Vänsterledaren Lars Ohly har avancerat kraftigt på listan över de politiker som syns mest i medierna. Från 14 till fjärde plats. För redaktionerna är det uppenbarligen enkelt att ringa Ohly när man vill ha en motpol i debatten. Det må gälla kristendomens ställning i religionsämnet i skolan, kritik mot Israels agerande, svensk närvaro i Afghanistan, Rut-avdrag, Saabaffären, skattehöjningar eller EU-frågor.

Ohly och vänstern är det osäkra kortet inom det rödgröna blocket som gärna profilerar sig med långtgående uttalanden. Detta kan förklara mediernas intresse. Men något genomslag i väljarsiffrorna har den offentliga uppmärksamheten inte gett så här långt.

All publicitet är god publicitet brukar det heta. Men uppenbarligen räcker det inte i politikens värld. Det krävs mer än att ta på sig spenderbyxorna och att driva en oftast avvikande linje i utrikespolitiken.

Ohlys ständiga framträdanden i medierna må glädja vänsterpartisterna för stunden, men kan i valrörelsen främst komma att få betydelse som draghjälp åt den borgerliga alliansen.

Demokrati är den minst dåliga styrelseformen vi hittills har kommit på sägs det. (Var det Churchill?) Jag kommer att tänka på det när jag i DN läser Erik Gandinis berättelse om hur det gick till när hans film Videocracy visades på filmfestivalen i Venedig, och hui DNr historien sedan utvecklade sig. Filmen handlar om Silvio Berlusconis Italien och om hur en mediemogul både tar sig fram till makten och behåller den med god hjälp av media. Om hur denne Italiens tredje rikaste och skrupelfrie man styr och ställer med opinionen, med rättsapparaten och på den politiska arenan.

Det har funnits sammanhang när det politiska etablissemanget i EU har satt ner foten också inför demokratiskt valda politiker - Österrike är väl det tydligaste exemplet.

Men Berlusconi umgås på jämställd fot med övriga folkvalda ledare. Och Italien är ingen liten bananrepublik på världskartans utmarker, det är ett av Europas större länder med en historia som överglänser de flestas. Berlusconi har lett Europa under Italiens ordförandeskap.

Jo, det är säkert inte lätt för statsledningar att veta var de ska sätt ner foten i det mellanfolkliga samarbetet, och folkets röst är ändå alltid folkets röst. Men skrämmande är det.

Filmen sänds i SVT i kväll. Den är sevärd och tänkvärd. Skänk gärna en tacksamhetens tanke till de svenska public service-kanalerna medan du tittar. De har sina brister, men i ett italienskt perspektiv är de värda applåder.

I en debattartikel i Dagens Nyheter kräver kyrkoledare i Sydafrika och Sverige att försäljningen av Jas 39 Gripen till Sydafrika stoppas. Det är visserligen mer än tio år sedan avtalet skrevs under, men hittills har bara sju av tjugoåtta plan levererats. Riv kontraktet och återbetala pengarna, skriver kyrkornas representanter.

Och vad är problemet?

Den gigantiska vapenaffären - som inte bara innefattade Jas - har, precis som kritikerna befarande, blivit bränsle på korruptionens brasa. Löftena om nya arbetstillfällen som skulle stimulera sydafrikansk ekonomi var tomma som begagnade patronhylsor. Sverige utnyttjade den goodwill som engagemanget i kampen mot apartheidregimen byggt upp till att kränga vapen. Följden blev att enorma summor som kunde ha stött demokratins uppbyggnad förvandlades till svenska exportinkomster.  

Kritiken från kyrkoledarna rymmer tunga argument. Inte bara mot den här specifika vapenaffären, som innehåller ovanligt många etiska komplikationer, utan mot svensk vapenexport över huvud taget.

Det räcker inte med att riva kontraktet med Sydafrika. Vapenindustrin måste på sikt ställas om till annan, nyttigare produktion. Det är inte mer vapen världen behöver, utan mindre.   

Våldtagna Linnea, 14 år, blev hotad och trakasserad på nätet trots att en 15-årig pojke dömts för det grova brottet mot henne. Efter reportaget från Bjästa i SVT:s Uppdrag granskning är det nu 15-åringen, prästen och hela samhället som utsätts för hat, hot och okvädningsord på nätet.

Vuxenvärldens stora svek är att inte tydligt ha tagit ställning för den 14-åriga flickan när glåporden mot henne lades ut. Kanske visste många vuxna inte vad som pågick därute på nätet. Kanske har SVT hårdvinklat en del. Men faktum kvarstår. Både kyrka och skola kunde ha varit mycket tydligare när mobben riktade sig mot den 14-åriga flickan, och markerat mot dem som ställde sig på förövarens sida. Det är inte första gången offret - kvinnan - blir utsatt och får bära skuld trots fällda domar i våldtäktsmål.

En av de viktigaste lärdomarna är att vuxenvärlden också måste finnas med ute på nätet och ge sig in i argumentationen när en lavin av trakasserier och hat tar fart. Att säga att man inget visste duger inte.

Nationalencyklopedin skickar ut meddelande om att våffeldagen är en bluff, bara en missuppfattning av Vårfrudagen.

Så visste vi det. Skönt att inte behöva leva i villfarelse.

Men Vårfrudagen är ett annat namn på Marie Bebådelsedag, bemärkelsedag till minne av ängelns besök hos Maria för att berätta att hon skulle få en son, Jesus. Det var en av vårens stora högtidsdagar i gamla tider. Gud anmälde sin ankomst! Våren kom med ljuset - man skulle lägga sig utan att tända ljus, dagsljuset skulle vara nog.

Det kanske är en efterkonstruktion, men nog borde alla dessa dagar under kyrkoåret ha gett en viss lyster åt vardagen?

Vad händer med oss nu när alla dagar är jämngrå?

"Låt oss hoppas att namnförslaget inte var en svala som förebådar en regnig, kall och dyster sommar utan ett olycksfall i arbetet. För inte var det väl avsett som en katalysator för att få igång idésprutningen bland medlemmarna?" Så skrev jag i ledaren häromveckan när namnförslaget Samfundskyrkan på den sammanslagna missions-, baptist- och metodistkyrkan presenterades. Jag stack också ut huvudet och påstod att risken att detta verkligen skulle bli det nya samfundets namn var minimal.

Det är alltid roligt att få rätt. För nu skickas remissen ut till församlingarna utan detta namnförslag, som fått förödande kritik inte bara i Dagen. I stället inbjuds alla att komma med idéer på vad det nya samfundet ska heta. Ska vi gissa att Equmenia får ganska många röster men att det också kommer fram helt nya och hittills okända namnförslag?

Statsminister Fredrik Reinfeldt har inte tid att komma till Torsten Åhmans partiledarutfrågning i sommar. Det beskedet fick Missionskyrkan i Vårgårda från Moderaternas kansli.

Dagen skrev om saken, och plötsligt är statsministern villig att ställa upp. Så bra. Låt oss hoppas att det inte bara är en omvändelse under galgen, utan en hjärtats sådan.

Fredrik Reinfeldt har som statsminister konsekvent nobbat att möta Sveriges religiösa ledare. Inför Sveriges ordförandeskap i EU fick inte Europas kyrkoledare möjlighet att träffa ordförandelandets statsminister, vilket annars är kutym.

Det är utmärkt att Reinfeldt kommer till den traditionella partiledarutfrågningen i frikyrkomiljö. Låt oss hoppas att det är början på en mindre religionsallergisk era i moderatledarens liv.

Beatrice Ask är en idogt arbetande justitieminister som ibland är värd beröm, och andra gånger klander för sina förslag. Ett klavertramp är det när hon vill att misstänkta sexköpare ska få ett kuvert hemskickat för att omgivningen ska få veta. Till en början ville hon till och med att kuvertet skulle vara i "grälla färger".

Sexköp är i högsta grad en verksamhet att beivra. Men att peka ut misstänkta som inte är dömda är fel väg att gå. Och att hänvisa till att hon "uttryckt sig retoriskt" är en dålig ursäkt. En justitieminister som ska garantera rättssäkerheten får inte slarva med orden på det här området.

Så har då USA äntligen fått en sjukvårdsreform. På distans och med ett svenskt perspektiv kan man ju förundras över det sanslöst hetsiga motstånd reformen har mött från stora grupper av det amerikanska samhället. Politikens polarisering i USA kan också få en att skänka en tacksamhetens tanke till Reinfeldt, Sahlin och de andra för att de, trots allt, uppträder med någorlunda sans och måtta när de möts.

Sjukvårdsreformen i USA var gräsrötternas seger över lobbyisterna. De gräsrötter som med sina telefonsamtal och sina grannskapskampanjer förde Barack Obama till presidentposten har fortsatt att bearbeta sina folkvalda representanter under hela kampen för sjukvårdsreformen. Så gott som dagligen har Organizing for America skickat ut direkta hälsningar från presidenten, filmade eller skrivna, interfolierade med tips om möjliga insatser för reformen som den vanlige medborgaren kan genomföra.

Detta medborgarengagemang är den amerikanska demokratins starkaste sida, och Obama har lyckats väcka nytt liv i de vanliga väljarnas tillit till sin makt att påverka.

I detta stycke har vi lång väg att gå i Sverige. Vilket parti, vilken politiker, vilken valfråga kan väcka svenska väljare till större engagemang än en söndagsutflykt för att stoppa valsedlar i kuvert och sedan släntra hem till teven och avvakta resultatet?

Det har knakat betänkligt i Borgågemenskapen - den sammanslutning av kyrkor där bland annat Svenska kyrkan, Norska kyrkan, Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland och Anglikanska kyrkan i England ingår - de senaste åren. Inte minst har den väg som Svenska kyrkan slagit in på i äktenskapsfrågan inneburit stora påfrestningar för organisationen.

Från det kyrkoledarmöte i Sigtuna som avslutades på söndagen rapporteras att Borgåkyrkorna kommit överens om att ta ett krafttag när det gäller dialog med andra religioner. Ett särskilt möte i den frågan ska hållas 2011.

Det är inget fel med religionsdialog. I ett mångkulturellt samhälle är det bra, till och med nödvändigt, att kristna möter företrädare för andra religioner med nyfikenhet och respekt. Men ska det bli ett samtal på djupet krävs att de som för dialogen är medvetna om och tydliga med var de själva står. Först när man är trygg i sin egen identitet kan dialogen bära frukt. Då blir likheterna spännande att utforska och skillnaderna intressanta, inte hotfulla. Låt oss hoppas att det är den sortens religionsdialog som Borgågemenskapen strävar efter, där den kristna trons sanningsanspråk inte sätts på undantag.

Alliansens ligger en bra bit efter de rödgröna i opinionsmätningarna, men i Rosenbad lever hoppet. Man har ju Mona Sahlin.

I Synovates senaste förtroendemätning får Socialdemokraternas partiledare riktigt usla siffror. Bara var fjärde väljare har förtroende för Mona Sahlin. Detta medan varannan uttrycker förtroende för Fredrik Reinfeldt.

Det verkligt bekymmersamma för Mona Sahlin är de egnas tvivel. Nära hälften av de socialdemokratiska partisympatisörerna saknar förtroende för partiets ledare.

Maria Wetterstrand fortsätter uppåt i förtroendemätningarna. Nu är det hela 45 procent av väljarkåren som uttalar sitt förtroende för Miljöpartiets språkrör.

Förtroendematchen står mellan Reinfeldt och Wetterstrand. Men i valrörelsens debatter är det Mona Sahlin som utmanar Fredrik Reinfeldt om regeringsposten.

De rödgrönas sänke mot regeringsalliansens flöte.

Den danska regeringen har med hjälp av främlingsfientliga Dansk folkeparti stramat åt reglerna för invandring - igen. Den som vill förenas med sin familj måste ha försörjt sig själv de senaste tre åren, förut gällde ett år. Det ska ta längre tid att få kommunal rösträtt och man inför ett poängsystem för att få danskt medborgarskap. Och flyktingar som reser tillbaka till hemlandet på besök utan tillstånd från danska myndigheter kan få uppehållstillståndet i Danmark indraget i tio år!

Allt detta kan få förfärliga konsekvenser för enskilda människor, men här väger den enskilde lätt. Bara om man buntar ihop individer till ansiktslösa grupper blir sådana här lagar möjliga. Enskilda människor med traumatiska upplevelser, barn som lämnats i trängt läge, förtvivlade människor utan framtid möts av ett kallsinnigt regelverk, skapat för att stänga dem ute.

Det är sorgligt att de danska politikerna inte ser det som händer med deras land när de beslutar sig för att försvåra än mer för flyktingar att komma till och att leva där. En sådan kyla sprider sig i samhällskroppen och påverkar också danskarnas sätt att vara mot varandra och andra.

Bara ett exempel: Turismen till Danmark har legat kvar på ungefär samma nivå under förra decenniet, samtidigt som den stigit med 23 procent i övriga Europa, mycket mer på somliga håll. Ett av skälen är Danmarks hårdare visumregler.

Danmark har valt att möta främlingsrädslan genom att närma sig de främlingsfientliga krafternas argumentation och göra den rumsren. Resultatet är förfärande. Den läxan måste svenska politiker lära av.

Skapa ett framåtsyftande, modigt och inkluderande program för Sverige där invandrarna utgör en avgörande positiv kraft i vår gemensamma framtida välfärd. Det finns naturligtvis problem med invandring. Men invandring som företeelse är en ofrånkomlig, avgörande och berikande faktor i vårt framtida samhällsbygge. Vilket politiskt parti blir först med att skapa ett innovativt program för det? Ett program som flyttar invandraren från samhällets periferi till dess centrum.

En 33-årig man har gripits sedan han på en webbsida hotat att utlösa en massaker på Kungliga Tekniska Högskolan i Stockholm. Han "lovade" att skjuta så många som möjligt innan han själv oskadliggjordes. Mannen har erkänt hotet men säger, att det bara var ett skämt.

Det är viktigt att ta dylika "skämt" på största allvar genom att satsa både på säkerhet och påföljd.

Men det finns också skäl att fundera över hur vi ska hantera den hat- och hotkultur som breder ut sig i samhället. Idrotten är svårt drabbad. Ledare och spelare utsätts för hot och grov verbal förnedring av så kallade supportrar, som av någon anledning inte gillar vad de gör. Politiker på olika nivåer tvingas leva med obehagliga, anonyma hot. Den offentliga debatten solkas ner av anonyma inlägg på nätet, där hatet väller som en stinkande sörja ur en unken språkbrunn.

"Det märkvärdiga med ord är att de betyder något", brukar Expressens förre chefredaktör Bo Strömstedt säga. En sanning att besinna för alla som vill motverka hotet mot samhällsklimatet.

Det snurrar nog till inom de flesta av oss vid tanken på att två myndiga syskon skulle få ha sex med varandra. Riksdagsledamoten Monika Green (S) kan dock tänka sig att göra det hela lagligt i framtiden. Och visst finns en viss logik i resonemanget, om sexuellt umgänge är att betrakta som en teknisk handling som inte kan göra oss illa, och därför inte bör beläggas med några restriktioner så länge alla inblandade är jämlika och överens om saken.

Och de skyddar sig så att de inte får barn. Genetiskt är det också i Monika Greens värld ett problem om barn blir till av två syskon.

Sexualiteten är en gåva till stor rikedom när den sätts i sitt rätta sammanhang. Men att det också gäller att hantera den varsamt inser nog de flesta. Missbrukad kan sexualiteten skada de inblandade rejält, även om man i stunden är överens. Den erfarenheten har tyvärr allt för många, även om det då inte rör sig om incest mellan myndiga.

När det gäller syskonsex blir det extremt tydligt att sexualiteten också behöver gränser.

Melodifestival. Fullsatt nationalarena. Minutiöst planerad miljonrullning. Välrepeterat. Koreograferat. Dresserat. Ljud- och ljussättning inte av denna världen.

Slutligen: en vinnare. Grande finale!

Vinnaren på väg in på scen för att ta emot melodifestivalens Sångfågelstatyett.

Då! ...står ett par lite vilsekomna män i vägen för kameran, de har skrivit vinnarlåten. Plötsligt åker hela konkarongen hiss till nivå med firmafesten i Tjötaholm. Studioman i bild som rycker och drar i de två. Intervjufrågor som inte hörs. Frammuttrade, säkert odödliga, svar faller som stenar mot scengolvet. Förvirring.

Är inte de där gliporna underbara?  När ytan brister och Verklighet smyger in på scenen bakvägen.

Sångfågelstatyetten?

Åh, den överlämnades lite taffligt, som när man skickar med matsäcken i ytterdörren med en unge som ska på läger, och bussen väntar.

Ibland känns den uppfriskande, den mänskliga faktorn. Som när man äntligen får av sig de klämmande finskorna och kan vicka på tårna.

I en kolumn i Svenska Dagbladet (10/3) skriver Cordelia Edvardson klokt och vasst om Skolverkets märkliga ambition att kasta bort viktiga nycklar till förståelse av vår egen kultur. Först förslaget att lyfta ut antikens och medeltidens historia från läroplanen. Sedan den lika tokiga tanken att kraftigt krympa kristendomens utrymme i religionsundervisningen.

Får Skolverkets vilja råda, så berövas den unga generationen en rad nycklar till förståelse av den egna kulturen.

Ett exempel. Om bibliska uttryck som bär vårt språk blir obegripliga avlövas en stor den av den svenska skönlitteraturen på mening.

"Men när vi nu närmar oss en kulturell smärtpunkt där många unga vuxna inte känner till påskfirandets religiösa rötter, för att inte tala om pingstens betydelse, ja då finns det anledning att varna 'Skolverket kommer!' ", skriver Cordelia Edvardson.

En varning som i det här fallet  tyvärr är befogad. Vem hade trott att Skolverket skulle blir den skrämmande vargen i kulturens värld?

Historien ska inte politiseras. Men det är inte heller vad det är frågan om när riksdagen med en rösts övervikt beslutade att erkänna folkmordet mot armenierna 1915. Det kan också bli en politisering att förneka det som är att betrakta som ett historiskt faktum. Nu erkändes folkmordet med en rösts övervikt, där fyra borgerliga riksdagsledamöter röstade med oppositionen.

Ett antal alliansledamöter som röstade mot beslutet lär också innerst inne vara glada över utgången. Även folkpartister, kristdemokrater och centerpartister betraktar i sak massakern på 1,5 miljoner kristna som ett folkmord, men har motvilligt, och med en rad reservationer och garderingar, ställt upp på moderaternas linje.

Till och med i utrikesutskottets majoritetstext inför omröstningen konstaterades: "... att det som drabbade armenier, assyrier/syrianer och kaldéer under det osmanska rikets tid sannolikt skulle betraktas som folkmord enligt 1948 års konvention, om den hade varit i kraft vid den aktuella tidpunkten."

Att Turkiet nu kallar hem sin ambassadör är inte överraskande. Utrikesminister Carl Bildt har säkerligen också rätt i att det strular till relationerna en del. Men det är samtidigt viktigt att sätta press på Turkiet gör upp med sin historia.

Riksdagen har nu bekräftat krigsmassakerna, och kallat dem vid deras rätta namn. Det är samtidigt en påminnelse för Turkiet om att förföljelse av kristna minoriteter inte får fortgå heller i dag, och att de mänskliga rättigheterna aldrig får ignoreras.

Läs också vad jag skrev i Dagens huvudledare inför beslutet.

Det är förbjudet att sälja cigaretter till den som är minderårig. Ändå vet vi att de flesta börjar röka innan de är 18 år, och att nästan hälften av alla 15-16 åriga pojkar, 46 procent, utan problem kan köpa sina cigaretter i butiken.

Så visst är det bra att folkhälsominister Maria Larsson (KD) vill införa sanktioner mot de butiker som upprepade gånger bryter mot reglerna. Stopp för tobaksförsäljningen i sex månader kan bli följden.

På folkölsområdet kan var tredje minderårig på samma sätt köpa ut i butikerna trots att det är olaglig att sälja till personer under 18 år. Här lades nyligen förslag om att införa en registreringsplikt för de butiker som saluför folköl.

Några krafttag kan man knappast tala om i något av fallen.  Ska åtgärderna inte bara bli ännu ett slag i luften på ett mångårigt problem gäller det att myndigheter, kommuner och polisen på ett betydligt bättre sätt än i dag följer upp hur reglerna efterlevs. Och att handeln samtidigt tar sitt ansvar gentemot de unga.

5 000 pojkar och unga män i utsatta bostadsområden riskerar att hamna i kriminella grupperingar. Nu föreslår regeringens utredare, länspolismästare Carin Götblad i en debattartikel i DN, att särskilda sociala insatsgrupper ska inrättas i varje kommun och att socialtjänsten, skolan och polisen ska få en lagstadgad skyldighet att stödja ungdomarnas föräldrar.

Det är utmärkt att en utredning av det här slaget har kommit till stånd, och inte minst att en auktoritet på området slår fast att vare sig skola, arbetsmarknad eller kriminalvård är utformad för de här grupperna. Mest förvånansvärt är förstås hennes påstående att det är nytt för kriminalvården att låta de här ungdomarna "avtjäna sina straff på särskilda avdelningar så att de inte behöver tillbringa tiden tillsammans med dem som planerar nya brott". Vi skriver 2010. Hur länge har vi haft kunskap om den här problematiken? Hypersäkra mastodontfängelser kan vi bygga, men särskilja de här unga männen från tungt belastade kriminella har vi ännu inte fått till stånd. Det är hårresande!

En svag punkt i Götblads förslag är att hon lägger ansvar och initiativ på myndighetspersoner, det vill säga just de människor som unga män av den här sorten ofta skyr som pesten. Kanske går det inte att gå någon annan väg än genom befintliga ordningar rent formellt. Men det borde vara utsagt att de som ska agera direkt mot den det gäller helst inte bör vara en myndighetsperson. Götblad är inne på alternativ. Det bör sättas i system.

En annan brist i förslaget är att de åtgärder som föreslås sätts in för sent. Skolan och andra i ett barns omgivning ser ofta varningssignaler tidigt. Det är då resurserna ska sättas in. När det börjat gå snett är risken stor att det är för sent.

Kostar då inte detta en förfärlig massa pengar?

Jo, det gör det säkert. Och det kan få kosta bra mycket mera utan att det blir dyrt om man jämför med de kostnader som uppstår om de här unga männen fortsätter in i kriminalitet. Faktum är att vi mycket väl skulle kunna sätta in ett system av personliga assistenter av den typ som erbjuds handikappade och betala veranda timma, och ekvationen skulle ändå gå ihop.

Då har vi inte tagit in den skillnad det skulle göra för de unga människor det gäller.

Den mordkomplott mot konstnären Lars Vilks som har avslöjats är en förfärlig historia, som visar att det finns all anledning att ta allvarligt på de hotelser som extrema grupper utslungar. Som ett led i bevakningen har ett antal svenska medier publicerat Vilks teckning av Muhammed som rondellhund.

Dagen tillhör de tidningar som avstår. En annan är Svenska Dagbladet, vars chefredaktör förklarar varför här. Den yttrandefrihet vi vill värna måste, om den ska ha något värde, ge en konstnär rätt att framställa också sådana bilder som provocerar och upprör. Men beslutet att återge sådana verk måste fattas av tidningen i varje enskilt fall.

Att Muhammed framställs som hund uppfattas som ytterst kränkande av muslimer, också av sådana som aldrig skulle drömma om att stödja mordkomplotter eller terroraktioner.  Begär vi respekt för det som är heligt i den kristna tron måste vi också respektera andra religioner och deras synsätt. Därför får Dagens läsare och besökarna på Dagen.se inte se hur rondellhunden ser ut.

Europadomstolen för de mänskliga rättigheterna ger Sverige som nation en knäpp på näsan - och en chans till en dräglig tillvaro för en iransk man som kom som flykting redan 2003 och som sedan dess levt med utvisningshotet hängande över sig. Endast en domare, den svenska, ansåg inte att de mänskliga rättigheterna skulle kränkas om mannen skickades tillbaka till Iran. Här kan man läsa TT-referatet om detta och här finns pressreleasen på engelska om Europadomstolens utslag.

Självfallet är det ingen lätt uppgift att bedöma hur starka en viss individs flyktingskäl är. Och lika självklart förekommer det att personer som vill stanna i Sverige inte är sanningsenliga när de berättar sin historia. Men i det här fallet tycks de svenska myndigheterna ha bestämt sig för att mannens redogörelse för hur han torterats inte var äkta trots att hans kropp bar spår av vad han varit utsatt för. Om tvivel fanns borde en expertgranskning ha skett, påpekar Europadomstolen helt riktigt.

SVT: s "Korrespondenterna" i går tog upp FN: s kastade handske om bilismen. Bilen dödar flera än alla krig, 1,3 miljoner människor varje år, och det är mest unga som stryker med. Och då har vi inte nämnt miljöeffekterna och den enorma påverkan på landskapsbild och stadsmiljöerna.

Klart att FN har rätt. Varje annan företeelse som dödar, lemlästar och skadar så många människor och som dessutom sätter så djupgående spår i samhället som bilismen skulle kallas en epidemi och åstadkomma rubriker och massiva motinsatser.

Naturligtvis kan man inte  förbjuda bilen. Men man både kan och ska göra oändligt mycket mera för att minska dess skadeverkningar. Säkrare och miljövänligare bilar är på väg, när nu branschen med kniven på strupen till sist insett att det var nödvändigt.

Men det krävs också ett samlat, klokt och långsiktigt tänkande i planeringen av infrastrukturen, tillsammans med insikt om bilens verkliga kostnader och effekter hos oss väljare och trafikanter.

Striden kring rut - avdraget för hushållsnära tjänster - är förvirrande. Sällan tolkas verkligheten så olika av regering och opposition.

Rut minskar svartjobben, påstår de blå. Inte, säger de rödgröna. Det i varje fall inte bevisat.

Rut är bra för jämställdheten, säger de blå. Alldeles tvärtom, rut raserar jämställdheten, säger de rödgröna.

På en punkt har dock de rödgröna inte nöjt sig med att argumentera utan också bemödat sig om att i praktiken visa vad man menar.  Argumentet att välbeställda flitigast utnyttjar rut bevisas inte, men styrks onekligen av att ledande socialdemokrater med goda löner gjort avdrag för hushållsnära tjänster.

I teorin är de emot avdragen. Men det är förstås en helt annan sak.

Värsta isen i Östersjön på 14 år. Varningar från Sjöfartsverket. Ändå gav sig passagerarfärjor in i det utsatta området kring Kapellskär - och fastnade. Isbrytaren Ymer fick överge flera lastfartyg i Sundsvallstrakten för att bistå färjorna. Lastfartygen blir nu gruvligt försenade, till men för industrin.

Dåligt sjömanskap, tycker Sjöfartsverket om de befäl som dundrade in i ismassorna i tro att deras färjor hade muskler nog att ta sig igenom. Det är lätt att instämma i betyget. Och den överdrivna djärvheten är knappast lönsam för någon.

Den här sortens övermod är bara dålig reklam för respektive rederier. Dessutom drar det med sig stora kostnader för samhället.

Ta det kallt, kaptener! Nästa gång kan sviktande omdöme kosta liv.

Bara en påminnelse i all enkelhet: Det finns andra humanister än den högljudda grupp ateister som sedan ett decennium kallar sig förbundet Humanisterna. Förbundet för kristen humanism och samhällssyn, KHS, har sina rötter i tidigt 1900-tal. Nyligen kom den sjuttioförsta utgåvan av deras årsbok ut, i år med temat "Mellanrum".  

KHS årsböcker brukar vara bra. Den här är inget undantag.

Bibelforskaren Hanna Stenströms artikel om Bibeln som utmaning för kristna humanister, med några konkreta modeller för bibeltolkning, är läsvärd. Likaså professor Sven-Erik Liedmans lika lärda som underhållande inlägg. Han visar bland annat hur vårt behov av att förenkla och betygsätta gör att vi skapar statistik av mjuka värden som inte är möjliga att kvantifiera, och sedan grundar vi  samhällbygget på sådan bräcklig grund. Förre ärkebiskopen K-G Hammars filosoferande om Gud och mellanrummen utmanar tanken. "I mellanrummet kan jag släppa taget, bli en mottagare också av det jag inte ens kan fatta", avslutar han sitt inlägg.

Och detta är bara ett axplock av det dussin lärda, välskrivna och horisontvidgande artiklar boken bjuder på. Lägg därtill fotografen Sune Jonssons bilder och ett femtiotal genomtänkta recensioner av fjolårets böcker. (Har du inte upptäckt Sune Jonssons bilder har du en upplevelse framför dig!)

"Mellanrum" plockar upp sådant man trodde var tummade självklarheter, vrider dem ett kvarts varv och får dem att skimra som nya i solen. Det händer inte ofta.

Invandrarna är klart underrepresenterade i kommunpolitiken. Av Sveriges invånare är 15 procent utlandsfödda, men bara åtta procent av kommunernas politiskt förtroendevalda är födda i ett annat land. Det visar en undersökning som Sveriges radio, P4 Väst, har gjort.

Invandrarnas erfarenhet behövs i beslutsfattandet, inte minst för att förbättra integrationspolitiken. Men för att bli förtroendevald behövs nätverk. Och sådana tar det tid att bygga.

Essam E-Naggar, folkpartistiskt kommunalråd i Uddevalla, pekar på ett annat avgörande hinder, nämligen bristande språkkunskap. Den som inte kan svenska hyggligt får knappast ett politiskt uppdrag.  

Vill vi ha en fungerande integrationspolitik måste språkfrågan prioriteras. Och då handlar det framför allt om att öppna dörrar till arbetsmarknaden. Teoretiska språkstudier i all ära, ingenstans lär sig en invandrare svenska så bra som på ett jobb med svenska arbetskamrater. På köpet får man dessutom en värdefull kunskap om det nya hemlandets kultur. Och Sverige får förhoppningsvis fler kommunpolitiker, som kan den viktiga integrationsfrågan inifrån.