Dags att stänga butiken här och jag gör det inte utan ett visst vemod. Det har väldigt roligt och stimulerande. Hade velat hinna med betydligt fler inlägg, men är nöjd med att ha täckt in alla teman som jag annonserade. Tack för alla kommentarer, på både blogg och mejl. Det är kommentarerna, samtalet, som är bloggandets själva essens. Det har blivit än mer tydligt för mig den här veckan då jag har haft fler som följt mig än annars.

Överlägset mest respons fick jag på mitt inlägg om lovsångströtthet, med tillhörande sångtext. Uppenbarligen finns det fler som känner som jag, att lovsången i gudstjänsten blir ett obligatoriskt men ofta ganska oreflekterat inslag med för stark betoning på en glädje och kärlek som alla naturligtvis vill få uppleva men långt ifrån alltid gör. Jag vill inte byta ut alla lovsånger mot klagovisor, men jag tror det vore hälsosamt om de senare fick räknas bland de förra. Precis som i Bibeln.

Sångtexten som avslutade lovsångsposten saknar ännu musik och jag skulle därför vilja utlysa en tävling om bästa tonsättning. Skicka en ljudfil till mattias.agnesund@gmail.com eller en cd med vanlig post (mejla mig för adress) senast 31 augusti. Vinnaren, som jag utser enväldigt, presenteras sedan innan septembers utgång på min ordinarie blogg, blogg.mattiasagnesund.com, som alla är varmt välkomna att besöka. Där skriver jag främst om kultur och frikyklighet.

Om du vill följa hur arbetet med min avhandling om Sven Lidman fortskrider hänvisar jag till min speciella avhandlingsblogg Gossen i grottan. Mitt fotbollsskrivande förlägger jag mestadels till Sveriges största Blåvitt-blogg BaraBen.com. Där är det många som skriver, så jag brukar säga till på Facebook, Bloggy och Twitter när jag publicerat något på den bloggen.

Allra sist, ett skäl att lovsjunga Gud i denna ljuva sommartid:

Glad fortsättning på sommaren önskar jag er alla! 

/Mattias

Kom ihåg, bröder, att vi ha hittills levat våra liv liksom innanför stängda dörrar och fönster, men från och med nu ha vi med utgivandet av en daglig tidning, givit oss ut i den offentliga dagsstriden, och varje tidning har både rättigheten och uppgiften att med sitt sökarljus genomtränga varje spricka, varje rämna, varje brist både i fasaden och rummen innanför.

En väckelse som ger sig ut i dagsgläfset på gatan, kommer förr eller senare att hamna i rännstenen!.

Så talade Sven Lidman när Lewi Pethrus på 40-talet ville att pingströrelsen skulle starta en dagstidning. Lidman spådde att projektet snart skulle haverera men fick bara nästan rätt. Dagen överlevde de finansiella problemen och klarade sig från rännstenen. Kritiken från Lidman bottnade inte i någon aversion mot journalistik i allmänhet, han ifrågasatte bara om det var något som väckelsen skulle bedriva. Samtidigt går uttalandet något på tvärs mot Lidmans sanningslidelse. När det gällde hans eget liv skydde han på intet vis "att med sitt sökarljus genomtränga varje spricka, varje rämna, varje brist både i fasaden och rummen innanför". Det var åtminstone vad han försökte åstadkomma med sina memoarer på 50-talet.

Jag respekterar Lidman för den ambitionen, även om han naturligtvis varken ville eller kunde berätta precis allt. Det som gör Lidman så givande att arbeta med är att han förenar sin uppriktighet med stor humor och språklig virtousitet. Ta bara f&oum l;ljande citat från Resan till domen. Här etablerar han med skön självdistans en lite lätt ironisk allegori som blir bärande för hela hans bekännelseprojekt:

Jag sitter i en skakande buss. Färden har varit lång. Det lider mot natten och resans slut. Plötsligt vaknar jag till och ser mig yrvaket omkring. Utom mig själv äro vi sju passagerare – alla lika slöa, halvsovande – försjunkna i sig själva – var och en i sitt hörn och i sin avdelning av den stora bussen. 

Men alla ha samma utseende och samma ålder – och utseendet är – efter vad jag förstår – mitt – och samtidigt upplever och förnimmer jag inne i mig deras namn – som en uppenbarelse om något jag alltid vetat:

Sven Lust – Sven Lat – Sven Lek

Sven Feg – Sven Flykt

Sven Svag – Sven Svek. 

Och de resa alla under firmanamnet eller författarpseudonymen:

Sven Lidman.

Notera hur han introducerar sina sju alter egon med hjälp av rim ("Lek" och "Svek") och favoritgreppet alliteration ("Lust", "Lat", "Lek"; 'Feg", "Flykt"; "Svag", "Svek"). Dessutom får han det att svänga med en markerad rytm. I större eller mindre grad levandegör han hela tiden sitt språk med sådana här tekniker. Mumma för en litteraturvetare! Och det är inte enda skälet att läsa Lidman. Du får dig också till livs en rejäl dos historia, både pingströrelsens och Sveriges, och närkontakt med en säregen personlighet som trots sin egocentricitet var en skarpsynt människokännare som inte kunde blunda för människans hopplösa belägenhet utan Gud.

"Förtälj mig dina sorger" säger lejonet Aslan till pojken Digory i CS Lewis Min morbror trollkarlen. Digory känner sig liten och rädd när han träder fram inför den väldige men häpnar när det visar sig att lejonet intresserar sig för hans bekymmer och till och med visar sitt deltagande i sorgen över att Digorys mor är svårt sjuk.

De flesta av oss finner det nog ganska självklart att låta Gud få veta allt som tynger en. Åtminstone i den ensamma, tysta bönen, eller när man ber tillsammans med ens allra närmaste. Det är inte lika lätt i Guds hus, under själva gudstjänsten eller vid gemenskapen runt kaffeborden. Till dels beror detta på att en gudstjänst i en kyrkobyggnad ofrånkomligen är en offentlig tillställning där man har nära relationer endast till en minoritet av de närvarande. Vidare är uppmärksamheten riktad framåt, mot människorna på estraden som säger, läser och sjunger saker till allihop på samma gång. Det säger sig självt att det inte är min och din personliga livsberättelse som står i centrum. Våra liv får snarare inlemmas i Guds stora berättelse, och i bästa fall ger oss gudstjänsten verktygen till det.

Problemet uppstår när det känns som att gudstjänstens utgångspunkt är att livsberättelserna är hela, rena och lättbegripliga, och utan problem kan fogas samman med enkla lösningar i en trepunktspredikan. Om du har problem vill Gud lösa dem. Om du är ledsen vill Gud trösta. Det får inte finnas några sprickor i budskapet, allt som sägs måste bekräfta och inskärpa att livet med Gud går ihop, att Jesus verkligen är svaret och att det helt säkert kommer att serveras kaffe sen.

Tänk om vi i stället kunde utforma gudstjänsten för att passa den allra mest trasiga bland oss, så att allas vår varierande grad av trasighet (jodå, alla är trasiga men alla är inte lika öppna med det) kan rymmas. Tänk om förkunnelsen inte i första hand fokuserade på hur evangeliet går ihop, hur Jesus fixade det där med synden och nu är det påskdag hela veckan. Tänk om fokus i stället låg på den plågade Jesus på botten av allting, Jesus med vidöppna armar och vidöppna sår, Jesus som bjuder in oss att dela hans smälek. Om vi börjar där tror jag det går lättare att också höra talas om läkedom, lösningar och lossade bojor i hans uppståndelsekraft.

Kanske blir det även lättare att vid kyrkkaffet förtälja varandra våra sorger. Något litet av dem i alla fall, så att samtalet får rätt perspektiv och proportioner och vi inte gör varandra illa. 

Någon undrar kanske hur jag går till väga för att skriva när jag bara kan röra några fingrar och då med ytterst lite kraft. Tidigare kunde jag styra en trackball med höger tumme och klicka med vänstra pekfingrets knoge, men när min högerhand blev för svag fick jag hitta en annan lösning. Nu använder jag en enda knapp, som syns under min tumme på bilden nedan. 

Knappen sitter monterad på rullstolens armstöd. 

Det går ju inte att åstadkomma så mycket med knappen i sig, och därför är den kopplad till en mjukvara (nedre högra hörnet nedan) på min mac som ger tillgång till olika mus- och tangentbordsfunktioner genom att man trycker på knappen upprepade gånger. Ett klick gör att programmet börjar hoppa mellan olika fält på den virtuella styrplattan. Ett klick till och det aktuella fältet aktiveras, och så upprepas proceduren tills jag kommit ner till en enskild bokstav eller annat kommando. För att man ska slippa klicka fram varenda bokstav har programmet en ordlistefunktion (det för ögonblicket tomma fönstret i övre högra hörnet) som gissar vilket ord jag börjat skriva på och så kan jag välja mellan olika färdigskrivna ord. 

Detta är ett enkelt och tillförlitligt men också väldigt omständligt sätt att skriva. Det går åt kopiöst med klick, och jag blir ganska snart trött i tummen. Därför använder jag inte macen till att skriva några längre texter. För det ändamålet har jag i stället en ögonstyrd pc som jag kan använda både när jag sitter och när jag ligger. På nästa bild är jag i sängen, och med samma slags knapp som till macen använder jag tungan för att göra musklick. 

Själva datorn sitter fast i en arm som man för in över sängen. Notera kameran i datorns nederkant som följer ögats rörelser. Informationen från kameran tolkas av ett program som får muspekaren att följa ögat. Jag tittar på den bokstav jag vill ha och väljer den genom att klicka med tungan. 

När detta fungerar som bäst kan jag skriva riktigt, riktigt fort, och även här har jag tillgång till en ordlista som snabbar upp det hela ytterligare. Nackdelen är att det kan vara svårt att ställa in kameran rätt. Den är väldigt känslig för vinkeln mot ögat och störningar i form av ljus, reflexer i glasögonen eller irritation i själva ögat. På den sista bilden ser man inställningspanelen för ögonstyrningen, med en liten blå ruta kring kamerans bild av ögat och en mindre grön ruta kring pupillen. Om någon är intresserad kan jag försöka beskriva mer detaljerat hur tekniken fungerar, men det är knappt att jag själv begriper det! 

Trots en del strul från och till (och trots att jag tvingas använda Windows) är jag väldigt nöjd med den här datorn, som närmast är en förutsättning för att jag ska kunna vara verksam som skribent. 

Tycker du att två timmars lovsång är i mastigaste laget? Då ska du nog inte stå i IFK Göteborgs hejaklack. Under hela matchen håller de på - ja, till och med en god stund både före och efter. "Stå upp för staden Göteborg, mästarnas mästare nummer ett." Eller "Våra hjärtan de slår för Blåvitt, och de slutar aldrig slå."

Nej, glöden tycks aldrig slockna, engagemanget inte känna några gränser. Även om jag aldrig kommer höra till denna hårda kärna av supportrar och inte känner något större behov av att skrika mig hes över lagets förträfflighet får jag en tankeställare. Varför tycker jag att sången från läktaren är ett självklart inslag som höjer stämningen och i någon mån hjälper laget till framgång, medan jag så ofta känner mig främmande inför lovsången i kyrkan och frågar mig vad det ska tjäna till att upprepa samma refräng gång efter gång? Det är klart, en fotbollsmatch är ofta mer dramatisk och mindre förutsägbar än en gudstjänst, samtidigt som "kampen mellan gott och ont" blir väldigt konkret och åskådlig - man är delaktig i denna kamp och tror sig kunna påverka utgången. 

Ex-ängeln Jonatan Berg flankerad av IFK:s (fr. v.) Daniel Alexandersson,
Sebastian Eriksson och Erik Lund.

För de mest hängivna supportrarna kan nog tillhörigheten till laget och klacken fylla ett liknande behov som församlingstillhörigheten för den troende, ett symboliskt universum där jaget underordnas något större ... Där någonstans inser jag att fotbollsintresset ändå har sina gränser för mig. Inte så att det aldrig hotar att bli en avgud, för när det kommer till kritan är jag beredd att prioritera bort en hel del annat för en viktig match. Men att det skulle betyda allt för mig. Det kan jag inte påstå ens i en sång. 

Matchen igår (3–1) blev aldrig den fest man blivit bortskämd med på Gamla Ullevi. Gråkallt väder, bara 3800 i publiken och väldigt svagt motstånd från Gefle, som gavs en chans endast tack vare en grov försvars/målvaktstabbe. Och skadeeländet fortsätter. Nicklas Carlsson, mittbacken som kom från ärkefienden AIK 2008, knappt fått spela här på grund av stora skadeproblem men på sistone vikarierat på Wernblooms offensiva mittfältsposition och gjort det förbluffande bra, totalkvaddade knäet och är borta resten av säsongen.

Jag är glad för responsen på mitt inlägg om lovsång, och jag lovar att återkomma med uppföljning av detta.

Nu ska jag snart bege mig till Gamla Ullevi och se ett något stukat IFK ta sig an Gefle IF i Svenska Cupens kvartsfinal. Det har regnat ganska friskt här i dag, men just nu är det uppehåll. Jag vet inte riktigt vad jag ska tro om matchen, men kan vi upprepa samma kraftfulla press som i slutet mot Halmstad bör det här gå vägen. Tyvärr lär det bli ganska tomt på läktarna i kväll, men det brukar kunna bli bra stämning när klacken kommer i gång även då arenan bara är halvfull. Ska försöka ta några foton och lägga ut i min matchrapport på bloggen sent i kväll. 

Forza Blåvitt! 

      Jag är matt av mitt suckande.

      Jag dränker min bädd i tårar var natt,

      sängen dryper av gråt.

Vad var det där? Några dystra rader av Pär Lagerkvist? Nej, en annan poet, David, som också var sin tids främste lovsångsledare. Men vänta nu, inte sjöng han väl sådär när han skulle prisa och upphöja Gud? Har han inte fått saken om bakfoten när han lyfter fram sitt eget känsloliv i stället för att visa på hur stor Gud är?

Det ska sägas direkt: lovsång och tillbedjan är något som inte alls faller sig naturligt för mig. Minst av allt när gudstjänstordningen påbjuder det. Det är svårt att utrycka kärlek och beundran när man inte är det minsta uppfylld av sådana känslor. Det är förstås ett stort problem om man som kristen inte upplever kärlek till den som frälst och bevarat en. Jag säger inte att jag aldrig gör det, och även om jag inte älskar Gud så mycket som jag borde tror jag inte att graden av förälskelse är det som avgör om jag kan tillbedja. I ett äktenskap är det inte alltid tid för ljuvt kuttrande om hur vacker och underbar maken/makan är.

Ändå förväntas jag under en helt vanlig frikyrklig gudstjänst att i femton, tjugo. kanske trettio minuter oavbrutet tala om för Jesus hur vacker och underbar han är och göra oerhörda utfästelser om hur mycket han betyder för mig och ge heliga löften om vad jag är beredd att göra för honom. Förvisso en baggis jämfört med den ständigt pågående lovsången inför Guds tron, men ändå för mycket för mig här och nu. Jag känner mig själv för väl för att bedyra att "Du betyder allt för mig". Jag kan sjunga det, visst, men stämmer det med hur jag faktiskt lever mitt liv?

Jag kan avundas dem som verkligen älskar lovsång, som kan ge sig hän i timmar, som har som sin gåva och uppgift att flöda i kärleksord till den Högste. De människorna finns, alldeles uppenbart. Jag tror att de också skriver sånger om kamp och tvivel, där frågor ställs om vad Gud egentligen håller på med. Precis som David gjorde. Men hur ofta spelas och sjungs dessa sånger under lovsångspasset efter predikan? När bereds musikerna möjlighet att helt sonika lägga ner sina instrument? För att det helt enkelt inte går att glädja sig i Herren just då. För att ett förtvivlans skri skulle passa bättre än en omsorgsfullt framförd sång.

Om man skulle titta på balansen mellan klagan och lovprisning i Psaltaren är min gissning att det väger ganska jämnt. Inspirerad av den David som aldrig skrädde orden - och inte alltid levde upp till de mer tryckbara - har jag skrivit följande lovsång för oss som inte känner för att lovsjunga. I alla fall inte just nu.

jag kommer i min tomhet

utan glädje, tack och pris

känner ingen kärlek

inga känslor för dig nu

jag sänker mina händer 

vill ej fyllas av din kraft

låtsas inte längta

efter under, tecken här

och jag behöver inga tjänster 

du upprätthåller allt av liv jag har

vad kan göra från och till?

jag väntar allt och ingenting av dig

så lyssna på min tystnad 

som jag ändå gör till sång

rösten vägrar lyfta 

själva rymden lovar dig

Utsikt från mitt arbetsrum på universitetet. 

På kontoret för första gången den här veckan. Jag kan ha lite svårt att komma i väg på morgonen; dels kan den fysiska orken tryta, dels gör de helt fria arbetstiderna och det faktum att jag även jobbar hemifrån att bekvämligheten lätt tar överhanden. Dock försämras arbetsdisciplinen markant när jag är hemma för mycket, så jag tror att det är nödvändigt att jag verkligen utnyttjar mitt arbetsrum om jag ska bli klar med min avhandling i tid. Tid i detta fallet är våren 2011, då min anställning som doktorand upphör.

För tillfället är det ganska tomt här i korridorerna. De flesta är på semester, och på grund av en omorganisation på universitetet är vi mitt uppe i en flytt mellan lokaler, vilket bidrar till en känsla av provisorium. Själv är jag klar med flytten och har fått ett mycket bättre rum. Nu gäller det bara att komma igång med lite arbete! Jag har trevat mig fram under mina två första år som doktorand, och under den tiden har avhandlingen hunnit förändras en del. Det är först nu som jag känner att jag har en klar bild över exakt vad jag ska skriva om och hur stoffet ska disponeras.

Jesus är med mig även på jobbet. 

Jag har satt lite press på mig själv genom att lova att jag ska presentera ett avhandlingskapitel på ett seminarium. Förmodligen kommer det vara en utveckling av tankegångarna kring Sven Lidmans användning av ett väckelsens språk och hur han tillägnade sig det. Jag har velat hitta en historisk länk mellan 1500-talets puritaner och 1900-talets pingstvänner, men trots att språkbruket är förbluffande likt är det svårt att påvisa någon kedja av strömningar som binder dem samman. Troligare är kanske att Lidman påverkats av enskilda verk, exempelvis John Bunyans Kristens resa. Om någon sitter inne med kunskaper om detta tar jag tacksamt emot tips. 

Nu närmast ska jag sätta mig och läsa en stund i Lidmans predikosamling Utvald av Gud (1940). Jag tar en tumvers och läser på sidan 140 följande kommentar om hans första Nyhemsvecka 1921: "det var [...] som om min själs flygmaskin satte ned mitt jag som en passagerare att stanna på Kölingareds jord i begrundan och eftertanke." Det var en landning som ledde ända ner i dopgraven och vidare in i en kallelse som bland annat fått till följd att jag nästan nittio år senare sitter och skriver om denne märklige man. 

Jag kommer hem och startar Aftonbladets webbsändning från Michael Jacksons minnesstund, otroligt nog i precis det ögonblick som Stevie Wonder börjar sjunga sin hyllning. Det var egentligen det enda jag ville se från sändningen. Jag har följt Stevie intensivt sedan 1991, men han fanns med redan i min barndom och när han var som störst i mitten på 80-talet var det svårt att undgå honom.

De flesta är väl överens om att Stevie gjorde sin bästa musik för över trettio år sedan, men när det gäller hyllningsframträdanden i samband med att någon annan legendar avlidit eller firar något jubileum ställer han så gott som alltid alla andra artister i skuggan. I kväll sjöng han två låtar som spelas live ganska sällan, Never Dreamed You'd Leave In Summer från 1971 och They Won't Go When I Go från 1974. Någon sur ton i början, ett par tuppar i halsen, men nära sextio år gammal har Stevie fortfarande en helt fantastisk sångröst.

Förutom musiken har Stevie gett mig ett antal vänner över stora delar av världen. 1996 startade e-postlistan swonder, där kärnan av medlemmarna har utvecklat en väldigt nära gemenskap. När Stevie spelade i Stockholm 2004 hade jag förmånen att träffa ett tjugotal av dem under några dagar. Ett par reste ändå från Japan, främst för att träffa oss andra! Konserten blev faktiskt en sekundär grej medan vi förverkligade Stevies budskap om broderskap. Upplevelsen påminde lite om de tillfällen då jag utomlands träffat kristna syskon och en självklar gemenskap infunnit sig, trots att man varit främlingar för varandra i utgångsläget. (Se även David Åhléns bloggpost på Operation Övre Salen om de troendes världsvida gemenskap.)

Riktigt de konsekvenserna har inte Michael Jacksons musik fått för mig, men jag har alltid älskat hans bästa album, i synnerhet Bad som trots ett något mekaniskt sound är bland det mest brutalt svängiga som någonsin producerats. The beat goes on. 

Som jag nämnde i mitt första inlägg så har språket i Sven Lidmans memoarsvit mycket gemensamt med hans predikningar, även om syftet skiljer sig åt. Lidmans första predikosamling, Bryggan håller, kom ut 1923, det vill säga endast två år efter anslutningen till pingströrelsen. Det är tydligt att han redan här har tillägnat sig ett väckelsespåk, en process som förmodligen började ganska snart efter omvändelsen 1917. då han som jag förstått det läste en hel del enkel uppbyggelselitteratur.

Ett vanligt grepp är så kallad typologisk bibeltolkning, vilket innebär att man betraktar händelser och personer i Gamla testamentet som typer, förebilder, för fenomen i Nya testamentet eller i den kristnes liv här och nu. Här utläggs en berättelse från Daniels bok med tillämpning på samtiden:

Vet du vad Belsassars gästabud är? Belsassars gästabud pågår alltjämt, det pågår i denna tid, varje dag och varje stund. Belsassars gästabud äger rum i detta nu - världen runt, och i människornas hjärtan. Ja, det fruktansvärda är, att vi måste säga, att i denna sal är också ett Belsassars gästabud.

Vad predikanten vill ha sagt här är att det som hände under gästabudet i Babylon, att en osynlig hand skrev domsord över kungen, upprepas i denna dag då människor lever sina liv lyckligt omedvetna om den annalkande domen. Senare i predikosamlingen beskrivs människans syndfulla natur i metaforiska termer, med lösare, mer generell koppling till bibliska förebilder:

Vad betyder det, att du lytt dig själv? Det betyder att du fått lyda en riksdagsmajoritet av drifter. Det betyder att du slitits hit och dit, att du fått lyda än den driften, än en annan. Än har den driften majoriteten i ditt själsliv, än en annan. Du är bokstavligen lik en liten segelbåt, i vilken sitter ett dussin passagerare, av vilka den ene vill ut till havs, den andre styr in i en stilla vik, en styr västerut, för att en annan dagen därpå skall styra österut. Och du följer med, min vän, mer eller mindre motvilligt på den äventyrliga och misslyckade seglatsen därför att du måste, därför att själva båten är din, det enda du äger. [---] Sådant är människolivet, när det leves i lydnad för det s. k. jaget. 

Livet som en resa eller seglats är ju en ganska sliten bild även i vardagsspråket, men vi kristna har varit vanvettigt förtjusta i den genom historien. Pilgrimsallegorin, som skapades av de brittiska puritanerna på 1500-talet, klädde en hel story från vaggan till graven, eller snarare himlen, i vägdamm. I Lidmans tappning sker resan ofta med modernare fortskaffningsmedel som tåg eller buss, men i citatet nedan från Resan till domen (1949) - en självbiografisk bok som kom ut några år före memoarsviten - handlar det återigen om en bångstyrig båt:

Du skall inte tro, att de sju herrarne därinne i bussen alltid färdats då snabbt och gentilt som jag nyss skildrat. Det var en gång, då alla de sju färdades fram genom livet i något slags jättestort baktråg till båt - var och en utrustad med sin åra - och alla sju roende på en gång och alla sju plaskande med årorna så att vattnet stänkte vida omkring, medan tråget hjälplöst snurrade runt. Och i den båten och på den färden över de vida vattnen kom jag en gång i maj 1908 till Paris.

Det här visar på ett återkommande mönster hos Lidman. Även när han inte predikar utgår han från en enkel, åskådlig bild men twistar till den efter eget kynne och för egna syften. Detta blir än tydligare i memoarerna. 

Den Mattias som sitter och gormar framför tv:n när Blåvitt spelar liknar ingen jag vill vara i vanliga fall. I takt med att pulsen stiger och ansiktet får en tomatröd färg blir jag alltmer irriterad, på domaren, på missade målchanser, på att allt inte går vår väg. Spelare som jag mellan matcherna kan prisa för fin teknik och stabilt spel får heta både det ena och det andra.

Visst finns det stunder då allt verkligen går vår väg, då segern känns gjuten och man kan slappna av och bara njuta. Kvällens match mot Halmstad (0-0) var inte ett sådant tillfälle. Bollen ville bara inte in, hallänningarnas målvakt, som är finne och heter Bahne i efternamn (bara en sån sak), gjorde några makalösa räddningar som jag i stridens hetta dömde ut som tur. Och tur hade han verkligen när han i slutet utan att veta vad han gjorde styrde Tobias Hyséns skott i stolpen med hälen. Det var liksom droppen.

Nu kunde eländet ha fullbordats med att Halmstad kontrat in ett mål på tilläggstid - de var hela tiden giftiga i djupled - men ett på det hela taget förtroendeingivande försvarsspel såg till att det ändå blev oavgjort. Känslan efteråt, när min värsta frustration lagt sig, är att vi inte har råd att tappa poäng i matcher som borde ha vunnits, bortaplan eller ej. Elfsborg är bara en poäng efter nu. Mötet med AIK på Råsunda nästa måndag blir därför extremt viktigt, och då kan vi tvingas ställa upp med två reserver som mittbackar efter att Sigurdsson varnats och Bjärsmyr skadats.

Jag vågar inte tänka på hur hög matchpuls jag kommer att ha.

Nåväl, dags att varva ner för den här gången. I morgon låter jag fotbollen vila, åtminstone här på bloggen. Tänkte i stället ge er interiörer från mitt arbetsrum på ett ganska sommartomt universitet, där jag försöker hitta inspiration i Sven Lidmans predikningar. Vi ses!

I kväll startar Allsvenskan om efter sommaruppehållet,  och IFK Göteborg möter Halmstads BK på Örjans vall. Jag är inte supporter på den nivån att jag reser på bortamatcher, men jag ser till att följa dem på något sätt: tv, radio och i värsta fall text-tv.

Fotbollsintresset har jag haft med mig sedan lekskoleåldern. Jag minns att en lekkamrat höll på Gais, medan jag höll på Blåvitt. Jag vet inte varför. Det sena 70-talet var en jämförelsevis ganska tung tid för laget. Framgångarna i UEFA-cupen, som skulle tända mitt intresse på allvar, låg ännu några år fram i tiden. Nej, valet av favoritlag saknar nog oftast rationella grunder, har inte så mycket att göra med vilka som är störst, bäst och vackrast. Nu råkar Blåvitt vara just det, men kärlekens blick kan lyfta det blekaste bonkagäng till världsmästare. Ja, kärleken till ett lag kan förvända blicken till den grad att man anammar ett primitivt flockbeteende. 

Men det börjar ändå med spelet där ute på plan, 105 * 68 meter grönt gräs fyllt av möjlighet. Jag har en teori om att min fascination för fotboll har sin förklaring i att jag själv aldrig kunnat spela eller på annat sätt använda kroppen obehindrat. När jag ser spelarna utföra alla dessa rörelser som jag för länge sedan förlorade förmågan till är det ett slags kompensation, som om passningar slås och mål görs å mina vägnar. Det är tidiga kroppsminnen som väcks till liv, och samtidigt får mina ben hopp om helt nya möjligheter i uppståndelsens värld. Med upprättad kropp blir jag en livsfarlig yttermittfältare i himlen. Givevis spelar jag med Änglarna. 

Till detta kommer också glädjen och sorgen av att följa och hålla på ett visst lag. För oss blåvita har det mest varit glädje hittills i år. Sju raka hemmasegrar på nya arenan, serieledning och stundtals fantastiskt fint anfallsspel - fjärran från den långbollsstämpel laget dragits med i så många år. Men på sistone har en del orosmoln dykt upp. Underbarnet Robin Söder trasade sönder knäet under ett heroiskt inhopp i U21-EM och spelar inte mer i år. Utländska klubbar rycker och drar i flera av våra nyckelspelare. Guldklimpen har de redan snott: klubbens själ och hjärta, mannen med känslorna utanpå kroppen, nyckeln i det framgångsrika 4-2-3-1-systemet, Pontus Wernbloom, tillhör nu ett holländskt lag. 

Att avskedet smärtar på allvar betvivlar man inte efter att ha sett en hel läktare med unga män forma sina händer till hjärtan, så som idolen brukar visa sin kärlek till fästmön efter sina mål, och veckla ut en banderoll med budskapet "Du vann våra hjärtan". Det är fotboll när det är som vackrast. Vi som kommer till Gamla Ullevi varje vecka gör det av kärlek till laget och till de spelare som representerar det. Eller som Joel Alme uttrycker det i sin nyskrivna Blåvitt-hymn: 

Födda ur hav och himmel står vi kvar 

För vi glömmer aldrig änglarna

Välkommen till min version av Sommarbloggen på Dagen.se! Jag ska vara er värd fram till på söndag och kommer att bjuda på en ganska omväxlande meny, med tre huvudsakliga teman. Men först något om mig själv. Jag är född 1973, bor i Göteborg och är utbildad i språk- och litteraturvetenskap. Sedan 2007 är jag doktorand vid Göteborgs universitet i det senare ämnet. Innan dess skrev jag boken Blott en afton bor jag här - en biografi om Einar Ekberg (Artos & Norma, 2005). Min församlings- och samfundstillhörighet har jag i Opalkyrkan och Svenska Alliansmissionen.

Föremålet för min avhandling utgör även det första temat för denna blogg: författaren och predikanten Sven Lidman (1882-1960). För de äldre Dagen-läsarna är han välbekant: Lewi Pethrus parhäst under många år i pingströrelsens översta maktskikt. Det han är mest ihågkommen för i dag är nog dessvärre den så kallade Lidman-striden, en öppen konflikt med Pethrus som ledde till att Lidman uteslöts ur Filadelfia-församlingen 1948. Hur sorgligt och kanske onödigt detta än var så förde det ändå det goda med sig att den forne poeten och romanförfattaren återvände till skönlitteraturen. Resultatet blev bland annat den serie av självbiografiska böcker som kommit att kallas memoarsviten, vilken är det primära studieobjektet i avhandlingen. Vad jag där försöker visa är hur Lidman använder sig av ett utpräglat väckelsekristet bildspråk, bland annat i form av allegori, men inte för att förkunna budskapet om Jesus, i varje fall inte i första hand, utan för att beskriva sökandet efter sin egen identitet. Något om hur Lidman konkret går tillväga vill jag försöka dela här på bloggen. 

Ett andra tema för bloggen är fotboll, mitt kanske största fritidsintresse. Klubben som stulit mitt hjärta är IFK Göteborg, och jag följer dem troget nästan varje vecka från min plats på sektion K i nybyggda Gamla Ullevi. Jag kommer ge lite glimtar därifrån, särskilt på torsdag då det är match. Det bllir även en del reflektioner om likheter mellan att tillhöra en fotbollsklubb respektive en församling, om läktarkulturens goda och mindre goda sidor samt om aktualiteter i fotbollsvärlden. 

Det tredje temat berör mer direkt sådant som Dagen brukar skriva om: församling, frikyrklighet och den kultur som odlas där. Då menar jag inte främst kulturella uttryck som musik och konst - även om dessa i hög grad är involverade - utan om de värderingar, attityder och sätt att vara som premieras och på så sätt blir normen. Det går alltid att vara kritisk, och visst är det lätt att kritiken övergår till gnäll på allt som inte passar just min personliga smak, men jag vill åtminstone göra ett försök att gräva lite djupare på en punkt som gör ont och just därför är så viktig. 

När såg du senast någon bryta ihop vid kyrkkaffet? Och avbröt detta i så fall en diskussion om dina tillkortakommanden den senaste veckan, eller om hur pastorn under predikan vrålade ut sin smärta över Guds tystnad? Sådant kanske händer, vad vet jag, men jag tror vi behöver bli bättre på att ge utlopp för sådana känslor och erfarenheter när vi möts i Jesus namn. För att livet är större än en räcka av segrar, för att ärlighet och uppriktighet är vänner till sanningen och för att kärlek och omsorg förutsätter att vi vågar öppna oss för varandra. Jag hoppas vi kan ha ett samtal om dessa ting under veckan, och jag välkomnar naturligtvis kommentarer och frågor även på mina andra två teman. 

Jag lovar inte att hålla mig strikt till de områden jag ritat upp här. Säkert blir det också, för att tala med Emanuel, "helt obegripligt lättsamma saker". Hur som helst; reagera, kritisera och hör av er på alla sätt ni vill. Det är läsaren som gör bloggen.