Sverige monterar succesivt ned sin representation i utlandet, med hänvisning till att EU för sina medlemsstaters talan på den diplomatiska arenan. EU ska, heter det, tala med en röst. Men många EU-länder har ett långt svagare intresse för mänskliga rättigheter än vad Sverige har. Så vad betyder det att vi packar ihop allt fler konsulat och ambassader utöver världen?

Detta diskuterar Nathan Shachar i en krönika i Dagens Nyheter. Läs den!

Framför allt upprörs Shachar, på goda grunder, över EU:s flathet mot den kubanska diktaturen. Ska vi också stå där och skrapa med foten för en diktatur, som främjar fattigdom och bekämpar frihet? Eller?

En tidningskoncern i Tyskland har dömts att betala 400 000 euro i skadestånd till prinsessan Madeleine.  Koncernens tidningar har enligt domstolen bedrivit en "hänsynslös skvaller kampanj" mot den svenska prinsessan och spridit "obestridligt osanna" uppgifter om henne.

Det svenska kungahuset har tidigare meddelat, att pengarna ska gå till välgörande ändamål. Förhoppningsvis blir det kungliga skadeståndet också välgörande för skvaller pressen, som är i stort behov av sanering. Och det gäller inte bara Tyskland.

- Stalin var ett odjur.

Säger vem?

Säger ingen mindre än ärkebiskop Illarion, den rysk-ortodoxe patriarkens talesman i icke-kyrkliga frågor, enligt Dagen i dag. Han lägger till att Stalin "genomförde ett folkmord på sitt eget folk" och skapade ett system som "byggde på lögn, våld och terror".

Det är ett mycket välkommet klarspråk från den inflytelserika kyrkan i en tid när den världsliga makten i Ryssland slirar och verkar försöka skriva om historien. Ryssland och världen behöver den sortens tydlighet för att inte bygga sin framtid på lögner.

Till en landshövding uppdrag hör att klippa band och öppna vägar och andra nyttigheter. Men när Gotlands landshövding Marianne Samuelsson öppnade en gräddfil för storföretagaren Max Hansson, så att han kunde breda ut sina privata domäner inom strandskyddat område, så gjorde hon ett misstag.

En hemlig inspelning avslöjade landshövdingens resonemang vid ett internt möte, där hon motiverade positiv särbehandling av en viktig företagare.   

Visst kan man förstå viljan att gynna en företagare som gynnar en utsatt region genom att skapa arbetstillfällen. Men lag och rätt måste behandla alla lika, annars hamnar vi snabbt i ett moraliskt moras.

Vägen dit bör ingen makthavare öppna.

Under 45 år har Benny Andersson skrivit 20 minuters musik per år. Det konstaterar han i en intervju med författaren Jerker Virdborg i Dagens nyheter. (Läs den, det är den värd!)

- Och då har jag ändå inte gjort så mycket annat under alla dessa år än att sitta vid pianot och försökt och försökt. Det kan ta mig en hel månad att få fram åtta takter som duger, tillägger han.

Förutom att det motsäger bilden av den glade gamängen som lättvindigt snor ihop en låt på en kafferast, så säger det något mer generellt om konstnärens villkor, nära nog oavsett uttrycksform.

I backspegeln kan vi se att kulturpersonligheter haft en enorm påverkan på historiens gång. Men priset för individen har ofta varit högt.

Swebus Express lägger nu upp en plan för att installera alkolås på alla sina fordon, uppger dagen.se på nyhetsplats.  Det sker för att passagerarna ska känna sig trygga, uppger företaget.

Bra beslut! Swebus Express visar framhjulen i konkurrensen om kunder, och nu är det bara att hoppas, att alla andra trafikbolag följer i spåren.

Alkohol är en dråpare bakom ratten. I alla fordon. Extra riskabelt är det förstås, när full förare har många liv i sina händer.  

"Ulf Ekman bad om förlåtelse" är rubriken på Kerstin Doyles referat av Ekmans predikan på Oasmötet i Borås. Jag hör, som Dagens läsare vet, till dem som har efterlyst den rubriken, mot bakgrund av mycket som sades och gjordes i Livets ords startskede.

Utan att ha några detaljer utöver vad artikeln säger, så finns det många skäl att notera Ulf Ekmans ord med tacksamhet. En ödmjuk och ärlig bön om förlåtelse är enda möjliga vägen framåt. Detta sagt utan att vilja förenkla svåra processer och absolut inte som tolk för någon som ännu bär på sår.

Men har vi inte alla behov av att be om förlåtelse? Utan tvivel!

Ska man då kräva mer av Ulf Ekman än av andra?

Nej, någon sådan gradering kan inte göras.

Ulf Ekman är naturligtvis inte unik i ett historiskt perspektiv. Nära nog vartenda trossamfund har i sin tidiga historia ledargestalter som gjort liknande utfall mot andra kristna och åstadkommit stor skada genom det övermod och den tanklöshet och ignorans som framgångens berusning gärna skapar. Vi skrev i Petrus på 90-talet att det tar minst ett par decennier innan en ny väckelserörelse hinner "sätta sig" så att man kan urskilja den essens som återstår för framtiden. Livets ord har varit inne i den processen en tid, och Ulf Ekmans bön om förlåtelse kan ses som en nödvändig och efterlängtad del av densamma.

Men sakligt sett så var det som skedde på Livets ord under startåren i högsta grad publikt och fick stora konsekvenser för såväl enskilda som församlingar. Man kan inte springa från ett sådant ansvar med att andra minsann också gjorde fel eller att man måste lämna det gamla bakom sig. För många av de drabbade är det inte så enkelt.

Detta får naturligtvis inte heller tas som intäkt för att onödigtvis grotta ner sig i det som varit, det finns gränser för när sådant blir kontraproduktivt. Det viktiga är att signaler av den här sorten gör det möjligt för den som har behov av det att närma sig Ulf Ekman för samtal, så att pyrande surdegar kan rensas ut om de ges den nödvändiga tiden och kraften. Det vore i så fall i hög grad välkommet.

Det byggs inga fler exemplar av F22, det superdyra och superavancerad jaktflygplan som konstruerats för framtidens krig.

No, we can´t, sade president Barack Obama. Och senaten höll med. Med ett gigantiskt och växande budgetunderskott och en sjukvård i akut behov av reformer behövs pengarna bättre på annat håll.

Ett bra beslut för USA:s medborgare. Att det militärindustriella komplexet surar är en annan, och långt ifrån oväntad, historia.

Kan inte låta bli att dela med mig av en läsfrukt från sommarens Myrorna-fynd: De sista hundra dagarna av Boris Pankin (Bra böcker 1992), som var Sovjets utrikesminister i just hundra dagar och Sovjets ambassadör i Sverige i nio år. I januari 2005 blev han för övrigt månadens Stockholmare - jo han bor i Stockholm och är numera svensk medborgare. Inte så underligt, kanske, om man läser följande citat som handlar om det vi brukar kalla Den svenska modellen:

"Det var ju inte lämpligt att avge högljudda kärleksförklaringar inför offentligheten. Inte ens om ens om föremålet för ens kärlek inte är en vacker kvinna, utan ett helt folk. ... Den till sin numerär lilla befolkningen i Sverige har sannerligen uträttat underverk. Under alla de år jag arbetade där önskade jag att mitt land skulle beröras och bli delaktigt av detta mirakel och få dricka ur dess källa."

Jag kom av någon anledning att tänka på Pankins ord när jag läste om den så kallade skattefridagen i går.

Det är lätt att bli hemmablind.

Professor Ulf Bjereld berättar i DN om hur han som 14-åring läste - och besvarade - en insändare om kriminalvården. Han tar händelsen till avstamp för berättelsen om vad hans kristna tro fått för politiska konsekvenser.

Man ska inte förakta tonåringens tonsäkerhet och kompass i etiska frågor, innan vuxenblivandets alla kompromisser fördunklat omdömet. Var blir tonåringar tagna på allvar i ett samhälle där man inte är "färdig" förrän efter minst tolv år i skolan - om ens då?

Jag läser Bjereld efter att ha läst "Historiens viktigasate svenskar" av Niklas Ekdal och Petter Karlsson (Forum 2009 - recension kommer!), och slagits av hur många av Sveriges mest framstående människor fått börja sin yrkesbana i de tidiga tonåren.

Det är skönt att barnarbete är avskaffat i vår del av världen. Men något viktigt har gått förlorat efter vägen. Unga människor har blick för sant och rätt och har inte sällan en framåtanda som kan vara grunden till storverk. Mycket av detta mals nu ner i skolkvarnen. Vem orkar stå på kö i åratal för att bli lyssnad till och kunna förverkliga sina idéer? Varför är vi så förvånade över att det pyser ut så mycket frustration från unga människor på olika håll?

Här finns i sanning ett fält att bearbeta för samhälle, näringsliv, kyrka och många andra.

När regeringens utredare Anders Milton nyligen presenterade sitt förslag till åtgärder för att få ner de höga aborttalen handlade det nästan enbart om "more of the same", ännu mer sexualundervisning i skolorna och ännu enklare tillgång till preventivmedel för ungdomar. Ett av Miltons förslag innebar dock ett nytänkande. Ett nationellt register över alla genomförda aborter skulle underlätta forskning och kanske ge ledtrådar till hur ett mer effektivt förebyggande arbete skulle kunna bedrivas.

Nu visar det sig att det blir svårt för socialminister Göran Hägglund (KD) att lägga fram ett förslag i den riktningen. Företrädare för de tre övriga regeringspartierna förklarar med en mun att detta inte är att tänka på. Ett sådant register skulle innebära ett alltför stort hot mot den personliga integriteten, hävdar de i en artikel i söndagens SvD.

Integritetsfrågorna är viktiga. Om detta bör ingen tvekan råda. Självfallet måste kraftfulla åtgärder sättas in så att alla former av missbruk av ett centralt abortregister omöjliggörs. Det är ju inte direkt ett ny situation med sekretress i sjukvården utan något som gäller generellt. Det finns redan rutiner och därmed goda möjligheter  att hindra att uppgifterna kommer på avvägar.

I Aftonbladet har Johan Hakelius skrivit en krönika till missionens och missionärernas försvar.

Han går emot bilden av missionerande troende som tjatiga tråkmånsar, ovilliga att lyssna på andra. Den är fel, slår Hakelius fast. Riktiga missionärer är inte ovilliga att lyssna på eller förstå andra.  "Hela poängen för en missionär är att bli förstådd av verkligt främmande människor och vinna deras förtroende." Annars blir liksom inget uträttat.

Krönikan innehåller också en syrlig karamell avsedd för de missionerande Humanisterna och deras gudlöshetskampanj. "På ett märkligt sätt uppfyller ateisterna alla fördomar om missionärer som tondöva och självtillräckliga tråkmånsar."

Smaka på den.

Nu kan ingenting hindra Sonia Sotomayor från att väljas till ny ledamot i Högsta domstolen, denna mäktiga institution inom USA:s politiska liv som bland annat kan underkänna lagar klubbade av kongressen och underskrivna av presidenten, och som lägger fast framtidskursen i många viktiga frågor.  Inte konstigt att senatens obligatoriska grillning av president Barack Obamas kandidat till livstidsrollen i HD varit den senaste tidens stora mediehändelse i USA.

Men hon klarade provet med glans, även om republikanerna gjorde vad de kunde för att lägga krokben för vad de betraktar som en vänsterextremist. Vilket på en svensk vänster-högerskala är ungefär den position, där Lars Leijonborg befinner sig.

För den stora latinamerikanska befolkningsgruppen är det förstås en källa till stolthet att se en av de egna nå toppen inom USA:s politiska liv. Och för övervintrade vita rasister blir USA alltmer förlorat - först en president med afrikansk bakgrund, nu den första HD-ledamoten som är latinamerikan.

Mycket i finansvärlden är tämligen förutsägbart. Det har branschen tagit fasta på och skapat datorprogram som automatiskt agerar enligt ett på förhand fastställt mönster. Det kallas "passiv fondförvaltning" och det blir allt vanligare.

Men en dator har svårt att skilja mellan etiska och oetiska placeringar - om till exempel porr och pang-pang går bra (och det gör det ofta) så kan datorn köpa utan skrupler. Dessutom har det sina sidor att en stor del av branschen reagerar på samma stimuli. Såväl goda som dåliga trender kan accelerera automatiskt - i det ordets sanna betydelse.

Penningströmmarna styrs ytterst av drömmar och förväntningar. Så esoteriska ting lämpar sig knappast för automatisering. Datorers förmenta rationalitet skrämmer trots allt mer än människors förvisso inte alltid rationella beslut.

Som ett brev på posten kom reaktionen från den anglikanska kyrkan i England, en av Svenska kyrkans tyngsta samarbetspartners, på planerna att viga även samkönade par. Ingen bör vara förvånad över detta.  Borgågemenskapen, som bland annat ger (eller ska vi redan nu vänja oss vid att säga "har gett") svenska präster möjlighet att arbeta i England, bygger på konsultationer innan stora och viktiga beslut fattas. Det räcker inte med att som ärkebiskop Anders Wejryd gjort sinformera om vad som är på gång genom ett brev och motivera med samhällsutvecklingen och med oviljan att diskriminera.

Särskilt patetiskt blir det när ärkebiskopen hänvisar till välsignelseakten över ingångna partnerskap som ett motiv för att bejaka samkönade äktenskap. För när kyrkomötet hösten 2005 beslöt att ta fram en välsignelseakt sades det klart och tydligt att detta var så långt Svenska kyrkan skulle gå. Äktenskapet skulle även i framtiden reserveras för förbindelser mellan man och kvinna. Men ibland går det fort att vända på kuttingen. Samma kyrkostyrelse som så sent som för 1,5 år sedan stod fast vid den hållningen har nu lagt fram ett förslag i diametralt motsatt riktning.

Nu är risken akut att Borgågemenskapen spricker och att Svenska kyrkan blir allt mer isolerad internationellt sett. All heder åt Växjöbiskopen Sven Thidevall som tar bladet från munnen och varnar för detta i samma tongångar som två tidigare ärkebiskopar gjorde i torsdagens Dagen.

Och än är det inte för sent att rädda situationen. Kyrkomötet , som samlas i september och oktober, har makten i sin hand. Skrivelsen från Kyrkostyrelsen kan avvisas. Ett beslut om att tillsätta en utredning, där inte minst de ekumeniska implikationerna tas på allvar, kan fattas.  Då blir frågan ett ärende om ett år för det kyrkomöte som väljs i höst. Och det kan, om medlemmarna vill och orkar masa sig till valurnorna, få en annan sammansättning än det nuvarande. 

Bredband, TV och IP-telefoni, allt i ett från Telia. Ragnar Eisjö från Knivsta hakade på. Som 85-årig pensionär ville han sänka sina kostnader. Och som gammal teknikjournalist ville han hänga med i utvecklingen.

Efter månader av oupphörligt schabbel skickade Eisjö en lista på felaktigheterna till Telia. Hans enda krav var att tekniken skulle fungera. I ett skriftligt svar fick han veta, att "bredbandstelefoni är inte en tjänst för humanister, speciellt inte äldre humanister". Han avråddes bestämt från att nybeställa bredbandstelefoni.

SVT:s Rapport berättade historien. Telia står vid skampålen. Ovanligt välförtjänt.    

Det blev ingen pensionering för 77-årige Bob Lutz när biljätten GM rekonstruerades. I stället får han ansvar för kreativ design, kommunikation och marknadsföring i den företagsledning som ska få företaget att skjuta ny fart mot framtiden. Säga vad man vill om jänkarna, men åldersdiskriminering är inte deras melodi.

Här hemma tar 70-årige Alf Svensson i dagarna plats i Europaparlamentet. Kanske kan man skönja en framtid för svenska 65-plusare också, även om det ännu väcker uppmärksamhet i vår del av världen när någon i de här åldrarna får nya ansvarsuppgifter.

Bilsurfing - hur många av Dagens läsare visste ens att det fanns ett sådant begrepp? Uppenbarligen är det "senaste dumt" i ungdomskretsar, särskilt bland unga killar att med alkohol i kroppen placera sig på ett biltak och sedan låta någon kompis köra bilen i hög fart. För två unga män i Stockholmstrakten som testade detta i helgen slutade äventyret på bårhuset. I deras fall blev det antagligen inte någon filmsnutt på Youtube som hetsar andra unga att prova samma sak.

Att unga människor kan vara dumdristiga är ingen nyhet. Mandomsprov av olika slag har alltid förekommit. Vad som förvärrar situationen i vår tid är dels den oroväckande dryckeskulturen, dels den tekniska utvecklingen som öppnat tidigare oanade möjligheter till att genomföra tokigheter och sprida information om dem över hela världen.

Det finns inga enkla patentlösningar. Förbud hjälper knappast. Den som genomför en bilsurfing är säkert, åtminstone i nyktert tillstånd, fullt medveten om att det inte är tillåtet att färdas på biltak. Ett litet hopp om att andra tar intryck finns när ungdomar som själva varit med om tokigheterna vittnar om vilka konsekvenserna blev, som den unge man som anonymt uttalar sig för DN.se.  

USA har i Barack Obama fått en president som inger människor hopp och framtidstro - inte genom att lova att stekta sparvar ska flyga in i munnen på dem, utan genom att utmana människors egen vilja och egen förmåga.   I det avseende påminner han inte så lite om sin företrädare John F Kennedy, som yttrade de numera bevingade orden: "Fråga inte efter vad ditt land kan göra för dig, fråga vad du kan göra för ditt land."

När han anlände till Ghana höll USA:s president, själv med afrikanskt blod i ådrorna, ett tal värt att notera för sitt principiellt intressanta innehåll. Han kunde ha fokuserat på det grymma koloniala arv som fortfarande tynger världsdelen.  Han kunde ha lagt ansvaret för ekonomisk eftersläpning på västvärldens utsugning. Och ingen hade kunnat säga, att det var fel.

Nu valde han att utmana det egna ansvaret, och att tala klarspråk om korruption och uselt ledarskap.

"Inget land kan skapa välstånd om dess ledare exploaterar ekonomin för att berika sig själva... Afrika behöver inte starka män, det behöver starka institutioner."

Och de unga fick följande uppmaning: "Världen blir vad ni gör den till. Ni har makt att hålla era ledare ansvariga och att bygga institutioner som tjänar folkets intressen... You can do that. Yes, you can."

Barack Obama fick jubel och applåder för detta tal, som hölls i lördags. Det var välförtjänt. Det finns en förändringskraft i Afrika som behöver lockas fram. Och som kan lockas fram.

Vore man stöddig skulle man nästan kunna få för sig att G8-ländernas ledare läser Dagen. I fredagens ledare föreslog jag att vi som privatpersoner skulle kunna starta hungerkompensationsfonder efter modell från möjligheten att betala en slant i klimatkompensation för flygresor. När vi frossar i god mat kan vi avsätta motsvarande belopp som den kostar (eller hälften, eller en fjärdedel) till något biståndsprojekt som bidrar till att hjälpa världens en miljard hungrande att mätta sina magar.

Och nu står det klart att det viktigaste beslutet från G8-mötet i Italien, där ju också Fredrik Reinfeldt deltog i sin egenskap av statsminister i EU:s ordförandeland, är att öka satsningarna mot hungern i världen rejält. Och vad gör man? Startar en särskild fond som tillförs det ansenliga beloppet 20 miljarder dollar. Medlen ska i första hand användas till att utveckla livsmedelsproduktionen, inte till nödhjälp.

Det är lysande. Ännu bättre är det om det så långt möjligt inte handlar om omfördelning av redan beviljade biståndsmedel utan om nya pengar. Så verkar det inte bli för Sveriges del. Å andra sidan bidrar vi, vilket Fredrik Reinfeldt också påpekar, med betydligt mer biståndsmedel i förhållande till BNP än de flesta andra länder.

Rena lotteriverksamheten, tycker Amnesty om de tre svenska migrationsdomstolarnas hantering av asylsökande somalier.

Domstolarna är oeniga om det råder en väpnad konflikt eller inte i centrala och södra Somalia. Därför bestäms asylsökande somaliers framtid av var deras ärende avgörs. Den som kommer till en migrationsdomstol som ser allvarligt på säkerhetsläget i Somalia räddar sig kvar. Och den som hamnar hos en domstol med en annan syn får dra.

Det är naturligtvis orimligt. Migrationsdomstolar ska inte ägna sig åt lotteriverksamhet, däri har Amnesty rätt.

Migrationsöverdomstolen ska inom kort lösa den här konflikten, sägs det. Men vad gör Sveriges regering? Vi har faktiskt ett utrikesdepartement som bland annat har till uppgift att göra säkerhetspolitiska bedömningar.

Ett antal stora och svåra attacker mot bland annat amerikanska myndigheters sajter på internet har inträffat den senaste tiden. Läs mer exempelvis här. Vem eller vilka som ligger bakom är oklart. Eftersom också sydkoreanska sajter är utsatta riktas misstankarna mot Nordkorea men några bevis för att så är fallet tycks inte föreligga.

Hur det än är med den saken påminns vi återigen om den sårbarhet som vårt teknologiberoende skapat. För den som av en eller annan orsak vill ställa till elände tycks möjligheterna vara obegränsade. När ett hål i säkerhetsnätet täpps till öppnar sig omedelbart ett annat.

När inte ens stora myndigheter kan skydda sig hur ska då den enskilde användaren gå till väga mot den som på olika sätt försöker bluffa via internet? Försiktighet och sunt förnuft räcker en bra bit. Är det verkligen sannolikt att det pågår internationella lotterier där man vinner jättebelopp - bara man meddelar sitt kontonummer? Eller att okända personer i fjärran länder har valt ut just mig för tilltrasslade penningtransaktioner som kommer att sluta i feta vinster för oss båda?

I en debattartikel i Expressen den 7 juli hävdar Fredrik Segerfeldt - frilansskribent med förflutet på tankesmedjan Timbro - att Göran Hägglunds tankar om höjd alkoholskatt går på tvärs mot hans tal om frihet för vanligt folk.

För tydlighetens skull: socialministern anser att alkoholpriserna bör utvecklas i takt med den allmänna prisnivån - sedan Sveriges inträde i EU har de sackat efter.  Om denna tanke betraktas som ett hot mot människors frihet, då finns skäl att undra hur man inom Timbrosfären, där Fredrik Segerfeldt ingår, definierar frihetsbegreppet.

Den färska SOM-undersökningen från Göteborgs universitet visar bland mycket annat att stödet för att använda den kärnkraft som redan är i drift är rekordhögt bland svenska folket. Samtidigt rapporterar Strålsäkerhetsmyndigheten om allvarliga säkerhetsproblem vid Sveriges största kärnkraft, Ringhals utanför Varberg.

Oavsett vad man anser om kärnkraftens vara eller icke vara bör enighet råda om att säkerhetskraven måste vara högt ställda och följas till punkt och pricka så länge kärnkraftverken är i drift. SSM överväger nu att sätta Ringhals under särskilt strikt bevakning.

Det myndigheten riktat in sig på är tekniska tillkortakommanden. Men minst lika allvarligt är att delar av personalen vid kärnkraftverket inte tycks förstå vilket ansvarsfullt jobb de har. Om något ska vara en drog- och alkoholfri miljö är det väl en sådan arbetsplats. Ändå rapporteras ett antal incidenter där anställda haft narkotika eller alkohol i blodet. "Det är självklart enligt de allmänna förutsättningarna att man ska vara nykter", säger en representant för SSM. Och det är väl ungefär det minsta man kan säga.

USA:s förre försvarsminister Robert McNamara har gått ur tiden. Höken som blev duva har landat för gott.

Hans storhet bestod i att vågade erkänna misstag och lära av dem. Det är inte alldeles lätt för en amerikansk försvarsminister att öppet deklarera sin tveksamhet till vapenmaktens möjligheter att lösa konflikter. I synnerhet om vederbörande själv varit en krigshetsare av rang.

Men McNamara gjorde det, tog konsekvenserna och avgick.

Hans namn kommer alltid att förknippas med Vietnamkriget. McNamara ökade som försvarsminister kraftigt de amerikanska marktrupperna i Sydvietnam och bombningarna av Nordvietnam. En misslyckad taktik, insåg han själv efter ett tag.

Det är hedervärt när mäktiga politiker erkänner sina misstag och vägrar göra om dem. Det är en tragedi att andra gör om samma misstag i stället för att lära av dem.  

Vem hade trott att Humanisternas mångmiljonkampanj "Gud finns nog inte" skulle möta den fränaste kritiken på Dagens Nyheters kultursida? Men så blev det. Gud är god.

Och om Humanisterna hade hoppats att kampanjens svart-vita världsbild, där den förskräckliga religiösa tron ställs mot den förträffliga vetenskapen, skulle mötas av unisona applåder från en intellektuell elit, så kom deras hopp på skam.

Författarna Göran Rosenberg och Ola Larsmo, två tunga namn i samhälls- och kulturdebatten, hör till dem som kraftfullt vänt sig mot Humanisternas kampanj. Larsmo kritiserar att Humanisterna klumpar ihop alla yttringar av religion till samma uttryck för vidskepelse (DN 26/6). Rosenberg skriver i en slutreplik i Dagens Nyheter den 3 juli, där han främst bemöter ett inlägg från Humanisternas språkrör PC Jersild: "En egenhet hos de svenska Humanisterna är att de verkar ha svårt att förstå att andra människor kan förstå saker och ting på ett annat sätt än de själva gör."

Det ateistiska samfundet försökte, som den yttersta sanningens självutnämnda apostlar, bunta ihop och slå ihjäl all religiös tro. Men Humanisternas attack på religionen blev en bumerang som träffade bristerna i deras egen föga förnuftiga världsuppfattning.