Svens många namn

Kom ihåg, bröder, att vi ha hittills levat våra liv liksom innanför stängda dörrar och fönster, men från och med nu ha vi med utgivandet av en daglig tidning, givit oss ut i den offentliga dagsstriden, och varje tidning har både rättigheten och uppgiften att med sitt sökarljus genomtränga varje spricka, varje rämna, varje brist både i fasaden och rummen innanför.

En väckelse som ger sig ut i dagsgläfset på gatan, kommer förr eller senare att hamna i rännstenen!.

Så talade Sven Lidman när Lewi Pethrus på 40-talet ville att pingströrelsen skulle starta en dagstidning. Lidman spådde att projektet snart skulle haverera men fick bara nästan rätt. Dagen överlevde de finansiella problemen och klarade sig från rännstenen. Kritiken från Lidman bottnade inte i någon aversion mot journalistik i allmänhet, han ifrågasatte bara om det var något som väckelsen skulle bedriva. Samtidigt går uttalandet något på tvärs mot Lidmans sanningslidelse. När det gällde hans eget liv skydde han på intet vis "att med sitt sökarljus genomtränga varje spricka, varje rämna, varje brist både i fasaden och rummen innanför". Det var åtminstone vad han försökte åstadkomma med sina memoarer på 50-talet.

Jag respekterar Lidman för den ambitionen, även om han naturligtvis varken ville eller kunde berätta precis allt. Det som gör Lidman så givande att arbeta med är att han förenar sin uppriktighet med stor humor och språklig virtousitet. Ta bara f&oum l;ljande citat från Resan till domen. Här etablerar han med skön självdistans en lite lätt ironisk allegori som blir bärande för hela hans bekännelseprojekt:

Jag sitter i en skakande buss. Färden har varit lång. Det lider mot natten och resans slut. Plötsligt vaknar jag till och ser mig yrvaket omkring. Utom mig själv äro vi sju passagerare – alla lika slöa, halvsovande – försjunkna i sig själva – var och en i sitt hörn och i sin avdelning av den stora bussen. 

Men alla ha samma utseende och samma ålder – och utseendet är – efter vad jag förstår – mitt – och samtidigt upplever och förnimmer jag inne i mig deras namn – som en uppenbarelse om något jag alltid vetat:

Sven Lust – Sven Lat – Sven Lek

Sven Feg – Sven Flykt

Sven Svag – Sven Svek. 

Och de resa alla under firmanamnet eller författarpseudonymen:

Sven Lidman.

Notera hur han introducerar sina sju alter egon med hjälp av rim ("Lek" och "Svek") och favoritgreppet alliteration ("Lust", "Lat", "Lek"; 'Feg", "Flykt"; "Svag", "Svek"). Dessutom får han det att svänga med en markerad rytm. I större eller mindre grad levandegör han hela tiden sitt språk med sådana här tekniker. Mumma för en litteraturvetare! Och det är inte enda skälet att läsa Lidman. Du får dig också till livs en rejäl dos historia, både pingströrelsens och Sveriges, och närkontakt med en säregen personlighet som trots sin egocentricitet var en skarpsynt människokännare som inte kunde blunda för människans hopplösa belägenhet utan Gud.