En dag på jobbet

Utsikt från mitt arbetsrum på universitetet. 

På kontoret för första gången den här veckan. Jag kan ha lite svårt att komma i väg på morgonen; dels kan den fysiska orken tryta, dels gör de helt fria arbetstiderna och det faktum att jag även jobbar hemifrån att bekvämligheten lätt tar överhanden. Dock försämras arbetsdisciplinen markant när jag är hemma för mycket, så jag tror att det är nödvändigt att jag verkligen utnyttjar mitt arbetsrum om jag ska bli klar med min avhandling i tid. Tid i detta fallet är våren 2011, då min anställning som doktorand upphör.

För tillfället är det ganska tomt här i korridorerna. De flesta är på semester, och på grund av en omorganisation på universitetet är vi mitt uppe i en flytt mellan lokaler, vilket bidrar till en känsla av provisorium. Själv är jag klar med flytten och har fått ett mycket bättre rum. Nu gäller det bara att komma igång med lite arbete! Jag har trevat mig fram under mina två första år som doktorand, och under den tiden har avhandlingen hunnit förändras en del. Det är först nu som jag känner att jag har en klar bild över exakt vad jag ska skriva om och hur stoffet ska disponeras.

Jesus är med mig även på jobbet. 

Jag har satt lite press på mig själv genom att lova att jag ska presentera ett avhandlingskapitel på ett seminarium. Förmodligen kommer det vara en utveckling av tankegångarna kring Sven Lidmans användning av ett väckelsens språk och hur han tillägnade sig det. Jag har velat hitta en historisk länk mellan 1500-talets puritaner och 1900-talets pingstvänner, men trots att språkbruket är förbluffande likt är det svårt att påvisa någon kedja av strömningar som binder dem samman. Troligare är kanske att Lidman påverkats av enskilda verk, exempelvis John Bunyans Kristens resa. Om någon sitter inne med kunskaper om detta tar jag tacksamt emot tips. 

Nu närmast ska jag sätta mig och läsa en stund i Lidmans predikosamling Utvald av Gud (1940). Jag tar en tumvers och läser på sidan 140 följande kommentar om hans första Nyhemsvecka 1921: "det var [...] som om min själs flygmaskin satte ned mitt jag som en passagerare att stanna på Kölingareds jord i begrundan och eftertanke." Det var en landning som ledde ända ner i dopgraven och vidare in i en kallelse som bland annat fått till följd att jag nästan nittio år senare sitter och skriver om denne märklige man.