"Från en del håll brukar höras att kyrkan inte ska vara politiskt styrd. Hur en stor organisation med sju miljoner medlemmar ska kunna fungera demokratiskt på något annat sätt än genom att det formas nomineringsgrupper brukar dessa belackare inte kunna svara på.

Kanske drömmer de om en kyrka enbart styrd av präster eller om en hierarkisk påvekyrka? Svenska kyrkans folkkyrkostruktur har djup förankring bland medborgarna. " Så skriver Aftonbladets politiska chefredaktör, tillika prästen i Svenska kyrkan, Helle Klein på sin ledarsida.

"En del håll" syftar kanske bland annat på det jag skrivit på Dagens ledarsida. Låt mig säga klart och tydligt att jag inte drömmer om kyrka styrd vare sig av präster eller av en påve. Min dröm är en kyrka där de många aktiva och engagerade frivilliga krafterna och de som, i likhet med Helle Klein, är vigda till tjänsten att förvalta evangeliet, tillsammans formar kyrkans framtid.

Och det är en dröm jag delar med allt fler. Det kommer förhoppningsvis och om tecknen inte slår fel att visa sig i årets kyrkoval genom att de opolitiska nomineringsgrupperna ökar sina röstandelar på de olika nivåerna i den hierarki som Svenska kyrkan utgör.

Demokratirörelsen på Kuba behöver allt stöd den kan få från omvärlden. Sveriges ambassadör i Kuba, Caroline Fleetwood, gjorde helt rätt när hon deltog i ett besök hemma hos hustrun till en välkänd kämpe för de mänskliga rättigheterna i Kuba, som sitter fängslad sedan en månad.

Vi talar om Darsi Ferrer, läkare och journalist, som drivit ett oberoende center för hälsovård och mänskliga rättigheter. Det officiella skälet för hans arrestering är att han misstänks ha köpt två säckar cement på svarta marknaden. Men att det egentligen handlar om hans arbete för ökad demokrati förstår de allra flesta.

Att den svenska ambassadörens hembesök hos hustrun har orsakat en diplomatisk fnurra på tråden med Kuba bekräftar tyvärr bilden av den kubanska regimen. Knappast att förvåna. Men det är rätt av flera EU-länder att lägga sig i. Mänskliga rättigheter är inte ett lands "interna angelägenheter".

Svenska ambassadörer får gärna göra fler hembesök.

Hälso- och sjukvård handlar om långt mera än att träffa en läkare, få en diagnos och lämpliga piller. Forskning och sunt förnuft är ense om att den mänskliga kontakten mellan läkaren och patienten är avgörande för behandlingsresultatet. Och det tar tid att upprätta en relation. Därför är det välkommet att tre tunga folkpartister nu vill förbjuda så kallade "stafettläkare" inom primärvård och psykiatri, enligt en debattartikel i Dagens Nyheter.

Men det räcker inte att förbjuda sjukan, man måste ha medicin för den också. Kan Folkpartiet och deras alliansvänner ta fram den, tro?

Missnöjet med elpriserna är stort och förtroendet för kraftbolagen lågt. Åtminstone om man ska tro Villaägarnas Riksförbund, som har undersökt saken. Nu har knappt var sjunde som fick enkäten besvarat den, och det ligger nog i sakens natur att det är de missnöjda som hör av sig. Men det har knappast undgått någon att missnöjet bland konsumenterna har varit stort sedan elmarknaden avreglerades.

Vore det inte läge nu att diskutera var privatiseringsgränsen för grundläggande samhällsservice går? Knappast någon vill privatisera polisen eller försvaret, och vattenförsörjningen verkar ännu inte stå på de svenska nyliberalernas Till salu-lista. Men skulle vi inte kunna diskutera effekterna av att avreglera elmarknaden innan vi skapar konkurrens på järnvägsnätet?

Uppfinningsrikedomen när det gäller att göra de faktiska kostnaderna svåröverblickbara och ojämförbara har visat sig otrolig. I slutänden blir det då den kund som inte orkar eller förmår sätta sig in i alla alternativ som får betala. Inte sällan handlar det om människor som redan är pressade på olika sätt. Var det så vi ville ha det?

Och vill verkligen tågresenärerna avsätta tid på att jämföra priser mellan olika tågbolag, för att sedan kanske ändå få betala dyrt till bolag A sedan man missat bolag B: s tåg?

Har det inte gått så lång tid sedan kommunismens fall vid det här laget att vi skulle kunna diskutera de här frågorna utan att plocka fram en massa nattståndna vänsterspöken ur garderoben? Tänk om privatiseringsfundamentalisterna har lika fel - eller rätt - som planekonomerna?

Är det inte dags nu att på allvar se på saken utifrån ett kund- och medborgarperspektiv?

Det är inte alltid - eller snarare mycket sällan - som vi har anledning att utan förbehåll hålla med Humanisternas ordförande Christer Sturmark. Men den här gången är han helt rätt ute när han kritiserar Studieförbundet Vuxenskolan som erbjuder en kurs i astrologi, där deltagarna får lära sig att ställa och tolka horoskop. Kursledaren är enligt sin hemsida specialist på hundhoroskop (!). Vuxenskolans kursansvariga försvarar, enligt Humanisternas nyhetsbrev, kursen med att det ingår "väldigt mycket matematik och vinklar och såna här saker".

-Studieförbundet Vuxenskolan bör inte ägna sig åt kvacksalveri. Särskilt inte med hjälp av statliga medel, kommenterar Christer Sturmark. Och det har han alldeles rätt i.

Här är länken till Humanisternas pressmeddelande, som också uppmärksammar denna bloggpost.

Två starka personligheter på ledande poster i samma frikyrkosamfund. Båda debattörer och utmanare. Samtidigt med lite olika infallsvinklar på den kristna tron. Jo då, det har som bekant hänt förr i historien att det har kunnat bända och bryta på ledande poster i den kristna gemenskapen.

Ett kan ändå sägas: det behövs kristna företrädare som vågar stå fram både i samhällsdebatten och i samtalet inom kristenheten. Det är inte för många som gör sina röster hörda, utan alldeles för få. Här är både Evangeliska Frikyrkans ordförande Stefan Swärd och rektorn på Teologiska högskolan i Örebro, Pekka Mellergård, friska fläktar. Även om det hettar till får vi tro dem i ambitionen att med respekt för varandra föra samtalet.

Frågan är naturligtvis vilka skillnader i kultur och teologi som kan rymmas inom en och samma rörelse. Vilket mandat har en ordförande, eller en rektor på samfundets teologiutbildning? Och hur undviker man slitningar mellan olika geografiska centra i landet? I de här spänningsfälten lever fler kristna rörelser.

Med bloggandet tar tidigare interna diskussioner steget ut i offentligheten. Och har en tendens att växa. På både gott och ont. Personfrågor blir ibland plötsligt större än sakfrågor.

Ytterst handlar det självklart om förtroende. Finns ett sådant i grunden kan olika "spelare" tillåtas att göra egna löpningar på planen. Allt kan inte alltid förankras, då är tillfället redan förbi.

Käbbel mellan "samfundshöjdare" kan samtidigt nå nivån att fotfolket rynkar på näsan inför vad som pågår. Deras verklighet i vardagen handlar om något helt annat. Den aspekten ska inte heller förringas i sammanhanget.

Det ska bli intressant att se vad biståndsminister Gunilla Carlsson (M) har att föreslå konkret om svenskt bistånd i morgon. I dag drar hon i med en artikel på debattsajten Newsmill, och beskriver korruptionen i den miljö biståndet verkar i som en "farsot". Hon gör det utifrån en skandal i Zambia där mångmiljonbelopp av svenska skattepengar har försnillats.

Ministern går så långt att hon frågar sig om biståndet "faktiskt är en del av problemet" snarare än en del av en möjlig lösning i de fattiga miljöer där korruption kan vara utbredd. Hon efterlyser en uppriktig debatt om biståndet och inbjuder till ett brett samtal där hon vill ha med alla som "bryr sig om kampen mot fattigdomen".

Självklart ska problem med korruption i anslutning till biståndsmedel diskuteras. Det är allvarligt när sådant tystas. Varje missbruk av medel drabbar de allra fattigaste som bäst behöver hjälpen, och riskerar i sin tur att undergräva stödet. Men faran är naturligtvis att ministern och andra nu i stället sätter bilden att bistånd är lika med korruption. Skulle så bli fallet är det i så fall en förenkling och vilseledning åt andra hållet.

Gunilla Carlsson säger i en TT-intervju att hon "vill tro på biståndet" och vidare att hon "vet att det gör skillnad", men att vi måste diskutera de svårigheter som finns. Håller hon fast vid det, och betonar den utgångspunkten, kan det bli ett konstruktivt samtal.

Effektivitet i biståndet är angeläget. Och allt som kan göras för att styra detta rätt behövs. Men det är inte per automatik det samma som att dra ner de totala anslagen, även om förändringar kan behövas. Snarare är behoven så enorma att det behövs kompletterande insatser vid sidan av biståndet.

Att hjälpa fattiga i tredje världen handlar också om att formulera en seriös handelspolitik, och att se till att kapital inte strömmar ut ur länderna till europeiska skatteparadis. Vidare om hur Sverige förhåller sig kring vapenexport till korrupta regimer, hur vi driver en seriös flyktingpolitik och så vidare.

Ny teknik och internet aviserar Gunilla Carlsson nu som metoder för att göra biståndet effektivare. Vi får hoppas att det inte stannar där i morgon. Fattigdomsbekämpningen kräver mer än så. Det finns samtidigt skäl att ta ministerns inbjudan till ett öppet samtal på allvar. De som bryr sig om kampen mot fattigdomen får inte lämna den arenan åt dem som sätter andra agendor högre.

Det är sorgligt att läsa och höra om vänsteraktivisternas aktion Reclaim Rosengård i går kväll (se klipp från SvD). Gatsten och flaskor ven mot polisen, och bränder tändes. Men det hoppfulla är att höra hur seriösa ungdomar, och framför allt flera pappor, i Malmöförorten reagerade mot att främmande aktivister lägger sig i och försöker föra deras talan.

Aktivisterna portades från området efter bara en liten stund.  Det har varit nog stökigt i stadsdelen ändå för att våldsbenägna främmande personer ska blanda sig i under skenet av "gatufest".

Föräldrarna i Rosengård har en nyckelroll när det gäller områdets framtid. Att de ansvarstagande vuxna finns där visar pappornas närvaro ute på lördagskvällen - tillsammans med de många Rosengårdsungdomar som också är trötta på bråk och skadegörelse från ett gäng ligister. Stadsdelens problem måste lösas i dialog med invånarna själva.

Bort med "reclaimarna", in med papporna. Det är vägen till en verklig gatufest.

Ska kyrkan överleva måste den ägna sig åt kärnverksamheten. Det vill säga sätta Jesus och tron på honom i centrum. Det menar statsvetaren Magnus Hagevi vid Växjö universitet utifrån en analys av SOM-institutets frågeundersökningar med 3500 personer, som Dagen berättar om på nyhetsplats i dagens tidning .  Hans analys stämmer väl med erfarenheten.

Uppfattningen att kyrkan blir attraktiv genom att budskapets udd slipas ned håller inte. I Jesus blev Gud en av oss, som underifrån kunde rädda människan från död till liv. Förvandlas den sanningen till ett menlöst bildspel i stället för ett historiskt faktum slocknar det i salongen när sista bilden visats.

Om inkarnationen har Dagen-krönikören Ander Piltz skrivit den utmärkta boken "Se ansiktet". Han varnar för avkristningen av kristendomen i tron att otron ska öppna dörren till kyrkan. "Blir det lättare att tro på Gud och hans Son Jesus Kristus om man tar bort litet i taget av det obegripliga, paradoxala och övernaturliga i evangeliet?"  "Skulle det bli lättare att tro om Gud vore litet mindre ofattbar och paradoxal, litet mer anpassad till det borgerliga samhället, till professorernas förväntningar?"  "Kyrkans på seklers erfarenhet grundade tro att Gud blivit människa är den enklaste förklaringen till allt det som skildras i evangelierna. Möjliga teorier om vad som 'egentligen' ligger bakom evangelieberättelserna och som vill demontera det obegripliga och mysteriösa gör i själva verket det hela mer obegripligt."

K yrkans liv kommer inte från skalet, utan från kärnan. Enkelt uttryckt: Kärnverksamheten är att predika Kristus, och att leva Kristus.

Inte minst det sistnämnda. Personligen har jag svårt för uppdelningen av kyrkor i konservativa och liberala. Att sätta Jesus i centrum och sträva efter att följa honom, bli honom lik, är i sanning radikalt. Han leder sina efterföljare på rätta vägar som sällan är lätta, väl upptrampade stigar.  Han är en vägröjare, utmanare, förändrare som inte lätt låter sig sorteras in i facket "konservativ". Så ej heller hans levande kyrka.

I dag är det 200 år sedan Sverige senast var i krig. Det firas bland annat med ett spel som återskapar slaget vid Sävar, enligt Ekot.

Är detta något att minnas?

Ja, man har alltid något att lära av historien. Dessutom hör ju tyvärr inte krig bara historien till, till och med Sverige har nu soldater på olika håll i världen.

Men Sverige skulle definitivt kunna utvärdera och dra slutsatser av sin fredliga historia som också skulle kunna komma andra till del. Här finns åtskilligt att göra inom forskning och analys.

Eftersom Dagen med sin kristna profil får presstöd är det inget konstigt med att högerextrema Nationell idag beviljas detsamma. Det förklarade Helen Petersson, riksdagsledamot (S), tillika ledamot i Presstödsnämnden, i radioprogrammet "Medierna" i helgen. Ett aningslöst uttalandet, för att uttrycka det milt.

Det är helt riktigt att Presstödsnämnden enligt sina statuter inte har till uppgift att granska vad som står i tidningarna. Det räcker med att de bedöms vara "allmänna nyhetstidningar" och uppfyller de formella kriterierna om utgivningsfrekvens och upplaga. Den juridiska bedömningen av innehållet åligger andra instanser i samhället, vare sig det handlar om Dagen, Proletären, Aktuellt i Politiken, Svenska Dagbladet eller Nationell idag.

Men så oproblematiskt som Helen Petersson vill framställa det är det knappast om skattemedel används till att finansiera utgivningen av tidningar med ett innehåll som strider mot grundläggande värderingar i samhället.

Presstödet är satt under luppen just nu av andra orsaker. Kanske vore det berättigat att passa på att diskutera om en "demokratiparagraf" skulle behövas i regelverket och hur den i så fall skulle utformas.

Utbildningsminister Jan Björklund är en flitig man, vars utspel på skolområdet brukar få ömsom ris och ömsom ros.

Nu förtjänar han beröm. Regeringen ska utreda papperslösa barns rätt till skolgång. Utredningen kommer enligt Björklund att mynna ut i en lag. Barn vars föräldrar vistas här illegalt och inte sökt uppehållstillstånd ska kunna gå i svensk skola. Redan tidigare har regeringen sagt, att den rätten ska gälla barn till föräldrar som nekats uppehållstillstånd och gömt sig i stället för att lämna landet.

Alla barn i världen ska ha rätt till skolgång, oavsett vad deras föräldrar gjort, säger Jan Björklund till Ekot.

Rätt så.

Susanna Kallur kom inte till start. Men det gjorde Mona Sahlin.

Kan man jämföra ett VM i friidrott med en svensk valrörelse? Varför inte. I varje fall om han begränsar det idrottsliga perspektivet till hinderlöpning. Något som både Susanna Kallur och Mona Sahlin ägnar sig åt, om än på skildra arenor.

Susanna Kallurs skador har lagt hinder i vägen för färden mot VM-guld. Mona Sahlin har haft sin skadeperiod och kommit igen. Hon tog spjärn i startblocket i Nacka i lördags, där hon höll ett så kallat sommartal med sikte på valseger 2010.  

I OS snubblade Susanna Kallur på första hindret. Det gick liksom för fort, sa expertkommentatorerna, hon drog på för häftigt. De politiska kommentarerna till Mona Sahlins start i Nacka skiftar med partifärgen. Men inget snubbel registrerades, och starten betraktades snarare som lam än farligt fartfylld. Säkerheten främst: mera jämställdhet, mer pengar åt pensionärerna - marginalen till hindret var hyfsad god.

Men fler hinder väntar. Lars Ohly, till exempel, som Mona Sahlin inte ville ha på banan men tvingades acceptera. Hur många socialdemokratiska kärnväljare vill se honom som minister på en nyckelpost i regeringen? Och det låga förtroendet för partiledaren själv kan bli ett högt hinder för en socialdemokratisk valseger nästa år.

En sak är alldeles säker. Mona Sahlin måste vinna det här loppet om hon ska bli uttagen som ledare för det framtida socialdemokratiska laget.  Och inte ens en sådan vinst kan dölja, att det är som med det svenska friidrottslaget - storhetstiden ligger bakom. Läget är, om man säger så, normaliserat.

Fackförbundet TCO har låtit undersöka arbetsgivarnas attityd till att anställa sjukskrivna. Föga förvånande har de funnit att mer än varannan arbetsgivare är tveksam till detta. Nu vill TCO visa på risken för utanförskap för många som förs över från Försäkringskassan till Arbetsförmedlingen.

Det är bra att fokus sätts på detta och att någon talar för dem som kanske själva saknar röst. Men risken är att de här frågorna hamnar på slagfältet i stället för kring samtalsborden.

Sjukskrivning är ingen enkel fråga, vare sig på det individuella eller på det nationella planet. Det som är helt rätt för den ene kan vara helt fel för den andre, eller helt fel för samma person men i ett annat sammanhang. Det här handlar inte om regler, det handlar om attityder, inlevelse, kommunikation och insiktsfull uthållighet. Och, naturligtvis, om förtroende.

Falsettdiskussioner riskerar bara att förgifta de sammanhang där lösningar kunde ha funnits, det är ingen betjänt av.

Tänk om alla parter försökte lära av varandra och söka lösningar i stället för att slå mynt av frågan. Den har samma dignitet som till exempel pensionsfrågan och, precis som den, kräver den ett brett samförstånd.

Är det staten som bestämmer över barnen i en familj när det gäller religionsfrågor? Ja, det intrycket får man i alla fall när riksdagsledamoten Staffan Danielsson ( C) uttalar sig i debatten kring omskärelse av pojkar på svenska sjukhus. Han säger: "Jag vill inte att staten ger föräldrar rätt över sina barns kroppar" (Dagen 13/8). Ett minst sagt märkligt uttalande.

Visst finns det regler vi gemensamt fattar kring vad som är tillåtet och inte tillåtet i ett rättssamhälle. Religionsfriheten måste ständigt stångas mot annan lagstiftning. Tolkningar och gränser är inte en gång för alla givna. Men när Staffan Danielsson vill ge makten över barnens kroppar till staten är vi inne på något som luktar principiellt förmyndarsamhälle av stora mått. Ett samhälle där staten äger barnen - inklusive deras kroppar - och nådigt delar ut eller håller inne rättigheter till föräldrarna.

Självklart måste föräldrar fatta beslut för sina omyndiga barns räkning. Här gäller också att man har rätt att uppfostra barnen i enlighet med den tro man önskar, och enligt de riter och traditioner som finns i olika religioner. En förståndig förälder gör det med respekt och lyhördhet för sitt barn. Ett neutralt uppfostringssätt existerar över huvud taget inte.

Det finns goda argument för att svenska sjukhus ska erbjuda möjligheter till medicinsk säker omskärelse av pojkar enligt gammal judisk tradition. Samtalet om för- och nackdelar är i sig välgörande. Men rubba definitivt inte föräldrarnas ägande av de egna barnen. Där ska staten hålla tassarna borta.

Dagen kan i dag berätta, att Roland Utbult lämnar Folkpartiet för ett politiskt engagemang hos Kristdemokraterna. Siktet är inställt på en ordinarie riksdagsplats.

Det är dåliga nyheter för Folkpartiet. Utbult representerade inom det liberala partiet ett frisinnat arv med rötterna i frikyrkligheten och nykterhetsrörelsen. Det är en politisk tradition med familjefrämjande värderingar och en ogrumlad blick för de små och utsatta människornas behov. Av den varan behöver Folkpartiet mer, inte mindre.

Nu känner Utbult uppenbarligen en viss hemlöshet i Folkpartiet, där frisinnet stadigt tappat mark under senare årtionden. Om han får mer utrymme för sina hjärtefrågor hos Kristdemokraterna får väl framtiden utvisa. Klart är att KD behöver all förstärkning som går att få, om man ska döma efter opinionsmätningarnas besked.

Den politiska kartbilden är inte en gång för alla given. När Allians för Sverige bildades - och sedan tog regeringsmakten - gick vi från en situation där koalitioner över gamla blockgränser var fullt tänkbara alternativ mot något som alltmer liknar ett tvåpartisystem. Socialdemokraterna hade tappat sin tidigare helt dominerande ställning och kunde inte passivt se hur de borgerliga svetsade ihop sig till en politisk enhet. Ett närmare samarbete med Miljöpartiet och Vänsterpartiet tvingades fram, som bekant inte utan viss vånda.

Väljarbarometrar av olika slag visar dock, att marschen mot ett tvåpartisystem inte kommer att ske utan störningar. Den mätning som Aftonbladet gjort tillsammans med United Minds, och som publiceras idag, skulle rita om den politiska kartan rejält om opinionssiffrorna omsattes i ett val. Sverigedemokraterna är i denna väljarbarometer med sina 5,6 procent större än både Centerpartiet och Kristdemokraterna. KD skulle rent av ramla ur riksdagen.

Visst, opinionsmätningar är opinionsmätningar och val är val. Men strategerna i de etablerade partierna gör nog klokt i att förbereda sig på turbulens, när det blir uppgörelse om regeringsmakten om ett drygt år. Det är inte längre så enkelt som att fyra borgerliga partier kämpar mot tre röd-gröna om tillträdet till Rosenbad.

När en läkare vid Astrid Lindgrens barnsjukhus i Stockholm häktades för dråp på ett spädbarn i våras utsattes åklagaren för häftig kritik. Inte minst flera i läkarkåren gav uttryck för stor upprördhet över att en ansedd läkare kunde bli misstänkt och gripen.

Socialstyrelsens vetenskapliga råd bekräftar nu att det för tidigt födda spädbarnet fick en kraftig överdos av narkosmedlet tiopental strax innan hon dog. Det är en indikation som sannolikt stärker brottsmisstankarna. Om åtal kommer att väckas eller inte mot den aktuella läkaren är ännu för tidigt att säga, men det nya utlåtandet visar att polis och åklagare inte har agerat helt utan grund.

Barmhärtighetsmord eller inte? Frågan kvarstår att utreda. Men hos läkarkåren finns det skäl att inta en viss ödmjukhet inför dem som har till uppgift att upprätthålla lag och ordning. Också den som är satt att bota, lindra och trösta lyder under rättssamhället.

Efter att stats- och finansministrarna i månader har vevat sin visa om att en ansvarsfull ekonomisk politik inte tillåter mer stöd till kommunerna är sådant stöd nu plötsligt möjligt.

Kanske var det så här de tänkte: Att hålla i plånboken trots yttre tryck kan verka ansvarsfullt. Att generöst öppna kassakistan efter det att den förda politiken föreges ha skapat utrymme därtill bör av väljaren betraktas som skicklig förvaltning.

Ett år till valet. Lita på att valstrategerna ligger i som remmar.

Gospelsångaren Andrae Crouch må ha de mest goda avsikter med att berätta om sitt möte med popsångaren Michael Jackson strax före hans död. Men berättelser av det här slaget är långt ifrån oproblematiska. Uppgifterna om att Jackson kan ha blivit kristen är av naturliga skäl svåra att kontrollera eftersom han inte längre lever. Och även om avsikten är att uppmuntra skapas i samma andetag en bismak av att vilja profitera på en avliden. Andrae Crouch framställer inte heller Jacksons eventuella omvändelse som ett bekräftat faktum. Han säger i stället att han "tror att han blev kristen".

Det finns ingen anledning att betvivla besöket och hans förbön för popsångaren, men man kan inte undgå att jämföra med liknande ryktesspridning kring andra kända personer som avlidit.

Låt oss hoppas på det bästa i fallet Jackson. Men ytterst är det en sak mellan honom själv och vår Herre. Gud behöver hur som helst inga troféer.

Ekot har följt upp 25 asylsökande irakiska kristna, som kastats ut från Sverige i år. Alla utom en - som skräckslagen gömmer sig inom landet - har tvingats fly igen, för att rädda livet. De lever nu i fruktan och misär utanför sitt hemland.

Deras elände beror på två saker. Dels på den systematiska och brutala förföljelsen av icke muslimer som pågår i Irak. Sedan den USA-ledda invasionen 2003 har antalet kristna i landet halverats. Dels på den svenska migrationspolitiken, som lämnar ut irakiska kristna till väntande förföljare, torterare och bödlar.

Hur kan det ske? Folkpartiets EU-parlamentariker Cecilia Wikström säger till Ekot, att sekulariseringen gjort Sverige blint för diskriminering och förföljelse som drabbar religiösa minoriteter.

Men också sekulariserade människor har ju ett hjärta. Det borde inte behövas ett mirakel för att svensk migrationspolitik ska öppna ögonen och återvända till gamla goda humanitära ideal. Fakta talar - vi riskerar livet på de kristna som i dag skickas tillbaka till Irak.

Dessvärre kastar de hjärtlösa utvisningarna av irakiska kristna en mörk skugga över Sverige. EU:s ordförandeland borde verka för att hela EU öppnar för förföljda religiösa minoriteter i Irak. I stället utgör Sverige ett riktigt uselt exempel.

Skandal är ett ofta missbrukat ord. Men här passar det.

Gör något, regeringen! Nu!

I Danmark har ett antal kyrkor börjat använda pappmuggar vid nattvarden av rädsla för den så kallade svininfluensan. Skälet uppges vara att de vanliga förgyllda kalkarna inte kan diskas i tillräckligt hett vatten.

Det reser åtminstone två frågor:

Vad hände på vägen från bordets vardagliga dryckeskärl till de sakrala specialkärl som ofta används i dag?

Och: Om nattvarden är Herrens måltid, över vilken Skaparen håller sin hand, hur ängslig ska man då vara för baciller i sammanhanget? Eller: Var går gränsen mellan ängslig bacillskräck och sund känsla för vad verkligen kräver?

Så blir symbolhandlingen, som så ofta, en plats där trons tillitsfulla dårskap och en sund verklighetsförankring måste samsas.

Det är inte ett problem. Det öppnar för ett viktigt samtal om tro och tolkning som varje troende och gemenskap av troende måste hålla vid liv.

Hur ska terrorismen i världen bekämpas? Det har varit den stora och heta frågan inom internationell politik allt sedan den 11 september 2001.

För USA:s dåvarande administration fanns bara ett onyanserat svar: Massiva militära insatser, en hårdhänt jakt på muslims extremism där kränkning av mänskliga rättigheter var mer regel än undantag. På så sätt lade man ständigt ny ved på västhatets brasa.

Flera opinionsundersökningar pekar nu på att den muslimska världens stöd av terrornätverket al-Qaida, som stod bakom 11 september-attacken, inte längre är så starkt som vi kanske tror.

Dagens nyhetsartikel om ett sviktande stöd för al-Quaida och andra extremistgrupper ger hopp. Ett försiktigt hopp - vi får aldrig glömma att den muslimska världen långt ifrån är enhetlig. Och frågan om hur terrorismens ska bekämpas förblir komplex och svår.

Men de senaste årens erfarenheter bör ha lärt oss, att det krävs mer än kulor och krut för att möta hotet från terrorismen. Att föra en dialog med moderata muslimska krafter och att uppmuntra varje liten tendens till demokratisk utveckling är en taktik som bör prövas med större kraft än hittills.

Det är dags att ge begreppet krig mot terrorismen ett nytt, mindre bokstavligt, innehåll.

Den som vill övningsköra privat måste gå en introduktionskurs med sin handledare innan han får börja köra, och nu berättar Ekot att det finns folk som tjänar svarta pengar på att köra privat med hugade körkortsaspiranter. Så var det ju inte tänkt.

Men man bör nog tänka efter två gånger innan man förändrar regelverket. Problemet i det här sammanhanget är att någon tjänar svarta pengar, inte att han övningskör med många.

Körkort är ofta ett krav för att få arbete, och för den fattige kan arbetsmarknaden stängas om han inte har råd att ta körkort. Det ouppnåeliga körkortet kan också utgöra ett problem för strulande ungdomar som hellre kör olagligt än låter bli att köra. Den olovliga körningan kan då bli porten in i annat kriminellt beteende, medan ett hägrande körkort kan bli en morot att inte dra på sig polisrapporter.

Därför finns det människor som erbjuder körträning till dem som behöver det, som en ren väntjänst - kanske mot en rimlig milersättning. Deras insats kan betyda hur mycket som helst i det långa loppet, och den får inte begränsas för att några missbrukar systemet.

Det är inte alltid jag uppmanar till läsning av andra tidningars ledare. Men nu gör jag det. Håkan Boströms signerade ledare i dagens DN (4/8) är viktig.

Den handlar om filosofen och Uppsalaprofessorn Axel Hägerströms inflytande på svensk samhällsdebatt. Hägerström förnekade existensen av objektiva värden. Värderingar var, menade han, bara uttryck för subjektiva känslor. Hägerström fick många betydande  lärjungar - publicisten och samhällsdebattören Herbert Tingsten var en av de mest inflytelserika.  

Vad som hände när framstegstanken ersatte religion och moral som vägledare i tillvaron, var att det egna jaget hamnade i centrum och samhällets fokus flyttades från produktion till konsumtion. Det menar Håkan Boström. "Idealens fall ledde inte till förnuftets triumf - utan till följsamhet och navelskådande."

Det finns skäl att ompröva arvet från Hägerström, heter det i DN-ledaren.

Instämmes.

Och, som sagt, läs ledaren.

Arbetsförmedlingen har upphandlat "jobbcoacher" för tre miljarder kronor som ska dra i gång om ett par veckor. Men kvalitén är högst varierande, visar en granskning SVT:s Rapport har gjort. "Vuxendagis" är ett omdöme bland dem som fått jobbcoachernas hjälp.

Det är för tidigt att döma ut hela satsningen, men nog ringer varningsklockorna när tipsen till de arbetslösa handlar om att "få flow i livet" och att "låta sig ledas av en inre orkester". Arbetsförmedlingen har ett digert arbete med granskning och kvalitetsuppföljning av jobbcoacherna framför sig.

1998 gjorde USA framstötar om att Sverige skulle ta emot röda Khmerernas ledare Pol Pot för att få till en rättgång mot honom som ytterst ansvarig för folkmordet i Kambodja, enligt Dagens Eko. Sverige sa nej, bland annat eftersom det inte hade kunnat ske i enlighet med internationell rätt, vilket skulle ha underminerat eller omöjliggjort en legitim rättslig process.

Det verkar som om USA ville bättra på sitt skamfilade rykte efter att en lång tid ha hållit folkmordsregimen under armarna. Kanske kunde Sveriges goda rykte som rättsstat också dölja att man tog genvägar som stred mot internationell rätt?

Det var hedersamt av de svenska myndigheterna att inte falla offer för den sortens påstötningar. Ingenting är långsiktigt hållbart som inte bygger på de internationellt överenskomna regler som under stor möda förhandlats fram mellan folken. När man sidsteppar detta hamnar man i ett moras där rättsliga åtgärder får ringa värde. Hela Guantánamoproblematiken är ett skrämmande bevis för detta.

På 90-talet förmådde tydligen Sverige rida spärr mot sådana påtryckningar. Nu gäller det att dagens politiker har samma tåga i en tid när röster höjs för att tumma på Genèvekonventionen och de mänskliga rättigheterna till exempel i samband med att EU: s framtida asyl- och migrationspolitik formas. Rättssystemet är inget legobygge där man kan plocka runt med klossarna hur som helst.

Svenska fonder investerar i den kinesiska oljejätten CNOOC, som anklagas för grova kränkningar av mänskliga rättigheter och allvarlig miljöförstörelse i diktaturstaten Burma. Om detta berättar SVT:s Rapport.

Förutom kinesiska staten har svenska storbanker och fondbolaget AMF sina fingrar i den osmakliga syltburken. Anklagelserna mot bolaget handlar bland annat om stöld av oljerik mark från burmesiska medborgare och förorening av risfält och vattendrag.

Swedbank och AMF medger att de har känt till anklagelserna. Men kunderna, de svenska spararna, har inte informerats om frågetecknen kring den kinesiska oljejättens verksamhet.

Men nu vet spararna, som bör ställa tuffa krav på sina fondförvaltares investeringar i Kinafonder. Det är ytterst osmakligt om svenska sparpengar bidrar till förtrycket i Burma, en av världens värsta diktaturer.