Den Mattias som sitter och gormar framför tv:n när Blåvitt spelar liknar ingen jag vill vara i vanliga fall. I takt med att pulsen stiger och ansiktet får en tomatröd färg blir jag alltmer irriterad, på domaren, på missade målchanser, på att allt inte går vår väg. Spelare som jag mellan matcherna kan prisa för fin teknik och stabilt spel får heta både det ena och det andra.
Visst finns det stunder då allt verkligen går vår väg, då segern känns gjuten och man kan slappna av och bara njuta. Kvällens match mot Halmstad (0-0) var inte ett sådant tillfälle. Bollen ville bara inte in, hallänningarnas målvakt, som är finne och heter Bahne i efternamn (bara en sån sak), gjorde några makalösa räddningar som jag i stridens hetta dömde ut som tur. Och tur hade han verkligen när han i slutet utan att veta vad han gjorde styrde Tobias Hyséns skott i stolpen med hälen. Det var liksom droppen.
Nu kunde eländet ha fullbordats med att Halmstad kontrat in ett mål på tilläggstid - de var hela tiden giftiga i djupled - men ett på det hela taget förtroendeingivande försvarsspel såg till att det ändå blev oavgjort. Känslan efteråt, när min värsta frustration lagt sig, är att vi inte har råd att tappa poäng i matcher som borde ha vunnits, bortaplan eller ej. Elfsborg är bara en poäng efter nu. Mötet med AIK på Råsunda nästa måndag blir därför extremt viktigt, och då kan vi tvingas ställa upp med två reserver som mittbackar efter att Sigurdsson varnats och Bjärsmyr skadats.
Jag vågar inte tänka på hur hög matchpuls jag kommer att ha.
Nåväl, dags att varva ner för den här gången. I morgon låter jag fotbollen vila, åtminstone här på bloggen. Tänkte i stället ge er interiörer från mitt arbetsrum på ett ganska sommartomt universitet, där jag försöker hitta inspiration i Sven Lidmans predikningar. Vi ses!
