När utbildningsminister Jan Björklund  (FP) nyligen markerade att undervisning om kristendomen ska ha en särställning i religionsämnet i grundskolan så svarar Förbundet Humanisterna nu med att vilja göra om ämnet religionskunskap till livsåskådningskunskap. I en tid när grundläggande kunskaper om religion behövs mer än någonsin - inte minst i det mångkulturella samhället - väljer alltså Humanisterna att i stället försöka degradera religionens roll, och de fakta och reflektioner kring detta som skolan har i uppdrag att förmedla. 

Men inte heller Christer Sturmark och hans medskribenter kan förneka att kristendomen intar en särställning i den svenska historien. Det tvingas de medge i sin debattartikel i Svenska Dagbladet (28/2), där de annars gör sitt bästa för att degradera också kristendomen.

Visst kan en del värderingar i kristen tro som har byggt upp det svenska samhället återfinnas också på annat håll. Men det ändrar inte på det faktum att kristendomen är en "fundamental del av hela vår kultur och historia", för att citera minister Björklund. I vår kultur är kristendomen bärare av de viktiga värderingar som har byggt det demokratiska samhället. Vidare en grundläggande referensram i människors existentiella funderingar, något som också återspeglas i modern litteratur och film.

Om inte grundskolan kan ge gedigna kunskaper och hjälpa till att analysera kristendomens historia, tro och liv så sviker den sitt uppdrag. En av Humanisternas myter är att detta skulle vara mindre viktigt.

I en debattartikel i Dagens Nyheter gör SL:s styrelse och finanslandstingsrådet en, som det heter, rejäl pudel och ber om ursäkt för att SL inte klarat av sitt uppdrag under snökaoset i Stockholmstrakten. En av de punkter man särskilt trycker på är att SL brustit när det gäller information: "Många förstår att det kan vara svårt att få tågen att gå när det kommer rekordmängder snö, men ingen av oss förstår varför inte störningsinformationen kan vara bättre. När trafiken inte fungerar som den ska är lättillgänglig trafikinformation en förutsättning för att resandet ändå ska fungera. SL måste bli betydligt bättre på information", heter det helt riktigt.

Men information det är svårt det. I samma artikel lovar de som styr SL att alla så kallade trogna resenärer ska få kompensation i form av en veckas gratis resande. Månadskortet kommer att kosta 530 kronor i stället för 690 kronor. Det är en alldeles utmärkt gest som kan vara väl värd de miljoner den kostar.

Men hur går det till att utnyttja den? Anta att jag varit en SL-resenär vars månadskort gick ut i går, den 25 februari. Jag läser artikeln i min morgontidning i gryningen och vill naturligtvis veta om jag kan räkna med rabatten redan denna dag när jag ska ladda det på nytt. Jag startar datorn och går in på www.sl.se. Inte ett ord om hur rabatten fungerar, inte klockan sju, inte klockan åtta, inte ens klockan tio när dessa rader skrivs.

Som sagt var, SL måste bli betydligt bättre på information. Och ibland är det inte särskilt svårt. I det här fallet hade det räckt med en enkel formulering av typen. "När rabatten ska kunna utnyttjas har vi inte hunnit med att fundera ut än. Och innan den börjar gälla måste SL:s styrelse fatta ett formellt beslut."

Dagen berättar på nyhetsplats att kristna, muslimer och socialister gör gemensam sak mot de tuffa nedskärningar som hotar Göteborgsstadsdelen Hammarkullen. Bland annat är den populära ungdomsgården i riskzonen.

I en stadsdel där tre av fyra har invandrarbakgrund och sex av tio är under 18 år fyller ungdomsgården en viktig funktion. Men nu kämpar alltså engagerade kristna tillsammans med muslimer och vänsterfolk inte bara för ungdomsgårdens överlevnad, utan för hela stadsdelens bästa.

I Hammarkullen ser vi en ohelig allians som visar vägen.  

När människor bara ser till den egna gruppens behov faller samhället sönder i konkurrerande fraktioner.  När människor samverkar över etniska, kulturella och religiösa gränser för det gemensamma bästa hålls samhället ihop.

Demokrati är mer än att gå till valurnorna vart fjärde år. Det är att bygga ett samhälle i samverkan.

Olle Westbergs skriver i sitt nyhetsbrev att väst kommer att klara sig bättre än Kina.

Skälet är lika självklart som bortglömt: Kina är en diktatur, vars främsta prioritet är regimens överlevnad. "System där människor är fria har lyckligtvis visat sig starkast i längden", påminner Westberg.

Det sorgliga är att så många demokratier inför risken att förlora i kapplöpningen om den kinesiska marknaden håller tyst om den totalitära regimens övergrepp.

Penningen tystar demokratin.

Det är ovärdigt och destruktivt.

Men inte unikt, dessvärre.

När vädret blir oväder händer det saker, också i Sverige. Tåg står stilla. Bilar ligger strödda i dikena. Tak håller inte för snömassorna utan rasar in, så att folk och fä råkar illa ut. Samhället fungerar inte längre på det välordnade sätt vi är vana vid.

Nyheter om väderstyrda katastrofer i sydligare länder får oss stundom att blanda beklagande med snusförnuftiga kommentarer om dålig byggteknik, bristande organisation och allmän valhänthet inför ett hårt öde. När vi själva sitter fast i drivorna kan det ju vara på sin plats med lite eftertanke och värmande ödmjukhet.

Risken finns dock att vi i stället värmer oss i guldrus av olympiskt format. Vem kan vara ödmjuk när svenskarna stormar fram i skidspåren så att norrmännen blåser bort av bara farten, med eller utan stavbrott?

Kanadensisk snö tycks vara betydligt lättare att behärska än svensk.

Handelsminister Ewa Björling (M) hjälper till att sälja ett svenskt övervakningssystem till diktaturens Libyen. Det ska bland annat användas till att fånga in flyktingar som försöker fly över havet för att söka asyl inom EU.

Nya EU-ministern Birgitta Ohlsson tycker dock att ministerkollegans agerande är problematiskt, sa hon i Ekots lördagsintervju i dag.

Ohlsson har gjort sig känd som en frispråkig politiker inom Folkpartiet. Att döma av uttalandet i lördagsintervjun har hon ambitionen att låta sina åsikter bli hörda också fortsättningsvis. Även om de inte är bekväma för alla i regeringen.

Civil handel med en diktatur kan betyda positivt inflytande utifrån, och relationer till medborgarna. Men här är det frågan om ett satelitövervakningssystem som också har mött stark kritik från människorättsorganisationen Amnesty.

Khadaffi förtjänar inte svensk support för att kunna kränka flyktingars mänskliga rättigheter. Det är bra att EU-minister Birgitta Ohlsson vågar göra den markeringen.

Det sägs ha varit en ödmjuk SJ-ledning som stod till svars inför Riksdagen om hur de klarat tågtrafiken i vinter. Det är väl bra.

Men frågan är faktisk komplex.

SJ har en betydande kompetens när det gäller vintertrafik. Är det så säkert att den kunskapen har fått genomslag vid upphandling av vagnar och annat material, eller är det ekonomi och handelsregler som har fått sista ordet? Har järnvägen fått de resurser som krävs för att klara en vinter som denna?

Är det för övrigt så alldeles självklart att människan ska bemästra naturen till hundra procent i precis alla lägen? Måste det inte vara okej att ett tåg blir försenat eller till och med inställt när väderförhållandena är extrema?

Den som tror att situationen ska bli bättre om tågtrafiken delas upp på flera aktörer som var och en måste hålla en kapacitet för bland annat extrem vinter har en del att bevisa. Växlarna behöver inte borstas mindre sällan och tågen blir inte mindre nedisade för att trafiken körs privat. Soppan blir inte självklart bättre för att flera kockar tvingas samsas om den.

Människan råder trots allt inte över elementen, och ett visst mått av ödmjukhet inför naturens krafter skulle nog inte skada. Att det inte får urarta till slapp resignation är en annan sak.

Till sist: Många anställda vid järnvägen har gjort heroiska insatser för att klara ut trafiken så bra som möjligt denna vinter. De är också värda tack och uppmuntran som omväxling till ändlösa klagomål.

Vem kan vara emot tanken att föra en dialog? Just därför att begreppet är så positivt laddat kan det missbrukas å det grövaste. Det är precis vad som sker när förre biskopen i Karlstad Bengt Wadensjö och Stockholmsbiskopen Eva Brunne kommenterar den gångna helgens begivenheter i Nacka församling.

Att samtala och diskutera med företrädare för nyandligheten är en sak. En sådan dialog är viktig och bra. Att som i Nacka bjuda in medier och gurus av allehanda slag till att i kyrkan praktisera diverse nyandliga övningar är något helt annat.

Om avsikten är att locka människor som känner sig mer dragna till nyandlighet än till kristen tro att komma till kyrkan förfelas den helt. För vad de möter i kyrkan är inte det kristna budskapet utan samma aktiviteter som de redan känner till från sina vanliga sammanhang.

Den tid vi lever i påminner på många sätt om den första kristna tiden. Också den tidens människor mötte en mångfald av livsåskådningar, där den kristna tron var en i raden. Och vad gjorde apostlarna i det läget? Bjöd de in trollkarlar och andedyrkare och anpassade det budskap de hade att komma med så att deras samtid skulle få sina upplevda behov tillfredsställda? Eller satsade de på att torgföra ett tydligt, klart och utmanande evangelium? Men det är klart, Paulus hade inte tillgång till några opinionsundersökningar som visade vad folk ville ha.

Skolverket tycks ha bestämt sig. Trädet ska fällas. Alltså hugger man av rötterna.

Just nu gör detta statliga verk om kursplanerna för grundskolan. I ämnet historia vill man rensa ut antiken och medeltiden för att sätta allt ljus på nutiden. I religionsämnet försvinner enligt förslaget betoningen av kristendomens historiska och kulturella betydelse för Sverige. Samhällsträdets rotsystem ska bort.

Protesterna är massiva, och skolminister Jan Björklund sätter klackarna i backen. Han tycker inte att morgondagens elever ska göras okunniga om sitt historiska och kulturella arv. Det tackar vi för.

Men nog kan man undra vad Skolverket håller på med. Vet inte verkets tjänstemän, att ett rotlöst träd faller? Säkert. Då infinner sig nästa fråga: Varför vill de skada det samhälle, som de är satta att tjäna?

Medborgarnas förtroende för polisen är inget konstant och något att alltid ta för givet. Det handlar om ett samspel där medborgarna måste känna att polisen tar dem på allvar.

Så är inte fallet när justitieombudsmannen, JO, kan konstatera att Stockholmspolisen i 90 procent av de anmälda bedrägerierna inte har gjort någonting alls för att utreda saken efter ett års tid.

Ansvariga politiker och polisledningen har all anledning att fundera över prioriteringarna. Känner vi medborgare att vi inte får hjälp när vi drabbas av brottslighet i vardagen skapas snabbt en förtroendekris i förhållande till polisen.

Mobilen är numera som en fjärrkontroll till vårt digitala liv, enligt ett inslag i Ekot från en Telekommässa i Barcelona.

Och det verkliga livet flyttas allt mera över till den digitala världen. Men att ha digital kontroll betyder inte alltid att ha verklig kontroll.

Hur var det nu Jesus sa? "Den som vill rädda sitt liv skall mista det, men den som mister sitt liv för min skull, han skall finna det."

Fjärrkontroll eller inte?

Frågan verkar fel ställd.

Rätt fråga: Vem håller i dosan?

Det är ingen djärv gissning att den moderata partiledningen anfäktas av motstridiga känslor denna söndag. De färska Sifo-siffrorna tyder på att valvinden kan ha vänt så att gapet till den rödgröna oppositionen minskar. Samtidigt kommer oroväckande uppgifter om att inte bara en utan flera moderata politiker i Stockholmstrakten köpt sig röster för att klättra uppåt på valsedlarna. Möjligen kan liknande fusk ha förekommit redan förra valet skriver Expressen.

Hur illa det är återstår att se. Moderaternas linje att omedelbart utreda vad som har hänt är den enda möjliga för att minimera skadan. Allra bäst vore att låta granskningen genomföras av personer som inte har anknytning till partiet. Ska förbättringen av opinionssiffrorna hålla i sig och resultera i en valframgång i september har regeringspartierna inte råd med några skandaler.

Också för den som till äventyrs funderat på om Sverigedemokraterna kan vara ett alternativ i höstens val erbjuder söndagens nyhetsflöde ett tankestoff som är värt att begrunda. Fyra av tio Sverigedemokrater som valdes in som kommunpolitiker för 3,5 år sedan har hoppat av, visar en granskning som Rapport genomfört. Sådan statistik gör det svårt att ta partiet på allvar. Den visar att en röst på SD även i kommunvalet riskerar att bli bokstavligt talat bortkastad.

I sin kolumn i Svenska Dagbladet (13/2) skriver Göran Skytte, att han avvisat flera riksdagspartiers erbjudande om plats på riksdagslistan. Han siktar högre. Och längre.

Som pensionär tänker han nämligen arbeta deltid med ett kristet aidsprojekt i Afrika. Just nu är det viktigare.

Dessutom anser Skytte att man ska kvalificera sig för en riksdagsplats genom hårt arbete, och inte segla in på en räkmacka.

Det var en känga till publikfriande partistrateger. Exemplen på hur kända personer utan politisk erfarenhet och ansträngning lyfts fram som lockbeten på kompetensens bekostnad saknas inte.

Men Skytte avvisar inte tanken på att jobba sig till en riksdagsplats någon gång i framtiden.

Där fick sig åldersdiskrimineringen en känga.  

The 2010 Edelman Trust Barometer har kommit. Det är en opinionsundersökning där man har frågat 4 875 "informerade människor" i 22 länder om vilken tilltro de har till ett antal globala varumärken.

Bland annat kom man fram till att holländare och svenskar hör till klotets optimister, och att det för Sveriges del beror på vårt unika samförstånd mellan regering och företag. Europeiska företag har stort förtroende i världen, men störst förtroende har så kallade NGO:s, icke-statliga organisationer.

Allt detta och mycket mer kan man läsa om på Edelmans hemsida.

Kan man lita på den här sortens undersökningar? Tveksamt, säger jag, och jag säger det utifrån att jag är en av de tillfrågade. Nej, jag tror naturligtvis inte att min röst ska slå igenom bland de 4 874 andra som deltog. Men eftersom jag har svarat på frågorna så tillåter jag mig betvivla att undersökningen speglar de tillfrågades övervägda mening.

Det gick nämligen till så här:

En vänlig kvinna ringer upp och frågar om man vill svara på några frågor. Under den halvtimme som följer blir svarsalternativen allt längre och allt snårigare. De har ingen röd tråd, ibland är det 1 - 10, ibland 1 - 5, fast i ord och olika formulerat. Frågorna ställs med ett uttal som gör det svårt att avgöra vilka företag som avses av och till.

Speglar mina svar under de omständigheterna vad jag egentligen tycker?

Nej, knappast - i varje fall inte alltid.

Är jag ensam om den känslan?

Rimligen inte.

När jag ber att få veta när och var undersökningen ska publiceras och vart jag kan vända mig för att få veta måste den som frågar kolla om jag får veta detta och vilka svaren är. Hon återkommer och lovar ringa upp mig på måndag för att ge besked. Det gör hon inte. Jag får dock en mailadress till någon ansvarig, och återkoppling sker senare.

Edelman kallar sig världens ledande oberoende public relation-företag med 3 200 anställda på 51 platser utöver världen. De är säkert seriösa, något annat har de inte råd med. Men deras underökningars kvalitet avgörs av vilken kontakt och förståelse de lyckas etablera vid varje enskilt intervjutillfälle. Det är ingen ny insikt, men den förtjänar att påminnas om. På den punkten övertygar inte Edelman.

Kan man alltså lita på den här sortens undersökningar? Ja, kanske, om man tar dem väldigt översiktligt och relaterar dem till annan kunskap på det aktuella området. Något särskilt exakt åsiktsinstrument är de knappast.

Guds hus är vårt hus, säger en av de hemlösa som fått en sovplats i Klara kyrka till Dagens Nyheter (9/2).

Kyrkan mitt i Stockholms centrum har länge drivit ett uppmärksammat socialt arbete bland utslagna människor. Initiativet att öppna kyrkrummet för hemlösa denna bistra vinter är helt i linje med den övriga verksamheten.

Och helt i linje med evangeliet. Jesusorden i Matteusevangeliet 25 ger klart besked: "Sannerligen, vad ni har gjort för någon av dessa minsta som är mina bröder, det har ni gjort för mig."

Gud har i Jesus identifierade sig med de minsta i denna värld. Så den hemlöses kommentar till Dagens Nyheter är helt korrekt. Guds hus är en plats där den hemlöse har rätt att känna sig hemma.

Att Röda Korsets styrelseordförande Bengt Westerberg har ett årsarvode som motsvarar en månadslön på närmare 70 000 kronor upprör med all rätt känslorna. Ingen kan säga annat än att det är bra betalt även för ett heltidsarbete. Att flera andra biståndsorganisationer också erbjuder goda löner, höga arvoden och/eller generösa fallskärmar gör inte saken bättre. En sådan sammanställning publiceras på Aftonbladet.se idag.

Grundregeln är att när man hanterar andra människors pengar, särskilt sådana som skänkts för att göra gott, så måste man vara extra varsam. Därför är det positivt att Röda Korset inte lägger locket på eller intar försvarsposition utan tar kritiken på allvar.

Röda Korset är en del av folkrörelsesverige, en sammanslutning av lokala föreningar med engagerade medlemmar som nu får chansen att säga sitt i ett riksomfattande rådslag. Att på detta vis utnyttja den demokratiska processen i ett läge där frågor ställs är en god idé, som på sikt kan stärka den organisation som redan skakats av att en tidigare ledande befattningshavare inom kort ställs inför rätta åtalad för grovt bedrägeri.

- Fler och fler miljöer blir alkoholzoner, se på alla idottsarenor som vill servera. Vi måste fråga oss hur mycket sprit samhället tål.

Det är inte jag som ställer frågan, utan Gudrun Schyman i en intervju i Dagens nyheter.

Hon berättar i nästa andetag att hon arbetar tillsammans med nykterhetsrörelsen, "för att upplysa om konsekvenserna av bag-in-box-samhället".

När vi tar upp den här sortens frågor på Dagens ledarsida möts vi knappast av några större reaktioner. Vi säger det förväntade, det startar ingen revolution.

Men Gudrun Schyman är ingen rosenkindad nykterist. Hon vet vad hon talar om. (Det gör för övrigt nykteristen också, men tyvärr betraktas han ibland som mindre vetande på det här området.)

Gudrun Schyman är en naturbegåvning när det gäller kommunikation. På den här punkten är det bara att önska henne all framgång.

Nya siffror från Haiti talar om över 200 000 döda, 300 000 skadade, en miljon hemlösa - som ska läggas till den miljon som levde på gatan redan före jordbävningen.

Går det att förstå katastrofens omfattning? Nej.

Går det att göra något för katastrofens offer? Ja.

Svenskarnas generositet har varit stor i det akuta skedet. Men perspektivet måste vara långsiktigt och uthålligt. Består vår vilja att ge stöd till en positiv utveckling i Haiti när tv-kamerorna flyttat fokus och den hysteriska mediebevakningen av Melodifestivalen lägger sig som en våt filt över verkligheten?

Det är en viktig fråga för drabbade haitier. Och för vår egen moraliska orientering.

Centerledaren och näringsministern Maud Olofsson har haft det stökigt med Saab och Vattenfall och opinionssiffror som balanserar på fyraprocentsgränsen. Då citerar hon (i DN) tidigare finländske skidåkaren Juha Mieto, som ofta blev tvåa, men inte knäcktes av det: "Min inställning är att Gud ger prövningar till dem som klarar det", sa han. Centerledaren känner igen sig.

När Centern i morgon börjar sina kommundagar med 400 politiker samlade är det ett parti som i mycket präglas av identitetskris. Ska den tydligt marknadsliberala profileringen under Maud Olofsson fortsätta? Hur balanserar partiet mellan landsbygd och storstad, gamla och unga? För det i år 100-åriga folkrörelsepartiet gäller det att både få med sig de sedan länge trogna och samtidigt attrahera nya grupper.

Uthålliga och strävsamma "tvåor" behövs i politiken. Men för Centern handlar det nu om att över huvud taget hålla sig kvar i tävlingen. Den utmaningen lär kräva både visionära framtidsidéer och strävsamt markarbete bland många gräsrotspolitiker.

Äntligen verkar USA och Ryssland ha kommit till en punkt där man är överens om att begränsa sina kärnvapenlager, enligt en kort notis från Ekot.

Nu ska ju ingen tro att frågan om kärnvapen därmed är utagerad. Tvärt om! Sammantaget är kärnvapenhotet fortfarande en av de stora globala farorna, även om det hamnat i skuggan av andra hot de senaste åren - kanske mest för att vi inte påminns om deras existens i vår vardag.

Men att USA och Ryssland återupptagit meningsfulla samtal om detta är i sig goda nyheter. Låt oss hoppas att det sätter en snöboll i rullning i rätt riktning.

Söndagens tv-debatt med alla partiledare visade rätt tydligt, vad som tycks vara den viktigaste politiska frågan för båda blocken. Nämligen att hålla ihop, och därmed framstå som regeringsdugliga.  Varje spricka ska spacklas igen och målas över med blått eller rödgrönt.

I Ekots lördagsintervju sa Vänsterpartiets ledare Lars Ohly: "Det är inte så att politiska partier ska komma överens och sedan får väljarna acceptera det". Han menade att varje parti bör visa upp sin matsäck, sedan får väljarstödet bestämma hur en koalitionsregering ska duka bordet.

Lars Ohly har en viktig poäng. Makten ska ligga hos väljarna. Cementerade block med övermålade sprickor minskar valfriheten.

En rad organisationer slår nu gemensamt larm om det stora antalet våldtäkter i Sverige, som rättväsendet inte rår på. I fjol polisanmäldes över 4 000 våldtäkter mot vuxna. Hur många som aldrig anmäls vet ingen. Vad man däremot vet är att bara en liten del av anmälningarna, 15 procent, leder till åtal. Och ännu färre till fällande dom.

Sverige borde stå betydligt bättre rustat än krigshärjade utvecklingsländer när det gäller att ta sexualbrottens offer på allvar. Varför ser då statistiken ut som den gör?

Det finns också andra frågor att ställa i sammanhanget. Vilken roll spelar översexualiseringen av samhället? Länge har tunga opinionsbildare förklarat för oss, att de sexuella drifternas frihet också innebär en stor frihetsvinst för människan.

Ett resultat tycks tvärtom vara, att kvinnors möjligheter begränsas. I stället för att leva på frihetens vida fält tvingas de in i rädslans skyddsrum.