Är du ute och ror? Eller har du hissat ditt segel?
Hans Weichbrodts talande liknelse är lätt att känna igen sig i. Hur lätt är det inte att ro på i egen kraft. Snart känns armarna ömma, handflatorna svider av skavsår, andningen börjar bli tung. Till skillnad hur resan blir när man låter Andens vind fylla sitt segel. Bara att luta sig tillbaka och njuta av resan...
En annan liknelse landade mellan midsommarsillen och jordgubbstårtan. Vi hade samlats några goda väner i ett färtält och samtalet ledde oss in på kyrkbyggen. Eller mer specifikt kyrkombyggnad som några av vännernas församling är mitt uppe i. Vi diskuterade vilken nivå man bör lägga sig på. Vännernas församling hade bestämt var de skulle lägga ribban.
– Den måste vara avtorkningsbar, förklarade Anna.
Jag kom osökt att tänka på när Värnamo pingstförsamling för ett antal år sedan invigde sin nya kyrka. Någon gång under festligheterna råkade en berusad man kräkas mitt på de nya hetäckningsmattan, vilket fick församlingens dåvarande pastor Lars-Ivar Nilsson att utbrista:
– Nu är kyrkan invigd på riktigt!
Det var bara för omgivningen att torka upp.
En avtorkningsbar kyrka. Kan det sägas bättre?
