Jag kommer hem och startar Aftonbladets webbsändning från Michael Jacksons minnesstund, otroligt nog i precis det ögonblick som Stevie Wonder börjar sjunga sin hyllning. Det var egentligen det enda jag ville se från sändningen. Jag har följt Stevie intensivt sedan 1991, men han fanns med redan i min barndom och när han var som störst i mitten på 80-talet var det svårt att undgå honom.
De flesta är väl överens om att Stevie gjorde sin bästa musik för över trettio år sedan, men när det gäller hyllningsframträdanden i samband med att någon annan legendar avlidit eller firar något jubileum ställer han så gott som alltid alla andra artister i skuggan. I kväll sjöng han två låtar som spelas live ganska sällan, Never Dreamed You'd Leave In Summer från 1971 och They Won't Go When I Go från 1974. Någon sur ton i början, ett par tuppar i halsen, men nära sextio år gammal har Stevie fortfarande en helt fantastisk sångröst.
Förutom musiken har Stevie gett mig ett antal vänner över stora delar av världen. 1996 startade e-postlistan swonder, där kärnan av medlemmarna har utvecklat en väldigt nära gemenskap. När Stevie spelade i Stockholm 2004 hade jag förmånen att träffa ett tjugotal av dem under några dagar. Ett par reste ändå från Japan, främst för att träffa oss andra! Konserten blev faktiskt en sekundär grej medan vi förverkligade Stevies budskap om broderskap. Upplevelsen påminde lite om de tillfällen då jag utomlands träffat kristna syskon och en självklar gemenskap infunnit sig, trots att man varit främlingar för varandra i utgångsläget. (Se även David Åhléns bloggpost på Operation Övre Salen om de troendes världsvida gemenskap.)
Riktigt de konsekvenserna har inte Michael Jacksons musik fått för mig, men jag har alltid älskat hans bästa album, i synnerhet Bad som trots ett något mekaniskt sound är bland det mest brutalt svängiga som någonsin producerats. The beat goes on.
