"Förtälj mig dina sorger"

"Förtälj mig dina sorger" säger lejonet Aslan till pojken Digory i CS Lewis Min morbror trollkarlen. Digory känner sig liten och rädd när han träder fram inför den väldige men häpnar när det visar sig att lejonet intresserar sig för hans bekymmer och till och med visar sitt deltagande i sorgen över att Digorys mor är svårt sjuk.

De flesta av oss finner det nog ganska självklart att låta Gud få veta allt som tynger en. Åtminstone i den ensamma, tysta bönen, eller när man ber tillsammans med ens allra närmaste. Det är inte lika lätt i Guds hus, under själva gudstjänsten eller vid gemenskapen runt kaffeborden. Till dels beror detta på att en gudstjänst i en kyrkobyggnad ofrånkomligen är en offentlig tillställning där man har nära relationer endast till en minoritet av de närvarande. Vidare är uppmärksamheten riktad framåt, mot människorna på estraden som säger, läser och sjunger saker till allihop på samma gång. Det säger sig självt att det inte är min och din personliga livsberättelse som står i centrum. Våra liv får snarare inlemmas i Guds stora berättelse, och i bästa fall ger oss gudstjänsten verktygen till det.

Problemet uppstår när det känns som att gudstjänstens utgångspunkt är att livsberättelserna är hela, rena och lättbegripliga, och utan problem kan fogas samman med enkla lösningar i en trepunktspredikan. Om du har problem vill Gud lösa dem. Om du är ledsen vill Gud trösta. Det får inte finnas några sprickor i budskapet, allt som sägs måste bekräfta och inskärpa att livet med Gud går ihop, att Jesus verkligen är svaret och att det helt säkert kommer att serveras kaffe sen.

Tänk om vi i stället kunde utforma gudstjänsten för att passa den allra mest trasiga bland oss, så att allas vår varierande grad av trasighet (jodå, alla är trasiga men alla är inte lika öppna med det) kan rymmas. Tänk om förkunnelsen inte i första hand fokuserade på hur evangeliet går ihop, hur Jesus fixade det där med synden och nu är det påskdag hela veckan. Tänk om fokus i stället låg på den plågade Jesus på botten av allting, Jesus med vidöppna armar och vidöppna sår, Jesus som bjuder in oss att dela hans smälek. Om vi börjar där tror jag det går lättare att också höra talas om läkedom, lösningar och lossade bojor i hans uppståndelsekraft.

Kanske blir det även lättare att vid kyrkkaffet förtälja varandra våra sorger. Något litet av dem i alla fall, så att samtalet får rätt perspektiv och proportioner och vi inte gör varandra illa.