Det blev sent i går, kvällens konsert med Indigo och Sandyhorse räckte långt över midnatt. inte undra på med tanke på att insläppet skedde först 25 minuter efter att konserten skulle ha börjat. Inte kul! Inte så smart heller att dra igång flera lekar från scenen så att publiken fick vänta ytterligare på att höra banden spela. Poänglöst. Däremot var paussketchen från diskmästerskapen grymt kul. Lagom långt inslag också.
Tidigare i veckan har vi hört Samuel Ljungblahd göra en riktigt gedigen utomhuskonsert och det är bra att Nyhemsveckan satsar på musikinslag av den här sorten. Ändå har man mycket att lära av Torpkonferernsen. Detta är nog första året jag undrat varför jag inte varit där i stället. Inte hela tiden. Men i fredags när Ole Børud med band intog Torpladan. Likaså namn som John Schlitt från Petra tillsammans med bröderna Ådahl. Sånt drar publik, och inte bara drar – det skapar en tillfredsställelse, ett mervärde för de som lyssnar. Nyhemsveckans programkommitté har minsann ett och annat att fundera på när de utvärderar.
Gårkvällen var blandad kompott. Varken Indigo eller Sandyhorse hör till de namnkunnniga i den kristna artistvärlden. Och ärligt talat kändes Indigos västkustrock mest som en transportsträcka i mina öron. Då var Sandyhorse med sin soulpopmix betydligt mer intressant. Musikaliskt lät det inte helt olikt Miss Li. Linn Sandvalls röst är säregen och hon vet att utnyttja den optimalt. Plötsligt var det nerv och laddning i Nyhemshallen. Ska bli spännande att se vart det tar vägen med Sandyhorse.
Nu är bilen packad, förtältet sopat och snart rullar bilen hem mot Ekerö igen.
Hej då, Nyhem, tack för den här gången! Och tack alla ni som läste.
