71 procent av Sveriges 16-åringar har smakat alkohol det senaste året, medan europasnittet ligger på 82 procent. Österrike och Tyskland ligger över 90 procent, och länder som Storbritannien, Schweiz, Ungern, Grekland och Belgien ligger över 80 procent. Samtidigt ska det sägas att svenskarna ligger högt när det gäller mängden konsumerad alkohol vid de tillfällen man dricker. Här sticker britter, norrmän, finnar och österrikare ut och är värre än svenskarna.

Allt detta och mer därtill får vi veta av The European School Survey Project on Alcohol and Other Drugs, ESPAD, (Det europeiska skolundersökningsprojektet om alkohol och andra droger), som samlar jämförande data om hur 15-16-åriga elever i Europas länder förhåller sig till droger. Det kan ju vara intressant att veta, när nu alkoholens roll i samhället är på tapeten, att det är en jämförelsevis hoppfull läsning för oss svenskar.

Det finns folk som fnyser åt den svenska inställningen till narkotika och menar att vi borde se verkligheten som den är och ha en mera tolerant inställning. Men vår restriktiva hållning mot narkotika ger uppenbarligen resultat. Bara sju procent av de svenska 16-åringarna har testat cannabis, mot 45 procent i Tjeckien och runt 30 procent i länder som Frankrike, Storbritannien och Holland. Europasnittet ligger på 19 procent.

Statistik av den här sorten är naturligtvis en del av underlaget för politiska beslut i drogfrågorna. I bästa fall kan man väl hoppas att EU kan ta siffrorna till intäkt för att se närmare på den förut förhånade svenska alkohol- och narkotikapolitiken, som alltså visat sig vara jämförelsevis framgångsrik.

Samtidigt får detta naturligtvis inte för ett ögonblick skymma de enorma skadeverkningar som drogerna får när det gäller mänskliga relationer med känslokyla, försummelser, våld, kriminalitet och mycket annat. Men den här sortens statistik är bra både för att få perspektiv på den egna situationen och för att kunna lära av andras erfarenheter.

Den globala ekonomiska krisen har låst in ytterligare 50 miljoner människor i extrem fattigdom, rapporterar Internationella Valutafonden och Världsbanken. En humanitär katastrof hotar, berättar Dagen på nyhetsplats.

I Sverige diskuterar vi om samhällets högst avlönade ska få bre bonusar som majonnäs på sina överlastade räckmackor så här i kristider.

I andra delar av världen är det en bonus att överleva.

Nog är det skillnad på kris och kris.

Ledaren i Nerikes Allehanda denna måndag kommenterar P1-programmet Kalibers genomgång av kopplingen mellan alkohol och våld. Tydligt, välformulerat och tänkvärt med ett klarspråk i ärendet som vi inte är bortskämda med. Har vi äntligen kommit till en punkt där vi kan diskutera de verkliga kostnaderna för alkoholen, i kronor och i mänskliga tragedier?

Det är bara att instämma i ledarens slutkläm: "Attityderna är viktiga. Se bara på tobaken. Det är hög tid att politiskt ta sig an alkoholens svarta slagskugga över samhället."

De vanligaste brotten i Örebro City en helg är misshandel, hot och skadegörelse läser vi i Nerikes Allehanda. Länspolismästare Kalle Wallin har orsak och verkan klar för sig.

- I grunden för alltsammans anser jag att fyllan finns, säger han.

Så i helgen hade man ett 40-tal fotpatrullerande poliser på stan. Och satsningen ska fortsätta i sommar.

Det händer tyvärr allt för sällan att media, polisbefäl och ansvariga politiker gör denna uppenbara koppling mellan fylla och brott. Och att man låter denna insikt leda till riktade och tydliga åtgärder mot fylleriet känns nästan unikt. Det är ett glatt budskap för alla potentiella brottsoffer och alla anhöriga till brottsoffer och förövare. Det är också ett glatt budskap till de möjliga förövarna själva som slipper att vakna upp med en förfärande insikt om hemska gärningar i fyllan och villan, och, naturligtvis, till skattebetalarna och alla andra som slipper stå för skadegörelse, sjukvård, rättsapparat och fångvård i samband med brott. I det ljuset är kostnaden för polisinsatsen försumbar.

Jag glömmer aldrig en replik fälld av en livstidsdömd inne på Kumlaanstalten:

- Ingen enda människa är längre än en fylla bort från Kumlabunkern.

Så heder åt polismästaren i Örebro, må han få många efterföljare.

De granskande journalisterna Anders Holmberg och Jörgen Huitfeldt på Sveriges Radios P1-program Kaliber provade att vara helnyktra under några månader. Detta efter att ha gjort en reportageserie om alkoholens effekter på våldsbrottsligheten. De kallar alkoholen för en "dödsdrog" och "blind fläck" och hävdar att vi inte vågar tala om baksidorna.

I de reportage som hittills har sänts berättas bland annat om då 18-årige Daniel, som dömdes till mord på 14-åringen John Hron. Skinnskallegängets misshandel skylldes på nazismen, men ingen talade om att Daniel hade festat i flera dagar och var kraftigt berusad när mordet skedde.

Det  framkommer också att över hälften av alla livstidsdömda är alkoholister, medan bara sju procent har diagnos om psykisk sjukdom. Vidare att sju av tio offer för våldet en helgkväll på akutmottagningen är berusade när de kommer in.

Och inför den stundande Valborgshelgen diskuteras föräldrarnas attityder i förhållande till alkoholen och tonåringarna. Journalisterna Anders Holmberg och Jörgen Huitfeldt berättar att det framför allt är i förhållande till de egna barnen de har tänkt om kring alkoholen efter att ha gjort serien.

Granskningens resultat så här långt borde egentligen inte överraska någon av oss. Ändå vågar vi sällan tala om saken i offentligheten.  Kanske ligger den största journalistiska bragden i det personliga tilltalet. Det märks att programmakarna blivit berörda.

Mer kommer i Kaliber i P1 på söndag kl 13.

Evangeliska frikyrkan, EFK, är alltför sexfixerad. Det påstår ledarskribenten i Nerikes Allehanda som en kommentar till det medlemssamtal som pågår just nu i bland annat EFK.

Det är bara att gratulera ledarskribenten till en säljande rubrikformulering, men påståendet blir ju inte mera sant för det.

Den som lever sitt liv i kyrkans sammanhang vet att vare sig EFK eller något annat av de etablerade samfunden är sexfixerade. Tvärt om talas det mycket lite, ja allt för lite, om sex i kyrkan, homosexualitet inkluderat. Däremot sliter kyrkoledare ofta sitt hår inför det faktum att media alltid hugger på saker som berör kyrka och sexualitet och alltid söker homovinkeln på varje tänkbar fråga - som nu medlemsfrågan. Detta får naturligtvis kyrkan att framstå som sexfixerad. (Jag vill för övrigt inte påstå att tidningen Dagen skulle vara fri från denna smitta.) Men medlemsfrågan är aktuell alldeles oavsett debatten om homosexualitet. Sannolikt har "homofrågan" påskyndat och tydliggjort samtalet, men den är inte avgörande för hur man ska tolka medlemsbegreppet. Synen på medlemskap diskuterades för övrigt långt innan frågan om homosexualitet blev het.

Men när nu detta är sagt måste man också medge att ledarskribenten har en poäng i så motto att många kristna ledare har tillåtit frågan om homosexualitet att bli en större symbolfråga än den är. I ivern att få allting rätt i homosexrelaterade frågor har det viktiga ibland kommit att skymma det enda nödvändiga.

Är det för mycket begärt att nu efterlysa ett lågmält inomkyrkligt samtal, präglat av känsla för alla människors brustenhet och respekt för meningsmotståndarnas goda uppsåt och vilja till ansvar? Ett samtal där det är viktigare att tolka kyrkans uppdrag i vår tid än att tävla i renlärighet. Att ett sådant samtal måste föras både i relation till och utan att tappa huvudet inför samhällsdebatten i frågan är ju självklart.

Det borde vara guldläge för Socialdemokraterna. Varslen står som spön i backen och arbetslösheten stiger brant i ett borgerligt styrt Sverige.

Men guldet blir till sand som silar bort mellan fingrarna på Mona Sahlin.

Resultatet av DN/Synnovates aprilmätning är sensationell. Socialdemokraterna har tappat nära en kvarts miljon väljare på en månad. 

En tillbakagång på 4 procentenheter är förvånansvärd också i ljuset av Wanja Lundby-Wedins turer i AMF-skandalen.  Men Mona Sahlins svaga ledarskap ger en turboeffekt åt dåligt hanterade affärer.

Många socialdemokrater har säkert kastat längtansfulla blickar mot Bryssel och hoppats att den folkliga och populära Margot Wallström ska göra inrikespolitisk comeback i höst, när hon lämnar posten som EU-kommissionär. Med ett år kvar till valet skulle hon kunna ge partiet viktig draghjälp.

Men så blir det inte. I en intervju i Svenska Dagbladet säger hon tvärt nej. Hon vill inte. Inte nu heller - tidigare har Göran Persson fått nobben av Margot Wallström.

Nu är det för tidigt att räkna ut Socialdemokraterna inför valet nästa år. En stor del av flyktingarna har lagt sig på sofflocket i stället för att ta gå till ett annat parti. De kan trots allt resa sig och rösta på sitt gamla parti när det blir val.

Med Wanja Lundby-Wedin vid spakarna på vallokomotivet  LO och Mona Sahlin som partiledare och Margot Wallström på något nytt internationellt uppdrag, fjärran från valrörelsen, blir dock mobiliseringsjobbet tyngre än vanligt.

Pirate Bay-rättegången är ett principiellt viktigt mål som har rönt stor uppmärksamhet, både här i Sverige och internationellt. En nämndeman har tidigare fått avsäga sig sitt uppdrag på grund av att han var medlem i en förening med som sysslade med upphovsrättsfrågor. Nu är tingsrättens domare Tomas Norström med i samma förening, och sitter dessutom i samma styrelse som en del av målsägarsidans advokater, visar nya uppgifter från P3 Nyheter.

Om jäv föreligger eller inte återstår att se. Saken ska nu prövas. Det är bra. Men bara misstanken om att rollerna på något sätt skulle sammanblandas borde ha varit nog för att domaren skulle ta upp saken. Det är svårt att förstå att så inte skedde när frågan var uppe i nämndemannens fall.

Striden kring upphovsrätten och fildelning på nätet kommer att fortsätta i hovrätten, det är klart sedan tidigare, efter den fällande domen mot grundarna av The Pirate Bay. Men de som kallat rättegången för "cirkus" får nu nya argument. Helt i onödan.

Nu är biståndet uppe till debatt igen. Det är bra. Den här gången är utgångspunkten en bok med den fyndiga titeln "Dead Aid", skriven av en zambisk kvinna, Dambisa Moyo. Det är också bra som omväxling till böcker av vita västerländska män som tagit till orda i ämnet. Möjligen kan man misstänka att Moyos tänkande är ganska influerat av samma miljö som biståndskritiker i Väst. För nog måste det väl påverka ens världsbild om man är utbildad på Oxford och Harvard och har sin yrkeserfarenhet från Goldman Sachs och Lundin Oil?

Tar man sedan en titt på Moyos reseschema så kan man antingen tänka att här är en person som verkligen umgås med dem som har ett fågelperspektiv på världen, eller så kan man tänka att maken till distanserat liv från de fattiga det ytterst handlar om får man leta efter.

Jag har inte läst boken, bara hört OBS-sändningen från i tisdags.

Kritiken är inte ny. I sammandrag säger den att bistånd inte hjälper Afrika, i stället har det skapat Afrikas problem. Kommunistkinas agerande i Afrika hålls däremot fram som en kommersiell förebild. Ur led är tiden!

Det är möjligt att man måste ta i för att höras i den här debatten, men det är icke desto mindre synd att tonläget är så högt. För givetvis behöver biståndet diskuteras, det har sina allvarliga brister. Men lika sant som det är att biståndet har korruptionsproblem, lika sant är det att bistånd har bidragit till demokratisk fostran och räddat otaliga människoliv. Det är skillnad på bistånd och bistånd, till exempel på småskaligt bistånd mellan gräsrötter och storskaligt mellan regeringar. Inte så att det ena är enbart friskt och det andra enbart ruttet, men man kan inte dra alla insatser över en kam.

Vi behöver tala om hur bistånd ska beslutas och överföras, hur det påverkar den demokratiska utvecklingen, hur småskalighet förhåller sig till storskalighet, hur bistånd och nationella regeringar ska hitta bra samverkansformer med kommersiella intressen, hur biståndsorganisationernas förståelse för entreprenörskap kan öka och så vidare.

Men vi behöver också tala om de multinationella företagens etiska ansvar när de exploaterar Afrikas naturtillgångar, om hur arbetarna i deras anläggningar kan få rimliga löner och rätt att organisera sig för sitt eget och allas vårt bästa, om hur internationella handelsregler skulle kunna formas utifrån de fattiga människornas behov med mera sådant.

Att polarisera debatten genom att demonisera biståndet och glorifiera kommersen eller omvänt kan bara sluta i diket - och där har vi väl befunnit oss tillräckligt länge vid det här laget?

Strax innan rättegången mot hennes misstänkta våldtäktsman skulle börja tog 15-åriga Sofie sitt liv.  Och åtalet lades ned.

Men nu har åklagarmyndighetens Utvecklingscentrum i Göteborg, som överprövat beslutet, valt att återuppta åtalet. Skälen räcker vittnet förutan, menar man.

Beslutet att åtala den döda Sofies misstänkta våldtäktsman måste välkomnas.  

Att låta en misstänkt seuxalförbrytare undgå åtal bara för att offret inte orkade leva längre strider mot rättskänslan.  

När Georg W Bush packade och drog från Vita huset tog han tydligen med sig administrationens svart-vita syn på omvärlden. Med en ny president på plats har USA:s utrikespolitik ha fått en mer nyanserad - och realistisk - utgångspunkt.  Världens stater är inte på samma förenklade vis uppdelade i onda och goda. För USA tycks det inte längre lika givet, att den som har mest vapen har rätten på sin sida.

Senaste beviset för den saken är tövädret i Trinidad.  Under helgens interamerikanska toppmöte steg temperaturen i de djupfrysta relationerna mellan USA och det vänsterstyrda Venezuela ett par grader. President Hugo Chávez började prata om vänskap och lovade att återuppta de diplomatiska förbindelserna med USA. Och president Barack Obama skickade försonliga signaler till ett icke närvarande Kuba.

Ett töväder ger ingen sommar. Därtill krävs uthållighet och tålamod. Men samtal och samarbete i stället för konfrontation och konflikt kan forma en ny och fredligare framtid i denna del av världen.  USA har alltför länge hållit våldsvänsterns låga vid liv genom att spela rollen som grannstaternas dryga förmyndare.   

Nya tongångar från USA föder hopp om bättre tider i Latinamerika.     

Inte heller Sverige kommer att närvara med någon minister vid FN-konferensen om rasism som inleds i Genéve i nästa vecka, det så kallade Durban II-mötet. Det är en viktig markering från den svenska regeringens sida. Integrationsminister Nyamko Sabuni säger att Sverige inte tänker "legitimera odemokratiska krafter".

Irans president ska tala på mötet, och i styret för konferensen finns länder som Libyen och Kuba. Förra gången, i Sydafrika 2001, ville flera arabstater jämställa sionism med rasism. Den antisemitiska agendan riskerar nu att återupprepas. Dessutom finns en ambition om att i förbjuda kritiska yttranden mot islam under mötet, alltså i praktiken en inskränkning av yttrande- och religionsfriheten.

Mänskliga rättigheter och religionsfrihet är två kraftigt eftersatta områden på allt för många håll i världen. FN:s råd för mänskliga rättigheter ska vara en plats att motarbeta detta på internationell nivå. När rådet kidnappas av odemokratiska krafter och får motsatt funktion blir det absurt. 

En värnpliktig som vägrade vapen tvingades delta i vapenövningarna med ett leksaksgevär i plast medan hans ansökan om vapenfri tjänst behandlades, enligt tidningen Värnpliktsnytt.

Tyvärr kan man inte dra någon annan slutsats än att försvaret, alla försäkringar om motsatsen till trots, fortfarande dras med en oacceptabel översittarkultur med inslag av pennalism och förnedring. Ett befäl som sätter mobbning i system på detta oprofessionella och kränkande vis borde inte få behålla jobbet.

Obama har beslutat att inte åtala dem som torterat under Bushregimen, eftersom de agerade på de order de fått från högsta ord.

Tveksamt, eftersom varje människa faktiskt har ett eget ansvar.

Men begripligt, eftersom det väl knappast vore möjligt att sätta dit underhuggarna utan att ställa förre presidenten, vicepresidenten och förvarsministern inför skranket.

Allt för ofta gör det rätta halt vid det förment möjligas gräns.

Sorgligt är det, men inte oväntat.

I flera dagar har jag sett den. Överallt i tidningar och tv. Bilderna av Lego-Jesus i Östra Gryta kyrka.

Byggarna har gjort Jesus synlig med hjälp av 30 000 legobitar. Genom att varje bit är på rätt plats och håller tag i andra bitar blir Jesus gestaltad. Ingenting är påklistrat.

Jag säger bara - tack för lektionen, Lego-Jesus!

En amerikansk kommission för internationell religionsfrihet planerade ett studiebesök på Kuba. Kommissionen ville på plats se hur kubaner kan utöva sin religiösa tro. Den har tidigare släppts in i samma ärende till länder som Kina, Vietnam, Laos och Saudiarabien.

Men Kuba sa nej, berättar Dagen på nyhetsplats. Resan fick ställas in.

Jag har själv besökt välfyllda metodistkyrkor och pingstkyrkor i Havanna och kunnat konstatera ett sjudande liv med ungdomligt inslag. Men den bilden säger inte allt.

Adolfo Fernandes Saintz, nu 60 plus, var i sin ungdom lärare och aktiv katolik. En dag blev han inkallad till rektorn, som förklarade att han måste sluta gå i kyrkan. Matteläraren Adolfo förklarade, att han aldrig talade religion med sina elever. Nej, svarade rektorn, men du är ett dåligt exempel för de unga om du går i kyrkan. Välj - jobbet eller kyrkan.

Den gången valde Adolfo jobbet. Många år senare, när han tappat kontakten med både kyrkan och tron och bytt yrkesbana, gjorde han en omvärdering. Han såg lögnerna och manipulationerna bakom fasaderna i det parti där han var medlem eftersom jobbet som regeringens tolk krävde det.

Han sökte sig tillbaka till sin ungdoms tro. Och han teg inte längre, utan talade utifrån de kristna värderingar som han återfunnit.  

Sedan sex år tillbaka sitter Adolfo med bruten hälsa i ett kubanskt fängelse, dömd till 15 år för "smutskastning av staten". Så heter det när man höjer sin röst för demokrati och mänskliga rättigheter på Kuba.

Ytterst sitter han där för att han lät sin återfunna Jesustro bestämma vid viktiga vägval och vägrade kompromissa bort sanningen.

Jag förstår varför Kuba håller dörren stängd för en kommission som vill se, hur medborgarna får tillämpa sin tro.

Naturreservaten sköts inte så att det gagnar fjärilsfaunan, och det är för lite blommor på böndernas åkrar, enligt Ekot. Så nu minskar antalet fjärilar och fjärilsarter och hjälpen är kanske att hästarna släpps ut på bete senare om vi ska tro viss expertis. Allting hänger ihop.

Borde man inte inrätta någon sorts statlig överstyrelse för samordning av alla forskarrön så att den andra villan inte blir värre än den första när man vill ställa saker till rätta?

En sak verkar säker: Att bygga sitt liv på vetenskapens landvinningar förefaller inte stort lättare eller säkrare än att bygga på någon mer filosofisk övertygelse

Fotbollssäsongen är här, och huliganerna blommar som maskrosor längs dikesrenarna. Eller snarare på gator och torg.

I lördags jagades barnfamiljer på flykten, när dessa idrottens terrorister slog till. Bokstavligen. Det var inför en match mellan IFK Göteborg och Djurgården.

Nu är inte detta någon nyhet, men det kan finnas skäl att undra över bakomliggande orsaker. Varför detta våld, knutet till hängiven känsla för ett favoritlag?

Skälen är säkert många. Ett av dem är, menar jag, att medierna matar huliganerna med adrenalinhöjande stoff. Hela tiden.

Jag såg ett inslag på tv från ovan nämnda match, som göteborgarna vann med 6-0. Jag vet inte hur många gånger reportern upprepade, att det förlorande laget blivit förnedrat. Just det, förnedrat.

Förnedra är ett ord som i sina olika böjningsformer fyller rätt mycket av idrottsjournalistiken. Vet brukarna vad ordet betyder? Förnedring är, enligt ordböckerna, ett tillstånd där man berövas elementär mänsklig värdighet. (Det märkvärdiga med ord, brukar Expressens förre chefredaktör Bo Strömstedt säga, är att de faktiskt betyder någonting.)

Här får alltså supportrarna till ett lag ideligen upprepat för sig, att deras favoriter är berövade elementär mänsklig värdighet. De är förnedrade. Och då är det primitiva hedersvåldet inte långt borta. Det gäller för stammen, för klanen, att försvara sin heder.

Kvällstidningarnas löpsedlar och feta topprubriker brukar också dra sitt strå till stacken, genom att - i förväg - tala om hatmatcher. Det är alltså vad åskådarna ska ställa in sig på. Hat.

Idrott som lustfylld lek, med glädje både på plan och på åskådarläktare? Glömd det. Hat och förnedring är vad det handlar om, enligt sportjournalisterna.

Men kan på allvar undra, vems heder som förlorats.

Mitt i påskhelgen sitter jag hemma hos svärföräldrarna på småländska landsbygden och tittar på ritningar till en ny frikyrka. Inga beslut är tagna, men diskussioner pågår fram och tillbaka bland medlemmarna. Det handlar om den kristna trons framtid i området, oavsett vad som händer med det eventuella kyrkbygget.

Journalisten Göran Skytte skriver på påskaftonen en krönika på Svenska Dagbladets ledarsida som tar upp vilken plats Jesus har i Sverige påsken 2009. Vore han ateist skulle han vara orolig, skriver han. Skytte konstaterar att det pågår både avkristning och påkristning och att det faktiskt också byggs nya kyrkor i Sverige. Det är intressant läsning, och kanske ett tecken i tiden att samtalet om den kristna tron förs även i Svenska Dagbladet.

I en TT-artikel påtalar medieforskare och polisprofessorn Leif GW Persson att Annika Östberg minsann är en tung brottsling och att medierna har legat lågt med detta faktum eftersom det inte passar in i den förutbestämda dramaturgin. Om hon haft en annan hudfärg eller ett annat ursprung eller om hon inte varit så vacker hade valserna gått annorlunda, tror man.

Det är en intressant fråga som tål att begrundas.

Men eftertänksamt folk har också insett att man någon gång måste anses ha sonat sitt brott, få vända blad och börja om från början. Var den gränsen går är inte lätt att säga, men att den som suttit inlåst i 28 år har passerat den med råge borde anses självklart i en rättstat.

Annika Östberg ska inte friges för sina vackra ögons skull. Hon ska friges för att vi alla ska kunna känna oss som fria människor i ett mänskligt samhälle. Hämnd låser också hämnaren inne.

Evangeliska frikyrkan, EFK, ökade förra året med 179 medlemmar till 31 283. Det är inte mycket att yvas över, men i relation till den allmänt sjunkande trenden i kyrkan måste det ändå vara ett tacksägelseämne. Var tredje församling växer tio procent eller mer, var tionde växer mer än 30 procent.

Uppgifterna finns i 2008 års årsbok för EFK (tyvärr kan jag inte finna den på nätet). Den visar också att Stockholmsförsamlingarna ökar mest. Så har det varit några år, men över de dryga hundra år som rörelsen har på nacken är detta ändå relativt nytt. Ett av skälen är de "invandrarförsamlingar" (knepigt ord...) som etablerat sig i storstäderna. Ett annat är att EFK de senaste tjugo åren gått i bräschen för församlingsplantering som arbetsmodell. Detta sågs från början med stark skepsis från övriga kristenheten, men är nu ett etablerat arbetssätt över i stort sett hela linjen.

Av de 514 som döpts (EFK är baptister och döper bara den som är stor nog att själv ta initiativ till sitt dop), 32 fler än i fjol, är fler än tre av fyra äldre än 20 år. Ser vi en trend mot allt fler omvändelser i vuxen ålder? Är det en frukt av Alphahurserna (kurser om grunderna i kristen tro)? Mer än var tionde har döpts i Stockholm.

Bara hälften av EFK: arna nöter kyrkbänken på söndagarna, och det går två EFK: are på varje barn/ungdom som deltar i barn- och ungdomsarbete.

När religionshistorikern Mattias Gardell tog emot Myrdalssällskapets Lenin-pris reagerade, och agerade, Svenska Akademiens ständige sekreterare. Peter Englund instiftade snabbt Pol Pot-priset, som han lika raskt tilldelade Mattias Gardell. De övriga i juryn var författarens två katter, meddelar Peter Englund på sin blogg.

Frågan är hur Mattias Gardell kan vara så aningslös, att han tar emot ett pris som hedrar minnet av en av vår tids värsta massmördare. Men 100 000 kronor är förstås 100 000 kronor.

Gardell förtjänar den knäpp på näsan han får av Peter Englund. Och nog är det lite kul att Svenska Akademien fått en ständig sekreterare, som kan utdela sådana med humor och satirisk finess.

Tidigt onsdag morgon landade planet med Annika Östberg på svensk mark. Efter nästan 28 år i amerikanskt fängelse, dömd för medhjälp till ett dubbelmord som hennes pojkvän utförde, har hennes hetaste önskan gått i uppfyllelse.

Fallet Annika Östberg är oerhört tragiskt. En ung, vilsen och drogberoende kvinna befinner sig i fel sällskap på fel plats vid fel tillfälle. Och hennes liv slås i spillror.

Svenska politiker och myndigheter har, under skiftande regeringar, lagt ned ett intensivt arbete på att få hem Annika Östberg. För detta ska de ha beröm.

Varför hon släpps nu är oklart. En teori är, att det handlar om ekonomi. Överfulla amerikanska fängelser kostar massor av pengar. USA har inte längre råd med en kriminalpolitik, som innebär att man håller över två miljoner människor inlåsta.

Det är bra om finanskrisen tvingar fram ett humanare tänkande inom amerikansk kriminalpolitik. Det är ännu bättre om frisläppandet av Annika Östberg är tecken på en kursändring, som innebär att rehabilitering betraktas som viktigare än hämnd.

I Sverige bör Annika Östberg friges så snart det är juridiskt och praktiskt möjligt.

Hon har mer än sonat sitt brott. Efter alla dessa år måste hon få leva ett människovärdigt liv. För sin egen skull, och för sin gamla mammas skull.

FN: s råd för mänskliga rättigheter vill straffbelägga religionskritik. Det är ett från alla möjliga utgångspunkter orimligt förslag som måste fortsätta att tillbakavisas med kraft.

Dessutom aktualiserar frågan FN: s roll och framtid, och det är också en diskussion som inte får tystna.

Folkmordet i Rwanda för 15 år sedan får oss att rysa. Att läsa Dagenreportern Anders Gustafssons första artikel från sitt besök i landet flyttar oss tillbaka till grymheter vi helst vill glömma. 5 000 tutsier mördades i den lilla tegelkyrkan han besökte alldeles nyligen. Rader av kranier på kyrkgolvet påminner oss om vad som hände.

Den som vill ha en förenkling av människor som goda och onda beroende på etnicitet eller religion ska inte läsa Anders Gustafssons rapportering. Men den som orkar möta människans komplexitet, vill förstå bakgrunden till folkmordet samt reflektera över historieskrivningen i efterhand, och kring hur ondskan kan ta sig uttryck i sina mest avskyvärda former, har en stund av angelägen och fängslande läsning framför.

Det hände visserligen långt bort i södra Afrika. Men samma mekanismer har vi sett på betydligt närmare håll genom historien. Både tidigare och senare. Och som den ryske dissidenten Alexander Solzjenitsyn formulerar i "Gulag-arkipelagen": "Linjen mellan ont och gott går inte mellan människor, utan rakt igenom varje människas hjärta".

Därför behöver vi både lära av historien och reflektera över oss själva. Startartikeln om folkmordet i Rwanda är en god hjälp på vägen.

- Det är inga vuxna som skulle acceptera att ha en sån arbetsmiljö som våra ungdomar har just nu.

Så säger en svensk grundskolerektor som kommentar till att Radio Uppland i samarbete med andra lokala kanaler tagit reda på hur toaletterna ser ut på över 600 toaletter på 163 högstadieskolor på 100 orter. Var fjärde toa är ofräsch eller "ser ut som en svinstia", enligt reportaget.

Är skicket på skoltoaletter en fråga för ett av landets största nyhetsprogram i ekonomikrisens tid?

Ja, det är det!

Barn kan inte välja bort skolan. De måste dit även om de mobbas eller om toaletterna är obrukbara.

När då en rektor säger, rakt ut i etern, att ingen vuxen skulle acceptera en sådan arbetsmiljö som barn tvingas ha i skolan så borde det sända tryckvågor genom samhällskroppen. Det gör det inte. Antagligen för att vi har vant oss. Bilarna, pengarna och prylarna i våra överfulla varuhus "bor" oerhört mycket bättre än våra barn i sina skolor. Det är ett katastrofalt svek mot barnen från vuxenvärlden. Katastrofalt, eftersom det sätter sina spår i hur barnen formas och vilken sorts medborgare de blir. Visst ser det värre ut på andra håll i världen, och visst hänger det också ihop med barnens eget ansvar. Men jämförelsen ska ske med de resurser vi allmänt sett har i vårt samhälle, och barns ansvar byggs upp i samspel med vuxenvärlden.

Den inledningsvis citerade rektorn fick frågan om det ska vara så här.

- Absolut inte, säger hon med eftertryck.

Ändå är det så.

Hör vi den samstämmiga frågan från hundratusentals skolbänkar:

- Finns det någon vuxen där ute som bryr sig?

Att Wanja Lundby-Wedin lämnar AMF:s styrelse -och ett antal andra styrelser -för att fokusera på arbetet inom LO är inte oväntat. Frågan är om det räcker eller om det är ett steg på vägen mot hennes avgång även som LO-ordförande.

Med socialdemokraternas katastrofalt dåliga opinionsiffror som bakgrund är det inte osannolikt att Lundby-Wedin tvingas abdikera helt. Och då inställer sig nästa fråga: Räcker det? Eller har bonusskandalerna tillfogat partiet en skada som inte går att reparera, i alla fall inte i tid för nästa valrörelse. Att väljarna kommer att påminnas om vad som varit av Socialdemokraternas politiska motståndare är en självklarhet.

Apropå självklarheter - Göran Hägglunds uttalande i  Ekots lördagsintervju om att ett fortsatt borgerligt regeringsinnehav efter 2010 års val kan komma att hänga på stödet från Sverigedemokraterna verkar var en realistisk och näst intill självklar analys. Att säga att man är beredd att regera vidare på de premisserna är något helt annat än att uttala ett stöd för partiet. Nu ligger det i alla demokratiska krafters gemensamma intresse att se till att den situation Hägglund ger sin analys av inte inträffar. Det handlar om att med sakliga och kraftfulla argument bemöta Sverigedemokraternas propaganda. Sedan är det väljarna som har sista ordet. Så ser den demokratiska verkligheten ut.

Socialdemokraterna har stora bekymmer. Demoskops och Expressens senaste mätning visar, att partiet tappar 8,6 procentenheter och därmed inte längre är Sveriges största parti .

Moderaterna, som ökar med nio procentenheter, är nu störst i landet. Med marginal.

Den här dramatiska förändringen innebär också att regeringsalliansen leder över oppositionen.  

En förklaring till Socialdemokraternas stora tapp är Wanja Lundby-Wedins klavertramp.

LO är gjutet i ett stycke med partiet, och LO:s ordförande sitter i partistyrelsen. Gräsrötternas vrede mot Wanja Lundby-Wedin drabbar också Socialdemokraterna.

Inte blir det bättre av att förtroendet för partiledaren Mona Sahlin slokar som en urblekt fana i stiltje.

Nå, då är det väl klackarna i taket hos de blå? Nja, tveksamt. Nog firar man väl framgången, men den har en baksida som lär dämpa glädjen betydligt.

Medan moderaterna växer som genmanipulerad majs vissnar Centern och Kristdemokraterna.

Med dagens opinionssiffror skulle de ramla ur riksdagen - och Alliansens makt ligga i spillror.

Nu är Demoskops besked så dramatisk, att den försiktige bör invänta fler mätningar innan den uppochnedvända politiska världen uppfattas som permanentad. Men spännande är det.

Kommentarerna till G20-mötet i London är i huvudsak häpet positiva. Enigheten och beslutsamheten när det gäller att baxa upp världsekonomin ur finanskrisens djupa dike imponerar. Om sedan metoden - pengar, massor av nya friska pengar - är den rätta vet ingen med säkerhet förrän man står med facit i hand.

Världens fattiga har drabbats hårdast av finanskrisen. En del av det pengaflöde som enligt G20-mötet ska frigöras öronmärks för låginkomstländerna. Det är bra, även om just de summorna inte är så imponerande.

Kanske var det ändå andra beslut vid Londonmötet som var viktigare för kampen mot fattigdomen.

Skatteparadisen ska bli betydligt mindre paradisiska för dem som vill gömma sina pengar. Årligen beräknas utvecklingsländerna förlora i storleksordningen 500-800 miljarder dollar på skatteflykt.

Snikna snokar som slingrat sig genom regelverkens luckor ska nu drivas ut ur paradiset och tvingas göra rätt för sig. Bra!

De havererade samtalen om frihandel, den så kallade Doha-rundan, ska återupplivas. Kombinerat med G20:s markering mot protektionism kan det beslutet få stor betydelse för världens fattiga.

Mötets karaktär kan i sig vara början på något nytt, som gynnar kampen mot fattigdomen. Brasiliens president Lula da Silva kallade efteråt G20-mötet historiskt, därför att representanter för de rika länderna och utvecklingsländerna för första gången möttes som jämlika.

Det är ett grundvillkor för en global utveckling, där alla ska med.  

En präst sexmobbar kvinnor på en kristen kontaktsajt. En gift präst hade sex med en sörjande kvinna. Ytterligare en annan präst hade en sexuell relation med sin 15-åriga konfirmandelev...och så vidare.

Exempellistan från nyhetsflödet den senaste månaden kan göras än längre. Herrens tjänare och sex. Det finns i föreställningsvärlden något förbjudet som lockar rubrikmakarna. Men också ett stort förtroende för de män och kvinnor i kyrkans tjänst som är satta att fungera som själasörjare, och dit människor i kris vänder sig för att få vägledning.

Desto större blir självklart sveket när präster och pastorer använder sin ställning till att utnyttja minderåriga eller sörjande. Domkapitlen i stiften och samfundsledningar får ingripa för att skilja prästen från sin uppgift.

Nu handlar kyrkornas arbete till övervägande största delen om betydligt mer positiva och uppbyggande saker. De företeelserna förtjänar också att uppmärksammas. Men varje gång ett övergrepp sker är det ett för mycket. Och en sak för kyrkorna att ta på största allvar. Att medierna rapporterar om utsvävningar och kränkningar beror ju just på att vi hade förväntat oss något annat.

I går eftermiddag, under debatten om den nya äktenskapslagen, läste Lennart Sacrédeus (KD) högt ur Svenska kyrkans remissvar på utredningen om sagda lag, detta som ett argument mot det beslut som riksdagen var i färd med att fatta, nämligen att äktenskapsbegreppet i fortsättningen ska gälla även samkönade par.

I remissvaret, daterat december 2007, resonerar Kyrkostyrelsen, det vill säga Svenska kyrkans "regering", fram och tillbaka och ger argument för och emot samkönade äktenskap. Men till sist landar man i sina överväganden och där står det ordagrant så här:

"Enligt Kyrkostyrelsen är det angeläget att finna en begreppsbildning som är förankrad i svensk tradition och som olika kyrkor och samfund kan ställa sig bakom. Kyrkorna har i en hearing med utredaren samfällt uttryckt önskemål om att ordet 'äktenskap' endast skall användas för par med olika kön....Det finns en lång tradition av att använda ordet 'äktenskap' för relationen mellan man och kvinna. Motsvarande term används på detta sätt även internationellt och i andra språk. Det är i detta sammanhang också viktigt att beakta inställningen hos invandrare från andra kulturer och deras kyrkor och samfund. Dessa har oftast mycket svårt att acceptera att äktenskapet kan vara något annat än en relation mellan en kvinna och en man."

Ganska klart besked, kan man tycka. Termen äktenskap bör bevaras för relationen mellan man och kvinna, anser Svenska kyrkans högsta beslutande organ mellan kyrkomötessessionerna, som ju bara inträffar en gång om året.

Det är bara det att redan på onsdagsmorgonen landade ett pressmeddelande från Svenska kyrkan i datorerna med rubriken "Svenska kyrkan stöder ny äktenskapslag", där ärkebiskop Anders Wejryd, till yttermera visso ordförande i Kyrkostyrelsen, uttalar sig positivt om det beslut som riksdagen tänker fatta.

Uppenbarligen har något hänt. Frågan är bara vad. Och vad Kyrkostyrelsens övriga ledamöter tycker?

Enligt ett pressmeddelande från De handikappades riksförbund, DHR, ansöker fem styrelseledamöter om medborgarskap i Norge, som till skillnad från Sverige har antagit FN: s konvention om mänskliga rättigheter för personer med funktionsnedsättning.

Vi utgår ifrån att detta är organisationens bidrag till floran av aprilskämt, men poängen går fram - bra jobbat, DHR!

En könsneutral äktenskapslag blir verklighet. Riksdagen har fattat sitt beslut. Men lagen blir bara en parentes. Den utvecklingen är inte svår att ana efter att ha lyssnat till debatten i kammaren.

Antingen kommer det om några år att införas en civil samlevnadsbalk i enlighet med det förslag Kristdemokraterna har lyft fram, där staten sköter det juridiska och varje par sedan kan välja att ha en ceremoni i kyrkan eller någon annanstans.

Eller också kommer en tvingande vigselplikt att införas för alla de vigselförrättare, präster och pastorer, som nu har löfte att kunna neka till att viga homosexuella par. Inte minst Vänsterpartiets företrädare var tydliga i replikskiftena med sitt missnöje om diskrimineringen i den nya lagen.

Debatten fördes mestadels i en städad och respektfull ton, vilket är glädjande i sammanhanget. Men även om röstsiffrorna visar på en stor majoritet i riksdagen, vet vi att det under ytan finns en stor splittring som skär både genom partierna och hela Sveriges befolkning. Åsiktsskillnaderna och missnöjet med lagen kommer därför att leva kvar.

Förslaget om ett civilrättsligt förfarande hade utan tvekan varit en rimlig lösning, med stöd från både Humanister, katoliker, RFSU, pingströrelsen och liberala ledarsidor. Det kunde ha tillgodosett både kravet på likabehandling mellan homo- och heterosexuella och samtidigt lämnat över begreppet äktenskap till vars och ens tolkning.

Åtskillnaden mellan kyrka och stat hade blivit tydlig. Nu vill i stället allt för många i riksdagens talarstol direkt och indirekt styra framför allt Svenska kyrkan, eller "statskyrkan" som centerpartisten uttryckte det i debatten. I praktiken blir det kyrkorna, som har den stora mängden vigselförrättare, som avgör hur den nya lagen kommer att fungerar.

Det är ett symbolbeslut som har fattats, mer än ett beslut som förändrar juridiken. Den nya äktenskapslagen förändrar samtidigt ingenting i naturens ordning när det gäller att bara en man och en kvinna kan skaffa barn tillsammans. På den punkten finns inga mellanspel i historien.