Gårdagens bloggpost var egentligen tänkt som den sista. Jag stängde av datorn, åkte hem till Göteborg och sov bloggruset av mig (med en surrealistisk dröm om Michael W Smith, änglakörer och överblivna nötter från Eldorado).

Men plötsligt hör Emanuel Karlsten av sig, och tipsar om att Michaels egna filmklipp från helgen finns på youtube. Och jag inser att jag ännu inte har satt min sista bloggpotatis. Den sätter jag istället här och nu - med hjälp av Michael W Smith, hans turnégrabbar och några lyckligt utvalda svenskar:

Helgen är slut. Michael W Smith har nu lämnat Sverige, och jag beger mig snart till Göteborg. Efter två intensiva dagar med lite för lite sömn och lite för mycket snacks, ska det nu bli skönt att återvända till vardagens fasta rutiner av middagstupplurer och havregrynsgröt.

Men det har varit en fantastisk helg. Fredagens konsert i Jönköping var helt outstanding - till och med Michael verkade överraskad av den otroliga stämningen. Och trots lite klagosång från min sida över exempelvis volymen på gårdagens konsert, var även konserten i Ö-vik bra. 

Det är dock inte själva konserterna som har gjort störst intryck på mig (vilket kan bero på min skrala förmåga att sugas in i musiken). Jag är istället gripen över Michaels personlighet. Han känns varken uppblåst eller tillgjord, utan snarare äkta och riktigt schysst.

Det faktum att han utvidgar begreppet lovsång till något mer än bara känslor är verkligen positivt. För visst är det lätt att fastna i den ständiga jakten på andliga kickar i form av häftiga stormöten och gråtmilda lovsångskonserter, och att efter varje tillfälle känna en tomhet som bottnar i frågan "är det här allt?". Jag tror att det är fler än jag som har upplevt det.

Och när han då menar att den kristna tron handlar om mer än bara känslor, att lovsången är mer än bara musik, träffar han helt rätt. För om tron ska överleva på känslobaserade highlights, blir den i längden svår att underhålla.

Så: Vi har nu kommit till den här bloggens ändhållplats. Tack till alla er som har följt med på vägen. It was nice to hang out with ya, för att citera Michael W Smith.

Strax innan konserten i Ö-vik, fick jag mig en liten pratstund med Michael. Och trots att vi drog över hans pressade tidsschema, var han väldigt närvarande och mån om att svara på frågorna.

Michael W Smith, du kom till Sverige igår och höll en konsert i Jönköping - hur var den?

- Helt otrolig! Det fanns så mycket energi, och det kändes som att alla var där för rätt anledning. Och kören var otrolig. Man är alltid lite nervös när man kommer till ett nytt ställe och ska sjunga med en kör som man aldrig har jobbat med förut. Men de gick långt över mina förväntningar. Det var helt otroligt. Något jag aldrig kommer att glömma!

Hur är det egentligen att jobba som lovsångare?

- Jag har gjort det en längre tid, och känner mig kallad till att göra det. Att lovsjunga genom musiken är en av mina gåvor. Men utmaningen ligger i att få kyrkan att inse, att lovsång handlar om mer än att bara sjunga sånger.

Så hur skulle du definiera begreppet lovsång?

- Lovsång är en livsstil! Musiken är bara en del av den. Visst är det fint att få sjunga till Gud - det blir Han glad av - men jag tror att det gör Honom minst lika glad när vi ger mat till de fattiga och tar hand om de minsta. Det finns en risk att man fastnar i den lovsången som är begränsad till musiken, men behovet är mycket större än så. Det finns så många människor som behöver höra evangeliet.

Hur tycker du då att man förkunnar evangeliet bäst?

 - Jag är en stor förespråkare för att det ska levas ut. Det var en kille som brukade spela med mig - en kille som inte var troende, och jag delade aldrig evangeliet med honom. Efter två veckor gav han ändå sitt liv till Kristus, eftersom han såg oss leva ut vår tro.

Därmed inte sagt att man inte ska predika med ord. Men vi befinner oss i en värld där det finns en del galna människor, som använder evangeliet för att tjäna pengar - i USA är det ju vanligt med tv-evangelisation. Och det är något som oroar mig, eftersom folk lätt tänker att "det där vill jag inte vara en del av". Så det handlar istället om att tjäna människor, att älska sin fru och sina barn och behandla dem med stor respekt. När folk ser den typen av osjälvisk livsstil, kommer de att bli intresserade.

Vilken känsla hoppas du att folk har när de lämnar din konsert ikväll?

- Jag hoppas att det ska kännas bra. Inte för att det bara handlar om att allt ska kännas bra, men... Jag hoppas att de kan inse sambandet mellan varför de lever, och att det finns en Gud. Att de ska tänka att "Wow, det där med Gud är ju verkligen sant". Jag skulle vilja se människor uppleva det, se dem bli förvandlade. Det är min bön inför kvällen.

Konserten i Örnsköldsvik är slut, liksom Michael W Smiths lilla Sverigeturné.

Jag vet inte vad som till slut blev höjdpunkten på Örnsköldsvikkonserten - Michaels små berättelser om hans gudsupplevelser, hans uppfattning av lovsång och syn på kristen livsstil. Eller när han lät den vitklädda kören sjunga Du omsluter mig a capella. När just det sistnämnda ägde rum, var det inte ett enda armhår som kunde låta bli att ställa sig upp - inte på mina armar, i alla fall.

Det var också en engagerad publik, men ganska många tomma biljettplatser. Efteråt var det också flera som antydde att volymen var hög, enligt Dagen-Åke i Dagenmontern. Michael och hans turnépojkar gjorde dock ett bra jobb även ikväll. En bra Sverigeturné i miniformat.

Michael och publiken kommer bra överens. Det finns ingenting att klaga på i musikväg, för alla på scenen kan verkligen sina saker.

Men jag har en känsla av att Swedbank Arena är för stor för den här konserten. Ljudvolymen tycks ligga på max för att lovsången ska kunna fylla ut hela lokalen. Ljuseffekterna är lite väl bländande. Och det känns som att många av biljettplatserna är tomma. Då räcker det inte riktigt med en härlig publik, trots allt.

MWS frågade precis publiken om han inte kan få komma tillbaka till Sverige snart, och publiken svarade genast med jubel. Men om det blir aktuellt, borde lokalen anpassas efter konserten. I så fall är nog en lokal i stil med Jönköpings Pingstkyrka av den bättre modellen.

Uppdaterat: Det här var en reflektion över valet av lokal - inte över MWS, lovsången eller något annat. Och jag håller absolut med om att det var fantastiskt att det ändå var uppåt tvåtusen personer på plats. Men det var fortfarande en för stor lokal, enligt mig.

Nu börjar det som alla härinne har väntat på - Michael W Smith. Han gör en snygg entré, precis som igår. Samma entré, för att vara exakt. Repertoaren kommer också att vara identisk med gårdagens, sånär som på några få låtar.

Här har vi en bit från entrén. Om ni undrar vart vi tar vägen vid 1:32, är det bara jag som letar efter storbildsskärmen för en bättre bild på Michael. Men jag hittar den inte.

Idag är det dock en massa vitklädda barn med i kören. De går upp till tonerna av Friends are friends forever, för att sedan - med sina ljusa röster - utgöra en fin kontrast till Michaels när de sjunger ut Helig helig helig. Som en liten änglakör.

Här har vi Julia och Julia, två glada tjejer som jag passar på att prata lite med under pausen. De vill ha musik med drag i ikväll, och hoppas dessutom på att Michael pratar en del mellan låtarna. Om sig själv, om sin tro, och om "kristna grejer", enligt Julia till vänster. "Men gärna lite okristna grejer också", inflikar Julia till höger. Ja, vi får väl se vem som får mest rätt framåt kvällen - Julia eller Julia. För snart börjar det!

Frank Ådahl från Örnsköldsvik (skrev tidigare Örebro, men det var ju helt fel - my mistake) har intagit scenen. Eller nej förresten - han har intagit hela arenan. Det här är riktigt, riktigt bra musik!

Det är ganska många tomma biljettplatser här i arenan. Kanske var den ett lite för optimistiskt val? 

Mitt bland publikraderna hittar jag Erik och Hans. Hans har en bror som är med i förbandet, vilket är den huvudsakliga anledningen till att de är där. Förväntningar på Michael? Nej, de har snarare förväntningar på förbanden, men tycker ändå att det ska bli spännande att lyssna på MWS för första gången.

Och så slår klockan sju! Jag vet inte om det var detta förbandet som Hasses bror deltar i, men det är ett Örnsköldsvikband i vilket fall. Och de svänger upp med snabb, enkel och rytmisk lovsång. Ett bra drag, då publiken hänger med ordentligt.

"Jesus lever", säger en i bandet på djupaste norrländska, varpå de river av nästa svängiga lovsång. Och hela publiken står upp och klappar i händerna! Jag tror inte att de där tomma platserna är något hot mot den härliga stämningen i publiken, åtminstone.

Det här är Lotta från Impact Sweden. Hon är överallt, hela tiden, ständigt i gasen för att ro konserterna i land. Vartannat ord hon begagnar är amerikanskt, och hon refererar till Amerikat stup i kvarten - "Nu ska vi till Örnsköldsvik - det tar lika lång tid som en flight till the US", för att bara ta ett exempel. Hon tror att det kommer bli väldigt bra ikväll - "Det är so nice att ha honom här, you know".

Och nu börjar det droppa in en del folk, också. Tjugofem minuter kvar.

Nu har jag intervjuat honom, den där Michael W Smith. Och jag är faktiskt ganska förvånad. För med en så framgångsrik karriär i bagaget, kan man ändå förvänta sig åtminstone lite högfärdighet och arrogans - men icke. Han var väldigt jordnära. Så fort jag har sammanställt intervjun ska ni få se vilka kloka svar han hade att ge.

Nedräkningen till den andra konserten har definitivt börjat - med bara en timma kvar, har säljare och utställare radat upp sig vid ingången till arenan. Solen skiner här i Ö-vik, och conditions are perfect inför kvällen.

Nu är det dags för soundcheck. Och därefter ska jag få prata med Michael en liten stund. Det ni.

Nu hände det något surrealistiskt. Eller sådant här kanske är vanligt i kändisvärlden?

Två av turnégrabbarna uppsökte en crewmedlem och avslöjade att de inte hade några passande jeans till kvällen. Varpå de kräver att ett par svarta jeans, storlek 34-34 bootcut från H&M, samt ett par mörka, otvättade blåjeans storlek 33-32 från H&M, ska levereras till logen så snart som möjligt.

Det tycker jag var lite fräckt. Kan de inte se till att ta med sig passande jeans när de faktiskt ska stå på scen? Eller vill de bara njuta av kändislivets fördelar? Eller är de verkligen byxlösa båda två?

Efter moget övervägande, kom jag fram till att nej. Jag ska inte kalasa på frestelserna i MWS:s loge..

För just i detta nu, sitter MWS och hans turnégrabbar och äter av dem. Jag kan höra deras ljudliga amerikanska röster ända bort till min (och resten av crewmedlemmarnas) loge.

Och nu till hans loge.

Den är inte helt klar än. Fortfarande luktar det hockeysvett från Modo-spelarna, och allt står lite huller om buller. Men all crew jobbar för tillfället desperat för att färdigställa logen före tvåtiden, då MWS och turnégrabbarna anländer. De tänder luktljus som doftar citron, brygger kaffe, och dukar bordet med ett överdåd av mat.

Bland annat kommer det att bjudas på olika typer av nötter. Från Eldorado.

Och annat tilltugg från Lidl. Jag funderar faktiskt på att gå dit och snylta lite innan de anländer - det är ju inte varje dag man har chansen att äta ur samma skålar som kändisar.

Swedbank Arena i Ö-vik är... stor. Backstage finns det otaliga dörrar, en massa vilseledande gångar, och ändlöst långa korridorer. Jag gick nästan vilse förut, faktiskt. Men bara nästan.

Och här är dörrhandtaget till Den Rätta Dörren. Dörrhandtaget som självaste MWS kommer att trycka ner ikväll. Dörrhandtaget som leder in till...

...Själva arenan. Förstår ni hur många människor det ryms här inne? Det gör inte jag. Men utsikterna är goda för ännu en lyckad konsert från MWS:s sida.

När man är bloggbevakare får man ett litet pass som ger full access överallt (eller åtminstone nästan överallt). Så varje gång jag går in någonstans där det vanligtvis är förbjudet tillträde, får jag en oemotståndlig lust att trycka upp passet i näsan på den eventuella vakten. Lyfta lite på ena ögonbrynet, och svalt tillägga:
- Hellgren. Möraja Hellgren. 

Men när det kommer till att köra en James-Bond-presentation med engelsk accent, inser jag att begynnelsen av mitt efternamn skulle förstöra allt. Typiskt.

Och apropå engelska. Jag hade tänkt att ta mig ett litet snack med MWS under dagen. Tänk om jag får stora dåndimpen och går tillbaka till den trygga, men lite triviala, lågstadieengelskan. Då blir det en torftig pratstund.
- Hello? How are you? What is your name? Do you have a cat or a dog?

Som du hittar här.

Och att döma av gårdagen, är den kärleken ömsesidig. 

Ja, hörrni. Vad kan jag säga? Klockan är okristligt tidig.

Jag befinner mig i en liten, fullpackad buss, full av sovande arrangörer, någonstans i Norrland. Solen gick nyss upp, och jag kan inte sova. Eller, jag vill inte sova. Norrland är ju jättespännande att titta på! Det består av en massa skog. Och jag gillar skog.

Fast i längden kanske det blir lite väl enformigt. Så då roar jag mig med att rulla tummarna. Eller se hur länge man kan skela utan att ögonen fastnar. För att inte tala om att rita smajlisar på rutan.

Jag ska dock inte sticka under stol med, att tankarna osökt söker sig till turnébussen. Där ligger de i sina sköna sovkojar, MWS och hans turnégrabbar. Och jag känner nästan ett litet, litet sting av avund... Men bara nästan.

Konserten i Jönköping är över. MWS och hans turnégrabbar försvann direkt upp mot Ö-vik, sovandes i sina flashiga bussbäddar. Jag fick tyvärr inte följa med (fast som genom ett magiskt trollslag är jag ändå på plats i Ö-vik imorgon).

Här sover Michael W Smith i natt.

Jag fick dock tillfälle att fråga ut några lyckligt utvalda från publiken, om hur de upplevde kvällen:

Et voilà - Charlotta och Mattias, som tyckte att konserten var över förväntan - "Det var en härlig gudsatmosfär, och det var roligt att få sjunga med i lovsången", kom de båda överens om.

Hanna Thorén (en före detta elev på min skola - det vimlar visst av LM:are här ikväll), som var med i konsertkören: "Det var jätteroligt, Michael är verkligen en härlig lovsångsledare". Kören började med att öva in låtarna klockan 10 i morse (!), och ändå lät det som att de aldrig hade gjort något annat än att sjunga med MWS.

Publiken verkar nöjd, arrangörerna springer runt med soliga leenden på läpparna, och jag känner mig glad. Men ganska utbloggad, och definitivt redo för en smula sömn i minibussen mot Ö-vik.

Josefina är räddaren i nöden. Just när jag inser att jag inte har ätit något annat än frukost och en klase vindruvor under dagen (vad hände där?), dyker hon upp med en påse godis.

Den var dock halvtom. Eller halvfull - det beror på hur man ser det. Men gott var det, och jag kanske sparar några till Michael. För vad vore ett Sverigebesök utan svenskt godis?

Och bara för att ni ska få en liten känsla av hur det känns att vara på en konsert med Michael W Smith, så filmar jag en snutt med skakig hand och taskig zoom. Ni får ha lite överseende.

Uppdaterat: Ni får ha mycket överseende.

Det här känns inte som en konsert i vanlig bemärkelse. Nej, snarare som en lovsångsgudstjänst. Hela publiken sjunger med, samtidigt som de sträcker upp sina händer i luften och tillber, inte Michael W Smith, utan Gud.

För här är varken pingstvän eller svenskkyrklig, metodist eller baptist, katolik eller protestant. Utan alla är kort och gott kristna. Det är en paradox att kyrkan kan ha inbördeskrig i teologiska frågor, samtidigt som vi kan samlas till gemensam lovsång.

Jag befinner mig mitt i en musikalisk motreaktion på kyrkans splittring, helt enkelt.

Michael W Smith har intagit scenen! Det råder total eufori här inne. Mellan låtarna kläcker han små kommentarer, och förut nämnde han att han hyser hopp om en väckelse i Sverige. Det gick ett sus genom publiken, följt av en lång applåd. Folk delar uppenbarligen Michaels hopp.

Sedan sjöng han Friends are friends forever. "For my friends in Sweden", flikade han in i början - och jag kände mig utvald, smickrad och träffad. Ända till det att han fortsätter "They are actually about 200", tvåhundra vitklädda svenskar vandrar upp mot scenen, och tonerna av A New Hallelujah ljuder ut i lokalen under publikens stora entusiasm.

Nu sjunger de tillsammans Holy holy holy. Och de vitklädda svenskarna (även kallade konsertkören) fyller i med "Helig helig helig" på svenska. Snyggt!

...Förresten: Ni glömmer väl inte att Michael twittrar?

Det är paus, och jag passar på att gå ut i folkmassan och göra ett stickprov: Vad har folk för förväntningar på allas vår skönsjungande Michael?

Den här tjejen väljer att gå under pseudonymen "En Trött Stackare". Hon har hört talas om MWS via kompisar, och känner egentligen inte riktigt till honom överhuvudtaget. Men en artist som man inte känner till så bra är också en artist, och vi får hoppas att En Trött Stackare blir positivt överraskad.

Sedan har vi Mikael Falk och Anita Falkenberg, som har "jättehöga förväntningar på bra musik och bra lovsång". Samtidigt passade de på att skriva på en prenumeration av Dagen. Ett bra val av Falk och Falkenberg.

Och sist men inte minst har vi Emil Månsson. En kille som har stenkoll på MWS, som lyssnar mycket på hans musik, som hoppas att han ska köra mycket av sitt egna lovsångsmaterial. Dessutom gillar han den senaste skivan "A New Hallelujah", och hoppas på en kanonkväll full av låtar från skivan.