Tycker du att två timmars lovsång är i mastigaste laget? Då ska du nog inte stå i IFK Göteborgs hejaklack. Under hela matchen håller de på - ja, till och med en god stund både före och efter. "Stå upp för staden Göteborg, mästarnas mästare nummer ett." Eller "Våra hjärtan de slår för Blåvitt, och de slutar aldrig slå."
Nej, glöden tycks aldrig slockna, engagemanget inte känna några gränser. Även om jag aldrig kommer höra till denna hårda kärna av supportrar och inte känner något större behov av att skrika mig hes över lagets förträfflighet får jag en tankeställare. Varför tycker jag att sången från läktaren är ett självklart inslag som höjer stämningen och i någon mån hjälper laget till framgång, medan jag så ofta känner mig främmande inför lovsången i kyrkan och frågar mig vad det ska tjäna till att upprepa samma refräng gång efter gång? Det är klart, en fotbollsmatch är ofta mer dramatisk och mindre förutsägbar än en gudstjänst, samtidigt som "kampen mellan gott och ont" blir väldigt konkret och åskådlig - man är delaktig i denna kamp och tror sig kunna påverka utgången.
Ex-ängeln Jonatan Berg flankerad av IFK:s (fr. v.) Daniel Alexandersson,
Sebastian Eriksson och Erik Lund.
För de mest hängivna supportrarna kan nog tillhörigheten till laget och klacken fylla ett liknande behov som församlingstillhörigheten för den troende, ett symboliskt universum där jaget underordnas något större ... Där någonstans inser jag att fotbollsintresset ändå har sina gränser för mig. Inte så att det aldrig hotar att bli en avgud, för när det kommer till kritan är jag beredd att prioritera bort en hel del annat för en viktig match. Men att det skulle betyda allt för mig. Det kan jag inte påstå ens i en sång.
Matchen igår (3–1) blev aldrig den fest man blivit bortskämd med på Gamla Ullevi. Gråkallt väder, bara 3800 i publiken och väldigt svagt motstånd från Gefle, som gavs en chans endast tack vare en grov försvars/målvaktstabbe. Och skadeeländet fortsätter. Nicklas Carlsson, mittbacken som kom från ärkefienden AIK 2008, knappt fått spela här på grund av stora skadeproblem men på sistone vikarierat på Wernblooms offensiva mittfältsposition och gjort det förbluffande bra, totalkvaddade knäet och är borta resten av säsongen.
Igår var det hans namn klacken sjöng. Och kampen går vidare.
Vill du får ut mer av Dagen?Prenumerera på tidningen Dagen.
Klicka här för ett bra erbjudande.
Alla kommentarer till denna bloggpost via RSS
Mycket intressant att du tänker i banorna kring liknelsen mellan kyrkans lovsång och fotbollens hejarklack, det är något jag själv ofta refererar till när jag vill ta ned lovsång och och handsträckning till en mer "everyday" nivå. Tror det kan finnas mycket gemensamt mellan de två men drar mig för att dra några slutsatser.
Väldigt bra bloggande, mycket uppskattad läsning!
/Daniel
@Daniel: Det blir en lite annan och, tror jag, bättre vinkling när man som du avmystifierar lovsång i relation till supportersång i stället för att som jag höja det senare till avguderi-nivå. Det är ju inte själva aktiviteten att sjunga till någon man uppskattar som gör lovsången till Gud unik, utan att den är riktad till just Gud.
Mattias Agnesund - 2009-07-10 22:29
så sant så sant
Daniel - 2009-07-10 22:53
Jag tycker nog att sjungande i klacken ibland känns lite menningslös. Visst vet jag att laget uppskattar stöd från läktaren, men det är ändå en så stor distans mellan mig och spelarna på plan. När jag sjunger lovsång till Gud, så känns Han betydligt närmare och jag känner inte alls att jag står på läktaren och tittar på, utan är delaktig.
Dessutom så händer det ofta att jag sjunger lovsång ensam. På bortamatcher där jag är ensam bortasupporter, så händer det ALDRIG att jag sjunger en supportersång, på sin höjd några hejarop och applåder.
Dock håller jag med om att en fotbollsmatch ofta har en mer oviss utgång än en gudstjänst.
Peter T - 2009-07-10 23:10
Namn (Måste anges)
Epost (Måste anges, publiceras ej)
Prenumerera på nya kommentarer via epost
Hemsida
Kommentar