De ideella secondhandverksamheterna i Sverige har gott hopp om att i samarbete med utredaren och regeringen hitta en hyfsad lösning på den momsproblematik som Dagen tidigare skrivit om. Det framgick under seminariet om Ideell secondhand med Myrornas vd Johan Oljeqvist som talare. Titta gärna på det i efterhand om du missade direktsändningen här på webben!

Dilemmat är att det strider mot EU:s gemensamma regler att låta secondhandverksamheten vara momsbefriad. Något måste göras. Men en moms på 25 procent som för annan handel skulle allvarligt hota en verksamhet som har mycket stora positiva effekter såväl ekologiskt, socialt som ekonomiskt. Visserligen får varje land själv bestämma sina momssatser - men det får bara finnas tre olika nivåer. Och det har vi redan i Sverige, 6, 12 och 25 procent. Det går alltså inte att inrätta en ny nivå just för secondhand. Men 6 procent låter inte så förskräckligt, särskilt som det naturligtvis kommer att gå att dra av den moms secondhandverksamheten själv betalar på inköp av till exempel datorer, bilar och drivmedel.

Om en sexprocentig momssats blir lösningen eller om man hittar en annan smart utväg får vi veta i höst när förslaget läggs fram. Stora delar av det ideella Sverige, inte minst inom kyrkorna, hoppas på det bästa!

Kunskap, kompetenta lärare, bra inlärningsmiljö. Det är vad en klar majoritet av eleverna kräver av skolan. Detta enligt en ny undersökning, gjord på beställning av Lärarnas Riksförbund och Seco och presenterad på debattplats i Svenska Dagbladet (29/6).

Det är inte ett evigt sommarlov eleverna efterfrågar, inte heller en social inrättning utan krav. Skolans viktigaste uppdrag är ett förmedla kunskap. Det är den dominerande uppfattningen bland drygt 1000 tillfrågade elever i grundskolan och gymnasiet.

Den uppfattningen stämmer väl med vad alltfler vuxna i dag tycker. Intresset för skolpolitiken växer. Valforskarna vid Göteborgs universitet har i en undersökning kunnat belägga, att Folkpartiets fokusering på skolfrågor gett partiet ett betydande uppsving i opinionen (DN 27/6). Och då har den skolpolitik som saluförts haft magister Björklunds tämligen tuffa kunskapsprofil.

Samma undersökning visar, att förtroendet för Socialdemokraternas skolpolitik minskat kraftigt. Hinner Mona Sahlin reparera den skadan i tid för valet 2010? Det återstår att se.

"Låt oss hoppas att våra ledare inte gör det politiskt möjliga, utan det vetenskapligt nödvändiga."

Ungefär så uttryckte en av deltagarna i Tällberg Forum sina förhoppningar inför klimatmötet i Köpenhamn om fem månader.

Det låter ju bestickande, men det tål allt att tänka på.

Eller vet vetenskapen alltid bäst? Finns det inte exempel på hur vetenskapstro har lett oss i galen tunna?

Men vad ska vi å andra sidan ha forskare till om inte för att beskriva orsak och verkan och ge oss underlag för goda beslut? Att inte lyssna till väl underbyggda forskningsresultat vore dåraktigt. Att det gäller klimatfrågorna är väl numera uppenbart för de flesta. Inte minst som vi inte har något att förlora på att ta varningsropen på allvar ens om experterna skulle ha fel.

Den största risken är nog att "den vanlige väljaren", kungen i en demokrati, abdikerar och överlåter framtidsfrågorna åt vetenskap och politik.

Vetenskapen har ett ansvar att berätta om sina rön, politikerna har ett ansvar att lyssna, förklara och ta ställning och media har ett ansvar att varken förtiga, blåsa upp eller förenkla. Men sist och slutligen har väljaren ett ansvar att skapa sig en egen välgrundad mening och göra den hörd.

Skulle Martin Luther King i sin kamp mot rasåtskillnaden i USA, eller Moder Teresa i sitt arbete med Indiens allra fattigaste, vara bakåtsträvare? Enligt ett manifest från Humanisterna borde det vara konsekvensen när de säger att både katoliker och evangeliska kristna är "religiösa krafter som vill vrida världen tillbaka".

Ovanstående skriver i dag tio kristna intellektuell i kyrkor och samfund i ett svar på DN-debatt 27/6. Där betonas i stället kristendomens historiska roll för att vetenskap, kultur och utveckling. Bland undertecknarna finns Olof Djurfeldt, fd chefredaktör på Dagen, Christina Doctare, läkare, Maria Roginskaya, docent i matematik, Yvonne Maria Werner, professor i historia, Stefan Swärd, ordf Evangeliska Frikyrkan samt Tuve Skånberg, teol dr, direktor för Claphaminstitutet.

Tyvärr går det i nuläget inte att länka till artikeln hos Dagens Nyheter. (Uppdaterat: Här är länken.) Visst kan religiös tro ibland gå fel, precis som artikelförfattarna säger, men den kristna trons betydelse för samhällsutvecklingen i positiv bemärkelse har snarast gömts undan i historieskrivningen. Kanske är det en av orsakerna till att det i dag är möjligt att osakligt generalisera så kraftigt i negativ bemärkelse.

Regeringens planer på att utvidga Lex Sarah, det vill säga skyldigheten för anställda inom socialtjänsten att rapportera missförhållanden, verkar vettiga. Åtgärden är ingen mirakelmedicin som löser alla problem. I så fall skulle all äldre- och handikappomsorg, där Lex Sarah redan gäller, fungera prickfritt och så är knappast fallet. 

Men förslaget kan ge anställda råg i ryggen att slå larm om sådant som inte står rätt till. Och kombinerat med att Socialstyrelsen tar över tillsynen från länsstyrelserna bör det på sikt leda till förbättringar och mer enhetliga förhållanden. Ökad insyn och större genomlysning av vad som sker bakom stängda dörrar är något att sträva efter. Särskilt när det handlar om utsatta grupper som omhändertagna barn och människor med missbruksproblem som har svårt att göra sina röster hörda - och att bli tagna på allvar.

Sommaren artar sig med ett dubbelt högtryck; ett meterologiskt, och ett i debatten om religionens samhällsroll. Inte illa.

I Dagens Nyheter (25/7) lyfter kolumnisten Lena Andersson den viktiga sanningsfrågan i religionsdebatten. Och hon har förstås rätt i att verklighetens beskaffenhet inte är ointressant i sammanhanget. En Gud som bara finns i människans föreställningvärld och inte på riktigt är inte mycket att ha. Här ligger liberalteologins dilemma; att den alltför lätt släpper förtöjningarna till den historiska verkligheten.

Klassisk kristen tro är att Gud blev människa i Jesus, att han gått här på jorden ibland oss, att han en viss dag på en viss geografisk punkt dog på ett kors för att försona världens synder. Detta, hävdar kristendomen, är en historisk verklighet.

Men detta hade inte varit möjligt, om verkligheten varit så endimensionell som Lena Andersson och hennes medtroende ateister hävdar. "Ateisten menar att materiens objektiva beskaffenheter inte kan ignoreras", skriver hon i DN. Sant. Men materien, den synliga, är inte hela verkligheten. Det ignoreras konstant av den sida i religionsdebatten, som Lena Andersson företräder.

Inkarnationen, att Gud blev människa i Jesus, är den kristna trons fundament. Den sanningen har varit anstötlig under hela kyrkans historia. Den bygger på att verkligheten omfattar mer än de brädor som sommarstugeägarna just nu forslar hem från virkeshandlarna, mer än materien.  

Att hävda det är inte att förneka verkligheten, utan att avvisa tron att den är endimensionell.

Sju av tio säger nej till alkoholreklam i tidningar, enligt en undersökning på uppdrag av ett av Systembolagets dotterbolag. Det budskapet borde vara tydligt nog till tidningarnas marknadsavdelningar, som kastar lystna blickar på alkoholtillverkarnas feta reklamkonton. Annonser som inte läsarna uppskattar är knappast kommersiellt gångbara även om de kortsiktigt ger klirr i kassan.

Statsministern får löneförhöjning med 4 000 kronor vid årsskiftet. Övriga regeringsmedlemmar måste nöja sig med 3 000 kronor enligt ett TT-telegram som återfinns bland annat här. 

I procent räknat är det inte särskilt imponerande löneökningar utan de ligger ungefär på normal löntagarnivå detta år. Och en månadslön på 135 000 kronor är i sig inte chockerande högt för en regeringschef jämfört med vad till exempel direktörer i näringslivet tjänar.

Är det då något att bråka om eller ens kommentera? Jo, det finns något som heter symbolhandlingar. Även om den samlade löneökningen för regeringen är så liten att den knappast märks i statsbudgeten och även om inte en annan svensk skulle få det bättre om ministrarna avstod från sina slantar har sådana sitt värde. Som ledare handlar det om att gå före och visa vägen. Sådant lönar sig i längden.

Gud behövs i reklambranschen, påstår Resumés chefredaktör Viggo Cavling i sin blogg. Detta apropå Humanisternas kampanj "Gud finns nog inte". En begåvad och smart kampanj, tycker han. "Det finns bara ett enda problem med kampanjen. En värld där ingenting är heligt är inte värd att leva i."

Förstår jag Resumés chefredaktör rätt, så är det ett bultande hjärta han saknar i Humanisternas offensiv. "Reklam som bara vill riva ner och såga sönder konkurrenternas argument blir sällan speciellt varm." Det går inte bara vara emot, som i kampanjen "Gud finns nog inte". Man måste också vara för något.

Tänkvärt. Och intressant att en expert på reklam - ett område som brukar förknippas mer med yta än djup - inte bara ser utan också erkänner människans behov av helighet.

Årets ljusaste helg fick många mörka inslag: fylleri, misshandel, brottslighet. Midsommarhelgen, som gjord för glädje, blev också en sorgens helg då människoliv brutalt trasades sönder av ofattbara tragedier som skapar svarta rubriker. Och så alla dessa sönderslitna relationer som aldrig når tidningarnas förstasidor eller registreras i etermediernas nyhetssändningar.

Eländets källa är uppenbar. Alkohol. Det som är tänkt att förhöja glädjen skär som en vass kniv genom sköra vävnader och lämnar blödande kroppar och såriga sinnen efter sig.

Sveriges stora sociala problem stavas alkohol. Det syns väldigt tydligt på årets ljusaste helg. Det mörkläggs förvånansvärt ofta i den politiska debatten.

Mitt i midsommarfirandet tränger sig förskräckande statistik på. FN-organet FAO rapporterar att det aldrig funnits så många hungrande människor i världen som just nu och att millenniemålet, ett halverat antal fram till 2015 förefaller avlägset. En rapport från Sydafrikas medicinska forskningsråd gör gällande att en fjärdedel av landets män har begått minst en våldtäkt.

Det är siffror som stämmer till eftertanke. En miljard människor, män, kvinnor och barn, lider just denna midsommarafton, när sillen, laxen och jordgubbarna går till på svenska middagsbord, av undernäring. 100 000-tals flickor och kvinnor i Sydafrika har utsatts för den smärta och förnedring det innebär att bli våldtagen, inte sällan av en man som själv är ett offer. Låt oss inte glömma att det bakom siffrorna finns människor av kött och blod!

Samtidigt som Fredrik Reinfeldt och Mona Sahlin lite trött uppträdde i de gjutna rollerna som svensk politiks huvudmotståndare i säsongens sista partiledardebatt kom Statistiska centralbyråns mätning av partisympatierna. Också den något av en repris - Socialdemokraterna har kanat utför det senaste halvåret, medan Moderaterna växer och nu är största parti i storstäderna. Skillnaden mellan blocken var i maj inte mer än 3 procentenheter till oppositionens fördel.

På debattsajten Newsmill kräver det tunga S-namnet Hans Dahlgren en kriskommission för att vända utvecklingen. Det går inte att sitta med armarna i kors och hoppas på att växande arbetslöshet under en borgerlig regering ska ge Socialdemokraterna valsegern 2010. Dahlgren efterlyser en ny egen politik som kan vinna väljarnas förtroende.

S-veteranens salva svider säkert i skinnet på partiets ledning. Och frågan är vad en kriskommission kan uträtta inför ett val, där den pratktiska politiken måste ta hänsyn till både V och MP. Partiledaren må presentera sig som en arg ros med taggar. Men hur får Mona Sahlin den politiska förnyelsen att blomma med Lars Ohly som trädgårdsmästare?

För ganska exakt ett år sedan deltog nyutnämnde högskoleministern Tobias Krantz (FP) i ett av Dagens och Frälsningsarméns seminarier på politikerveckan i Almedalen, Visby. Ämnet var "förlåtelse - ett bortglömt begrepp i politiken?" Ett ovanligt levande samtal blev det när de vanliga diskussionerna om skattesatser och annat lades åt sidan. Förlåtelse talar politikerna däremot inte om varje dag. Jag minns Tobias Krantz glada utrop efteråt där han omedelbart erbjöd sig att komma tillbaka igen om vi arrangerade något liknande. Det här var ovanligt spännande, uttryckte han.

Nu väntar högskole- och forskningsfrågorna, ett viktigt område som handlar om Sveriges framtid. Just nu också aktuellt genom diskussionen kring de teologiska utbildningarna på universitet och fristående högskolor.

En minister som har reflekterat kring förlåtelsens betydelse i politiken och samhällslivet har med sig en viktig utgångspunkt in i ett ansvarsfullt uppdrag.  Får vi skicka med Tobias Krantz uppmaningen då och då påminna sig om den dimensionen i regeringsarbetet.

Uppgifterna om att Saab tas över av den pyttelilla sportbilstillverkaren Koenigsegg visade sig stämma. Reaktionerna är, milt sagt, blandade.  Kommunpolitiker i Trollhättan talar om en glädjens dag. Många analytiker ställer sig frågande. Även om det finns starka finansiärer bakom köparen är det osäkert om de har tillräckligt mycket uthållighet för att rätta upp situationen för en biltillverkare med uthålliga finanser och dramatiskt vikande försäljning.

För de anställdas skull får vi hoppas att affären lyckas. Och för de svenska skattebetalarnas, eftersom regeringen ställer upp med lånegarantier på åtskilliga miljarder.

Men i bilbranschen gäller inte parollen "ensam är stark". Tvärtom går utvecklingen mot allt större koncerner, som har lättare att klara de höga kostnaderna för teknikutveckling. Det bådar inte gott för Saabs framtid. Frågan är hur långt köparens entusiasm räcker.

I HC Andersens saga lät sig folket manipuleras. De lurades att tro, att regenten strosade omkring i nya fina kläder, fast han var naken. Sanningen avslöjades av ett litet oskuldsfullt barn.

Dagens svenska väljare är inte fullt lika godtrogna som sagans undersåtar. Direkt efter valet till EU:s parlament draperade sig både statsminister Fredrik Reinfeldt (M) och oppositionsledare Mona Sahlin (S) i segrarskrud, fast deras partier misslyckats. Och alla såg, att både kejsaren och kejsarinnan var nakna.

Om detta har vi fått en nyttig eftervalsdebatt, som handlar om vikten av uppriktighet i politiken.   De falska beskrivningarna bidrar till ett slags förorening av det offentliga samtalet, skriver Peter Wolodarski i Dagens Nyheter. "Om inte ens Reinfeldt och Sahlin håller sig till basfakta, vem ska då göra det?"

När förre folkpartiledaren Bengt Westerberg efter ett av partiets förlustval ombads kommentera de usla siffrorna svarade han: Det var väl inte fler som tyckte som vi.

Ett svar värt betydligt mer respekt än våra två ledande politikers verbala krumbukter efter EU-valet.

Dagen Nyheter ägnar i dag sin huvudledare åt "Gud på frammarsch". Förutsägelserna från 1960-talet om att det i princip inte skulle finnas några troende kvar har kommit rejält på skam. Religionssociologen Peter Berger som citeras i den nyutkomna boken "God is Back" konstaterar i stället att religionen i dag är regeln över större delen av världen.

Religionssociologerna borde vända på sina resonemang, menar Berger, och snarare än att studera troende kanske ställa sig frågan varför svenskar och collegeprofessorer i USA inte tror på Gud.

DN påminner i sin ledare om att det inte finns någon vetenskaplig grund för att säga att Gud finns. Riktigt är det att bevis är svåra att få fram, precis som det inte heller går att bevisa vetenskapligt att Gud inte finns. Å andra sidan finns de en rad rationella och förnuftiga argument för Guds existens.

Att Dagens Nyheter ägnar saken så stor uppmärksamhet är ett tecken i sig. Den som spanar runt bland svenskarna kan se längtan efter Gud också här. När karriären är säkrad, familjen bildad, bostaden renoverad och bilen bytt, så kommer funderingarna; var detta allt? Eller finns det något mer? Var kan jag hämta kraft?

Då har Gud framtiden för sig.

"För många svenskar utgör Lindgrens sagovärld ett vittnesmål om en svunnen tid, om ett bättre samhälle med gemenskap och trygghet. Det är ett etniskt homogent samhälle hon skriver om, där någon enstaka invandrare på sin höjd utgör ett udda och pittoreskt inslag. Det är ett samhälle som många svenskar idag längtar tillbaka till."

Så skriver Nationaldemokraterna i ett pressmeddelande till en lång rad redaktioner som de "kräver" att alla de tidningar som publicerat nyheten om att deras webb-butik säljer Astrid Lindgrens böcker ska återge. Tilltaget visar av vilket skrot och korn detta parti är. Krav på publicering hör hemma i diktaturer, inte i demokratier. Partiets företrädare har redan fått komma till tals med sina argument och några sakfel, som skulle kunna föranleda genmäle eller rättelse, föreligger inte.

De efterlevande rättighetsinnehavarna är med all rätt upprörda över Nationaldemokraternas försök att kidnappa Astrid Lindgren och förvandla henne till en förspråkare för extrem nationalism. Å andra sidan är det sannolikt inte mycket de kan göra åt att Nationaldemokraterna säljer Lindgrens böcker. Det är så att säga en av avigsidorna med demokratin, att den inte kan bekämpa sina fiender med annat än demokratiska vapen. Man får hoppas att barnen i de Nationaldemokratiska familjerna tar intryck av Astrid Lindgrens människokärlek, vidsynthet och omsorg om de svaga i samhället när de läser hennes böcker.

Kyrkostyrelsen i Svenska kyrkan gjorde på fredagen som väntat. Den ber höstens kyrkomöte godkänna att kyrkan ska viga män med män och kvinnor med kvinnor på samma villkor som tidigare par där parterna har olika kön har sammanfogats. Läs hela skrivelsen här.

Frågan är inte avgjord. Det är kyrkomötet som har sista ordet. Och där lär det bli debatt. Men den sorgliga sanningen är ju att merparten av nomineringsgrupperna, i dagligt tal kallat partierna, redan har förklarat att de ställer sig bakom samkönade vigslar.

I Kyrkostyrelsens skrivelse redovisas en lång rad kritiska argument mot samkönade vigslar och mot det sätt som frågan har hanterats i Svenska kyrkan från remissinstanserna. Man kan ju även om man i princip är för nyordningen tycka att det hela har gått alldeles för fort. Men allt sådant avvisas. Det är också anmärkningsvärt att Kyrkostyrelsen inte i klartext förklarar varför den har ändrat ståndpunkt från att för bara något år sedan ha hävdat att begreppet äktenskap borde reserveras för förhållandet mellan man och kvinna.

Till sitt stöd har Kyrkostyrelsen - eller ska man säga dess majoritet, för det finns tre tappra reservanter, vars reservationer dock i skrivande stund inte finns tillgängliga - ett utlåtande från Svenska kyrkans teologiska kommitté. Där dribblas det med bibelställen så att man nästan slår knut på sig själv. Ett exempel är när Jesusorden i Matteus 19 tolkas som stöd för samkönade vigslar. Ett citat:

"Att Jesus själv såg - och att kristen tolkning av hans ord hittills har sett - äktenskapet som en trogen relation mellan just man och kvinna enligt Guds ursprungliga avsikt torde vara uppenbart. Om poängen är att trohet har varit en del av den avsikten från början, kan denna bibeltext faktiskt göras relevant för frågan om äktenskap mellan personer av samma kön. Detta skulle i så fall innebära att det slags livslånga relation som Jesus talar om som en intention i skapelsen även skulle kunna ingås av par av samma kön."

I stället för den specifika gemenskap mellan två personer av olika kön kan, enligt kommittén, nämligen orden tolkas som att de gäller "persongemenskap" oberoende av kön.

"Jesu ord om äktenskapet mellan man och kvinna behöver med andra ord inte stänga dörren för en trofast äktenskaplig relation mellan människor av samma kön. Hans ord ger oss ingen tydlig angivelse beträffande äktenskapets innebörd i andra relationer än dem som var aktuella när Jesus uttalade sina ord om äktenskapet för snart två tusen år sedan."

Hade det inte varit enklare att skriva ungefär så här: "Jo, vi vet vad Jesus sa och vi vet också vad han menade. Men det var så länge sedan att det behöver vi inte bry oss om numera"?

Kyrkostyrelsen har stannat för en gemensam vigselordning för alla par. Det betyder att Gud i fortsättningen inte har skapat oss till man och kvinna utan till sin avbild. Och att just bibelstället ur Matteus 19 får finnas kvar, som en valmöjlighet när parterna är av olika kön.

Hur går det då för dem som inte vill hoppa på tåget, de präster, andra anställda och lekmän som anser att tanken på samkönade äktenskap strider mot den kristna tron som de ser de? Någon formell väjningsrätt vill kyrkostyrelsen inte ha. Men ingen präst ska tvingas att förrätta vigslar mot sin vilja. Övriga anställda får dock inte samma möjlighet att säga nej, slår man uttryckligen fast. Deras roll i samband med vigseln är av annan karaktär.

Dock är det uppmuntrande att Kyrkostyrelsen klargör att frågan om hur man ser på vigsel med par av samma kön inte ska " ha betydelse vid exempelvis prövning av prästkandidat eller anställning av präst, musiker, kyrkvaktmästare eller annan personal i kyrkans tjänst". Eftersom många kan vittna om att frågan redan sedan länge ställs i antagnings- och anställningsintervjuer måste det alltså bli ändring på den punkten. En stor lättnad för många nuvarande och blivande anställda inom Svenska kyrkan!

Nu sätts kniven i svenskt bistånd. Nivån en procent av BNI behålls, men nedgången i svensk ekonomi drabbar också biståndsbudgeten, där flera miljarder försvinner i det svarta hålet. ¨

I det läget har 18 biståndsorganisationer skrivit ett brev till regeringen, där de vädjar om att folkrörelsebiståndet - vars andel av det totala svenska biståndet redan minskat - ska skonas.

Det finns goda skäl för regeringen att höra och besvara denna bön, eftersom den gäller de fattigaste i vår värld.

Svenska enskilda organisationer stärker det civila samhället i utvecklingsländerna. Det är ett kostnadseffektivt bistånd som främjar demokrati och motverkar korruption. Det är ett bistånd på gräsrotsnivå, som hjälper människor att hjälpa sig själva.  

Så var ska då regeringen spara i biståndsbudgeten?

Regeringen har tidigare kritiserat delar av FN-systemet för ineffektiv hantering av svenska biståndspengar, utan att skära i anslagen. Det är kanske dags nu.

Styr över pengar från tveksamma biståndskanaler till folkrörelsebiståndet - som inte är fullkomligt och felfritt, men som har många viktiga fördelar.

Lars Leijonborg (FP) avgår som forsknings- och högskoleminister och lämnar regeringen. Beskedet kom knappast överraskande, och det är en trägen partiarbetare under fyra decennier som nu går vidare till nya uppdrag utanför politiken.

Han har upplevt både perioder av att vara "Leijonkungen" och att få lämna partiledarskapet i spåren efter den så kallade dataintrångsaffären.

Kanske är det missionsförbundararvet som bidragit till uthålligheten. Leijonborg har visserligen inte skyltat med det, men ursprunget har funnits där som en klangbotten. För folkpartiets framtid är det problematiskt att den kristna falangen - de frisinnade - inte längre har samma framträdande roll i partiet.

Folkpartiledaren Jan Björklund behöver nu vaska fram en ny högskoleminister till regeringen. Långsiktigt borde det dock vara än viktigare för honom att fundera över frisinnets plats bland gräsrötterna i partiet.

Uthålliga missionsförbundare ska inte underskattas i politiken.

Hur religiös är du? Det undrar humanisterna i sin kampanj "Gud finns nog inte".

På nätet kan man testa sin egen religiositet utifrån Humanisternas frågeformulär. Kul idé, som dock genomförs på ett minst sagt intellektuellt ohederligt sätt. Rätt förvånande, men tanke på att Humanisterna dyrkar Förnuftet.  

Religiösa regler och individens rättigheter sätts mot varandra på ett medvetet svartvitt sätt, som förgrovar varje försök till debatt.

Gud framställs som en diktator, vars bud håller människor fångna. Men frihet är ett huvudbudskap i Nya testamentet. Jesu etiska riktlinjer leder till kärlek i stället för hat, osjälviskhet i stället för egoism. Är detta fångenskap? Nej, det är befrielse och upprättelse.

Ett exempel på Humanisternas propagandistiskt smarta men intellektuellt ohederliga testmetod är frågan om hur vi ser på äktenskapet. Jag har att välja mellan två påståendet. 1: "Jag tror att äktenskapet är en gåva från Gud och tycker att han ska bestämma vilka som får gifta sig med varandra." 2: "Jag tror att äktenskapet är påhittat av människan, inte av Gud." Alltså, vill jag bekänna min tro på att Gud instiftat äktenskapet måste jag också säga, att människans valfrihet i äktenskapsfrågan är satt ur spel.

Så ska förstås en slipsten dras, om man vill framställa alla troende som osjälvständiga, programmerade religiösa robotar.

Ett annat exempel. Påståendealternativ 1: "Jag tror att vi måste låta Guds vilja styra våra liv." 2: "Jag tror att vi människor själva måste ta ansvar för hur vi lever tillsammans."

Alltså, om jag säger att jag söker Guds vilja, så måste jag också säga att jag abdikerar från allt personligt ansvar för mitt liv och mina relationer till andra människor. Som om troende kristnas mest iögonfallande egenskap skulle vara ansvarslöshet.

Ja, så tröskar Humanisterna på, i Förnuftets namn och med den intellektuella ohederlighetens kompass i näven.

Då går man förstås vilse. Synd på en så god idé.

Enligt ordboken är den spirituell som uttrycker sig kvickt och elegant. Hur ett tält skulle kunna ha sådana egenskaper undandrar sig dock bedömande. Den som besöker årets Pridefestival kan få besked. Där ska arrangörerna nämligen tillsammans med studieförbundet Sensus sätta upp just ett sådant enligt ett färskt pressmeddelande. I tältet ska all världens livsåskådningar rymmas och inga gränser sättas upp för andligheten. Det är bara att välja och vraka och ta för sig av det som passar.

Inget ska förbjudas eller förnekas, heter det - med ett viktigt undantag förstås. Allt som luktar normer är fritt villebråd. Därför hålls en rad "normkritiska seminarier" om äktenskap och familj, om sexualitet och kön och, möjligen mer överraskande, om "mat och fest".

Och på seminarie- och kulturcentret Pride House kompletteras detta med bland annat ämnet "Varför påven har fel om sexualitet och kön". Formuleringen tyder inte direkt på en vilja till den fria och öppna diskussion utan förnekanden som arrangörerna är ute efter.

Är det någon som blir förvånad? Knappast. Och arrangörerna av Pridefestivalen har självfallet full frihet att gripa sig an andliga frågor på vilket sätt de önskar. Däremot kan man undra om alla Sensus medlemmar är med på andlighetståget. Vad säger till exempel arbetsgruppen Kyrklig förnyelse, Credo och EFS om saken? Katolska kyrkan i Sverige tog för sin del steget över från Sensus till Bilda alldeles nyligen. Det förefaller ha varit ett välbetänkt beslut.

Det finns alltför många tappade hakor runt förre KD-ledaren Alf Svensson just nu. Han är ett sedan många år väl inarbetat politiskt varumärke, betydligt populärare än sitt parti. Hans erfarenhet och meritlista imponerar. Hans sunda åsikter och förmåga att formulera dem uppskattas i breda lager. Varför inte skicka honom till Bryssel? Så tänkte tydligen många KD-röstare.

Förstanamnet Ella Bohlin är säkert en utmärkt person och duglig politiker. Och än har vi inte sett hur kryssningen slutar. Men hennes erfarenhet och politiska meriter väger lite lätt om folk med en valsedel i nypan jämför med Alf Svensson.

När partiledningen efter många turer växlade in honom på spåret var det inte särskilt svårt att räkna ut vad som kunde hända. Ingen borde bli förvånad om det gamla vallokomotivet Alf Svensson tuffar ända till Bryssel. Trots en placering längre bak i startfältet.   

Folkpartiets Marit Paulsen är ett annat exempel på att några rynkor i fejset inte hindrar i ett EU-val. Förmodligen tvärt om. Erfarenhet och klokskap väger ibland tyngre än vad somliga taktiker tror.  Till exempel de socialdemokratiska, som jobbade hårt på att få Mona Sahlin och Marita Ulvskog att se ut som tonåringar på valaffischerna.

Sverigedemokraterna försöker återigen lägga beslag på kristen tro genom att kidnappa sångaren Simon Ådahls låt "Bed för Sverige". Men när Ådahl skrivit texten handlar det inte om förböner för Sverige i syfte att stoppa det mångkulturella samhället eller en påstådd "massinvandring". Tvärtom sjöngs sången senast vid den stora Jesusmanifestationen i Stockholm tillsammans med tusentals människor från olika ursprung och kulturer i en mångetnisk blandning.

Kristen tro är väsensskild från den inskränkta nationalism Sverigedemokraterna och andra högerextrema krafter vill propagera för. På den punkten är det angeläget att kyrkorna och enskilda kristna är tydliga, oavsett var man står partipolitiskt.

Det är egentligen absurt att ens tänka tanken att kristen tro skulle vara argumentet för att säga nej till ett öppet samhälle där gästfrihet råder och olika kulturer kan mötas. Kristen tro är inte "svensk" utan global.

Här försöker Sverigedemokraterna snedvrida något grundläggande i vårt tänkande. De flesta av partiets aktiva är för övrigt lika sekulariserade som vilken medborgare som helst. Kanske just därför är retoriken så försåtlig.

Ja,då är det nästan alldeles klart hur det gick i dagens val. Att Piratpartiet är den stora sensationen råder ingen tvekan om. Detsamma gäller att Sverigedemokraternas framgång oroar inför framtiden. Att Junilistan skulle åka ut var mer väntat.

Även om TV för en stund sedan visade upp bilder på de invalda parlamentsledamöterna är det en sanning med stor modifikation. Inte förrän kryssen är räknade vet vi hur det går. Och på detta resultat får vi vänta till på onsdag. Fortsättning följer, med andra ord.

Det är intressant att följa TV:s valvaka. Men det är lika spännande att förvandla sig till sin egen Sören Holmberg och analysera siffrorna själv med hjälp av Valmyndighetens alldeles utmärkta sajt.

En sak som hittills nästan inte alls uppmärksammats i tv-rutan är folkpartiets stora framgång jämfört med valet för fem år sedan. Det blir spännande att höra vad Jan Björklund har att säga när han kommer till studion.

Och eftersom var och en kan gå in på kommunnivå och se röstfördelningen går det att hitta mycket spännande. Jag har särskilt tittat på Sverigedemokraterna. Och det är bara att konstatera att om skåningarna och blekingarna fick bestämma skulle en Sverigedemokrat ha hamnat i Europaparlamentet. I de länen ligger siffrorna på 6,8 respektive 7,9 procent. I Landskrona är Sd fjärde största parti, i Sjöbo tredje största efter S och M. Och i partiledaren Jimmie Åkessons hemkommun Sölvesborg röstade 10 procent av väljarna på hans parti.

Och när knappt hundra distrikt är kvar att räkna leder regeringspartierna över oppositionen med 42,5 procent mot 41,2. Inte heller det har hittills tv-folket lyft fram.

När nu resultatet har rapporterats från mer än 80 procent av vallokalerna kan man konstatera att det finns en sak att glädjas åt - och en sak att förskräckas över.

Det roliga först: Valdeltagandet i Sverige har ökat denna gång, med drygt sex procentenheter enligt valmyndighetens webb. 42,5 procent av väljarna tycks ha masat sig i väg till vallokalerna. Det är något lägre än snittet i Europa som föll i årets val. Sverige gick alltså mot trenden, kanske i stor utsträckning tack vare Piratpartiet som så tydligt tilltalat yngre väljare, som annars brukar vara trögflirtade.

Det tråkiga sedan: Sverigedemokraterna lyckas mycket bättre i Europavalet än vad de flesta bedömare trott. Med runt 3,5 procent av rösterna blir det inget mandat men det är inte så där förskräckligt långt kvar och det kommer säkert att ge partiet råg i ryggen inför nästa års riksdagsval. Nu är det inte bara i Sverige som extrempartier på högerkanten gör bättre ifrån sig i Europaval än i nationella val men det är ändå en allvarlig tankeställare.

Vad som verkar hända just nu när storstädernas röster strömmar in är att regeringspartierna tar in på oppositionen. Just i denna sekund är blocken nästan exakt lika stora och så såg det inte ut bara för en halvtimme sedan. Vi får se hur det slutar.

Nog blir man lite förundrad när KD:s toppkandidat Ella Bohlin intervjuas under valvakan och det enda intressanta som finns att säga om henne uppenbarligen är att hon bor i Vallentuna och att hon har varit medlem i Livets Ord. Inget fel med något av detta men märkligt att det inte ges utrymme åt egenskaper med mer substans och större relevans för vad hon ska kunna tänkas åstadkomma om hon blir invald i Europaparlamentet.

Då har vallokalerna stängt och det är dags för valvaka. Om prognosen från VALU stämmer - och det är ju långt ifrån säkert - är Piratpartiet och Miljöpartiet de stora segrarna och Vänsterpartiet och Junilistan de stora förlorarna. För övriga partier är förändringarna marginella.

För egen del väntar jag med spänning på de första siffrorna om valdeltagandet. Har Piratpartiets inträde på den politiska arenan fått unga människor till valurnorna, för att rösta på dem eller på andra partier, har det fyllt en stor funktion och en viktig sådan för demokratin. Det blir också intressant att se hur stor andel av övrigrösterna, enligt VALU hela 5,9 procent, som gått till Sverigedemokraterna. Och, för det tredje, hur mycket väljarna utnyttjat möjligheten till personröster.

Vem sa att Europapolitik är ospännande. Jag ser fram emot några mycket intressanta timmar framför tv:n.

Det är inte bara Alf Svenssons uppbackare i EU-valet som överraskar. Det gör också deras argument. I en artikel på debattsajten Newsmill skriver Leif GW Persson, professor i kriminologi och författare, och Ian Wachtmeister, greve med förflutet som grundare av Ny demokrati, att förre KD-ledaren är rätt man för EU-parlamentet.

De hänvisar till Alf Svenssons ålder och erfarenhet som tungt vägande skäl för att skicka honom till Bryssel. De ser i honom en statsman med stort inflytande. Argument som inte är särskilt sensationella, även om den svenska åldernojan styr mycket i politikens värld.

Men skribenterna lägger också Alf Svenssons kristna tro som en vikt i vågskålen. "Att vara kristen är en kvalitet som räknas på ett helt annat sätt i Europa än i det tvehågsna svenska etablissemanget."

Det argumentet används knappast av de kristna kandidaterna själva. Men herrarna Persson och Wachtmeister har rätt. Sverige väljer i söndagens val personer för den europeiska arenan, och inte för inhemskt bruk. Här väcker varje antydan om religionens närvaro i det offentliga rummet genans eller öppet motstånd. Ute i Europa är den kristna kulturgrunden på ett helt annat sätt självklar. Kristen tro ses som en tillgång i europeisk politik, och inte, som i den svenska ankdammen, ett sänke.

I det perspektivet är förstås Alf Svensson, liksom andra kristna kandidater, ett bra alternativ i valet.

I Dagens huvudledare i dag uppmanar vi till att gå och rösta på söndag. Ett av skälen är att inte främlingsfientliga partier ska kunna dra nytta av lågt valdeltagande och få en oförtjänt plattform via valet till EU-parlamentet.

När de första valrapporterna nu kommer från Nederländerna, som röstade redan på torsdagen, förstärks den oron. Invandringskritiska Frihetspartiet går starkt framåt och får omkring 15 procent av rösterna, enligt en vallokalsundersökning. Det innebär i så fall att partiet kan bli Nederländernas näst största i valet.

Bara 40 procent av Holländarna röstade.

Skulle trenden få spridning i Europa ser vi ett otäckt värderingsskifte framför oss. Återigen: Gå och rösta på söndag! När det handlar om grundläggande människosyn måste alla goda krafter mobiliseras för god argumentation, stor medmänsklighet och demokratiskt ansvarstagande.

I Europavalkampanjens slutskede verkar det som att Feministiskt Initiativs Gudrun Schyman blivit fullkomligt desperat. Hon slår åt alla håll med tillmälen och tonfall som inte hör hemma i den politiska debatten i ett demokratiskt samhälle.

I går kommenterade Birger Thureson här på ledarbloggen hennes hätska utfall mot Roland Utbult  I dag går Schyman till attack mot moderaternas toppkandidat Gunnar Hökmark och kräver att han ska ta avstånd från den konservativa "fascistinfluerade" gruppen i Europaparlamentet. Och härom dagen rasade hon i Västerviks-Tidningen mot kd-politikerna Tuve Skånberg och Lennart Sacrédeus, som tidigare skrivit en gemensam debattartikel i bland annat abortfrågan i samma organ. "Homofobi, kvinnofientlighet och rasism är bara förordet. Bristande humanitet och brott mot mänskliga rättigheterna är följden av deras politik," är ett talande citat ur Schymans artikel som har rubriken "Den kristdemokratiska politiken skördar liv".

Beskyller man sina kolleger inom politiken för rasism - eller för vållande till annans död -  ska man ha på fötterna. Det har inte Gudrun Schyman. Det är lätt att konstatera.

Har hon gjort bort sig nu igen? Ja. När Gudrun Schyman (FI) på debattplats i Aftonbladet attackerar Folkpartiets EU-kandidat Roland Utbult så avslöjar hon likt Don Quijote, riddaren som stred mot väderkvarnar, en sanslös oförmåga att skilja på fantasi och verklighet.  

I Schymans värld framstår frikyrkomannen och trubaduren Utbult som ett hot mot Europas kvinnor.

Skäl: Han oroas av stigande abortsiffror i Sverige. Han tycker det är angeläget att minska antalet oönskade graviditeter. Han har till och med varit djärv nog att hävda, att sex inte enbart handlar om njutning.

Av detta drar Gudrun Schyman slutsatsen, att Folkpartiet när en giftig orm vid sin barm. Hon anser att Folkpartiets ledning bör ta avstånd från denne man med "familjefundamentalistiska värderingar".

Attacken är helt i linje med förra vänsterledarens fältrop "Död åt familjen". Men där tar logiken slut. Mer förvirrad frikyrkofobi får man leta efter, än den Gudrun Schyman (FI) nu torgför.

För 20 år sedan, natten mellan den 3 juni och den 4 juni 1989, rullade den kinesiska arméns stridsvagnar mot obeväpnade, fredliga ungdomar som demonstrerade på Himmelska fridens torg i Peking. Deras dröm om demokrati dränktes i blod.

I dag bygger Kinas totalitära regim en ekonomisk stormakt på sin förmåga att kontrollera och tygla alla demokratiska ambitioner. I en värld där ekonomisk tillväxt blivit ett mantra som förvisar moraliska värderingar till konventionernas papperskvarnar går det an. Dessvärre.

Kinakännaren Göran Malmqvist intervjuas på Dagens Nyheters familjesida (3/6) med anledning av sin 85-årsdag.  Kina har utvecklats till en av världens starkaste ekonomier till priset av en gigantisk ödeläggelse av miljön och ett underkuvande av mänskliga rättigheter, säger han. "Kina är en kapitalistisk enpartistat där de fattiga, främst bönderna, har blivit fattigare än de någonsin har varit. De rika har däremot ökat sin rikedom. Och all kritik har tystats."

Att kritiken mot förtrycket av mänskliga fri- och rättigheter tystas internt av landets regim ännu i dag, 20 år efter tragedin på Himmelska fridens torg, är djupt beklagligt. Att den så ofta tystas av det ekonomiska egenintresset i omvärlden är bedrövligt.

En abortläkare i USA har blivit skjuten vid sin kyrka. Det är en avskyvärd och oförsvarlig handling. Så sent som för några veckor sedan bad president Obama abortmotståndarna och de som förespråkar aborträtt att sluta att demonisera varandra.

Där ligger nyckeln. Ett lågmält och eftertänksamt samtal skulle föra frågan mycket närmare en rimlig lösning än övertoner och våld. Tyvärr har abortmotståndarna ofta använt en oförsvarligt uppviglande retorik utan vilken illdåd av den här sorten sannolikt aldrig skulle komma till stånd.

I det perpektivet kan även de mest rabiata svenska abortmotståndarna ha anledning att besinna sig.