

Elisabeth
Sandlund
Regeringens aviserade förslag om att slopa möjligheten till befrielse från viss skolundervisning, till exempel i sex och samlevnad, har väckt livlig debatt. I DN skriver utbildningsminister Jan Björklund och integrationsminister Nyamko Sabuni att alla barn och ungdomar har rätt till de kunskaper som grundskolan ska ge oavsett om föräldrarna gillar det eller ej. Läs hela deras artikel här.
Om detta går åsikterna isär. De besökare på Dagen.se som har svarat är i runda slängar delade i två hälfter, de som tycker att det är ett bra förslag och de som avvisar det.
Jag känner mig ungefär lika kluven som läsekretsen. Å ena sidan ligger det mycket i tanken att alla medborgare i Sverige behöver en gemensam bas att stå på, som i första hand kan förmedlas genom skolundervisningen. Å den andra går det inte att med ett suddgummi radera ut svenska föräldrars rätt att uppfostra sina barn och att, o hemska ord, påverka dem med sina värderingar.
På den tiden som det fanns ett ämne som hette "kristendomskunskap" kunde barn med annan trosbekännelse än den lutherska bli befriade från att delta i undervisningen. Sedan ändrades innehållet och beteckningen så att undervisningen i motsvarande ämne förutsätts vara konfessionslöst och ge saklig information om kristen tro och om andra livsåskådningar.
Ska tvånget att undfå sexualundervisning i skolan utökas måste man kanske tänka i motsvarande banor och se över lektionernas innehåll. Den dag det blir en självklarhet att ungdomarna får tydlig information om att ett aktivt sexualliv före 15 års ålder står i strid med lagen och att det finns många och goda skäl till att skjuta upp sexualdebuten betudligt längre än så är det säkert färre föräldrar än i dag som känner oro inför att deras telningar är med på lektionerna.

Birger
Thureson
Över fem procent av utbetalningarna inom EU är felaktiga, uppger Svenska Dagbladet. Motsvarande 80 miljarder svenska kronor hamnar varje år i fel fickor. För det finns bara ett ord - skandal.
Eftersom EU:s budget i huvudsak administreras av medlemsländerna går det inte att skylla allt på Bryssel. Staterna själva står för slarvet och fusket.
Lista de EU-länder som är de värsta myglarna, och stoppa alla utbetalningar till syndarna! Och ändra EU:s målsättning att minska de felaktiga utbetalningarna till två procent - här måste en nollvision gälla. Annars kommer det redan skadskjutna förtroendet för EU att dunsa i backen som en död fågel, alla högflygande planer till trots.


Håkan
Arenius
I ett museum i Kreml står tsarernas guldkarosser och blänker. När man ser dem förstår man att de svältande människor som blev nerstänkta och omkullkörda av fyrspannen med gyllene vagnar till sist gjorde uppror. Liknande exempel finns förstås i tusental på andra håll och från andra tider.
Amnesty Internationals årsrapport visar att guldkarossernas tid inte är över.
- Världen sitter på en social, politisk och ekonomisk tidsinställd bomb laddad med en människorättskris, sade Amnestys generalsekreterare när hon presenterade rapporten.
- Med säkerhet som ursäkt har mänskliga rättigheter satts på undantag de senaste åren. Nu skylls det på ekonomi när mänskliga rättigheter hamnar i baksätet, fortsatte hon.
Det är väl sammanfattat. När girighet och rädsla slår följe får solidaritet och sunt förnuft stryka på foten.
Historien visar att de förtrampade förr eller senare gjort uppror, och ofta har de vunnit i kraft av sin numerär. Förr har detta skett inom nationsgränser. Hur ser framtiden ut i en global gemenskap med ökande klyftor?

Elisabeth
Sandlund
Att den nya biskopen i Stockholm med all sannolikhet kommer att heta Eva Brunne är ingen överraskning. Hon låg bra till efter förra omgången och även om överklagandet av formaliteterna kring valet skulle gå igenom är det svårt att se att förnyade valomgångar skulle leda till en ändrad utgång.
Många är glada. Till dem som jublar hör RFSL, som ser utgången av biskopsvalet som en viktig framgång för HBT-rörelsen. Eva Brunne säger i en intervju i Metro (som inte finns på deras webb och därför inte går att länka till) att det inte är det faktum att hon är lesbisk och lever i registrerat partnerskap som kvalificerar henne som biskop (fattas bara annat) men att hon är glad att "i viss mån" bli en symbolfigur.
Att Svenska kyrkan fått en öppet homosexuell biskop är inget att förvånas över. Vid en tidpunkt när andra kristna samfund sliter med frågan om utlevd homosexualitet är förenlig med medlemsskap har Svenska kyrkan sedan länge prästvigt inte så få utlevande homosexuella män och kvinnor och välsignat deras och andras partnerskap. Att någon av dem förr eller senare skulle biskop är i det perspektivet inte underligt. Men visst kan man häpna över kontrasten till den intensiva debatt som föregick biskopsvigningen av Gene Robinson i USA för några år sedan.
I samma intervju säger Eva Brunne att detta med att ha en partner av samma kön inte är någon stor fråga i Stockholm och att hon aldrig stött på några problem på tidigare arbetsplatser. Det tyder på att alla de personer inom Svenska kyrkan som har uppfattningen att utlevd homosexualitet inte är förenlig med vad Bibeln lär visat stor respekt för hennes livsval. Man får innerligt hoppas att den nya biskopen är beredd till samma generositet och respekt i andra riktningen. Annars är det svårt att se henne som den samlande gestalt som stiftet behöver i en tid när kyrkan hotas av inre splittring.
Detta kan försvåras även av annat. Eva Brunne säger i Metrointervjun att hon förvisso tror på Gud men inte på enskildheter, till exempel jungfrufödseln, som - oklart hur - skulle göra "Maria till mindre kvinna än hon var". För de flesta av Metros läsare är detta måhända inte ett särskilt kontroversiellt uttalande. Men för många präster, diakoner, andra anställda och, inte minst, lekmän i hennes blivande stift är det en smärtsam påminnelse om de vindar som blåser genom deras kyrka.

Birger
Thureson
Det är sorgligt att våra resurser inte tillvaratas, säger Sveriges kristna råds ordförande Karin Wiborn till Dagen (26/5). Hon talar om kyrkornas önskan att bidra till Europas (och Sveriges) migrationspolitik.
Det finns också många andra frågor, där kyrkorna har kunskap och engagemang och, inte minst, en etisk kompass som är viktig för hela samhället. Men i Sverige är det en försummad resurs. Den dialog som var naturlig med tidigare statsministrar har stannat av efter regeringsskiftet. Den nuvarande statsministern har hittills nobbat de kristna ledarnas önskan att få audiens.
Fredrik Reinfeldts tjurskalliga vägran att öppna dörren för kyrkorna är en politisk dumhet. Samhället förlorar på att de kristna ledarna inte får delta i ett samtal om viktiga frågor på högsta politiska nivå. Och de väljare som trodde att en borgerlig regering skulle öka det kristna samhällsinflytandet har fått skäl att tänka ett varv till.
Öppna dörren, Reinfeldt!

Håkan
Arenius
Nu har missionare, baptister och metodister sagt ja till att fortsätta på vägen mot ett nytt samfund.
Det är bara att gratulera. Ska men skicka med något råd på vägen så skulle det vara detta: Se nu till att ha ett Gudsrikesperspektiv. Ingenting mindre gäller om ni ska komma rätt på den spännande och svåra väg som ligger framför.

Birger
Thureson
En kyrka för alla - det måste väl också vara en kyrka för Allah? Kyrktornen skulle fungera utmärkt för muslimska böneutrop, skriver forskaren och författaren Patrik Lindenfors i Aftonbladet på Kristi himmelsfärdsdag.
Artikeln kommenterar de reaktioner som Lindenfors fått på ett tidigare inlägg i samma tidning, där han uppmanade Svenska kyrkan att kasta ut honom eftersom han aktivt förnekar kristen tro på varje punkt. Men från kyrkligt håll välkomnades hans ateistiska hållning och han fick veta, att kyrkan var en kyrka för alla, oavsett tro.
Konstigt, skriver Lindenfors i Aftonbladet. Har kyrkan inga grundläggande värderingar längre? Och, om kyrkan är för alla, då måste väl till exempel muslimer få använda Svenska kyrkans byggnader för att utöva sin religion?
Den aktiva ateisten Patrik Lindenfors, författare till barn- och ungdomsboken "Gud finns nog inte", har en viktig poäng i sitt resonemang. Om kyrkan inte är kyrka, det vill säga en gemenskap mellan Kristus och de troende, vad är den då?
Kyrkan är inte bara till för dem som bär på färdiga svar om kristen tro, det är sant. Men riktningen måste vara tydlig - mot Kristus.

Håkan
Arenius
Några folkpartister har köat utanför en vallokal för att få rösta först i EU-valet. Inte för att det behövdes, men som en markering och en påminnelse om att en stor del av världens befolkning ännu inte har chansen att rösta.
Ett bra initiativ, mer sånt!
Det är den här typen av symbolhandlingar som kan få upp våra ögon för hur privilegierade vi är. Kanske kan det också få några av oss att skänka en tanke åt att det minsta vi kan göra för att inte förlora vad vi har vunnit är att släpa oss i väg och rösta.

Håkan
Arenius
Förra året anmäldes mer än 4 400 polisanställda för misstanke om brott. 64 åtal väcktes. Även om det ligger i sakens natur att rättsvårdande myndigheter får många anmälningar på sig, så är diskrepansen tänkvärd.
Inte alla som nu är poliser borde ha fått ut sin legitimation, och den som i skydd av sin uniform begår övergrepp ska inte känna sig säker. Den som utreder polisövergrepp måste stå fri från varje misstanke om kompislojaliteter och missriktad kåranda. Polisen ska inte utreda sig själv, inte minst för sin egen skull.
Därför är förslaget om en särskild utredningsenhet direkt under Rikspolisstyrelsen välkommet, när man nu inte vill ta steget fullt ut och inrätta en extern myndighet. Nu återstår det att se om den nya ordningen kommer åt huvudproblemet, det att polisen lägger för lite krut på att utreda sig själv.

Birger
Thureson
Bättre förebild än Jesus finns inte. I varje fall toppar han listan när 2 500 västsvenska gymnasieungdomar i en ny undersökning berättar om sina förebilder.
Tvåa Nelson Mandela, trea Bill Gates, på fjärde plats Albert Einstein och Zlatan Ibrahimovic.
Själv skulle jag kanske ha velat ha med Jesu mor Maria och Moder Teresa väldigt högt på listan. Men annars kan jag bara nicka instämmande till de kloka ungdomarnas klarsyn.
De har fattat galoppen - Jesus är bästa förebilden för oss alla. Ung som gammal.
Nu är det en utmaning för hans kyrka att visa, hur man följer förebilden och inte döljer den med en massa oväsentligt bråte.

Birger
Thureson
Från utopi till verklighet. Den politiska verklighet som stavas makt och inflytande. Det är den väg som Miljöpartiet stakat ut. Den nu avslutade partikongressen underströk detta faktum.
Söndagens kongressbeslut om en tuffare inställning till friskolor kallades av språkröret Peter Eriksson för ett steg närmare Socialdemokraterna. Partiet anpassar sig i denna och andra frågor för att inte skada chansen till ett röd-grönt maktövertagande efter valet nästa år.
Vad denna anpassning betyder på sikt vet ingen med säkerhet. Erfarenheten visar på risken att det stora partiet äter upp de små, om den ideologiska särarten tonas ned för enhetens skull.

Håkan
Arenius
DN:s Hanne Kjöller menade i i P1-morgon nyss att partiledardebatten i går fördes i en god ton. Kanske har hon rätt, särskilt om man jämför med andra länder och om man håller sig till samtalet efter det befriande storskrattet som lossade på de spända käkmusklerna tre kvart in i programmet.
Men nog borde partiledarna tänka mer på språket. När Jan Björklund håller fast vid begreppet "flumskolan" och när Mona Sahlin talar om att regeringen "rev ner" A-kassan och har" "sparkat ut en massa människor ur A-kassan" så är det att fara ovarsamt fram med språket. Och är det verkligen förnedrande att göra Euron till ett fredspojekt? Hur då förnedrande?
För att inte tala om begreppet "massarbetslöshet". Var går gränsen? Vid tolv procent? Eller 50? Eller 80, som den kana vara i andra delar av världen och faktiskt i vissa grupper i vårt eget land. Om vi devalverar orden blir de till slut otjänliga. Gör inte av med verktygen redan i valrörelsens start!
För övrigt borde edutainementteve ta sig en titt på herrar Ohly och Björklund. Om det vore bra för politiken att släppa loss dessa frustande hästar ur spiltan i en debattduell må vara osagt, men bra underhållning skulle det bli.

Håkan
Arenius
Det går knappast en dag utan att SVT:s nyhetsprogram och andra media vojar sig över det dåliga intresset för EU-valet. Och vad händer så när vår största public service-kanal gör en nästan två timmar lång partiledardebatt tre veckor före valet? Man ger tio minuter på slutet åt EU-frågorna!
Obegripligt och oansvarigt, Agenda!

Håkan
Arenius
Nu har tidningsdöden nått också de amerikanska Navigatörernas ärorika tidning Discipleship Journal, som i årtionden varit en inspiration för enskilda och församlingsgrupper, inte bara i USA. Om detta - och för den delen mycket annat - kan man läsa på Evangelical Press Associations hemsida.
Navigatörerna arbetar bland annat med studenter och affärsfolk och med kyrkor i ett hundratal länder i alla världsdelar. Organisationen har fått betyda mycket för många sedan den startade på 30-talet. Nu blir man alltså i stort sett webbaserad.
En naturlig utveckling i takt med tekniken, eller ett sorgligt steg tillbaka framtvingat av minskande resurser?
Se där en fråga som bevars inte bara lever hos navigatörerna.

Birger
Thureson
Fotbollsspelaren Klas Ingesson har drabbats av cancer. I ett meddelande till TT berättar han om kampen för att bli frisk. "För att lyckas med uppgiften så behöver jag och min familj lugn och ro vilket jag hoppas alla respekterar", skriver förre landslagsstjärnan.
Detta citeras av Aftonbladet. Som dock väljer att strunta i Klas Ingessons vädjan och ringer både mamman och hustrun och ber dem kommentera sonens och makens sjukdom. Vilket de förstås avvisar.
Denna respektlöshet för en svårt sjuk människas önskan att få vara i fred och att den närmaste familjen inte ska utsättas för ytterligare påfrestningar är skamlig.
Men att Aftonbladet ska skämmas är väl att hoppas för mycket?

Birger
Thureson
Morötter är i allmänhet nyttiga. Men om de missbrukas kan de vara skadliga.
Medhelp AB har betalat sina ställda sjuksköterskor en tusenlapp extra i månaden om de rappat på riktigt ordentligt med sina rådgivande samtal. Oroliga patienter skulle behandlas kort i telefon. Det lönade sig. För sköterskan, och för Medhelp AB.
Men hur nyttig var den moroten för patienterna?
Sedan saken blev känd och vårdfacket och allmänheten började larma har nu Medhelp, som ger sjukvårdsrådgivning på uppdrag av Stockholms läns landsting, beslutat att omedelbart stoppa morotsmissbruket. Det är bra. Bonussystem som hotar kvaliteten är inte nyttiga. Allra minst inom sjukvårdssektorn.
Vårdsverige får inte bli ett morotsland.

Håkan
Arenius
Kriminalvården håller på att utvärdera sina behandlingsmetoder, enligt Dagens Eko. Det är alldeles utmärkt! Det borde vara självklart att göra tydliga genomgångar av vad som fungerar och vad som inte gör det. Att allmänheten får del av resultaten är också en god effekt av vårt öppna samhälle - låt oss vara rädda om det.
Det borde också vara alldeles självklart att styra verksamheten efter resultaten.
Att så inte alltid är fallet visar sig väl tydligast i det faktum att vi vet att långa fängelsestraff inte i sig har någon dämpande effekt på kriminaliteten, ändå lägger vi stora pengar på att bygga ut anstalterna för att kunna hålla människor inspärrade längre.
Nu visar det sig att det så kallade tolvstegsprogrammet når bäst resultat. En medveten och målinriktad process under tio månader får drogberoende och kriminellt präglade människor att omvärdera sina liv och finna en stabil plattform för att bygga ett sunt liv utanför murarna.
Här får man ett värdigt bemötande av kompetenta och empatiska medmänniskor. Här lär man sig att se på sig själv och andra med ödmjukhet och respekt. Här får man självinsikt och självtillit.
Man kan inte göra om fängelserna till kursgårdar för tolvstegsprogram. Men man kan förmera metoden. Och man kan framför allt lära sig att börja i behandlings- och rehabiliteringstänk när man planerar framtida anstalter och deras innehåll. Säkerhetstänket är oundvikligt, men om det får överskugga allt kommer säkerhetsnivåerna att ständigt behöva höjas - och försvåra en bra behandling.
- Det svåraste är att hitta utbildad personal som ska leda programmen, säger en representant för kriminalvården. Det sätter fingret på en avgörande punkt för hela systemet. Kraven på utbildning för dem som vaktar, vårdar och utbildar inom kriminalvården måste öka drastiskt om vi ska få en kriminalvård värd namnet. Här samlas några av de mest krävande och svårhanterliga medmänniskorna vi har. Att hjälpa dem kräver, förutom livserfarenhet, utbildning och kompetens på en nivå som överstiger de flesta andra samhällssektorers. Här borde skapas en seriös specialutbildning på akademisk nivå som är riktad mot rehabilitering av kriminella. Före detta kriminella kan gärna utgöra en god del av rekryteringsbasen - varför inte ha en möjlig sådan utveckling i sikte redan när den intagne första gången träder innanför anstaltens grindar? Därmed givetvis inte sagt att alla i kriminalvården måste vara akademiker eller att alla problem kan lösas med utbildning - långt därifrån.
Nu byggs anstalterna ut. Risken är att det sker utan tillräckligt rehabiliteringsperspektiv. Då blir den sista villan värre än den första. Vad lär alltså kriminalvården av utvärderingar av den här typen? Den frågan förtjänar att ställas igen och igen.
Till sist: Vilken teologisk högskola och eller kristen folkhögskola blir först med en seriös utbildning för insatser inom kriminalvården? Det vore inte en dag för tidigt!

Elisabeth
Sandlund
"Vännäs var som ett paradis för mig", säger en av de flyktingar som blev evakuerade från orten i helgen sedan en uppretad mobb gått till attack. Av intervjun med honom i Västerbottens-Kuriren framgår att det inte handlar om någon plötsligt uppflammande ilska utan att det rör sig om kulmen på flera månaders hotelser och trakasserier, som också polisanmälts av de drabbade flyktingarna.
Kommunalrådet talar om en ond dröm, flyktingsamordnaren säger att hon känner det som om hon var med i en film.
Om det ändå vore så väl att det som hände inte hade varit på riktigt. För det verkligt skrämmande är att om situationen kan gå över styr på detta vis i Vännäs kan det ske var som helst i landet. Det gäller att ingripa i tid mot flyktingfientlighet, att mota Olle i grind. Eller som Ghassan Al Obaidi säger till V-K: "Ingenting har gjorts för att stoppa det medan det ännu var ett litet problem, och nu har det gått så här långt."

Birger
Thureson
I lördags drog Kristdemokraterna igång valrörelsen inför EU-valet den 7 juni. Ett val som kan bli en riktig nagelbitare för KD. Sifos senaste mätning visar att bara 3,9 procent vill skicka Kristdemokraterna till EU-parlamentet.
Om man utgår från att KD lyckas erövra en plats i Bryssel återstår frågan: Vem blir det?
När nomineringskommittén inte tog med provvalets toppnamn Lennart Sacrédeus på listan motiverades beslutet med föryngringsbehovet. 30-åriga Ella Bohlin blev förstanamn.
Turbulensen kring petningen fick partiledningen att möblera om nomineringskommitténs förslag och plocka in några veteraner på listan, bland annat förre partiledaren Alf Svensson. Från sin niondeplats utmanar han nu i en personvalskampanj den 40 år yngre Ella Bohlin.
Skulle Alf Svensson lyckas är hela föryngringsargumentationen bortblåst, den som skulle ge vindskydd åt beslutet att peta den 51-åriga Lennart Sacrédeus. Och alldeles bekvämt blir det kanske inte för Göran Hägglund att ha sin företrädare som partiets representant i Bryssel.
Kan personvalskampanjen, som stöds av en rad kända namn inom olika samhällssektorer, lyckas?
Säkert är att inte bara Alf Svenssons omfattande äppelkonsumtion tilltalar partiets kärnväljare. Och utanför KD:s egna led är han betydligt populärare än sitt parti.

Thomas
Österberg
Fred i Europa i mer än 60 år. Jag läser och hör om saken när valkampanjen inför EU-parlamentsvalet nu drar igång på allvar, och Europadagen firas i dag, den 9 maj. Inför en resa till Bosnien inom kort läser jag parallellt några böcker om vanvettets krig i det före detta Jugoslavien 1992-1995.
Grundtanken inom EU att fred skapas genom samarbete, och genom att olika nationaliteter möts, har definitivt betytt mycket för Europa. Men att säga att det varit fred i 60 år är ändå att förenkla, och att blunda för en mörk del av historien bara ett decennium tillbaka. Jag läser om den etniska rensningen, våldtäkterna och om hur forna grannar plötsligt vände sig mot varandra. Såren efter kriget är långt ifrån utplånade i Balkanregionen ännu.
Bosnien är ett av de länder som nu försöker närma sig EU. Turkiet är ett annat land som ansöker om medlemskap. Att verkligheten är mer komplicerad än den ibland beskrivs gör inte fredstanken mindre angelägen. Tvärt om.
Kriget på Balkan påminner oss om hur skör freden kan vara, också i vår närhet. Vidare om att samarbete inom Europa - med både dess för och nackdelar - är angeläget för att kunna bygga en värdegemenskap och hantera åsiktsskillnader.
Det är också en anledning till att lägga sin röst i EU- parlamentsvalet den 7 juni.

Håkan
Arenius
En Sd-politiker i Örebro fick sin bil vandaliserad i natt. Punkterade däck, inslagna rutor och orden "hoppa av Sd" sprejade över bilen.
Sådana tilltag är skrämmande, korkade och dessutom kontraproduktiva. Åsikter varken kan eller ska bekämpas med våld och skadegörelse. Sådana handlingar gör bara den utsatte till martyr, ger ökad uppmärksamhet för partiet och lockar flera att stötta det.
Var det så förövaren ville ha det?

Thomas
Österberg
Den närmsta tiden samlas flera kristna samfund till årskonferenser. Svenska Alliansmissionen är ett av dem. Nyheten om att de cirka 190 församlingarna inom samfundet nu sammantaget växer är en hoppfull signal in i en kristenhet som med nödvändighet har en stor förändringsprocess framför sig.
Det går att vända en nedåtgående spiral i församlingslivet. Nytt fokus på utåtriktat arbete, satsning på barn och ungdomar och en medveten utvärdering av den egna kyrkans verksamhet ligger bland annat bakom trendbrottet inom Alliansmissionen.
Missionsuppdraget på hemmaplan får förhoppningsvis vara centralt när kristna från olika håll i landet möts till årskonferenser. Eller som pastor Erwin McManus från Los Angeles sa till 200 kollegor i Filadelfia Stockholm i onsdags: "Församlingen är till för världen, inte för sig själv."
Statistiska framgångar har inget egenvärde. Men för de individer som kommit till tro handlar det om livsförvandling. Till kristenheten i stort ger Alliansmissionen just nu ett betydelsefullt energitillskott.

Birger
Thureson
Ekot berättar att konsumentombudsmannen, KO, tagit tre operatörer för mobilt bredband i örat. Telia, Tele2 och Tre lovar för mycket i sin marknadsföring. De höga bredbandshastigheter som anges i reklamen kan inte uppnås i verkligheten.
Stämmer det, så är det förstås bra att KO griper in. Men det borde inte behövas hot om jätteböter för att bredbandsoperatörerna ska koppla upp sig till sanningen.
Det är förresten inte bara bredbandsreklamens formulering "upp till" som är lurig. Vem har inte lockats av priser "från", och sedan upptäckt att varan kostar betydligt mer om man inte nöjer sig med ett avskalat skelett.

Thomas
Österberg
Visst kan oppositionen ha skäl att visa viss hänsyn när Sverige och statsminister Fredrik Reinfeldt fungerar som ordförande i EU nästa halvår. Det är förvisso ett ansvarsfullt uppdrag som Sverige som nation tar på sig. Men att i princip sluta att opponera i den inrikespolitiska debatten, som Reinfeldt nu vill, är att gå för långt. Också under ett ordförandeskap behövs en kritisk granskning av hur regeringen sköter sitt inrikespolitiska uppdrag, liksom alternativa och konstruktiva förslag i debatten.
Sveriges inre liv måste fortsätta att utvecklas under tiden. Om ministrarna inte har samma tid som vanligtvis att svara på frågor och debattera bör det finnas andra företrädare för regeringspartierna som kan ta debatten.
EU-ordförandeskapet får inte göras till en motsättning till det inrikespolitiska. Då riskerar avstånden till Bryssel att öka i stället för att minska.

Håkan
Arenius
I facktidningen Journalisten formulerar journalisten Pelle Oskarsson en välmotiverad kritik av SVT-programmet Uppdrag granskning. (Den kan läsas här.) Detta flaggskepp för undersökande journalistik har på sistone förfallit till rena kvällstidningsjournalistiken, menar han, och tar bland annat reportagen om spanska hundar och om hästar som försvinner till slakt som exempel. Hans poäng är att sådant mycket väl kan ha sin plats i nyhetsmixen, men att det knappast kan motivera insatser av en av landets tyngsta grävredaktioner. En av den undersökande journalistikens främsta uppgifter är att granska makten - Watergateaffären tas ofta som exempel. I det ljuset finns det bevars andra och betydligt viktigare uppgifter för ett program med så mycket muskler.
Nu aviseras två program om den svenska äldrevården. Det är ju utmärkt. Upp till bevis - låt oss nu få se ett grävresultat som ligger i nivå med vad vi har rätt att förvänta oss av ett SVT-program av den här kalibern.

Birger
Thureson
Lördagen den 2 maj talar två kontrasterande bilder till mig. En publiceras i Dagens Nyheter. Den visar en folktom gata i Mexico City. Rädslan för svininfluensan har låst människorna inne. Den andra, eller snarare de andra, ser jag bland annat i SVT:s Rapport. Det är bilder från Stockholms innerstad, fylld av folk som visar sin kärlek till Jesus Kristus.
Den tömda gatan - ett sjukdomstecken. De fyllda gatorna - ett hälsotecken. Den folktomma gatan - rädslans hemvist. De fyllda gatorna - glädjens och frimodighetens tillhåll.
Och jag tänker på aposteln Johannes ord om att kärleken fördriver rädslan. De två går inte ihop, rädslan och kärleken. De är helt motsatta bilder som visar skilda verkligheter.
Det bästa med Jesusmanifestationen: den är ett uttryck för befriande kärlek. Inte en demonstration mot något som kristna i allmänhet eller en grupp av kristna ogillar, utan en manifestation av den Jesuskärlek som driver fruktan på flykten.
Mer av den varan, tack, och bilden av kyrkan blir inte öde ytor som kontrolleras av rädsla, utan folkhavet som i glädje flockas kring Jesus. Människor som i första hand är för, och inte mot.

Birger
Thureson
I en dragkamp gäller det att ta nya tag, när motståndaren visar oroväckande styrka. Skaffa fötterna bättre fäste. Spänna lårmusklerna. Hitta den gemensamma rytmen.
Socialdemokraterna glider bakåt i opinionsmätningarna. Första maj var dagen, när partiet var tvungen att ta nya tag.
Hur gick det då?
Över förväntan. Vackert väder och känslan av att nu får det väl ändå vara nog bidrog till mobiliseringen. LO-bossen Wanja Lundby-Wedin mötte en del burop, Mona Sahlin bombades med Toblerone. Men både drog mycket folk och markerade, att de inte tänker ge upp.
Återstår nu att hitta ideologiskt fotfäste och det rätta greppet om dragrepet. Denna första maj var det mest de spända lårmusklerna som syntes.

Birger
Thureson
"Ibland blir det fel", sa LO-ordföranden Wanja Lundby-Wedin i sitt första maj-tal i Sundbyberg. Hon syftade på AMF-skandalen.
Och jag suger på ett uttryck, som tycks bli allt vanligare. Nyligen hörde jag det från en annan person, som trampat ordentligt i klaveret. "Ursäkta, det blev fel".
Vad är det för fel på "ursäkta, jag gjorde fel"?
Blir det verkligen bara fel beslut och fel vägval, på samma sätt som det blir vår och sommar och höst och vinter?
Vi människor gör fel ibland. Det är ingen hemlighet. Varför då stoppa undan det personliga ansvaret i en anonym språkficka?
Den som tar tydligt ansvar för begångna misstag vinner i respekt.
Det är min övertygelse. Liksom att språkets nyanser inte är en oväsentlig sak, utan rent av säger mer än ordbrukaren ibland har tänkt sig.
1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 Nästa