Kommunalrådet Ilmar Reepalu (S) i Malmö backar från uttalandet där han behandlade antisemitism och sionism som likvärdiga storheter. Allt annat hade varit fullständigt häpnadsväckande. Det är samtidigt högst oroande att Reepalu först efter en framtvingad, defensiv reträtt når ut med ståndpunkten att det är "oacceptabelt att judar i Malmö trakasseras", och vidare säger sig ha blivit medveten om de spänningar som finns i staden på det här området.

I bakgrunden finns också att kommunstyrelsens ordförande inte stod upp för yttrandefriheten och reagerade mot oacceptabla hot i samband med angrepp på prolisraeliska manifestationer i Malmö för ett år sedan.

Nu vill han skapa ett dialogforum där olika etniska minoriteter ska kunna mötas för att diskutera värderingar och hur man kan hantera konflikter mellan olika grupper. Det är ett lovvärt initiativ. Men det måste också vara solklart vilken värderingsgrund det är de styrande i Malmö står på i det här fallet.

Det räcker inte att Ilmar Reepalu backar defensivt gång på gång. Här måste också till ledarskap när det gäller att markera mot judefientlighet och andra typer av etniskt och religiöst kopplat människoförakt.

Det verkar som om världens ledare talar någorlunda klartext i Davos, om man ska tro rapporterna från till exempel Ekot. Den ekonomiska krisen är långtifrån över, och därtill kommer klimatkrisen. Uppgiften blir tuff framöver.

Men förutsättningarna för att lösa den ökar betydligt om man förmår se de bistra sanningarna i vitögat.

Onsdagskvällens "Uppdrag granskning" visade hur fredsarbetare i FN-tjänst sexuellt utnyttjar kvinnor, som de ska skydda mot rebellgruppernas systematiska sexuella våld i krigens och konflikternas Kongo-Kinshasa. Det är naturligtvis oacceptabelt. Det är mer, det är skamlöst och vidrigt.

Om man till FN-truppernas beteende lägger att soldater i landets reguljära armé i förskräckande stor omfattning själva ägnar sig åt våldtäkter av dem som ska försvaras, så är bilden av kvinnornas situation i östra Kongo-Kinshasa mörkare än mörk.

Krig gör alltid något med människor. Det bryter ned moraliska spärrar och krossar etiska kodsystem.  Det har vi sett på många håll. Och i en miljö där människovärdet är tydligt graderat blir effekterna förödande för fattiga kvinnor, som befinner sig längst ned på skalan.

Ett freds- och försoningsarbete som bygger på alla människors lika och okränkbara värde måste få peka ut vägen mot Kongo-Kinshasas framtid.  Här har kyrkan en viktig roll att spela.

Debatten om muslimska kvinnors möjlighet att bära heltäckande slöja, så kallad burka, går vidare. I Frankrike har ett förslag lagts om att förbjuda kvinnor att bära burka på offentliga platser som i skolor, sjukhus, myndighetsbyggnader och kollektivtrafik.

Också här i Sverige förs debatten, nu senast i Sveriges Radios partiledarduell mellan Fredrik Reinfeldt (M) och Mona Sahlin (S). Reinfeldt framhöll där att han personligen anser att muslimska kvinnor i Sverige måste få gå klädda som de vill. Han tror på det öppna samhället där kvinnor får visa sig.

Här i Sverige är många tveksamma till burkan i skolor och på förskolor. Också vi här på Dagen, som håller religionsfriheten högt, har sagt att det är rimligt att den som arbetar med barn i skolan faktiskt måste visa ansiktet. Det är helt enkelt en praktisk arbetsfråga.

Viktigt att komma ihåg är att de allra flesta muslimska kvinnor i Sverige inte alls vill ha heltäckande slöja. Exakt vart gränserna ska dras är svårt att säga, och det är samtidigt viktigt att värna religionsfriheten.

Fredrik Reinfeldt har en viktig poäng när han säger att det är bättre att prata om invandrartjejers frihet att klä sig hur de vill än att i första hand lagstifta om regler och förbud. Sannolikt kan vi göra mer för muslimska kvinnor i Sverige på det sättet.

Hungerprojektet arrangerar seminarium för att få företag att utveckla sitt sociala, ekonomiska och miljömässiga ansvar i samhället. Det kallas CSR, Corporate Social Responsability, och har blivit allt viktigare för affärsvärldens varumärkesbyggande på senare år.

Alla initiativ som får människor att tänka och handla för sina medmänniskors bästa är naturligtvis bra och värda att uppmuntra. Men i den mån insatser av det här slaget görs som ett sätt att bättra på en tvivelaktig image eller för att dölja skumma beteenden i andra delar av företaget i fråga, är det förstås oacceptabelt.

Verklig förändring kommer när saker som anständiga löner och anställningsvillkor och en bra miljöpolicy verkligen genomsyrar hela företaget. Det finns inga genvägar. Och här har inte minst många multinationella jätteföretag som skulle kunna göra skillnad lång väg kvar att gå.

Mellan 25 och 45 procent av dem som är intagna på landets fängelser uppges ha ADHD. Dagens eko rapporterar om ett framgångsrikt pilotprojekt på Norrtäljeanstalten där mediciner gjort förut våldsbenägna intagna lugna och studiemotiverade. Nu har en utredare kommit fram till det självklara, nämligen att det finns mångmiljonbelopp att tjäna för samhället om man sätter den här behandlingen i system.

Nu är det varken så enkelt eller så okontroversiellt som det i förstone kan förefalla att medicinera bort sociala problem. Men bortsett från det uppstår åtminstone två frågor.

För det första: Varför måste det oftast till ekonomiska argument för att det ska bli ett seriöst samtal om vägar till ett bättre liv för dem som hamnat utanför samhället?

För det andra bara en stilla undring i förbigående: Vad ska man ta sig till med alla de dyra nya anstaltsplatserna om nu det här programmet skulle fungera och sättas i system?

Ett tänkvärt yttrande om medierna och katastrofer kommer från en läkare, som befinner sig mitt i Haitis förödelse och förtvivlan. Journalisten Michel Winiarski citerar honom i Dagens Nyheter:

"Först skildrar ni döden och skräcken, sedan mirakulösa räddningar, och därefter kommer turen till barnen. Men när medierna - och mediekonsumenterna - är mätta på det senaste eländet och de dramatiska bilderna har tonat bort, riktas intresset på nästa kris eller krig. Om två-tre veckor - vem kommer då att bry sig om hur det går för Haitis sjuka, skadade, handikappade och föräldralösa barn?"

Hur går vi från mediestyrd medkänsla till uthållig solidaritet med fattiga och utsatta människor?

Det är en viktig fråga i skuggan av den haitiska katastrofen.

Mona Sahlin har fått sin röda, fina och dyra handväska i 50-årspresent av en väninna. Är den en symbol för "politikernas människoförakt"? Och skulle hon stå mer för "social jämlikhet" om hon inte använde den - eller åtminstone inte lät sig fotograferas med den? Inte alls, om ni frågar mig.

Det vore väl höjden av otacksamhet att inte använda gåvan från väninnan. Och det skulle väl snarare sända dubbla budskap om hon bar den i smyg. (Hur nu det skulle gå till?). Sedan förstår väl varenda kotte att Sahlin som partiledare skulle ha råd att köpa väskan för 6 000 kronor också för egna pengar.

Konsumtionssamhället med dess köphysteri är förvisso en utveckling som är oroande.  Här finns faror både med tanke på natur och miljö, hur vi använder våra resurser i en värld med stora skillnader samt med tanke på spiralen av inre tomhet som överkonsumtionen riskerar att föra med sig.

Men klyftorna blir knappast mindre av politiker som försöker dölja sitt välstånd. Och ingen blir lyckligare av att de ska tvingas redovisa varje privat inköp offentligt. Det borde väl till och med vänsterdebattören Göran Greider förstå.

Eller kanske hör han till den vänstersort som tycker att gavellägenheten i hyreshuset hellre får stå tom än ta "ojämlikheten" med att någon får ett extra fönster. Vill man verkligen göra något åt klyftorna i samhället gäller det nog att komma med mer konstruktiva förslag än att Mona Sahlin ska ställa handväskan i garderoben.

Tre kvarts miljard (750 000 000) skattekronor har det kostat att bygga 72 platser i de nya så kallade "superfängelserna", enligt DN. Men bara nio brottslingar anses så farliga att de får placeras där - det ska vi väl i och för sig vara tacksamma för.

Men detta är inte bara ett hårresande slöseri med skattepengar, det är en osannolik felsatsning om man vill få ned kriminaliteten, göra samhället säkrare och minska antalet brottsoffer. Allt detta på sätt och vis som en konsekvens av att politiker inte förmådde stå emot en i stor utsträckning mediestyrd opinion i samband med ett antal spektakulära rymningar 2004.

Det finns brottslingar som åtminstone tidvis kan behöva låsas in under extrema förhållanden för att skydda andra, varandra och samhället. Det är inte det det är frågan om.

Och det kan absolut behöva byggas nya fångvårdsanstalter. Men i så fall ska de byggas för en vård som ger internerna en maximal förmåga att klara ett liv utan kriminalitet när de kommer ut efter sitt straff.

För 750 000 000 skattekronor kunde vi ha skapat en hisnande mängd meningsfulla, livsförändrande mänskliga möten med kloka och välutbildade kriminalvårdare värda namnet, insatta i målmedvetna och resultatinriktade program i för ändamålet väl anpassade lokaler.

Kriminalvården behöver inte i första hand mer armerad betong och högre stängsel, eller generellt längre straff under hårdare regim.

Gör kriminalvården och rättsväsendet till en valfråga, men se till att den handlar om andra saker än en tävling mellan partierna om vem som kan visa sig tuffast mot de tuffa ( - eller, inte sällan, mot dem som redan är slagna till marken).

Att äldre personer som behöver vård och omsorg ska få leva ett värdigt liv och känna välbefinnande borde vara en självklarhet. Men också självklarheter behöver fästas på papper och formaliseras i lagstiftningen. Regeringens förslag om att kompletera socialtjänstlagen med en nationell värdegrund för äldreomsorgen förefaller välbetänkt. Men det gäller också att paragraferna får praktiskt genomslag och inte bara blir vackra ord på ett papper. Och då lär det krävas förstärkta resurser, mer genomtänkt organisation och ändrade prioriteringar hos dem som utför vården.

I en intervju i Dagens Nyheter lyfter handelsminister Ewa Björling fram rätten till snusexport inom EU som en stor och angelägen kampfråga för Sverige. Nu vässar vi stridsyxan, säger ministern, obekymrad av snusets effekter på folkhälsan.

Det finns andra stora handelsfrågor, som skulle må väl av den uppmärksamhet och energi handelsminister Ewa Björling ger snusexportens vara eller icke vara. Hur vore det att prioritera handelsavtal mellan EU och afrikanska länder, som ger rättvis och hållbar utveckling i Afrika en chans? Eller varför inte se till att svensk vapenexport slutar att elda på konflikter runt om i världen?

Det är kanske inte i första hand stridsyxan som behöver vässas, utan handelministerns att göra-lista.    

Samtidigt som Sveriges Cecilia Malmström frågades ut av EU-parlamentet stod det klart att den bulgariska kommissionären Rumiana Jeleva drar tillbaka sin kandidatur. Därmed skapas större förutsättningar för att den nya EU-kommissionen får parlamentets förtroende, och att en "regeringskris" inom EU undviks.
Dramaturgin är densamma som när italienska kommissionären Rocco Butiglione drog sig tillbaka för fem år sedan, efter att hans syn på homosexualitet och kvinnor blivit kraftigt ifrågasatt.
Jeleva har visserligen fått grönt ljus av EU:s jurister. Men trycket blev för stort både på henne själv och på den bulgariska regeringen efter anklagelser om att ha ljugit om sitt delägarskap i ett företag, och rykten om att hennes man haft maffiakontakter.
Jeleva, som skulle ansvara för EU:s katastrofbistånd, misslyckades rejält i utfrågningen i EU-parlamentet. Framför allt för att hon inte ville svara på frågorna om sitt delägarskap, men också för att hon inte övertygade i själva sakfrågorna om biståndet. Nu nomineras i stället bulgariskan Kristalina Georgieva, som är vice ordförande för Världsbanken.
Tråkigt nog är det just ett av EU:s nya östländer som tvingas byta ut sin kandidat, och en i sammanhangen ung kvinna. Å andra sidan visar det att EU:s förmåga till demokratisk kontroll stundtals är underskattad.

Proteststormen växer mot vad som uppfattas som saktfärdighet när det gäller att få fram stöd till det jordbävningsdrabbade Haiti. Det kan möjligen förstås som ett utslag av förtvivlan över situationens allvar. Men det är knappast vare sig rimligt eller konstruktivt.

Haitis statsledning verkar utslagen, sannolikt stora delar av de ansvariga för den lokala infrastrukturen likaså. FN-ledningen på plats finns bland offren, och snabbt influgna experter har få nyckelpersoner att tala med och begränsade möjligheter till överblick. Deras uppgift är omöjlig, och de sliter säkert till det yttersta av sin förmåga just nu. Samtidigt är trycket enormt från omvärlden, som kanske styrs mera av hemmaopinioner än av förståelse för de faktiska behoven på plats.

Att det under dessa omständigheter förekommer felbeslut, misstag, korruption, våldsamheter och all sköns mänskliga tillkortakommanden är närmast oundvikligt. Tids nog får de som har verktygen för det utvärdera allt detta så att världssamfundet kan lära för framtida behov.

Just nu behöver de drabbade och de som vill hjälpa dem omgivningens odelade stöd. Anklagelser hit och dit hjälper inga jordbävningsoffer.

Det bästa vi kan göra på avstånd är att ge dem resurser med våra gåvor och innesluta dem i våra förböner. Samt, inte minst, att hålla ut med detta under åratal framöver, när landet ska byggas upp igen.

Fem personer som suttit som experter i utredningen om vanvård och övergrepp i den sociala barnavården ställer sig i en debattartikel i Svenska Dagbladet bakom kravet på ekonomisk ersättning till de som drabbats. Detta är ingen partipolitisk fråga. Det handlar om anständighet, skriver de. Även om pengar inte innebär att en förlorad barndom vinns tillbaka är det ändå en kompensation som de berörda personerna, som inte sällan tillhör gruppen sämst ställda i Sverige, kan ha glädje av, argumenterar experterna.

Kravet verkar rimligt. Pengar är inte allt. Men att betala ut en rejäl ersättning till den tack och lov inte alltför stora gruppen är en viktig symbolhandling. Det är det enda sätt, förutom den självklara och oförbehållsamma ursäkten, med vilket samhället kan säga: Vi har gjort fel. Vi borde ha haft bättre koll. Vi skulle ha tagit er på allvar.

Många av dem som farit illa på barnhem och i fosterfamiljer kan inte längre nås av vare sig ursäkt eller ekonomisk ersättning. Men det är ett sorgligt faktum att missförhållandena inte bara tillhör en förgången tid, när man möjligen skulle kunna skylla på att man "inte visste bättre", utan var rådande så sent som på 1980-talet.

Ursäkt och kompensation till de drabbade är viktigt. Och lika viktigt är insikten att det aldrid får hända igen att de sociala myndigheterna gör ont värre för redan hårt prövade barn.

Ökad alkoholkonsumtion förvärrar ett redan svårt folkhälsoproblem som kostar mycket lidande och en massa skattepengar. Lägg därtill att alkoholen är ett av kriminalitetens mest högoktaniga drivmedel. Vid åtta av tio våldsbrott är förövaren berusad.  

I det läget kunde man förstås förvänta sig att en kristdemokratisk folkhälsominister skulle slå till bromsarna rejält. Men nu sitter KD i en alliansregering med stark moderatdominans. I  regeringsförslaget till ny alkohollag märks inte mycket av kristdemokratiska bromsspår.

Alkoholutredningens förslag om begränsning av öppettider på krogen beaktas inte. Och regeringen vill på nytt utreda gårdsförsäljning av vin, som enligt alkoholutredningen hotar försäljningsmonopolet - grundbulten i svensk alkoholpolitik. På så sätt neutraliseras den laddade frågan till efter valet, så att allianspartierna slipper skylta med stridande viljor.

IOGT-NTO säger i ett uttalande, att Alliansen tyck ta större hänsyn till näringsintressen än till folkhälsan och försöken att bromsa våldet i samhället.

Den nya alkohollagen, som presenterades av kristdemokraternas folkhälsominister Maria Larsson i fredags, öppnar på flera punkter för en ökad konsumtion, menar en besviken nykterhetsrörelse. 

Det kan knappast vara folkhälsoministerns önskan. Men KD:s bromsar tar tydligen dåligt. Hinner man med en översyn före valet?

Det fattiga Haiti har drabbats av en jordbävningskatastrof av förfärande proportioner. Rapporterna är fyllda av förlamande rädsla, sorg och uppgivenhet. Just därför är det betydelsefullt och hoppingivande att myndigheter, organisationer och vanliga gräsrötter runt om i världen så snabbt kommer på tå för att erbjuda hjälp.

Men det är lätt att olika biståndsinsatser snubblar över varandra i sin iver att komma först, en iver som tyvärr inte bara bottnar i vilja att hjälpa, utan också i en önskan att synas och höras i mediebruset.

Problematiken kom på bordet när biståndsminister Gunilla Carlsson intervjuades i Morgonekot om Sveriges möjliga insatser för Haiti. Island har redan ett katastrofteam på plats, men Sverige har bara sänt ett par logistiker, sa reportern anklagande. Underförstått: Varför är inte Sverige med i tävlingen om vilket land som är mest hjältemodigt i Haiti?

Biståndsministern fick tillfälle att förklara det som borde vara självklart, men som behöver upprepas om och om igen: När kaos råder måste hjälpinsatserna vara extremt välorganiserade för att göra verklig nytta. Om alla rusar in med sin egen hacka riskerar man att bidra till kaoset.

Därför är det angeläget att man förmår luta sig mot den expertis som upparbetats genom åren, framför allt inom FN. Ingenting är mer värdefullt i en situation som denna, när infrastruktur i stort sett saknas, än att de övergripande besluten läggs hos prestigelösa människor med lång erfarenhet av liknande situationer. De kan ingjuta lugn, arbeta metodiskt och bör ges tillgång till världssamhällets samlade resurser. De svenska logistikerna kan vara guld värda i detta skede, liksom de pengar som Sverige ställer till förfogande med omedelbar verkan.

Som enskilda givare kan det vara välbetänkt, inte minst initialt, att ge till stora organisationer som har direkt tillträde till den centrala räddningsledningen.  Som givare måste vi också ge den organisation som får våra pengar frihet att använda dem där de bäst behövs. Erfarenheten säger att stora katastrofer med extrem mediebevakning ibland rycker loss mer gåvor än man rimligen kan använda i det aktuella sammanhanget. Samtidigt finns det många platser som hamnat i medieskugga men som är i akut behov av hjälp.

Vi måste lära oss leva med att mottagarorganisationens professionella bedömning av var pengarna bäst behövs får övertrumfa vår ofta mediestyrda välvilja.

BRYSSEL. I EU-parlamentets korridorer talas det nu om den tilltänkta bulgariska kommissionären Rumiana Jeleva.  Hon ska få ansvar för katastrofbistånd och krishantering inom EU, men visade sig ha svårigheter att få kontroll över den första krisen inför det nya uppdraget - nämligen när det gäller henne själv. Det ryktas om att hennes man haft maffiakontakter och att hon inte öppet redovisat sina ekonomiska intressen som ägare i ett företag i Bulgarien.

Jeleva vägrade svara på frågor kring saken när hon pressades hårt i parlamentets utfrågning i går och tyckte det var slöseri med tid när det finns mycket viktigare frågor kring det humanitära biståndet att diskutera.

Jag var själv på plats i utfrågningssalen, där det blev en i det närmaste kaotisk stämning. Surret bland ledamöterna var så stort när ordföranden uppmanade dem att fortsätta utfrågningen utan att gå in på den personliga vandeln att det var svårt att koncentrera sig på sakfrågorna i den tre timmar långa utfrågningen.

Den allmänna bedömningen bland flera partigrupper är att Rumiana Jeleva, tidigare bulgarisk utrikesminister, sitter ganska löst. Hon hade svårigheter att hantera situationen och gav dessutom ganska magra svar kring sitt uppdrag. Men parlamentet tar ställning till hela kommissionen som sådan och frågan är om ordförande Barroso kommer att stå upp för sin kommissionär, eller om det tvingas fram en förändring.

Utfrågningarna är ett exempel på utövning av demokratisk kontroll inför ett nytt uppdrag som vi inte ser likheter med i Sverige. Det vore nyttigt för svenska ministrar att på samma sätt få granskas i öppna utfrågningar i riksdagen inför ett uppdrag.  På den här punkten ligger EU faktiskt före oss i Sverige.

BRYSSEL. Utvidgningen av EU ska fortsätta. På den punkten är Tjeckiens EU-kommissionär Stefan Füle mycket tydlig. I den pågående utfrågningen inför EU-parlamentet tar han sitt eget hemland som utgångspunkt. För 20 år sedan hade han inte trott att han i dag skulle vara kommissionär för 500 miljoner människor med ansvar just för att EU ska fortsätta att växa.

Ukraina, Turkiet, Island och västra Balkan är länder som kan vara aktuella framöver. Inom de närmsta fem åren vill Füle se ytterligare utvidgningar.

Hans utmaning blir förutom att sätta press på nya medlemmar att uppfylla EU:s kriterier, också att förankra utvidgningen bland EU:s invånare där en viss trötthet ibland kan synas. Här gäller det för politikerna i Europa att ständigt vaka över att EU inte blir en union för detaljbeslut som kan fattas på lägre nivå, utan får vara en motor för demokrati, fred och mänskliga rättigheter när nya länder dras in i unionen.

Stefan Füle har definitivt den ambitionen, och hans egna erfarenheter från Tjeckiens resa är en god utgångspunkt. Europeisk identitet handlar om värderingar som det gäller att vara rädd om och dra in nya länder i.

Alla grova våldbrott rymmer en fruktansvärd tragik. I fallet med två utåt sett helt vanliga 16-åringar, som tappat verklighetskontakten och gjort sig skyldiga till mord respektive anstiftan till mord på en 15-åring, är tragiken obeskrivlig.

Nu pågår hovrättsförhandlingar om Sturebymordet. Tingsrätten dömde inte till lagens strängaste straff för 16-åringar, vilket åklagaren vill ha.

Fallet ställer ett svårt balansproblem i blixtbelysning. Att ta någons liv är det ultimata våldsbrottet, som bör få ett mycket hårt straff om straffskalan ska vara logisk. Det ska vägas mot kriminalvårdens ambition att återanpassa brottslingen till samhället.

Det finns i det här fallet en ovanligt tydlig spänning mellan kravet på straffskalans logik och den humana tanken att brottslingen ska återanpassas.  Forskningen visar nämligen, att ökad strafflängd för unga brottslingar också ökar risken för återfall.

I Sturebymordet ligger dessvärre fokus på att anpassa straffet till brottet, inte på att anpassa de unga brottslingarna till samhället.

Om det leder till att hovrättens dom ökar återfallsrisken, då är har rättssamhället lagt sin tyngd i fel vågskål.

BRYSSEL. Catherine Ashton visade att hon har ambitioner när hon utfrågades i EU-parlamentet i dag. Som EU:s "utrikesminister" vill hon att alla de 27 medlemsstaterna ska tala med "en röst" i världen. Vidare klargjorde hon att hon vill agera i förhållande till både Mellanöstern, Bosnien, Kina och Ryssland. Och de transatlantiska kontakterna med USA ska förstärkas. Ashton betonade att hon redan har träffat Hillary Clinton på tu man hand.

Men den höga representanten måste fortfarande ena medlemsländerna bakom sig, och det har hittills varit svårt just på utrikespolitikens område. Säkerligen kommer enskilda länder att vilja gå sin egen väg även framöver.

Och när det kom till brännande punkter i utfrågningen passade Ashton och ville ha mer tid på sig att bearbeta frågorna innan hon tog tydlig ställning.

En liknande position inom EU har ingen haft tidigare, med inflytande både i kommissionen och som ledare för ländernas utrikesministrar i ministerrådet. Intresset var stort när Ashton från Storbritannien frågades ut.

Betydligt färre åhörare är det när Anders Piebalgs från Lettland, ansvarig för bistånds- och utvecklingsfrågorna i EU-kommissionen, frågas ut just nu. Det säger också något.

BRYSSEL. EU:s nya "utrikesminister" Catherine Ashton beklagar att hon uppfattats som tyst när det gäller religionsfriheten i världen vid utfrågningen i Europarlamentet. Hon sa att religionsfriheten är en grundläggande del av mänskliga rättigheter som ska finnas med i EU:s relationer till andra länder.

Men hon tog inte chansen att utveckla vad hon menade. Frågeställaren lyfte fram kristna som lever under svåra umbäranden i bland annat Egypten, Indien, Ryssland och Kina.

Bra att frågan kom upp. Catherine Ashton lär säkert behöva påminnas om religionsfriheten igen, även om hon i sak håller med. Hon visade inte att det är en prioriterad fråga.

BRYSSEL. Håller EU:s nya "utrikesminister" Catherine Ashton från Storbritannien måttet? Utfrågningen av henne har precis börjat här i EU-parlamentet. Hennes post är en av de stora förändringarna i EU, och därför symboliskt att man börjar med Ashton.

Sedan följer utfrågningar av alla de 26 kommissionärerna de närmsta två veckorna. För Sveriges Cecilia Malmström blir det dags att svara i Strasbourg i nästa vecka.

Sist det begav sig visade EU-parlamentet musklerna kring den italienska kommissionären Rocco Butiglione, som fick bytas ut. Nu är frågan hur hårt de folkvalda parlamentarikerna ska våga gå fram den här gången.

Med tanke på en turbulent tid i EU och att det nya fördraget precis har kommit på plats är det troligt att man går något försiktigare fram den här gången. Men än så länge är allt en öppen fråga. EU-parlamentet har makten att fälla kommissionen om den vill.

Intresset för utfrågningen är stort och tv-kamerorna är många i en fullsatt EU-parlamentssal. Ashton har tre timmars "grillning" framför sig, Och frågan är hur maktfördelningen ska se ut inom EU och hur EU:s utrikespolitik ska formas i en turbulent värld. Det är viktiga frågor, även om de av en del upplevs långt bort från Sverige.

Det är klart att det är bra med valfrihet. Vem vill inte ha det? I varje fall så länge man är frisk och på alerten så man kan förstå alternativen och känner sig ha makt över situationen.

Men när valfriheten hamnar i "du får skylla dig själv-diket" är det inte riktigt lika roligt längre. Valde du fel skola? Synd för dig! Gjorde du ett dåligt pensionsval? Beklagar, valet var ditt!

Det är den som kan rösta med fötterna som skriver reglerna utifrån sin egen situation. Den som inga fötter har får vackert sitta still där han hamnat.

De som i dag sjunger valfrihetens pris och ser framför sig att de ska ha full kontroll över sina liv tills de dör unga i 90-årsåldern. Ske dem som de tror - men särskilt realistiska är de inte.

Visst kan man förvånas över att beslutet att tillåta samkönade äktenskap fattades i det katolska Portugals parlament utan vidlyftigare diskussioner med tanke på motsvarande process i Sverige förra året. Men det finns en viktig skillnad. I Portugal handlar det om civilrättsliga äktenskap där kyrkan alls inte är inblandad. Premiärminister José Sócrates skulle aldrig komma på idén att likt sin svenske kollega Fredrik Reinfeldt utlova att kyrkklockorna ska ringa även för män som vill vigas med män eller kvinnor som vill ingå äktenskap med kvinnor.

Tanken på en i grunden förändrad äktenskapslagstiftning där staten sköter sitt och kyrkorna sitt vann inte gehör i Sveriges riksdag 2009. Men det innebär inte att frågan är död för all framtid. I den situation som råder skulle en sådan lösning vara den bästa möjliga.

Det är också värt att notera att Portugals parlament sa nej till tanken på att homosexuella par skulle få rätt att adoptera. Barnperspektivet, som viftades bort i den svenska debatten, tycks alltså vara en levande realitet för portugisiska politiker.

Det är något primitivt och infantilt över den amerikanska kulturen, skriver publicisten Göran Greider i en krönika i Kyrkans Tidning. Han råkar befinna sig i New York när nyheten om golfspelaren Tiger Woods kvinnoaffärer exploderar, och Greider häpnar över denna historias totala dominans i amerikansk press, radio och tv.

I ärlighetens namn har medierna i USA inte patent på denna typ av infantilitet och primitivism. Tiger Woods otrohet har tagit orimligt stor plats också svenska medier, framför allt i kvällspressen. Bilder på hustru och barn publiceras fortfarande ogenerat tillsammans med vilt spekulerande texter. Och Anna Anka, känd för att vara känd för att vara gift med en kändis, har oförtrutet kvackat nonsens i TV3 och fått stort utrymme i kvällspressen.  

Medieakademins årliga barometer visar, att svenskarnas förtroende för press, radio och tv sjunkit under 2009. Bäst i mediebranschen klarar sig Sveriges Radio, Sveriges Television och morgontidningarna. Dagens Nyheter röner långt större förtroende än Aftonbladet, SVT får betydligt högre förtroendepoäng än TV4, och TV3 ligger i förtroendemätningens absoluta bottenskikt.

Låt oss hoppas på mindre Tiger-tugg och Anka-kvackande under 2010.

Det skulle stärka förtroendet inte bara för Aftonbladet och TV3. När förtroendeligans bottenaktörer gyttjebrottas i ankdammen stänker det på hela mediebranschen.

Egypten har ofta framställts som ett exempelland när det gäller relationerna mellan kristna och muslimer. Den koptiska kyrkan och muslimerna har levt sida vid sida sedan 600-talet. Samtidigt har spänningarna tilltagit de senaste årtiondena. Det är de kristna i landet dit Maria och Josef flydde med Jesusbarnet som nu utsätts för trakasserier och förföljelser av olika slag.

Morden på sex kopter i samband med en julmässa är bland de grövsta övergreppen i sitt slag. Men av och till har medierna rapporterat om fatwor över den som har konverterat från islam till kristen tro och om stora svårigheter i samband med önskade kyrkbyggen.

Den koptiske biskopen Kirollos går nu så långt att han talar om "religionskrig". Låt oss hoppas att religionsfriheten till slut ska väga tyngre för president Mubaraks regim än att den här utvecklingen ska fortsätta. Men just nu går utvecklingen åt fel håll. Den saken finns det all anledning för omvärlden att uppmärksamma och protestera emot. Religionsfrihet är också en drivkraft för andra fri- och rättigheter. Motsatsen riskerar på samma sätt att föra Egypten åt fel håll även på andra områden.

Människor har i alla tider och i alla kulturer funnit det naturligt att genomföra någon form av riter i samband med livets övergångar, som födelse, sammanlevnad och död. Kanske har det att göra med en aning om att människan inte är ensam i universum, kanske är det ett behov av att markera en ny, omvälvande livssituation tillsammans med släkt och vänner, kanske handlar det för någon bara om en enkel vördnad för livet.

Delar av vår kultur tycks nu ha nått vägs ände på den här punkten, som Dagen berättar om på nyhetsplats. Det blir allt vanligare att den döde läggs i en enkel kista, körs direkt in i krematoriet och ut i minneslunden. En präst i Göteborg finner detta ovärdigt, han jämför det med sophantering. Inte är det väl så vi menar att ett utvecklat, civiliserat samhälle ska handla?

Säkert finns det många skäl för detta i de enskilda fallen, men frågan är också allmängiltig. Vad förlorar vi när vi hoppar över barndop eller barnvälsignelse, vigsel och begravningsakt?

Vi förlorar ett tillfälle till eftertanke inför livets mysterium. Vi förlorar en möjlighet att samla dem som står oss nära, få eller många, och göra vår livssituation tydlig så att vi gemensamt kan relatera till den. Livet blir kort sagt fattigare för alla berörda och för alla oss tillsammans.

Vår kultur gör framsteg på många områden. Frågan är hur mycket de är värda om vi inte förmår bevara vår mänskliga värdighet.

Islamistiska terrorgrupper önskar inte den demokratiska omvärlden god fortsättning. Tvärtom.

På juldagen försökte en passagerare med anknytning till det islamistiska terrornätverket al-Quaida att spränga ett flygplan i luften över amerikansk mark. I fredags attackerade en ung man med samma typ av bakgrund Kurt Westergaard, en dansk tecknare som karikerat Muhammed. Syftet var att döda den misshaglige konstnären.  

Hittills har motåtgärder i form av militära aktioner inte gett önskat resultat. Och att ständigt skruva upp kontroll- och skyddsåtgärder begränsar den frihet som hör demokratin till. Det är kortsiktiga lösningar. På lång sikt krävs andra åtgärder.  

Men det är långt svårare att komma åt den desperation och känsla av hopplöshet som driver unga män rakt in i islamismens förvridna föreställningsvärld än att skicka militärer till oroshärdar och klä av flygpassagerare med teknikens hjälp. Ändå är det just det jobbet som måste göras.  

Två och ett halvt Eiffeltorn. Eller 818 meter. Eller 190 våningar. Så långt upp sträcker sig världens högsta och lyxigaste byggnad, med hotell, kontor och lägenheter, som invigs i morgon (månd 4/1) i Dubai i Förenade Arabemiraten.

Samtidigt har landets ekonomi kraschat till följd av finanskrisen och trots oljan. Det ligger inte långt borta att göra jämförelsen med Babels torn i Bibeln, där människorna ville bygga sig en stad med ett torn som nådde ända upp till himlen.

Men tekniska superkonstruktioner och överflöd i materiell lyx kan aldrig ge människan den grundläggande tryggheten i livet. Vi människor kan aldrig ta Guds plats hur höga torn vi än kan bygga. Det gällde då och det gäller nu. Och inte bara i Dubai.

På väg in i 2010-talet har vi mycket att fundera över också på hemmaplan. Överkonsumtion, i det närmaste nollåneräntor och dyrkan av tekniska framsteg kan få oss att sväva. Så länge ballongen inte spricker. Eller tornet rasar.

Det gäller att i tid se bortom oss själva - med en utsträckt hand till dem som på samma planet lever i extrem fattigdom. Och i ödmjuk medvetenhet om att människan inte är sig själv nog i försöken att skapa ett gott liv.

Det tillhör ju kulturjournalistiken att ironisera över radhuslivet och liknande. Men någon gång måste man ta ett steg tillbaka och inse att Sverige , historiskt sett, är så nära en mänsklig utopi man kan komma. Det finns knappast någon plats och tid i historien där så många människor har kunnat ha så många fria livsval som i dagens Sverige. Och dessutom varit så skyddade från  många hot och olyckor.

Så säger författaren och förre kulturchefen på Expressen Per Svensson i ett samtal med Lars Johansson i senaste numret av tidskriften NOD, vars tema är "Lycka.nu".

Det kan finnas anledning att reflektera över detta. Fundera över vad som förde oss hit och dra slutsatser om hur vi ska bevara det vi vunnit.

Bara en bild på vägen: Det är den öppna handen som bevarar - i den knutna näven finns inte plats för det verkligt värdefulla.