförande Wanja Lundby-Wedin skingrade inte alla dimmor kring AMF-chefens gyllene pensionsavtal. Men på en punkt skapades klarhet. Styrelsen i det av LO och Svenskt Näringsliv samägda pensionsbolaget är enig om att allt är någon annans fel. Ännu oklart vems, men styrelsen anser sig lurad.

Synd att LO och Svenskt Näringsliv inte visar upp samma enighet vid förhandlingsbordet, när man ska sy ihop ett huvudavtal för svensk arbetsmarknad. Men vid AMF:s styrelsebord handlar det förstås om att rädda de egna ledamöternas anseende.

Hur det går med den saken för LO:s hårt kritiserade ordförande får framtiden utvisa.

Ett klokt beslut har Wanja Lundby-Wedin dock fattat under turbulensen kring AMF. Hon ska inte längre sitta i 24 styrelser, vid sidan av ett tufft heltidsjobb. Styrelseuppdragen ska bli färre.

Det är bara att gratulera till nyvunnen insikt om den egna förmågans gränser.

Radioprogrammet Kaliber har med hjälp av dolda mikrofoner lyckats spela in rasistiska kommentarer på Sverigedemokraternas interna möten. Någon som blir förvånad?

Att jobba med dold mikrofon är en tveksam journalistisk metod som ska användas med mycket stor urskiljning, om alls. I det här fallet är den svår att motivera. Man har inte fått fram någon väsentlig ny kunskap. Det är inte osannolikt att människor tar parti för de avlyssnade i protest mot arbetsmetoden.

Stäng av de dolda mikrofonerna innan de skapar ett allvarligt trovärdighetsproblem för journalistiken.

Det är märkligt, men också tidstypiskt, att ett så pass oskyldigt uttalande av kd-ledaren Göran Hägglund som att barn mår bäst att växa upp med en mamma och en pappa, kan väcka en sådan ilska.

Åsikten torde delas av de flesta svenskar, inte bara av sådana som sympatiserar med Hägglunds parti. Den innebär inte att man påstår att alla barn som lever i traditionella familjer har det bättre än alla barn som lever med två mammor och/eller två pappor. Att det inte förhåller sig på det viset vet vi alla. Uttalandet gör inte heller gällande att alla homosexuella är dåliga föräldrar eller att inget barn som växer upp med bara en mamma eller bara en pappa kan få en god barndom. Ändå blir reaktionen häftig, trots att det var samma hållning som ett stort antal barnexperter intog i diskussionen om samkönade pars rätt till adoption.

Från en kristen utgångspunkt ligger det nära till hands att peka på skapelseordningen. När vi människor sätter oss över den, på vilket område det än är, går det förr eller senare snett. Och Gud har skapat oss till man och kvinna för att släktet ska fortbestå. Även för den som tänker bort Gud kvarstår fakta - det behövs en man och en kvinna för att det ska bli ett barn. Den saken kan ingen tidsanda i världen ändra på.

Kolsvarta mjölkpaket påminner oss om Earth Hour, i kväll lördag  kl. 20.30-21.30. Över hela världen kommer sannolikt miljontals människor att släcka belysningen under en timma.

En manifestation för att trycka på politiker och andra makthavare att ta miljöfrågorna på allvar. Och ett sätt att agera mot en allt mörkare framtid för klimatet på planeten jorden.

Vi kan inte fortsätta att oreflekterat leva som vi har gjort, och behöver både hitta smartare tekniska lösningar och fundera över hur vi var och en kan dra ner på energikonsumtionen. I grunden handlar det om att ta det förvaltaransvar som har givits människan, och att inte leva över våra resurser.

Ingen dum idé att släcka lamporna. Om timman används för eftertanke och relationsskapande kan den i förlängningen ge strimmor av ljus på flera plan.

Fem chefredaktörer för Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet, Expressen, Aftonbladet och Aftonbladet.se sparkade idag igång en gemensam kampanj som syftar till att få den svensk-eritrianske journalisten Dawit Isaak frigiven ur det fängelse i Eritrea där han hållits inspärrad utan rättegång i mer än sju år.

Dagen har redan tidigare förklarat att vi som tidning stödjer ansträngningarna. Den tysta diplomati som Sverige hittills tillämpats har inte lett till önskat resultat. Nu krävs det ansträngningar av annat slag för att rädda en svensk medborgares framtid och liv.

Jag har redan tidigare uppmanat alla Dagenläsare att skriva på uppropet, som ska lämnas till den eritreanska ambassaden. För den som ännu inte gjort det är det bara att klicka här.

På söndag går vi in i passionstiden, enligt kyrkoåret. Så kallas de två veckorna före påsk, då våra blickar riktas mot Jesu lidande och död på korset. Den handling som är ett uttryck för Guds djupa kärlek till och engagemang för människan och hela skapelsen. Och som manar till efterföljelse.

I Dagen den 27 mars läser jag en artikel och en annons, som både handlar om passion. Denna helg arrangerar Ryttargårdskyrkan i Linköping en konferens med namnet "Passion för världen 2009". Den ska inspirera till mission, till ett engagemang som går på tvärs mot vår tids extremt individualistiska kultur där vi varje dag påminns om egoismens giriga härjningar.

Samma dag publiceras i tidningen en annons, där Donsö Missionsförsamling söker en ungdomsledare med "passion för Jesus, passion för ungdomar".Och jag tänker att detta är goda signaler.

Den kristna kyrkan behöver bli passionerad, inte bara två veckor om året utan året runt. Osjälviskt utåtriktad, engagerad för medmänniskorna var de än befinner sig. På Donsö eller i fjärran land.

Välkommen, passionstid!

Alkolås i bilen i upp till två år kan bli tvång för den som döms för rattfylleri, om infrastrukturminister Åsa Torstensson får som hon vill. Och den dömde får betala största delen av kostanden på 60 000 kronor själv.

Förslaget är i högsta grad rimligt. Men glöm inte bort att para det med krav på snabba vårdinsatser. Bara då finns möjligheten att varaktigt minska antalet skadade och döda i trafiken.

Barn som är med om upprepade separationer mår dåligt. Det säger Lars Dencik, professor i socialpsykologi, i en intervju i Svenska Dagbladet (26/3).

Lars Dencik tar inte alltför hårt på larmrapporter om ökad psykisk ohälsa hos unga svenskar. I Sverige mår vi dåligt på en väldigt hög nivå, menar han. Men professorn vid Roskilde universitet är allvarligt oroad på en punkt. Det gäller den relativt stora grupp barn, som levt i flera olika familjekonstellationer.  

De känner sig svikna. Tilliten till andra människor och till samhället har fått sig en knäck. Liksom självtilliten. "Vad är det för fel på mig, när vuxna inte vill vara en del av mitt liv?"

Samhället satsar på dagis och i skolan för att barn ska ha det bra. Rätt så. Men glöm inte familjens nyckelroll!

"Samhället behöver skärpa sina insatser för familjer att fungera som familjer", säger professor Lars Dencik till Svenska Dagbladet.

Instämmes. Det är i familjerna framtiden formas.

Våldet i Burundi har varit bortom mänsklig fattningsförmåga. Inbördeskriget i Nepal har lämnat djupa sår. Nu visar en video från United mission till Nepal hur en man från Burundi undervisar nepaleser om försoning. Nepalesiska ledare berättar om hur de är beredda att bli försoningens ambassadörer i sina församlingar och samhällen.

Videon visar inte bara hur försoningsprocesser sprider sig som ringar på vattnet över världen. Den visar också hur trådarna i den kristna kyrkan inte längre löper via Europa eller Nordamerika, utan går direkt mellan länder och kontinenter i Syd. Det är ett friskhetstecken värt att vara tacksam för.

Rom och Genève är som övergivna sockenkyrkor, säger biskop Jonas Jonsson apropå förskjutningen söderut i kristenheten. Förmår Europas "gammelkristna" dra kloka slutsatser av den utvecklingen? Om försoning, till exempel?

(Tack till tidskriften NOD, med försoning som tema, som förmedlade kunskapen om videon.)

125 personer kom till en i stort sett oannonserad helg på temat "Gemenskap i splittringens tid" på Örebro missionsskola, skriver Dagen. Skolans rektor är fascinerad över tillströmningen och att "ungdomars intresse ökar för ett liv med radikalare gemenskap än vanlig kyrksamhet". Han drar paralleller till 70-talet och de kollektiv som formades då. I dem finns bland annat rottrådarna till exempelvis tidningen Nytt liv, som sedan blev Trots allt, och starten av Hyllie Parks folkhögskola. Det var inga världsfrånvända svärmare som skapade kollektiven.

Är det nu dags igen?

Det verkar så. Kanske en sund reaktion på kommersialismen, en sorts himmelrikets viskning genom marknadsbullret.

När Dagen ställer frågan "Skulle du kunna tänka dig att bo i en kommunitet?" svarar inte mindre än 43 procent ja. 47 procent svarar nej. Men när man kollar kommentarerna förstår man att förvirringen om vad en kommunitet är är stor. Och det är förvisso inget lättdefinierat begrepp.

En sak är klar: Den kristna kyrkan gör väl i att både stötta och lära av dem som försöker forma ett liv i Kristi efterföljelse i nära och skapande gemenskap.

Plötsligt har kardinaldygden "måttlighet" fått en renässans. Övervikt är förvisso ett allt större problem i det svenska folkhemmet, men den här gången handlar "frosseriet" - omåttligheten - inte om läckerheterna i skafferiet, eller om utsvävningar i lösgodis och exklusiva franska ostar.

Den här gången är det bonusfrosseriet i näringslivet som har lett över till folkligt raseri, och i sin tur till ägarkrav på "återhållsamhet" och "måttlighet". Nu finns dygderna i munnen på både näringsministrar och LO-basar.

Och nu slår alltså regeringen stopp för bonusar till toppcheferna i de egna statliga bolagen och hoppas på en spridningseffekt i måttlighet in i näringslivets och bankernas toppskikt.

Regeringens egna analys på DN-debatt i dag är att hela finanskrisen bakom sig har en kultur präglad av "överdrifter, girighet och ett extremt risktagande".

Krisen hjälper oss att se orimligheter som vi har vant oss vid. Den saken har regeringsföreträdarna rätt i. Ska en nyordning bli bestående gäller det att den också implementeras i människors inre. Inte minst handlar det om att uppvärdera karaktär i förhållande till karisma.

LO:s ordförande Wanja Lundby-Wedin tillhör inte landets lågavlönade. Ovanpå lönen kammar hon in nära 400 000 kronor per år från olika styrelseuppdrag. Bland annat i AMF Pension, där hon varit med och klubbat förre vd:n Christer Elmehagens minst sagt guldkantat pensionsavtal. Uppgörelsen möter nu en storm av kritik.  

I det läget uppträder Wanja Lundby-Wedin som ett överraskat offer för krångliga pensionsmodeller. Trots att styrelsen informerats om den dyra pensionsuppgörelsen, och trots att avtalet utförligt beskrivs i årsredovisningen.

Nå, har man ett krävande jobb och dessutom sitter i 20 styrelser så är det kanske svårt att hinna läsa all information. Då måste ju lösningen vara att lämna en del lönande extraknäck.

Frågan är dock om det räcker i fallet Wanja Lundby-Wedin. Medlemmarnas kritik mot dåvarande LO-ordföranden Stig Malm tvingade honom att lämna sin post 1993, sedan han som styrelseledamot i byggbolaget BPA beviljat företagets chef en orimligt hög pension.

Kan Wanja Lundby-Wedin sitta kvar? Stormstyrkan i de egna leden avgör.  

Det stormar kring bonussystemen. Folkstormar. Banker och fondbolag och diverse storföretag hukar i snålblåsten. Politiker i alla läger vill visa att de står på folkets sida och deltar i kritiken mot bonussystem, som i finanskrisens tidevarv framstår som orättfärdiga och stötande.  Samtidigt sitter till exempel ledande socialdemokrater och facktoppar i första AP-fondens styrelse och godkänner bonusar, trots förluster. Det avslöjande SVT:s Agenda i söndagskväll.

Debatten om bonussystemen är viktig. För det är helt orimligt, att höga chefer ska ha extra belöning när den verksamhet de ansvarar för går dåligt och vanligt folk förlorar jobb och pengar. Samtidigt riskerar en infekterad debatt att skapa en förtroendeklyfta mellan makten och medborgarna som växer och växer och växer tills samhället brister.  

Boten är inte att bromsa debatten utan att stoppa det som startat stormen - ett orättfärdigt bonussystem, som eldas på av människors girighet, och orimliga löner på högsta chefsnivå.

I den senaste upplagan av det populära radioprogrammet "Spanarna" återupptäckte Jonas Hallberg och Helena von Zweigbergk samvetet. Ursäkt och ånger är tillbaka, trodde de, elakheten har nått vägs ände.

De talade om den ymniga förekomsten av ursäkter och om den pinsamma tystnad som ofta uppstår sedan man levererat sina mobbningsrepliker i förnedringsprogrammen. En tystnad som - så var förhoppningen - innehåller någon sorts eftertanke och självinsikt som skulle kunna tyda på att förnedringstrenden har nått vägs ände. Är det kanske mörkret före gryningen vi just nu genomlider i det offentliga rummet? Är smutskastning som folknöje på väg ut?

Gud give att de har rätt.

I nättidningen "Dagens arena" går Håkan A Bengtsson till storms mot det han kallar "våldsvänstern". Han påtalar hur extrema och våldsamma vänstergrupper förstör fredliga demonstrationer och underminerar demokratin, bland annat eftersom mer våld minskar det politiska intresset. Han menar att vänstern hittills har varit otydlig och inkonsekvent, att man har mumlat och urskuldat de här grupperna.

- Det är hög tid att vänstern vänder dem ryggen. Tydligt och konsekvent, säger Bengtsson, som också vill förbjuda maskerade demonstranter.

Det är inte en dag för tidigt att vänsterfolket tar tydligt och bergfast avstånd från den våldsamma extremvänstern. För Bengtsson har väldigt rätt när han avslutar med att konstatera att våld ingenting skapar, men att det förstör desto mer.

Mord, våldtäkt, slaveri, incest, rättsstridigt tvång, olaga frihetsberövande. Han erkände allt. Han dömdes av en enig jury för allt. Och nu väntar livstids specialfängelse med rättspsykiatrisk vård på österrikaren Josef Fritzl.

Hans gärning är obegriplig i sin ondskefulla grymhet. I 24 år höll Josef Fritzl sin egen dotter inspärrad i källaren, våldtog henne över 3000 gånger, avlade sju barn med henne. Pappan och morfadern valde att låta ett svårt sjukt barn dö i stället för att ge det vård. Därför åtalspunkten mord.

Inför en fruktansvärd berättelse som denna väcks primitiva känslor till liv. Hatfyllda rop på hämnd har ekat sedan skandalen avslöjades.

Men domstolen gjorde rätt som dömde till fängelse med rättspsykiatrisk vård.

Det är alltid rätt att försöka befria en människa som är fångad i det omänskliga. Också när det handlar om en 74-årig emotionell analfabet, som gjort sig skyldig till vedervärdiga brott.

 Konflikter mellan olika folkgrupper, ofta grundade på fördomar som vi människor hyser om varandra, är ett gissel över hela världen.  Europa är inget undantag. Sverige är inget undantag.

Kyrkornas kommission för migranter i Europa, CCME, efterlyser kyrkornas ansvar för Europas romer (Dagen 20/3). En folkgrupp som diskrimineras och utsätts för svår förföljelse i vår världsdel.

Kyrkans Herre kallas för Fridsfursten. Kärnan i kyrkans budskap är kärlek, förlåtelse, försoning, fred. Men förmår kyrkan vara Fridsfurstens redskap när budskapet ska landa i en konfliktfylld verklighet?

Det finns alltför många nedslående exempel på att kyrkan blivit en del av konflikterna i stället för att på allvar motverka dem. Därför är CCME:s uppmaning till engagemang för en rättfärdig behandling av romerna befogad.

Fridsfursten sa själv en gång, att det inte räcker att ropa Herre, Herre. Man måste också göra den himmelske faderns vilja. Och den viljan är försoning, frid och fred.

I romfrågan är alltså uppmaningen till kyrkan: Gå från ord till handling!

Abort på grund av att fostret är en flicka? Mona Sahlin (S) vill inte förbjuda, sa hon i partiledarduellen i SVT:s "Rakt på" med K-G Bergström. Hade det varit en annan partiledare och handlat om Kina eller Indien hade Socialdemokratiska Kvinnoförbundet sannolikt ryckt ut och protesterat direkt.

Bortsortering av flickor väcker vanligtvis starka reaktioner. Så har det också gjort här i Sverige när ett fall i Eskilstuna blev aktuellt nyligen. Vårdpersonalen har vänt sig till högre instanser för att få reglerna ändrade.

Uppseendeväckande är det att Mona Sahlin inte ens tar chansen att ge uttryck för någon form av obehagskänslor kring händelsen. I stället lägger S-ledaren "locket på" när det gäller att problematisera aborterna.

Sannolikt skulle hon aldrig acceptera samma bortväljande av det kvinnliga könet i andra sammanhang. Var finns logiken, Sahlin?

Kristna Fredsrörelsen i Sverige håller snart 90-årsfest. Rörelsen har något tusental medlemmar som "verkar för rättvisa och fred, allmän och total nedrustning samt ett samhälle utan våld". Ambitiöst så det förslår! Men inte har de väl gjort så mycket nytta om vi ser hur världen ser ut?

Fel, fel, fel!

Utan dem och deras likar världen över skulle vår värld vara betydligt sämre att leva i. Faktum är att fredlig konfliktlösning är mycket mer framgångsrik än våld som tillgrips i samma syfte. Problemet är att det inte får lika stora rubriker. Kurser i ickevåld och konflikthantering, arbete mot vapenexport, stöd till lokalt fredsarbete och religionsdialog kan vara både stimulerande och verkningsfullt.

Vi säger grattis till 90-åringen och önskar den en vital och framgångsrik framtid!

PS. När jag läser i rörelsens tidning, Fredsnytt, att man redan 1922 hade krav på något man kallade "vårdplikt" som alternativ till värnplikt för "...vinnande av insikt i vård av hemmen, folkhälsan, samhällslivet och den internationella samlevnaden" kan jag inte låta bli att länka till min krönika i samma ämne från i höstas. Kanske dags att ta tag i frågan igen?

Svenska medier gör nu gemensam sak för att få den svensk-eritrianska journalisten Dawit Isaak frigiven efter sju och ett halvt år i eritrianskt fängelse. Självfallet vill också Dagen vara med och dra sitt strå till stacken tillsammans med alla andra goda krafter. Vi startar ingen egen namninsamling men här finns en länk till den som Expressen tagit initiativ till. Ju fler underskrifter den får desto bättre.

Dawit Isaak kom till Sverige 1987 och blev svensk medborgare fem år senare. 1996 återvände han till Eritrea och var med om att starta Setit, landets första oberoende tidning med en regimkritisk hållning. Hans hustru och tre barn stannade kvar i Göteborg.

I september 2001 publicerade Setit ett upprop med krav på demokratiska reformer. Isaak och andra oberoende journalister kastades i fängelse. Och där har han blivit kvar, utan rättegång och utan dom. Oron är stor för hans hälsa. Det finns till exempel uppgifter om att han drabbats av diabetes och inte får medicin.

De ansträngningar svenska UD hittills har gjort - och de uppges ha varit många - har inte burit frukt. Den nuvarande regeringen har använt så kallad tyst diplomati. Nu verkar det vara hög tid för ett annat angreppssätt. Kraven på att utrikesminister Carl Bildt personligen ska engagera sig och resa till Eritrea växer. I riksdagen har den tvärpolitiska Dawit Isaak-gruppen som leds av folkpartisten Cecilia Wigström startat en namninsamling bland riksdagsledamöterna som ska lämnas till Eritreas president.

Det fria ordet är värt att värna, i Sverige likaväl som i Eritrea. Det är den principiella aspekten. Den mänskliga aspekten handlar om en trebarnspappa, vars tillvaro i fängelsecellen är outhärdlig. Därför stöder Dagen kampanjen som syftar till att få Dawit Isaak fri.

De rödgrönas försprång i opinionen fortsätter att krympa, enligt färska siffror från Sifo. Nu skiljer bara 3,3 procentenheter mellan oppositionen och regeringspartierna.

Det är framför allt Moderaterna som växer ­- plus 4,9 procentenheter sedan förra mätningen. Problemet för regeringen är dock att Fredrik Reinfeldt plockar rätt mycket av det växande stödet från allianskamraterna. Denna kannibalism leder till två bekymmer för regeringen.

Det ena är att Kristdemokraterna ramlar ur riksdagen, om dagens 3,3 procent blir valdagens siffra. Det skulle, i ett jämt läge, bana väg för Mona Sahlin och en rödgrön regering.

Det andra är profileringsbehovet hos krympande regeringspartier - både Kristdemokraterna och Folkpartiet backar. Ett behov som kommer att växa ju närmare valdagen vi kommer. Och som kan skapa inre spänningar i regeringsblocket.

Under tiden fram till valet sätts Fredrik Reinfeldts ledarskap inom regeringsalliansen på stora prov. Och hans ledarskap som Sveriges statsminister på ännu större. Krisen har gynnat regeringen - men så kommer det förmodligen inte att förbli i längden. Först söker medborgarna vindskydd. Sedan väntar de sig att regeringen ska hitta en farbar väg framåt, det som statsvetaren Sören Holmberg kallar den andra fasen.

Gör Fredrik Reinfeldt det?

När SEB:s vd och koncernchef Annika Falkengren storsint avstod från bonus möttes beskedet av applåder. Men hon glömde berätta, att hennes fasta lön samtidigt höjdes med så där ett par miljoner.

Det var SEB:s vägval: Bort med de kritiserade bonusarna, och in med häftiga fasta lönehöjningar i stället.  På så sätt hoppades man få del av statens bankstöd.

Den hårt uppumpade PR-grejen sprack, och förtroende pyste ut genom nyhetsläckorna. Vilket bankledningen förvånat konstaterade och gjorde det enda möjliga - backade.

Varför denna förvåning? Därför att girighet förblindar och dessutom sätter sig på öronen, så att en total tondövhet inträder. Dessvärre tycks skadorna bestående, av fredagskvällens besked om lönestopp att döma.

Kommentarer från koncernchefen Annika Falkengren och styrelseordförande Marcus Wallenberg talade nämligen ett tydligt språk: Det är stormen av kritik som tvingat SEB att backa. Inte insikten om att man kört moraliskt vilse.

Men taktisk ånger är inte mycket till domkraft när man ska laga en förtroendepunktering.

Ett hoppfullt exempel du inte får missa:

En dag frågar en son sin far: "Pappa, springer du ett maraton med mig?"

Pappan svarar ja och de springer sitt första maraton tillsammans.

Efter en tid kommer sonen tillbaka med samma fråga: "Pappa, springer du ett till maraton med mig?" Pappan svarar ja nu också, och de gör sitt andra maraton tillsammans.

Längre fram frågar sonen sin far: "Pappa, vill du göra Ironman tillsammans med mig?"

(En "Ironman" betyder fyra kilometer simning, 18 mil cykling och 42 kilometer löpning.)

Och pappan är med på noterna den här gången också.

Så här gick det till.

Jordens medeltemperatur får inte stiga mer än två grader, det är klimatförhandlingarnas mål. Vid den pågående vetenskapliga klimatkonferensen i Köpenhamn visar nu forskare att förändringarna kan bli större och gå snabbare än väntat, enligt Dagens eko (ljudfil här). Det finns risk att ett tiotal olika naturliga system flippar ur med mycket allvarliga konsekvenser, menar man.

Vi har underskattat riskerna, säger forskarna självkritiskt, och stryker under att det också ekonomiskt blir betydligt mer kostsamt att inte omedelbart investera i koldioxidfri teknik.

Så vad väntar vi på? Vi har ju inget att förlora ens om larmrapporterna mot förmodan skulle visa sig vara överdrivna.

Men beslutsfattarna är beroende av opinionen och opinion byggs av kunskap och insikt.

Det faktum att Dagens eko prioriterar ner klimatnyheten för en företagsrelaterad skattenyhet kanske säger något i sammanhanget. Om medierna betraktar klimatfrågan som en fråga bland alla andra kommer varken väljarna eller de folkvalda att förmå att skilja det viktiga från det viktigaste.  

Funktionshindrade som anlitar privata assistansföretag får i snitt nära 20 procent fler assistanstimmar än de som anlitar kommunens personliga assistenter. Det visar en avhandling vid Göteborgs universitet. Huvudskälet verkar vara att de privata företagen erbjuder juridisk hjälp inför beslut i kommun, försäkringskassa eller förvaltningsdomstol.

När en svag part i samhället ges samma ekonomiska och juridiska muskler som starka och initiativkraftiga grupper ger det alltså resultat. Frågan är ju då inte huruvida det kostar för mycket pengar, utan om lagens intention - att de funktionshindrade ska ha "ett liv som andra" - verkställs.

Det går inte heller att komma förbi känslan att kommunala tjänstemän i en vällovlig ambition att spara pengar ibland frestas att se mera till kommunens sparbeting än till den funktionshindrades faktiska behov.

USA håller på med en översyn av Kubapolitiken.  Barack Obama har lovat att glänta på den dörr, som tidigare presidenter försett med sjutillhållarlås.  

Det gör, på sikt, en utveckling mot demokrati möjlig. Hårda restriktioner har hittills bara befäst diktaturens ställning. En ökad realism är välkommen.

Tidigare har kubaner bosatte i USA endast fått besöka sitt hemland vart tredje år. Och då bara under två veckor. På tisdagen beslöt den amerikanska senaten att tillåta ett besök per år, under obegränsad tid. Exilkubaner på återbesök ska också få spendera mer pengar, än vad som var tillåtet tidigare.

Små steg, kan tyckas. Men nog så betydelsefulla. De signalerar en mer försoning attityd, som kan göra Kubas nuvarande regim mer villig att diskutera mänskliga rättigheter. Det låter sig lättare göras genom en dörr på glänt än genom en tillbommad dörr.

Nu varslas lärare i var tredje kommun, enligt en färsk rapport från Lärarnas Riksförbund. På sina håll handlar det om omfattande varsel. Och mer väntas.

Varsel är inte detsamma som uppsägning, utan ett sätt för arbetsgivaren att skapa handlingsfrihet och kunna agera snabbt, när så krävs. Det vill säga sparka folk i ett skarpt läge.

Varslen i skolan har två förklaringar.

Den ena är vikande elevunderlag. Blir det färre elever är det inte så konstigt, om det också blir färre lärare.   

Den andra förklaringen är att kommunerna vill använda skolan som budgetregulator. I en ekonomisk kris ska man kunna spara genom att avskeda lärare.

Det är kortsiktigt tänkt. Och farligt.

Att spara i skolan är att slösa i framtiden. En skola med sjunkande kvalitet betyder att eleverna går ut i samhället dåligt rustade för vuxenlivet. Räkningen kommer i framtiden, och den är betydligt saltare än räkningen för dagens lärarlöner.

Regeringen vill ge ungdomsbrottslingar en smidigare övergång till livet i frihet, enligt Dagens eko i dag. Mot slutet av strafftiden ska det bli möjligt att ha en daglig verksamhet utanför den slutna vården. Det är ju alldeles utmärkt - mer sånt!

Dåliga mönster bryts inte simsalabim när man lämnar en anstalt. Att ge en ung brottsling nya vänner och en ny förståelse av vilka möjligheter hon eller han ha efter strafftiden tar tid. Att lägga den uppgiften på en hårt ansträngd och ofta valhänt socialtjänst är inte trovärdigt. Det måste till en uthållig kärntrupp av icke utbytbara personer som följer med den straffade under lång tid såväl under som efter strafftiden för att skapa nödvändigt fotfäste för ett nytt liv. Och åtgärdsprogrammet måste vara så individuellt som möjligt.

Sådant kostar resurser, i många fall stora resurser. Ändå blir prislappen i slutänden liten i relation till vad det kostar att släppa ut unga kriminella till fortsatt kriminalitet.

Så tack för detta steg i rätt riktning, Beatrice Ask. Nu väntar vi på en mera genomtänkt helhetsinsats för de här unga människorna, åtföljd av rimliga resurser.

I dag på internationella kvinnodagen står könsrollerna i fokus i medierna. Somt läsar jag med stort intresse, annat blir jag bara trött av och en del riktigt upprörd över. Till den senare kategorin hör definitivt artikeln på Svenska Dagbladets Idag-sida om Pop, 2,5. Pop är inte en hund eller en katt utan ett barn. Om det är en pojke eller en flicka är däremot okänt. Pops föräldrar har nämligen valt att inte berätta för andra om vilket kön deras barn har. I stället vill de skapa "en fri och neutral tillvaro" för den lille/lilla, som dock själv uppges vara medveten om att det finns människor av två slag, manliga och kvinnliga. En och annan blöjbytande barnvakt har också, av lätt insedda skäl, blivit invigd i hemligheten. Annars brukar folk gissa utifrån vilka kläder Pop har på sig.

Många som hör talas om saken tycker att detta är en jättebra idé, hävdar Pops föräldrar. Och de som blir provocerade vågar sällan reagera. Folk är ju så konflikträdda. Nu väntar de sitt andra barn, som kommer att utsättas för samma behandling.

Egentligen är kommentarer överflödiga. Men nog undrar jag litet försynt om det inte finns några kloka människor i de unga föräldrarnas närhet, till exempel på barnavårdscentralen, som kan berätta för dem att det är viktigt för alla barn att få växa in i sin identitet, där könet är en av de viktigaste beståndsdelarna. Även Pop är skapad av Gud, till man eller till kvinna, inte till ett könlöst "det".  Och utgångspunkten att tillvaron ska vara neutral är knappast något att bygga livet på.

Inför internationella kvinnodagen skriver Sidas generaldirektör Anders Nordström på DN-debatt (6/3) om hur finanskrisen slår mot kvinnorna i den fattiga delen av världen.  Sida vill mobilisera det civila samhället i Sverige och samarbetsländerna för att öka kvinnors ekonomiska egenmakt i utvecklingsländerna.

Det är bra. Men det är inte bara den finansiella krisen som slår mot kvinnor i fattig a länder och hindrar dem att utveckla sin potential och bidra till samhällets utveckling. Krig och konflikt gör det i hög grad.

På internationella kvinnodagen den 8 mars kan det finnas skäl att tänka på de miljoner kvinnor i östa Kongo-Kinshasa, som lever i ständig skräck för milisgruppernas terror.

Soldaterna brukar våldtäkter som ett vapen för att förnedra och krossa det civila samhället. Kvinnornas rörelsefrihet begränsas, vilket hindrar dem att göra affärer. Deras möjlighet att sköta traditionellt arbete ute på fälten omöjliggörs, vilket skapar matbrist. Deras människovärde kränks i ofattbar omfattning, till skada för dem själva - men också till skada för landets ekonomiska utveckling.

Bakom de tragiska förhållandena i östra Kong-Kinshasa ligger inte bara etniska konflikter utan också - och kanske framför allt - ekonomiska intressen, där västvärlden spelar en bedrövlig roll. Ett av de tunga skälen till konflikterna är att i området finns 80 procent av världens coltan (tantalmineral), som behövs för framställning av mobiltelefoner och persondatorer.  Grannländer exporterar coltan - stulen i östra Kongo med hjälp av krigförande grupper. Till vem?

Den frågan bör ställas. Kan vi tvinga företag att redovisa om dunet i deras sköna kuddar kommer från levande eller döda fåglar, borde vi kunna kräva producenternas garanti att mineralerna i deras mobiltelefoner och datorer inte kommer från exportörer med blod på sina händer. FN har listat de värsta syndarna.

Men vi kanske sover så skönt på våra kuddar med etiskt dun att vi struntar i Kongos våldtagna kvinnor?

Socialförsäkringsminister Christna Husmark Pehrsson (M) gör klokt i att lyssna till kyrkor och frivilligorganisationer. Både i Visby och på andra håll. Ministern har nu suttit ner med företrädarna för det gotländska uppropet om brister i socialpolitiken, för att gottgöra den tidigare nonchalansen.

Ann-Christine Karlsten på Frälsningsarmén i Visby säger till Dagen: "Politiken som är tänkt att komma åt de som missbrukar sjukpenningen går ut över de som verkligen behöver den ersättningen för att leva ett drägligt liv."

Det viktiga nu är att regeringen och Christina Husmark Pehrsson tar signalerna på allvar. Kyrkliga företrädare överlever en och annan oförrätt. Värre är det med de långtidssjuka som utförsäkras och bollas mellan olika myndigheter.

Internationella brottmålsdomstolen ICC har beordrat att Sudans president Omar al-Bashir ska gripas, misstänkt för krigsförbrytelser i Darfur. Det ogillar Kina, som vill att FN:s säkerhetsråd ska upphäva beslutet; en artikel i ICC:s stadgar ger säkerhetsrådet den befogenheten om åtal kan hota en fredsprocess.

Frågan är dock om det är Kinas omsorg om fredssträvandena i Darfurregionen, där mänskliga rättigheter kränks på ett flagrant sätt och omkring 300 000 människor dött i den pågående konflikten, som ligger bakom kravet på fridlysning av Omar al-Bashir. Här kan man snarare misstänka, att det handlar om skydd av en bundsförvant som villigt och billigt förser Kina med olja.

Det är inte första gången som olja blir till grus i rättvisans maskineri. Mänskliga rättigheter kommer ofta i andra hand på den internationella arena där staternas ekonomiska egenintresse har förkörsrätt.  

Volvo drar tillbaka förslaget att höja bonustaket för de 250 högsta cheferna i koncernen. Kritiken har varit massiv från de anställda, de egna aktieägarna, LO-ledningen och statsminister Fredrik Reinfeldt. När därtill IF Metall gick med på att minska arbetstid och löner med 20 procent för medlemmarna blev förslaget från Volvos styrelse allt mer ohållbart. Och nu lägger man alltså i backen.

Märkligt är det att styrelsen inte insåg laddningen i förslaget från början. En splittring i bilkoncernen kring orimliga chefsförmåner hade skadat varumärket och försvårat färden framåt i en kristid där det är svårt nog ändå att hålla sig på vägbanan.

Det lär nog bli mer återhållsamt med nya bonusförslag i näringslivet framöver.

Någonting känns bakvänt när Skolverket vill införa ett "normkritiskt perspektiv" i examensmålen till lärarutbildningarna för att komma tillrätta med mobbningen i skolorna. Det är ju framför allt bristen på goda normer som är problemet.

Visst är det angeläget att genomskåda destruktiva normer hos vuxenvärlden som legitimerar trakasserier och kränkningar bland eleverna. Jag kan förstå tanken hos Skolverkets generaldirektör Per Thullberg. Men samtidigt är det något som leder tanken fel i resonemanget.

Enligt läroplanen är det skolans uppgift att förmedla de grundläggande värden som handlar om "människolivets okränkbarhet", "individens frihet", "alla människors lika värde" och så vidare. Den angelägna uppgiften måste vara att implementera de här normerna hos barn och ungdomar på ett mycket bättre sätt.

Och här måste självklart de vuxna i skolan gå före. Förstärk i stället skrivningarna i examensmålen om hur framtida lärare ska kunna tillämpa och jobba med de här normerna bland eleverna.

I söndags presenterade SVT:s program Agenda geniet som ska rädda Mona Sahlin. Nej, inte Ibrahim Baylan, den nye partisekreteraren. Han får knappast partifolkets entusiasm att närma sig kokpunkten. Geniets namn är Thomas Gensemer.

31-åringen som var president Barack Obamas kampanjguru och med hjälp av internet mobiliserade frivilliga i en omfattning som aldrig förr ska nu få fart på presumtiva socialdemokrater inför nästa val.

Kunde han göra en svart senator till USA:s president ska han väl kunna göra en blek partiledare till statsminister i Sverige. Eller?

Det ser inte ljust ut för Mona Sahlin. Oppositionens stora försprång i opinionsmätningarna smälter ihop som en snödriva i vårsol. Förtroendet för socialdemokraternas partiledare sjunker som en sten.

Att be facket mobilisera under fanorna räcker inte den här gången. Därför inkallas ett amerikanskt geni som ska säkra valsegern 2010.

Mona Sahlin - för partiet, i tiden.