Forskare på Kungliga tekniska högskolan i Stockholm betvivlar att de kopparkapslar som ska omsluta kärnavfallet i svenska slutförvar kommer att hålla. Detta efter det att de undersökt hur kopparmynt från regalskeppet Vasa korrugerat.

Man behöver knappast vara professor i kemi för att vara skeptisk till uppgifter om att ett metallhölje ska hålla stånd i 100 000 år (etthundratusen år - eller cirka 3 000 generationer). Saken är väl den att ingen av kvinna född kan ge några garantier för en så oöverblickbar tidsperiod.

Sanningen är väl den att vi har producerat så mycket livsfarligt avfall att vi helt enkelt måste ta till det bästa vi kan hitta på. "Säkert" i någon absolut mening är det givetvis inte, men vi har inga alternativ.

Det är förstås ett problem i sig.

Men det faktum att ansvariga vetenskapsmän och politiker försöker ge intryck av att de har allt under kontroll är ändå mer skrämmande och sorgligt. Världen skulle paradoxalt nog kännas säkrare om de som har ansvar för de här frågorna talade med lite mindre bokstäver och tydligare erkände sin egen kunskaps gränser.

Så har regissören Ingemar Bergmans ägodelar gått under klubban. Auktionen, där de simplaste ting ropades in för skyhöga summor, slog fast ett par gamla sanningar.

1. Kändisskap har sitt pris i mer än ett avseende.

2. Det är inte ont om pengar här i världen. Det är sämre beställt med omdömet som styr hur de används.

EU:s försvarsministrar möts i dag i Göteborg för att diskutera samarbetet inom försvarspolitiken. Det blir ett utmärkt tillfälle att bevisa påståendet, att EU är ett fredsprojekt.

Kära ministrar, lyssna till de fyra kyrkoledare, som i Göteborgs-Posten i går krävde tydligare regler för vapenhandeln. Och lyssna till förre ärkebiskopen KG Hammar, som i en Dagen-intervju helt korrekt påpekar det motsägelsefulla i att EU är både ett fredsprojekt och en vapensmedja. Hur går det ihop?

Nu är det dags att välja väg. EU är världens näst största vapentillverkare, efter USA. Och de enskilda medlemsstaterna tävlar med varandra när det gäller vapenexport, även till länder som trampar på de mänskliga rättigheterna, och till länder där pengar till vapenköp förvärrar fattigdomen.

Sverige, EU:s ordförandeland, bör ta initiativet till striktare och tydligare regler för vapenhandeln. Det kravet från de fyra kyrkoledarna är ytterst berättigat.

Gör det, Sten Tolgfors.

Häromsistens satt jag med några vänner i min egen ålder som konstaterade att vi kommit en bit upp i livet. Långt  ifrån de 70 år som Europaparlamentarikern Alf Svensson (KD) har uppnått, men redan i medelåldern börjar snacket - om än med glimten i ögat - om att det går utför. Kroppen orkar inte längre lika mycket som den gjorde när vi var 20. Jo, visst är det sant, men frågan är samtidigt vilken inställning vi har till det som ligger framför. Är glaset halvfullt eller halvtomt? Fylls det på med erfarenheter och kunskap varje år, eller kommer det bara att vara lite kvar på botten om ytterligare ett par-tre-fyra decennier?

Alf Svensson skriver i dag på Svenska Dagbladets debattsida Brännpunkt att hans ålder inte ens är en fråga söder om Öresund. Och han reagerar mot att aktade svenska forskare tvingas lämna Sverige när de når pensionsåldern, men vill fortsätta sitt värv.

Åldersfixeringen leder i sina mörkaste stunder till att viktiga erfarenheter och kunskaper inte tas tillvara. Samtidigt till ett hetsigt jagande efter yttre attribut för ungdom.

Klart är att generationerna behöver varandra. Och även om kroppen tappar i förmåga med åren är min övertygelse att det alltid finns utrymme att fylla på i glaset - och att det gynnar oss alla om vi kan få del av erfarenheterna från dem som kommit lite längre i livet.

Föreningsliv, församlingar och fackföreningar går kräftgång medlemsmässigt. Men samtidigt har nya rörelser vind i seglen. Rollspel, till exempel.

Det har Svenska kyrkan i Västerås tagit fasta på och ordnar nu konfirmation i samband med ett rollspelsläger, skriver vi på Dagen.se.

En grannlaga uppgift att skilja roll och verklighet kan tänka.

Men ett bra exempel på nytänkt form till tidlöst innehåll.

I dag öppnar Bokmässan i Göteborg. Det uppmärksammas stort, på goda grunder. I mediernas värld riskerar mycket att bli yta och de snabba kickarnas karneval. Jo, det finns ytliga böcker också. Men boken håller ställningen som fördjupningsmediet där vi kan se mönstren, orientera oss i den inre världen liksom i den yttre, bli en aning klokare. Rent av visare.

I Dostojevskijs "Bröderna Karamazov" ges jag djup insikt i den kamp mellan ont och gott som pågår i oss alla, i Stanley Jones "Sången om Riket" får jag tag i evangeliets permanent glädjefyllda vattenåder djupt under de synliga vattenspridarnas impulsduschar, i Folke Isakssons gedigna verk "Per-Albin" öppnar sig Sveriges 1900-talshistoria för mig, Bo Strömstedt lär mig i "Den tjugonionde bokstaven" vad språket är, och Kongo-Kinshasa skulle vara en ännu mer främmande värld för mig utan Joseph Conrads "Mörkrets hjärta", Adam Hochschilds "Kung Leopolds vålnad" och John le Carrés "Den gode tolken". För att ta några exempel ur bokhyllan.

De föräldrar och de lärare som tidigt stimulerar ett barns bokläsande lägger en grund, inte bara för det barnets framtid, utan för samhällets. För ett gott samhällsbygge är beroende av kloka, reflekterande människor som inte nöjer sig med att surfa korta distanser på ytan.

Därför är Bokmässan inte enbart en branschrit, utan också en viktig sak för samhället.  

Den 23 september 2001, för precis åtta år sedan, greps den svensk-eritrianske journalisten Dawit Isaak. Sedan dess har han hållits fängslad i vidriga omständigheter förutom en kort period i frihet hösten 2005. I Sverige finns hans familj, som hoppas på att få återse honom.

Den svenska pressen har gjort gemensam sak för att stödja kampen för Dawit Isaak. Hittills har detta inte lett till något resultat. Men det hindrar inte att de måste fortsätta. Och att de diplomatiska ansträngningarna från svensk och europeisk sida måste intensifieras.

Expressens chefredaktör Thomas Mattsson föreslår på sin blogg en ny samfälld aktion. Så många som möjligt av Sveriges dagstidningar ska samma dag, den 19 november, publicera samma artikel om Dawit isaak och yttrandefriheten skriven av Svenska akademiens ständige sekreterare Peter Englund. Som ekonomisk ersättning betalas 2 000 kronor som går till familjen Isaak, som lever under knappa omständigheter.

Många dagstidningar har redan ställt sig bakom aktionen. Om det skriver Expressen här. Dagen gör detsamma, dock självfallet med det förbehåll som även andra ansvariga utgivare gör, nämligen att inga publiceringslöften kan utfärdas förrän man sett texten. (I det här fallet verkar det vara en teoretisk risk att Englunds artikel inte skulle hålla måttet.)

Så vi är med och drar vårt strå till stacken. Till det finns både principiella skäl, att värna yttrande- och pressfriheten, och djupt humanitära, att göra allt som går att göra för att rädda människan Dawit Isaak ur den situationen han befinner sig i.

Övervakningskameror ger långt i från alltid en större faktiskt trygghet. När Brottsförebyggande Rådet, Brå, analyserade vad 16 nya utomhuskameror i Landskronas centrum gett för resultat konstaterar man att antalet anmälda våldsbrott har ökat rejält i stället för minskat.

Skånepolisens Jan Landström uttrycker det utan omskrivning hos Dagens Nyheter: "Våldsbrott har med alkohol och sinnesstämning att göra. När folk blir förbannade tittar de sig inte om efter kamera innan de slår någon på käften."

Just nu ökar antalet övervakningskameror på offentliga platser snabbt - med 60 procent sedan 2005. Risken är överhängande att vi samtidigt får ett integritetskränkande kontrollsamhälle som missar att jobba med de verkliga orsakerna till våldet.

Church of England har utsett en ny biskop för armén.

Tankesmedjan Ekklesia gick då, enligt Kristna Freds tidning Fredsnytt, ut med ett pressmeddelande där man föreslog att de som inte beväpnade sig också skulle få en biskop. Det finns många kristna som är involverade i olika former av civilt fredsbyggande, medling och fredslösning med icke-våld på olika håll i världen. Ofta är de mycket framgångsrika, men man hör ju aldrig talas om konflikter som inte bryter ut.

Så är det, det är otacksamt att städa, att göra sitt i det tysta och att hålla sams.

Och inte får man någon biskop heller.

När drygt 85 procent av valdistrikten har rapporterat in sina resultat vågar man sig kanske på några första slutsatser om årets kyrkoval.

Först kan man konstatera att valdeltagandet inte fortsatte  sin bedrövliga kräftgång utan verkar hamna på i stort sett samma nivå som 2005. Men 11,8 procent är alldeles för lågt. Det är också den viktigaste förklaringen till   Sverigedemokraternas framgång. Med en mandatökning från 4 till 7 framstår partiet som ett av valets segrare. Och det hade det inte kunnat göra om fler av Svenska kyrkans tillhöriga tagit chansen att säga sitt.

Betydligt mer glädjande att konstatera är att de partipolitiskt obundna listorna som grupp gått rejält framåt och ökat sina mandat med tio procent från 50 till 55. Flera av de partipolitiska nomineringsgrupperna, Centerpartiet, Moderaterna och Folkpartister i Svenska kyrkan, har tappat. Socialdemokraterna, Kristdemokrater i Svenska kyrkan och Vänsterpartister i Svenska kyrkan ligger på samma nivå som 2005. Det enda av de etablerade riksdagspartierna som haft påtagliga framgångar är Miljöpartiet, genom att Miljöpartister i Svenska kyrkan fördubblat antalet mandat  till åtta.

Av de opolitiska grupperna har Frimodig kyrka lyckats bäst med 13 mandat mot 7 förra valet. I själva verket är det Frimodig kyrkas frammarsch som förklarar hela den opolitiska gruppens ökning eftersom Öppen kyrka vunnit det mandat som Posk tappat.

Tillsammans med det faktum att Kristdemokrater i Svenska kyrkan hållit ställningarna kan det tolkas som en signal, som förvisso kunde ha varit tydligare, att många väljare är oroade och olyckliga över det beslut i äktenskapsfrågan som det sittande kyrkomötets majoritet tycks vara beredd att klubba om några veckor. Även om jag har svårt att förstå hur kristna kan rösta sverigedemokratiskt kan även SD:s mandatökning ses som en fingervisning i samma riktning. Det är ju endast dessa tre nomineringsgrupper som tagit ställning emot samkönade äktenskap.

Bertil Gärtner är död. Det var inte oväntat men ändå oerhört sorgligt. Hans klarsyn och fasta förankring i Bibeln hade behövts ännu en tid i Svenska kyrkan. Att kroppen blev allt skröpligare hindrade honom till exempel inte från att delta i diskussionerna inför kyrkovalet med välformulerade inlägg på sin blogg.

Min personliga kontakt med biskop Bertil var inte omfattande. Vi stötte på varandra i Oassammanhang några gånger och jag hade också glädjen att ha honom som åhörare när jag medverkade i hans hemförsamling för några år sedan. Jag minns fortfarande hur uppmuntrande han var efter mitt föredrag. Många andra kan bättre berätta om vad han betytt för dem och för svensk kristenhet.  Till det får vi återkomma i Dagen och på Dagen.se.

Bertil Gärtner var konservativ i sin ämbetssyn. Men han var ingen bakåtsträvare utan en person som tydligare än de flesta såg behovet av förnyelse av Svenska kyrkan, en förnyelse på Bibelns grund, med Jesus i centrum och i den helige Andes kraft.

President Barack Obamas försök att driva igenom en reform, som ger de nästan 50 miljoner amerikanerna utan sjukförsäkring ett vettigt skydd, har utlöst ett vulkanutbrott av hat och vrede. Massmöten där normal verbal debatt ersatts av ett upphetsat, nyanslöst vrål har avlöst varandra över hela USA. Det är djupt oroande när den sortens scener utspelas i värdens ledande demokrati.

Vilken roll spelar rasismen i dessa hatorgier, riktade mot USA:s första svarta president? En viktig sådan, menar till exempel förre presidenten Jimmy Carter. Ingen dominerande roll, hävdar president Barack Obama själv, nu senast i en CNN-intervju. Han hänvisar till USA: historia, där kritiken mot statliga åtgärder alltid varit frän och högljudd.

Förmodligen utgör en blandad soppa den bensin som driver Obama-hatet. Och den öppna och mest vulgära kritiken mot ett gemensamt ansvarstagande för de svagaste i samhället är inte mycket humanare till sin karaktär än den dolda rasismens mörka motiveringar. "Varför ska jag betala skatt för din dotter?" frågade en välklädd ung man en oförsäkrad och fattig kvinna, vars dotters sjukdom blivit en knäckande ekonomisk börda, när hon vågade häva upp sin röst vid ett hatfyllt massmöte. Det var som ett eko från Bibelns berättelse om brodermördaren Kains fräcka svar till Gud: "Ska jag ta vara på min broder?" En fullt möjlig tolkning av den retoriska frågan är: Den som inte kan ta vara på sig själv må dö.

Den mer sofistikerade kritiken mot president Barack Obamas försök att skapa en solidarisk sjukförsäkring får problem med statistiska sanningar. BBC News har gjort en intressant jämförelse mellan sjukvården i USA, Storbritannien, Frankrike och Singapore. USA:s sjukvård är den i särklass dyraste, men långt ifrån den effektivaste. I jämförelse mellan de fyra länderna har USA den högsta barnadödligheten och den kortaste medellivslängden.

Men av konservativa kritiker betraktas varje steg i Obamas riktning som ett steg mot socialism och kommunism. Nyligen sa den republikanske kongressledamoten Mike Pance: "Frågan är om USA ska fortsätta att vara frihetens fyrbåk eller falla ner i den avgrund där europeiska länder svalts i en lavin av socialism."

Frågan är snarare hur länge USA ska stå för en frihet för de starka på de svagas bekostnad. Att göra det i kristendomens namn, vilket inte är ovanligt, är teologiskt åt skogen. Evangeliets frihet definieras mycket tydligt utifrån de svagas och förtrycktas perspektiv. Och rasism, dold eller öppen, kan definitivt inte finna något stöd i det Jesus lärde och praktiserade.

Mona Sahlin väljer att åka på kändisfest på Mallorca samtidigt som det är kyrkoval. Hon prioriterar festfixaren Michael Bindefeldt framför de egna valarbetarna och att mana väljare att gå till vallokalerna. Ja, egentligen är det väl helt i sin ordning eftersom s-ledaren inte ens är medlem i Svenska kyrkan. Problemet är bara att hennes parti ställer upp i valet. Och att Sahlin har tagit i ovanligt kraftigt för att mana partiets väljare att gå och rösta. Nyligen sa hon att "det är viktigt att göra valet till en angelägenhet för hela partiet". Vidare: "det är oerhört provocerande att inte rösta i kyrkovalet."

Sahlin är nu inte ensam om att resa till Mallorca. Där finns också exempelvis kyrkoministern Lena Adelsohn Liljeroth (M). Uppståndelsen kring deltagandet i kändisfesten sätter än en gång i blixtbelysning hur ihålig och ohållbar de politiska partiernas inblandning i kyrkan är. När det kommer till kritan är allt för ofta intresset för kyrkans inre liv frånvarande. Även Mona Sahlin borde erkänna detta, avveckla partiets inblandning och låta Svenska kyrkan skötas av dem som har sitt engagemang där.

Kyrkor och samfund ska kunna konkurrera på samma villkor som privat och offentlig sektor om att sälja sina samhällstjänster. Det tycker folkrörelseminister Nyamko Sabuni, som nu avsätter 22 miljoner till forskning om hur detta ska kunna gå till.

- Men det räcker inte bara med de ideella krafterna, som finns i de här gamla rörelserna. De kan producera tjänsterna på ett så bra sätt så att de också får betalt för det, säger hon till Dagen

Hon tycker att folkrörelserna ska kombinera professionell och ideell verksamhet.

- Det ger ett mervärde och en konkurrensfördel som ingen annan aktör har, säger ministern.

Man kan se detta som ett erkännande av folkrörelsernas arbete och engagemang och en från statsmaktens utgångspunkt klok användning av en god resurs. Men här öppnas samtidigt en betydande risk för kommersialisering av en av de sista sektorerna i samhället som stått för en alternativ livshållning. Vinner Gud eller mammon?

Under alla omständigheter är det avgörande att folkrörelserna får arbeta utifrån sina egna grundvärderingar. Om till exempel kyrkan måste hålla inne med vittnesbördet om den tro som är själva skälet för hennes existens sågar hon av den gren hon sitter på. När myndigheter ställer sådana krav kan det liknas vid att ge bort en bil på villkor att mottagaren lovar att inte tanka den. Det gagnar varken folkrörelsen, folket eller statsmakten.

Forska på, Sabuni, det är väl utmärkt. Men folkrörelserna får se till att hålla huvudet kallt när de utvärderar forskningsresultaten och de därpå grundade förslagen från folkrörelseministern. Hopp om feta förtjänster kan sluta med förfärande förluster. Och då talar vi inte bara om pengar.

På DN-debatt skriver Kristdemokraternas ledare Göran Hägglund i dag (17/9) att Sveriges radikala elit blivit den nya överheten, som inte respekterar vanligt folks åsikter utan vill diktera hur "Svensson" ska tycka, vara och leva. En tes han drivit förr, till somligas förtjusning och andras förargelse.

Det Hägglund säger är intressant. Och det kan och ska förstås diskuteras. Det märkliga är dock att DN ansett sig behöva förse artikeln med en redaktionell pekpinne. I en ruta med vinjetten "bakgrund" och under rubriken "KD i jakt på väljare" heter det, att partiet är hårt pressat av dåliga opinionssiffror och riskerar att åka ut ur riksdagen. Vad läsaren tydligen ska förstå är att Hägglunds tes inte uttrycker en ärlig övertygelse utan att texten enbart är taktiskt betingad.

Den åsikten kan DN förstås framföra på ledarplats. När den nu levereras i anslutning till debattartikeln som en kompass så att den stackars läsaren inte ska hamna vilse i tankebanorna, så blir det en nästan komisk illustration till Hägglunds tes.

DN:s elitistiska debattredaktion vill skriva läsaren på näsan hur KD-ledarens text ska läsas.   

Natten till den 29 augusti bombades en brandbil på väg till Göteborgsförorten Hjällbo med en fem kilo tung sten, som släpptes från en gångbro. Rakt genom vindrutan. Tre brandmän skadades. Ingen dog, dessbättre.

Enligt TT har nu fyra unga män anhållits för dådet.

Det är bra, att två skäl.

1. Stenkastningen var inget oskyldigt pojkstreck utan rena mordförsöket. Att det riktades mot brandmän på väg att skydda och hjälpa medborgare är en förvärrande omständighet. Det är viktigt att allvarliga brott klaras upp.

2. När skyldiga fångas är det bra för de oskyldiga, som annars kan snärjas i de fördomsfulla misstankarnas grovmaskiga nät.

Dåd av det här slaget leder lätt till kollektiv skuldbelastning. Vilket är orättvist och olyckligt.  Det är inte en grupp som ska pekas ut, det är de skyldiga individerna som ska ställas till svars.

Därför är nyheten om anhållandet goda nyheter.  

"Se mig" är rubriken på Ungdomsstyrelsens nya rapport om unga, sex och internet. Där berättas bland annat om att sex via webbkamera är något som 2,5 procent av 18-24-åringarna har provat på.

Direktkontakt med en annan mänsklig individ undviks på det sättet, och man behöver inte heller vara rädd för exempelvis könssjukdomar, berättar en ung flicka. Siffrorna för porrkonsumtionen på nätet är betydligt högre.

Bortom drifterna, lustarna och distansen anas samtidigt skriket efter mänsklig kontakt. Vem hör ekot av tomheten i ungdomsvärlden?

"Det moderna vetandets kritiskt experimentella natur gör människan till ett permanent problem för sig själv. Hon forskar, hon genomskådar, hon vet.

...

Detta gör allting så overkligt för henne, så osäkert och flytande. Som om människan och livet ännu inte kunde förverkligas, inte förrän forskningen sagt sitt i varje fråga, och forskningen får aldrig sagt sitt, eftersom den ständigt, av princip, finner något nytt att säga. Människan har upptäckt sig själv, men blott som en arbetshypotes.

...

Hon vet nästan allt, men vet inte vem hon själv är. Hon har bilder av nästan allting, men ingen autentisk bild av sig själv. Den myndigförklarade människan har blivit sitt eget problembarn."

Så insiktsfullt skrev Gunnar Edman för över 40 år sedan i det lilla häftet "Cirkeln sluter sig". Man ska inte förakta det förflutnas dolda skatter mitt i nyhetsflödet.

Den enda rimliga slutsatsen av de opinionsundersökningar som publicerats under helgen är att det blir ett mycket spännande riksdagsval nästa år. Vem som just nu har övertaget, regeringsalliansen eller oppositionen, verkar bero på vem det är som frågar. Detsamma gäller huruvida KD och/eller SD hamnar i eller utanför riksdagen.

Opinionsundersökningar är en sak och val en helt annan.  Det visar erfarenheterna från tidigare valrörelser. Och mycket hinner hända under det år som återstår tills det är dags att gå till valurnorna.

Men det hindrar inte att det är oroväckande att Sverigedemokraterna nu kan ha parkerat sig i närheten av fyraprocentspärren. Desto större anledning att se till att de går bakåt och inte framåt i det instundande kyrkovalet, som i detta partis fall ska ses som en generalrepetition inför riksdagsvalet. Och enda sättet att göra det är att så många medlemmar i Svenska kyrkan som möjligt går och röstar på söndag på något av de andra alternativen. Partipolitik hör inte hemma i kyrkan och det gäller alldeles särskilt den partipolitik som Sverigedemokraterna står för.

Justitieminister Betrice Ask säger till SVT: Rapport, att utbildning av svensk polis för internationella insatser borde kunna tas ur biståndsbudgeten.

Men det är pengar som ska användas för fattigdomsbekämpning i världen. Inte till svensk polisutbildning.

Biståndsbudgeten är inte en hushållskassa där ministrarna kan nalla till olika ändamål, som de inte kan eller vill betala ur sitt eget departements ficka.

Skärpning, regeringen!

Ryssarna håller på att drunkna i alkohol. Dödligheten bland ryska män är sju gånger högre än i Västeuropa, bland kvinnor tre gånger högre. Spritens fel, säger ryska experter. Och ingen säger emot i ett land, som har minst fem miljoner grava alkoholister.

Nu har premiärminister Putin fått president Medvedevs uppdrag att rädda landet och folket från Vodkaflodens översvämning. På kort tid ska han driva igenom hårda restriktioner på det alkoholpolitiska området.

 Kan Putin rädda Ryssland från superiets ödesdigra konsekvenser? Det är en gigantisk utmaning som bör passa de hårda nypornas man, själv avhållsam i sitt förhållande till nationaldrycken.

Nödsignalen från Ryssland en påminnelse om att det finns betydligt större hot mot folkhälsan än svininfluensan, men som tas på betydligt mindre allvar i vårt eget land

Nu lär det vara bekrftat att den så kallade "Kubasvensken" Mehdi Gehzali har tagits till fånga i Pakistan. "Vad var det vi sa-kommentarerna" har redan haglat på Nerikes Allehandas hemsida - Örebro är Gehzalis hemstad - från människor som ser arresteringen som en bekräftelse på hans skuld, såväl nu som förra gången han greps.

Låt oss hålla några saker i minnet:

För det första: Guantánamosystemet var rättsvidrigt från början till slut, oavsett om de som spärrades in var skyldiga eller inte. Den skada detta har åstadkommit på det internationella rättssystemet kan inte överblickas. Att rycka Mehdi Gehzali ur en sådan rättslös situation var en oavvislig plikt för Sverige.

För det andra: Vi vet ännu ingenting alls om huruvida Mehdi Gehzali var skyldig den gången och huruvida han är det nu. Möjligen kan man gissa att amerikanarna inte släppt honom om det funnits betydande anklagelser mot honom. Detta visar tydligt varför det amerikanska talet om "illegala stridande" var totalfel: Eventuell skuld klargörs inte. Hur kan vi veta om skyldiga går fria eller om oskyldiga straffas? Bara diktaturer brukar hålla sig med den sortens rättsosäkerhet.

För det tredje: Det är inte orimligt att en person som på oklara grunder frihetsberövas och misshandlas i åratal radikaliseras av behandlingen och börjar drivas av hämndkänslor. Jag skulle med all sannolikhet göra det. Det ursäktar naturligtvis inte eventuella kriminella handlingar, men det kan göra dem mer begripliga. Det visar också att Guantánamosystemet var kontraproduktivt, eftersom det har ökat, inte minskat, rädslan och terrorrisken i världen.

För det fjärde: Mehdi Gehzali ska naturligtvis ges en rättvis rättegång där han får veta vad han är anklagad för, får en rättvis dom och ett tidsbestämt straff om han befinns skyldig. Godtyckets tid måste vara förbi. Låt oss hoppas att det fattiga och kaotiska Pakistan klarar en sådan process bättre än stormakten som drev Guantánamo.

Om inte politikerna får ha ett fortsatt inflytande i kyrkofullmäktige och kyrkoråd så "blir Svenska kyrkan en kyrka bland alla andra". Det är Lars Stjernkvist, före detta partisekretare hos Socialdemokraterna, som framför ståndpunkten på debattplats i Dagen i dag.

Vad vore det för farligt med det? Med resonemanget visar Stjernkvist både stor okunskap om övriga kristna trossamfund i landet samt underkänner de verkligt engagerade medlemmarna inom Svenska kyrkan.

Engagemanget för en generös flyktingpolitik finns i högsta grad i de traditionella frikyrkorna och Katolska kyrkan här i Sverige. På det praktiska planet görs det på många håll mer om man jämför. För att inte tala om frikyrkornas arbete bland missbrukare. Tala om samhällsengagemang.

Inom fotbollen skulle knappast någon komma på tanken att låta politikerna ta makten från de verkligt intresserade. Men i Svenska kyrkan varnar Stjernkvist för de aktiva medlemmarna. Det är ett både snävt och bakåtsträvande tänkande.

Att befria Svenska kyrkan från politikerna handlar i praktiken om att forma en kyrka där de meningsbärande kontaktytorna faktiskt ökar. Det är att ta både medlemmarna och den kristna tron på allvar.

Fick just Sankta Katharinastiftelsens höstprogram och gör den snabba reflexionen att det är många "emeritus" med i utbudet.

Trevligt att det våras någonstans för dem som kommit till livets höst i ålderssegregationens Sverige. Välvilligt kan det ses som ett klokt sätt att ta vara på en massa tillägnad livsvisdom. Mindre välvilligt skulle det kunna ses som ett uttryck för kyrkans oförmåga att leva i samtiden. Men om man ser till programrubrikerna så befinner sig arrangörerna mitt i tidens ström.

Först blev städaren lokalvårdare och sedermera hygientekniker. Svabba golv och tömma papperskorgar fick han göra lika fullt. Och nu ska socialbidraget heta "ekonomiskt bistånd". Socialstyrelsen har kommit med en ny rapport i ärendet.

Det är väl inget fel i att språket utvecklas, och om man kan komma upp ur nedkörda hjulspår genom att byta ordval är det ju inget att förakta.

Men till syvende och sist handlar det om innehåll och attityder. Människor blir inte lyckligare på ekonomiskt bistånd än de blev på socialbidrag. Och inte var lösningen på problemet att statsmakten tog till piskan. Sanningen är väl den att inget politiskt parti har anledning att slå sig för bröstet när det gäller de här frågorna. Vad motiverar då den tröttsamt höga svansföringen från såväl höger som vänster?

Att svaga grupper, och nu skrämmande många ungdomar, hamnar i bidragsberoende är en nationell angelägenhet av en dignitet som i stället borde få politiker att föra ett ödmjukt samtal över blockgränserna i syfte att söka långsiktigt uthålliga och bärkraftiga lösningar.

Den rödgröna oppositionen försöker bygga upp sitt varumärke med familjedagar i centrala  Stockholm, debattartiklar av partiledarna i Dagens Nyheter och genom att skapa en gemensam blogg. Samtidigt visar en undersökning från Demoskop/Expressen att Mona Sahlin bara hamnar på tredje plats när de egna S-väljarna får önska statsministerkandidat. Efter både Margot Wallström och Thomas Bodström.

Att bygga ett regeringsalternativ handlar lika mycket om känslor som om faktisk politik. Och om att skapa positiva och trovärdiga bilder om vilka man är. Det sker inte på en dag. Mona Sahlin och Socialdemokraterna har här hamnat i ett negativt spinn som det nu gäller att vända. Den främsta paradgrenen, regeringsdugligheten, har Moderaterna och Fredrik Reinfeldt gjort sitt bästa för att lägga beslag på. Och i ett trepartssamarbete med Vänsterpartiet och Miljöpartiet tvingas Socialdemokraterna att hålla en lägre profil än tidigare. Lägg till detta Demoskop-undersökningen som ytterligare försvårar uppbyggnaden av ett positivt varumärke.

Ett år kvar till valet. Hårt arbete och en kamp mot tiden ligger framför om oppositionen ska lyckas.

I morron kan man vinna 145 miljoner på Lotto. Chansen är visserligen en på flera miljoner, men möjligheten till sanslösa storvinster av den här sorten håller spelandet i gång.

Sätt ett vinsttak. Alltid blir det några färre triggande rubriker.

Kommuner tar emot miljonbelopp för ensamkommande flyktingbarn. Men barnen vistas aldrig i de aktuella kommunerna utan skickas till asylboenden på närliggande orter, avslöjar Dagens Samhälle. Lilla Edet och Borås är aktuella exempel.
Nu blir det regeringens sak att titta närmare på saken. Hela tanken med att få statliga bidrag för att ta emot barnen har varit att bygga upp en långsiktig mottagningskapacitet på flera olika håll i landet. Nu blir det i stället en "viss vinst" om barnen inte får uppehållstillstånd.
Migrationsverkets chef har reagerat. Men mest skruv skulle det definitivt ta om människor lokalt, tillsammans med kyrkor och andra organisationer, gav utlopp för upprördheten till den egna kommunens beslutsfattare.

Nej, just dina barn får inte gå i skola. Nej, just du får inte rösta. Andra kan söka offentliga tjänster, men inte du.

Kan den tanken ens tänkas?

Kanske inte. Men för den marginaliserade folkgruppen mangyanerna på ön Mindoro i Filippinerna är detta en verklighet. De lever i fattiga bergsbyar, undanträngda från mer åtkomliga och ekonomiskt blomstrande kustområden. De äger inte marken de odlar. De finns inte i några medborgarregister. De diskrimineras på många sätt av sin omgivning och äger lägsta möjliga status.

En varm och regnfuktig dag står jag och ser slingrande köer i en enkel mangyanby. Ett par hundra människor har kommit för att registrera sig. För att bli medborgare. Starkaste drivkraften är att barnen ska kunna gå i skola. Barnen, säger de jag frågar med hjälp av tolken, barnen ska bryta fattigdomens onda cirkel.

Mänskliga rättigheter är fina på papperet, ännu bättre i verkligheten. Att se hur ryggar rätas är en härlig syn.

Här i Sverige pågår debatten om biståndet. Gör det nytta? När exempel ska lyftas fram handlar de om korruption - och sådana exempel finns förvisso.

Det jag ser framför mig denna regntunga dag är ett av många exempel på hur svenskt bistånd ger människor hopp och helt nya livschanser.

Till det projekt som inte bara utvecklar mangyanernas samhällen vad gäller sanitet, vatten, hälsa och försörjningsmöjligheter är också knutet kampen för deras mänskliga rättigheter, där nyckeln heter födelseattest och registrering, alltså fullvärdigt medborgarskap.

Hit slussas inte bara insamlade medel från kyrkor och organisationer i Sverige, utan också Sidapengar, och arbetet utförs av en effektiv lokal kristen organisation. Det är, kort sagt, ett samarbete mellan missionen och Sida jag ser framför mig denna regntunga dag, där hoppet lyser fram mellan skyarna.

Bortkastade skattemedel? Icke. Bra bistånd? Ja.

Exemplen är många. Jag känner mig privilegierad att få se ett av dem.

Nerikes allehanda berättar om en 26-åring som pressades så hårt för en knarkskuld att han slog sin pappa i huvudet med en hammare för att komma åt kassaskåpsnyckeln. Sedan pappan lyckats ta ifrån honom hammaren bröt sonen ihop i förtvivlan, han ville inte skada sin far.

Hur skulle du döma en sådan man?

Av det svenska rättssystemet har han fått fyra års fängelse för detta och en del bedrägerier och förskingring. Rimligt?

Den frågan går inte att besvara utan att veta något om strafftidens innehåll. Den som har kommit vilse på det här sättet i livet är inte hjälpt av straffrihet - hans egen rättskänsla kräver förmodligen straff minst lika mycket som omgivningen. Han behöver också tid för reflexion och omorientering i livet, och det kan bara ske i en drogfri miljö utan kontakt med det destruktiva nätverk som ledde till hans brott.

Strafftiden måste alltså från dag ett innehålla behandling mot drogberoendet och en mycket målmedveten och aktiv planering för livet utanför murarna. Om det ska fungera måste det finnas ett nytt aktivt nätverk runt mannen när han kommer ut.

Även om det finns goda exempel på program av den sorten inom svensk kriminalvård så finns det oerhört mycket övrigt att önska när det gäller vården. Strafftiderna har förlängts utan att innehållet generellt har förbättrats, och hämndtanken växer som ogräs i kriminalvårdsdebatten.

Ett fall av det här slaget är en tragedi, och ingen enda av oss kan veta om vi en dag spelar en central roll i en liknande berättelse. Det är med den insikten rättssystem och kriminalvård ska utformas, inte ur vi och dom-mentalitet och hämndbegär.