Jag är matt av mitt suckande.
Jag dränker min bädd i tårar var natt,
sängen dryper av gråt.
Vad var det där? Några dystra rader av Pär Lagerkvist? Nej, en annan poet, David, som också var sin tids främste lovsångsledare. Men vänta nu, inte sjöng han väl sådär när han skulle prisa och upphöja Gud? Har han inte fått saken om bakfoten när han lyfter fram sitt eget känsloliv i stället för att visa på hur stor Gud är?
Det ska sägas direkt: lovsång och tillbedjan är något som inte alls faller sig naturligt för mig. Minst av allt när gudstjänstordningen påbjuder det. Det är svårt att utrycka kärlek och beundran när man inte är det minsta uppfylld av sådana känslor. Det är förstås ett stort problem om man som kristen inte upplever kärlek till den som frälst och bevarat en. Jag säger inte att jag aldrig gör det, och även om jag inte älskar Gud så mycket som jag borde tror jag inte att graden av förälskelse är det som avgör om jag kan tillbedja. I ett äktenskap är det inte alltid tid för ljuvt kuttrande om hur vacker och underbar maken/makan är.
Ändå förväntas jag under en helt vanlig frikyrklig gudstjänst att i femton, tjugo. kanske trettio minuter oavbrutet tala om för Jesus hur vacker och underbar han är och göra oerhörda utfästelser om hur mycket han betyder för mig och ge heliga löften om vad jag är beredd att göra för honom. Förvisso en baggis jämfört med den ständigt pågående lovsången inför Guds tron, men ändå för mycket för mig här och nu. Jag känner mig själv för väl för att bedyra att "Du betyder allt för mig". Jag kan sjunga det, visst, men stämmer det med hur jag faktiskt lever mitt liv?
Jag kan avundas dem som verkligen älskar lovsång, som kan ge sig hän i timmar, som har som sin gåva och uppgift att flöda i kärleksord till den Högste. De människorna finns, alldeles uppenbart. Jag tror att de också skriver sånger om kamp och tvivel, där frågor ställs om vad Gud egentligen håller på med. Precis som David gjorde. Men hur ofta spelas och sjungs dessa sånger under lovsångspasset efter predikan? När bereds musikerna möjlighet att helt sonika lägga ner sina instrument? För att det helt enkelt inte går att glädja sig i Herren just då. För att ett förtvivlans skri skulle passa bättre än en omsorgsfullt framförd sång.
Om man skulle titta på balansen mellan klagan och lovprisning i Psaltaren är min gissning att det väger ganska jämnt. Inspirerad av den David som aldrig skrädde orden - och inte alltid levde upp till de mer tryckbara - har jag skrivit följande lovsång för oss som inte känner för att lovsjunga. I alla fall inte just nu.
jag kommer i min tomhet
utan glädje, tack och pris
känner ingen kärlek
inga känslor för dig nu
jag sänker mina händer
vill ej fyllas av din kraft
låtsas inte längta
efter under, tecken här
och jag behöver inga tjänster
du upprätthåller allt av liv jag har
vad kan göra från och till?
jag väntar allt och ingenting av dig
så lyssna på min tystnad
som jag ändå gör till sång
rösten vägrar lyfta
själva rymden lovar dig
