87 twitterinlägg, 32 bloggposter, 12 nyhetstexter, 13 youtube-filmer, 3 "Heta stolen"-intervjuer med kvällstalare.

Där har du en del siffror från min Nyhemsvecka 2009. Och där har du även förklaringen till att det inte blir någon mer sammanfattning eller dylikt av årets konferens, jag orkar helt enkelt inte med något mer formulerande just nu.

De sista nyhetstexterna kan du läsa i Dagen på tisdag, i övrigt blir nog detta mina sista ord från årets Nyhem.

Väl mött nästa år, och dessförinnan i tidningens och bloggosfärens spalter. Men allra först: ledigt. Ha en skön sommar.

Köerna har ringlat långa till Nyhemshallen vid ganska många tillfällen den här veckan, men frågan är om inte gårdagen tog priset. Inför "Minns du sången"-kvällen började somliga köa långt mer än en timme före insläpp.

Och ska man stå och vänta så länge kan man lika gärna sitta, eller hur?

Det är vad jag kallar rutin.

Ovädret igår var något alldeles extra och skapade för en stund en illusion om att vinter och sommar hade förenats i någon ny slags konstellation.

Inte varje år man kan krama snöbollar på midsommardagen. Tänk vad lite hagel och regn kan åstadkomma.

Så tog kraften till sist slut efter en hel Nyhemsvecka.

I slutet av barnmatinén på lördagseftermiddagen så tog regnet och haglet som dragit in under tiden det hela till en ny nivå: åska. Blixten slog ner och lamslog hela närområdet. I och med att det skedde precis när sista takten i en låt slogs ut så trodde en del i hallen att det bara var en effekt men den var alltså helt oavsiktlig.

Ledargänget fick en utmaning för att skapa trygghet mitt i det (i alla fall för små barn) dramatiska och skötte det genom att bland annat sjunga "Du omsluter mig". Jag fångade det med kameran.

Strömmen har återvänt nu så det lär inte behöva bli ett "Minns du sången unplugged" ikväll.

Veckans snackis på Nyhemsveckan är ett practical joke av rang.

Polisen har ställt upp en buss med fartkamera vid stora vägen för att minska hastigheterna (det åker mycket lastbilar där) under Nyhemsveckan. Och kanske för att dra in en och annan slant också, första dygnet lär kameran ha blixtrat 90 gånger vilket borde inneburit en hel del böteslappar (även om alla bilder inte blir tillräckligt bra för att ha som bevis, tydligen).

Och en av bilderna från den här veckan sticker ut rejält.

En dag kollade nämligen polisen igenom skörden och mötte en något förvånande bild. Det var Alf Svensson, kd-politikern, som fastnat i kamerans öga. Och han såg ut exakt som på sin EU-valaffisch. Inte konstigt, för det var precis så det var. Någon hade nämligen kört förbi polisbussen med Alf Svenssons reklamskylt i famnen.

Och som inte det vore tillräckligt, när de kollade registreringsskylten så var det polisbussens egen. Alltså: Inte nog med att Alf Svensson körde för fort, han hade dessutom skruvat loss polisens registreringsplåt. Och sedan skruvat tillbaka den igen.

Säkra källor uppger att poliserna lär ha tagit det hela med ett stort leende. Inga säkra källor uppger att Alf Svensson blir betalningsskyldig för fortkörningen (som lär ha varit ganska stillsam men ändå tillräcklig för att föranleda blixt).

Prästen Hans Weichbrodt var här under fredagen. Först höll han bibelstudium på fmröiddagen, därefter åkte han enligt uppgift till Ungdoms-Oas i Göteborg för bibelstudium där och sedan tillbaka för kvällsmöte på Nyhem.

Puh.

Och därefter hade jag avtalat tid med honom för lite spontant eftersnack. Han orkade det med. Här har ni vårt samtal, filmat av Roger Svanell på TV-Inter.

Vid sidan om ekumenik, känslighet och att höra Guds röst berättade även Hans Weichbrodt om när han på en tyskalektion på högstadiet fick reda på vad hans efternamn egentligen betyder.

Nyhem 2009 - Heta Stolen med Hans Weichbrodt from dagen on Vimeo.

Det blev sent i går, kvällens konsert med Indigo och Sandyhorse räckte långt över midnatt. inte undra på med tanke på att insläppet skedde först 25 minuter efter att konserten skulle ha börjat. Inte kul! Inte så smart heller att dra igång flera lekar från scenen så att publiken fick vänta ytterligare på att höra banden spela. Poänglöst. Däremot var paussketchen från diskmästerskapen grymt kul. Lagom långt inslag också.

Tidigare i veckan har vi hört Samuel Ljungblahd göra en riktigt gedigen utomhuskonsert och det är bra att Nyhemsveckan satsar på musikinslag av den här sorten. Ändå har man mycket att lära av Torpkonferernsen. Detta är nog första året jag undrat varför jag inte varit där i stället. Inte hela tiden. Men i fredags när Ole Børud med band intog Torpladan. Likaså namn som John Schlitt från Petra tillsammans med bröderna Ådahl. Sånt drar publik, och inte bara drar – det skapar en tillfredsställelse, ett mervärde för de som lyssnar. Nyhemsveckans programkommitté har minsann ett och annat att fundera på när de utvärderar.

Gårkvällen var blandad kompott. Varken Indigo eller Sandyhorse hör till de namnkunnniga i den kristna artistvärlden. Och ärligt talat kändes Indigos västkustrock mest som en transportsträcka i mina öron. Då var Sandyhorse med sin soulpopmix betydligt mer intressant. Musikaliskt lät det inte helt olikt Miss Li. Linn Sandvalls röst är säregen och hon vet att utnyttja den optimalt. Plötsligt var det nerv och laddning i Nyhemshallen. Ska bli spännande att se vart det tar vägen med Sandyhorse.

Nu är bilen packad, förtältet sopat och snart rullar bilen hem mot Ekerö igen.

Hej då, Nyhem, tack för den här gången! Och tack alla ni som läste.

I tjugofem Nyhemsveckor i rad - tjugofem - har Mats Brengesjö jobbat med att baka bröd. Ibland klivit upp och börjat arbeta 04.00, som senast vid 05.30. Tillsammans med de andra som rör ihop deg efter deg efter deg så bakar han, per dygn, 1200 frallor, 150 stora tekakor, 600 vetebullar, 1000 småbröd, 300 ljusa frallor.

Radion står ofta på nere i brödbageriet, så till viss del kan de följa med i mötena som pågår i konferensen (och på kvällarna bakar de inte, så då kan de gå till Nyhemshallen) men det är svårt att komma ifrån känslan att de offrar det egna för att andra ska kunna få så mycket och så bra som möjligt av veckan.

Och det gäller förstås långtifrån enbart bageripersonalen, det finns otaliga sådan berättelser bakom en framgångsrik sådan här vecka.

Respekt.

Är du ute och ror? Eller har du hissat ditt segel?

Hans Weichbrodts talande liknelse är lätt att känna igen sig i. Hur lätt är det inte att ro på i egen kraft. Snart känns armarna ömma, handflatorna svider av skavsår, andningen börjar bli tung. Till skillnad hur resan blir när man låter Andens vind fylla sitt segel. Bara att luta sig tillbaka och njuta av resan...

En annan liknelse landade mellan midsommarsillen och jordgubbstårtan. Vi hade samlats några goda väner i ett färtält och samtalet ledde oss in på kyrkbyggen. Eller mer specifikt kyrkombyggnad som några av vännernas församling är mitt uppe i. Vi diskuterade vilken nivå man bör lägga sig på. Vännernas församling hade bestämt var de skulle lägga ribban.

– Den måste vara avtorkningsbar, förklarade Anna.

Jag kom osökt att tänka på när Värnamo pingstförsamling för ett antal år sedan invigde sin nya kyrka. Någon gång under festligheterna råkade en berusad man kräkas mitt på de nya hetäckningsmattan, vilket fick församlingens dåvarande pastor Lars-Ivar Nilsson att utbrista:

– Nu är kyrkan invigd på riktigt!

Det var bara för omgivningen att torka upp.

En avtorkningsbar kyrka. Kan det sägas bättre?

Klockan 14.30, när midsommarfirandet skulle inledas, åskade och regnade det så det stod härliga till.

En himlens markering?

Kanske var det droppen som fick himlabägaren att rinna över, efter en vecka som innehållet fotbollsmatch mellan pastorer och där GB haft som kampanj att alla som köper flera glassar får en kortlek.

Sådana ting hade inte varit möjliga för trettio år sedan, eller tjugo, knappt ens tio. Först av övertygelse, sen av respekt för övertygelsen.

Men nu har en ny tid intagits och de flesta verkar ha accepterat det, jag hör inte endaste suck om någon av de där sakerna.

Men det finns säkerligen, även om inte jag hör dem. Jag minns en kvinna för några år sedan som på största allvar menade att Gud tydligt visat vad han gillade och inte under den gångna Nyhemsveckan det året: "När det var dans runt midsommarstången så regnade det, men när Ulf Ekman talade på söndagen så sken solen".

Jag har stor respekt för övertygelserna från förr, de uppstod inte i ett vakumm utan hade en bakgrund och en orsak. De skapades inte ur dålig vilja, tvärtom. Däremot har jag svårt för när de övertygelserna blir referensramarna som alltid tolkas utifrån nu så att verkligheten anpassas och tolkas in för att passa den egna åsikten, som kvinnan för några år sedan.

Jag undrar fortfarande hur hon fick ihop det året efter, när solen sken starkt under midsommarfirandet medan regnet öste ner på söndagen när Ekman predikade.

Har just fått en hel förmiddags av motivation för att ägna mer tid och energi åt bibelläsning. Först av Niklas Piensoho och sedan Hans Weichbrodt. Bibelordet förvandlar våra tankar och eftersom tankarna styr våra handlingar kan Bibeln få enorma konsekvenser för våra liv. Förutsatt att vi hittar bra former att ta till oss dess innehåll.

Flera gånger under veckan har talare tipsat om möjligheten att ladda ner predikningar och bibelstudier på iPod och mp3-spelare. Jag vill verkligen understryka hur bra det är. Konkret exempel: På min iPod har jag ett bibelstudium av Niklas Piensoho, från Nyhem faktisk. Den handlar om syndens konsekvenser och varför Jesus måste dö och uppstå för oss. Ibland lyssnar jag på den på väg till jobbet. Tar cirka en timme och går därmed nästan jämnt ut med min restid. Jag lovar att de dagarna börjar man jobba med en annan kraft och energi än annars. Innan vi åker hem från årets Nyhemsvecka ska utbudet kompletteras med nya bibelstudier, jag lovar.

Vill du också geomgå det som Piensoho kallade för "ett kristet nutritionsprogram"? Se då till att blanda din favoritmusik med riktigt bra undervisning och lyssna på den nu och då. Det finns massor av bra undervisning tillgänglig i digital form.

Du  ökar garanterat Bibelns inflytande på ditt liv, och det utan att du ens behöver släpa omkring på den överallt.

Har redan tidgare skrivit om att det inte finns någon mobiltäckning inne i Nyhemshallen. Det uttrycks en del glädje över det, tycker att det skapar fokus inne i hallen. Men någon har jag hört sucka över dte också, tycker att det hade känts bra om barnen hade kunnat skicka ett sms eller ringa om något skulle hända.

Dessutom blev det nästan lite roligt häromkvällen när Ibra radio hade offerinsamling och meddelade via de stora skärmarna att det gick bra att - om man inte hade pengar med sig - sms:a in sin gåva...

Det går förstås ändå, antingen att man skickar efter mötet eller att man skriver in det och låter detil ligga i "Utkorgen" till man knallar ut i täckningen igen. Men tro mig, mer än person i Nyhemshallen tog upp sin mobiltelefon och la bort den igen när de konstaterade att det inte fanns någon täckning, och när mötet var slut hade de glömt av det.

Kollekten blev åtminstone, allt som allt, en kvarts miljon, men siktet var inställt på mycket mer än så. Tänk om det vore så att det var täckningsproblemet som hindrade det riktigt stora missionsoffret.

Jag tror egentligen inte att det var det, men tänk så ironiskt det hade varit.

Väldigt speciell grej, den här nya som vi testar i år: "Heta stolen" med kvällsmötespredikanterna några av dagarna. Svår miljö, i minglet, och dessutom med någon som predikat ur sig en massa kraft och energi. Så det blir lite speciellt, ganska avslappnat och lugnt, men rätt trivsamt och intressant emellenåt, tror jag. Namnet "Heta stolen" beskriver inte riktigt formen dock, "Eftersnack" vore bättre. Vi får byta till det nästa år, kanske.

Här är nu gårdagens intervjusamtal med Carl-Gustaf Severin.

Heta stolen med Carl-Gustaf Severin from dagen on Vimeo.

Det finns nog lika många kollekttal som det finns predikaneter. Ärligt talat är det inte alla jag uppskattar. Generellt sett gäller principen ju längre desto sämre. Om du frågar mig alltså.

Daniel Stenmarks kollekttal i torsdagens nattmöte var inte så värst långt. I korthet byggde det på några frågor. Kändes innovativt och värt att förmedla:

Vill du ha en snålkyrka?

Vill du ha en generös kyrka?

Ja, men var generös då. Sätt igång och ge!

Enkelt, va?

Samuel Ljungblahd var alltså här i onsdagskväll och röjde loss tillsammans med Nyhems husband, på en för dagen specialbyggd scen uppe på gräsplan. Och han visade än en gång att han är en entertainer och sångare av klass.

Har, med Ljungblahds välsignelse, lagt upp några klipp som jag delar med mig av här. Första och sista låten på konserten blir det, och så "Så ska det låta"-klassikerm "You´ve got a friend" som var bra här med. Men lyfta som då, det lär den aldrig mer göra.

Hoppas Samuel Ljungblahd fått blodad tand och tackar ja till att återvända och spela för Nyhemspubliken nästa år. Och hoppas att han får förfrågan om att återkomma, gärna i stora hallen den gången och kanske till och med egna bandet i ryggen.

Husbandet gjorde det fantastiskt bra i onsdagskväll, men det är klart att det skulle lyfta ytterligare ett snäpp tillsammans med dem han är hundra procent samspelta med. Ny skiva släpps till vintern, till sommaren därefter hoppas jag att han är tillbaka på Nyhem.

En liten kort anekdot från dagens aktiviteter innan läggdags.

Var inne i Mullsjö en sväng mitt på dagen och knallade bland annat in i en second hand-butik där några tonårsflickor (som var med och sjöng bordssång på pizzerian en stund tidigare) stod och bläddrade bland LP-skivorna. Plötsligt utbrister en av dem:

"Är det någon som känner till de här Samuelsons? Det finns massor av skivor med dem här."

Alla kompisar skakar på huvudet.

"Men kolla, han där har ett kors kring halsen, de kanske är kristna".

Inte för att jag lyssnade på Samuelsons när jag var tonåring, då var deras storhetstid över sedan ett bra tag, men ändå. Kände mig rätt gammal där jag nu stod bredvid och konstaterade att jag minns namnet på dem alla fyra: Rolf, Kjell, Olle och Jard.

Nu är klippet från Carl-Henrics hetastolen-möte med Pelle Hörnmark klart. Håll till godo:

Nyhem 2009 - Heta Stolen med Pelle Hörnmark from dagen on Vimeo.

Nyhemsveckan arrangeras i skogarna strax utanför västgötska Mullsjö, några mil från Jönköping. En väckelsebygd men flera stora församlingar. Jag har själv bott här i fem år så jag vet, den kristna tron är inte satt på undantag här utan genomsyrar samhället på alla sätt.

Ändå märks det förstås skillnad en sådan här vecka när, uppskattningsvis, 10 000-15 000 kristna passerar Mullsjö. Det är dubbelt upp mot det vanliga invånarantalet.

Märkte av det där totala intagandet av byn i dag när jag och familjen åt pizza på Amigo (vilket alla rekommenderas att göra). Ett fyrtiotal personer utspridda på sex bord, alla sällskap hade kommit var för sig. Så får några tonårstjejer för sig att sjunga till bords när deras mat kommit, de tar upp Bamse-sången med förändrad text ("Herre tack att du som gett oss livet också ger oss maten på vårt bord..."), vilket är en klassiker på barn-och ungdomsläger inom pingströrelsen.

Max fem sekunder senare så sitter ALLA och sjunger med. Och just då kommer pizzabagaren ut med en leverans till ett av borden. Höjda ögonbryn. Ovan vid kristna är han inte, den gode bagaren, men så till total dominans är man inte vana vid ens i Mullsjö.

Tog en fika med Mattias och Benny, två sköna grabbar med en tragisk historia. Två faktiskt, för båda har de missbrukat och levt i misär på varsitt håll.

Fastän de ser ut som två tunga mc-åkare håller de sig till lättare fordon. Till Nyhem anlände de i går - per moppe. De hade åkt de 21 milen från Torp och dessförinnan ett ansenligt antal mil från Gamleby där de bor. Där har Mattias och Benny fått börja sina nya liv tack vare Josua Rehab, ett behandlingscenter som hjälper missbrukare att övervinna sina problem.

Efter åratal med strul har grabbarna nu hållit sig nyktra i flera år. De tackar Jesus för sin räddning, men erkänner att det handlar om en daglig kamp. Ett beslut som måste förnyas dagligen för att det ska funka.

Jag gillar Mattias och Bennys filosofi skarpt. "Om det Gud säger är sant är det lugnt. Är det inte så är det kört ändå." Mopedresans syfte är att sprida kunskap om att det finns hopp för människor som hamnat i samma situation. Så de åker runt och delar ut en tidning med vittnesbörd och pratar med så många de kan.

Det är tröttande att åka långt på moped så i skrivande stund ligger grabbarna på Gärdet och vilar, i ett rosa tvåmanstält som de köpte på ÖB när de skulle i väg. I morgon kickar de igång sina tvåhjulingar för att dra vidare till Ralingsås/Aneby. Nästa vecka kan du läsa mer om deras berättelse i Dagen.

Missa inte det.

Det har varit ganska fint väder hittills den här veckan, någon enstaka skur då och då men ingen som inte dragit undan snabbt.

Men i dag är det här, Nyhemsvädret, det som gör att det känns nästan otäckt logiskt att områdets lekplats är en (jättefin) båtvariant som fått namnet "Noas ark".

Så ser ena änden av lekplatsen ut, plåtad en annan dag när himlen var skonsammare. Nu sitter vi mest i husvagnen (jag och killen, Olle, i rödblå tröja som är på väg upp i trappan på bilden, bland annat).

För mig är det lite mellandag eftersom det inte görs någon tidning i morgon. Bloggbevaka kan man ju alltid göra men allvarligt talat, ibland går luften lite ur efter superintensiva dagar. Och vädret späder liksom på det hela.

Vi får se när (om) vi tar oss ut härifrån, det sker nog så småningom. Fast just nu känns det långt borta eftersom regnet bara tilltar, tilltar in absurdum. Tänker att det här måste vara resultatet av alla de sånger som sjungits genom åren om längtan efter "strömmar av vårregn" och dylikt.

Någon borde hållas ansvarig för den typen av låtval.

I går var det familjedag på Nyhem vilket innebar extra röj för barnen, vid sidan om det som redan finns. Hoppborgar av olika slag blåstes upp, bland annat, och så var det konsert på kvällen.

Och dra på trissor, Darwin hade rätt! Det var inte riktigt den kunskap jag trodde jag skulle få med mig från Nyhem 09 men så blir det. För kolla bilden här - Tiger & hans djurvänner har lärt sig spela rock´n´roll.

Det är vad jag kallar evolution.

Kyrkor ska vara fulla. Det är ett mantra jag brukar upprepa med en dåres envishet. Och nu har Nyhemshallen varit full för första gången. Knökafull. Folk tvingades vända vid ingångarna.

Orsaken stavas Salem Gospel Choir från Chicago. Grymt vad den kören svängde! Det är bara att instämma med Torpfolket. Där var de igår. Fullsatt då med.

Nu drar vi ut på backen där Samuel Ljungblahd står på scen med band. 22.00 sharp!

PS. Nyhemshallen rymmer 3 400 personer enligt de vakter jag talade med. I tältet kunde man absolut klämma in fler. DS.

Det är nästan osannolikt trevligt att diska på Nyhemsveckan. Naturligtvis är det tråkigt, det ligger liksom i disksakens natur, men det är trevligt.

För det är så sanslöst snyggt i diskrummet.

Det finns massor av duktigt folk som sliter en sån här vecka, som arbetar och sliter för att få det att fungera. Som går upp mitt i natten för att baka bröd, tömma sopor, städa. Riktiga hjältar som är förutsättningen för att vi andra ska få en bra och rik konferensvecka. De är värda många bloggposter.

Men just den här handlar om oss andra, om besökarna. För hur många gånger har man inte besökt offentliga diskutrymmen, eller andra gemensamma utrymmen, som sett ut som sju svåra år. Men här, det är nästan sanslöst - det är alltid välstädat. Folk plockar upp skräp som blir över, torkar av diskbänken, gör rent och snyggt för dem som kommer efteråt.

Det kan tyckas som en bagatell, det kanske till och med är en sådan, men det är en talande bagatell. Den säger något om stämning, om omsorg. Till och med där, ändå in i diskutrymmet, tänks den på nästan.

Det är ganska vackert, på något sätt.

Varje vecka ber Sara Lindholms församling för människor till frälsning. Varje månad har de dopfest. Vad är hemligheten?
I ett av onsdagens bibelstudier delade Sara med sig av hur hon och de andra i Malmöförsamlingen United Öresundskyrkan tänker. Kanske blev det mer en rad praktiska tips en ett renodlat bibelstudium, men för att låna ett ord av Emil i Lönneberga så tror jag att hennes budskap var nånting som Guds änglar klappar i händerna åt. Sara liksom rätade ut begrepp och företeelser som vi ibland har så förtvivlat lätt för att krångla till. Som att kyrkan inte är till för kristna, kyrkan är de kristna och den är till för alla som inte vet om det är så.
– Ibland är det som att vi ber Gud att göra något som Han redan bett oss att göra.
Känner ni igen den? ”Gud, kom med väckelse!” Medan Gud säger: Hallå, sätt igång och gör nåt själva först...
Ofta föreställer vi oss att det ska till väldigt andliga lösningar för att tynande församlingar ska vända trenden. Men Sara Lindholm pekade på en rad enkla, praktiska saker där vi själva kan bidra till att göra människor attraherade av det kristna budskapet. Hon drog några saker som hennes egen församling praktiserat med framgång. Vi behöver:
1.    Göra upp med bekvämlighet och själviskhet
–    med det nyfödda barnet som exempel förklarade Sara att människor som är helt nya i tron inte kan lämnas hur som helst. ”Hej då, vi ses nästa söndag”, duger inte. Och genom att praktisera Guds kärlek på andra människor händer något med oss själva.
2.    Övervinna vår osäkerhet.
–    Sara berättade att hon börjat inse att vi är rätt osäkra allihop, men genom att byta fokus från sig själv till att ägna sitt intresse åt andra människor spelar osäkerheten plötsligt mindre roll. Ärlighet och frimodighet är två vapen som övervinner osäkerhet.
3.    Göra det lilla och låta Gud göra det stora
–    inte bara bön gör skillnad, en massa små handlingar kan också vara avgörande för att föra människor till tro på Jesus. Hälsa på människor som kommer till kyrkan, låt ingen stå ensam – har du sett någon är den personen ditt ansvar, titta människor i ögonen när du pratar med dem, ta vara på kyrkkaffet och låt inte folk sitta själva där. Gör det lilla, det möjliga, och ibland det löjliga, så gör Gud det omöjliga.
4.    Älska människor med kravlös kärlek
–    var beredd att ge utan att få något tillbaka. Var finkänslig för var i livsprocessen en människor befinner sig. Spendera mycket tid med andra människor. Grilla mycket med grannarna i sommar.
5.    Inte göra allt i kyrkan
–    det är ju vi som är kyrkan.
För att låna Sara Lindholms i sin tur lånade ord:
Kan vi plötsligt bli församlingsbyggare? Yes we can!

I kväll kommer Samuel Ljungblahd och ger en konsert på Nyhemsveckan, utomhus klockan 22. Det lär bli allt annat än dåligt. Jag är fortfarande lite tagen av uppvisningen mannen utförde i "Så ska det låta" i våras.

De där röda strumporna har blivit en klassiker. Om dem och en del annat pratade jag och Samuel Ljudgblahd när jag mötte honom på området inför konserten.

Ni har inte missat intervjun med Francis Chan va? Jag tyckte mötet med honom, både i talarstolen och i intervjustolen, var vldigt inspirerande och intressant. Kände mig utmanad.

Tänkte nämna om en sak som tyvärr inte fick plats i artikeln och som tydliggör mannens helhetstänk kring lärjungaskapets praktiska ansvar. Församlingen som Francis arbetar i, Cornerstone Church i södra Kalifornien, behöver bygga ny kyrka, de cirka 4000 medlemmarna samlas nu i en kyrka med 1000 sittplatser. Så de skissade på en storslagen byggnad men började sedan fundera.

"Bättre att bygga en amfiteater,s amlas utomhus på ett stort fält. Visst, några söndagar per år lär det bli kallt och regningt men vadå... det är väl inte så farligt. Då skulle vi kunna lägga de pengarna på att köpa filtar till dem som verkligen fryser och har det kallt, till exempel".

Hur det blir får vi se, det är inte klart kring byggnadslov och så, men erkänn att enbart tänka tanken är ganska häftigt?

Höll i en liten miniutfrågning av pingstledaren Pelle Hörnmark ikväll på Nyhem, efter hans predikan. Mitt i mingelmiljön i utställningshallen samtalade vi i cirka 20 minuter, lättsamt men om viktiga och komplicerade frågor.

Avsikten var inte, det vore märkligt i den formen av miljö och sammanhang, att reda ut eller gå till botten med allting. Mer känna på pulsen, dryfta några funderingar. Det tycker jag kan vara nog så intressant ibland.

Tanken är samtalsstunden ska läggas ut på dagen.se under morgondagen, TV-Inters Roger Svanell filmade och ska ordna det under onsdagen är förhoppningen.

Jaja, nu är en fullspäckad nyhemstisdag till ända. God natt, nya tag i morgon. 

Höll i en liten miniutfrågning av pingstledaren Pelle Hörnmark ikväll på Nyhem, efter hans predikan. Mitt i mingelmiljön i utställningshallen samtalade vi i cirka 20 minuter, lättsamt men om viktiga och komplicerade frågor.

Avsikten var inte, det vore märkligt i den formen av miljö och sammanhang, att reda ut eller gå till botten med allting. Mer känna på pulsen, dryfta några funderingar. Det tycker jag kan vara nog så intressant ibland.

Tanken är samtalsstunden ska läggas ut på dagen.se under morgondagen, TV-Inters Roger Svanell filmade och ska ordna det under onsdagen är förhoppningen.

Jaja, nu är en fullspäckad nyhemstisdag till ända. God natt, nya tag i morgon. 

Nu ska jag snart - i något som kallas "Heta stolen" - intervjua pingstledaren Pelle Hörnmark, i Stråkenhallen på området. Främst om kvällens predikan, men det finns även plats för annat. Har du något tips på vad jag bör fråga om?

Nu ska jag snart - i något som kallas "Heta stolen" - intervjua pingstledaren Pelle Hörnmark, i Stråkenhallen på området. Främst om kvällens predikan, men det finns även plats för annat. Har du något tips på vad jag bör fråga om?

Fotbollsmatchen mellan medarbetare och föreståndare hade allt inklusive en tyst minut. Den senare hölls för att minnas alla de människor som församlingarna genom åren uteslutit. Initiativet kom från bibelläraren Björne Erixon och kändes helrätt.
Efter tystnade utbröt fotbollskampen mellan de gula (föreståndarna) och de blåa (medarbetarna). Det blev en riktigt jämn batalj. Föreståndarna tog ledningen med ett noll, men medarbetarna lyckades kvittera. Före halvtidsvilan tilldelades också Pingstföreståndaren Pelle Hörnmark matchens första varning efter att ha gått för hårt fram i en närkamp. Domaren Ulf Sundqvist, Karlskrona, tvekade inte att dra fram det gula kortet.
Man frestas förresten att fråga sig vad det var som gjorde att Ulf kvalade in till rollen som domare. Är han särskilt bra på att döma andra, kanske? ?
Hur som helst klarade han sig bra, förutom en tveksam situation i samband med medarbetarnas 2–1-mål i andra halvlek – ett inkast som gick rakt i mål godkändes rakt av. Hrmmm… Så står det väl inte i regelboken? Senast vi såg hand-in-i-mål godkännas snackades det om Guds hand. Var det rent av den vi såg?
Hur som helst utjämnade pastorerna omedelbart och länge såg det ut att sluta 2–2, men då vräkte sig en medarbetar-forward fram och pangade in lagets tredje mål. Det kom att bli matchavgörande.
Leken inramades av ytterligare några lite allvarligare aktiviteter. I halvlek delades ett stipendium på 5 000 kronor ut till församlingsplanteringen Agape i Katrineholm. Henrik Tornell tog emot dem. Runt omkring planen skramlade dessutom kollektörer med sina bössor. Pengarna som samlades in tillföll oavkortat arbetet att plantera nya församlingar i Sverige. Det pratades om ett resultat på närmare 50 000 kronor. Verkligen inte illa!

Strax innan fotbollsmatchen mellan föreståndare och medarbetare inom pingst så var det alltså en tyst minut för de som tidigare uteslutits ur pingstförsamlingar. Informationen nådde inte riktigt fram till volleybollplanerna en bit bort vid starten men i övrigt så tystnadet området i respekt och eftertanke (och efter en liten stund nådde budet och tystnaden till volleybollplanerna också.

Inför minutens början höll Ingrid Svanell, verksamhetsansvarig för Pingst nationellt, ett kort tal som förklarade vikten med aktionen. Jag fångade det med kameran:

Skrev om det nybildade nätverket Morip i dagens tidning ("Miljö och rättvisa inom Pingst") vars ledningsgrupp bland annat medverkade i flera seminarier på Ungdomskonferensen.

Och det är inte utan att man funderar på om Nyhemsveckans ledning var och lyssnade. Det kanske de skulle behövt, nämligen.

När jag skulle fotografera grundarna av Morip i söndags var min första tanke att plåta dem vid områdets sopsorteringsstation.

Men se - någon sådan finns inte. 

En sorts papperskorgar och containrar, för allt. Bara tömma. Matsalen har, det har jag kollat upp, möjlighet att sortera aliminumburkar, plats och dylikt Men så här ser den enda sopsortering ut som jag kan hitta för oss vanliga besökare.

Kanske kan plocka in Morip som konsulter?

Föreställ dig livet som en text. Tänk dig sedan en text utan vare sig punkt, komma eller nytt stycke. Inga andra skiljetecken och inte en enda stor bokstav heller. Försök att läsa och få något sammanhang. Går inte så bra, va?
Just denna liknelse levererade Charlotte Scanlon-Gambill som höll i måndagförmiddagens två bibelstudier i Nyhemshallen.
–    Punkterna gör texten läsbar, konstaterade hon och med det ville hon säga att utan vilopauser, utan tid för stopp, utan tid för eftertanke och nya vägval blir våra liv obegripliga för vår omgivning.
Att sätta punkt är också ett sätt att inte bränna ut sig. Och när man pausar i texten (läs livet) så händer något. Charlotte pekar på när Jesus tar vätskepaus vid Sykarsbrunnen. Han möter en kvinna, det blir ett samtal och slutar med att en hel by blir omvänd. Mötet med Sackeus är ett annat sådant pausmöte som blev livsförvandlande.
Möten som dessa gav säkert Jesus energi tillbaka. Likadant blir det för oss när vi tar tillvara de pauser som bjuds.
–    Punkt betyder nej, för ett ja betyder att du tröttar ut dig, säger predikanten bestämt. Bygg ett liv som varar i längden, pausa, sätt punkt. Gud vill att du bygger ditt liv för långsiktig tjänst.
Så ta Charlottes råd på allvar och ditt liv kanske får en ny mening.
För människor du aldrig mött tidigare. För dina närmaste. Och inte minst för dig själv.

När jag var på Nyhemsveckan som tonåring var det möten och ingenting annat som gällde. Officiellt, alltså. Vi gjorde ju massa annat förstås, men de bitarna fick vi hitta på själva.

Sen några år har Nyhemsveckan tagit stora steg på det sociala området. En lyckad konferensvecka består naturligtvis av massor med bra gudstjänster och bibelstudier, men även av en massa annat. Det sociala är viktigt.

På området "Rutan", beläget vid Gärdet där de flesta ungdomar bor i sina husvagnar och tält, arrangeras fotbolls-och volleybollturneringar och därf inns möjlighet för ungdomarna att träffa varandra och ledare. Att tramsa med, att prata allvar med.

Och igår kväll ägde en av konferensens höjdpunkter rum. För andra året i rad bjöds det på "Balkandisko" med göteborgsgruppen Pedros. Otroligt lustfyllt och roligt, ett gäng grabbar som klev in i rollerna med helt rätt attityd och stor självdistans. Jag stod med ett fånleende hela halvtimmeslånga konserten.

Ibland behöver man bara få ha riktigt roligt.

Jag hade med lilla kameran, så nu är jag glad att för er få presentera Pedros. Och missa inte inramningen med entrén och sortin...

Du vet väl om att det går att titta på de möten som varit på Nyhemsveckan när som helst? Nyhemsveckans webb-tv erbjuder den möjligheten.

Givetvis är det bättre kvalitet på både bild och ljus där men jag spelade in ett avsnitt av Magnus Perssons bibelstudie som jag lägger ut här, om du hellre vill se ett kort utdrag.

Persson talade utifrån texten om den sjuke mannen i Betesda som legat sjuk i 38 år när Jesus kom med en fråga: "Vill du bli frisk?". Men det var inte självklart för mannen att tacka ja, för han var så hämmad och präglad av sitt sammanhang, system och sin självömkan utifrån alla försök som han redan gjort för att bli frisk.

Parallellen var tydlig: Pingströrelsen har också haft klent med framgång och kanske kommer Jesus nu med erbjudande om att bli frisk, att hitta nya vägar och metoder för att hitta nå nya människor.

Men det kan vara svårt att ta till sig de tankarna eftersom de strider mot vad sammanhanget - den egna kulturen - är van vid. Ska pingströrelsen och dess församlingar lyfta, flyga långt och högt och få med sig många nya passagerare så behöver man se över sitt bagage och inte ta med sig det som inget tillför, vad Magnus Perssons utmaning.

Det här klippet är när han just går in i den tredje och sista punkten, som rör självömkan/stolthet.

Tog den lilla flipkameran i ena handen och nyhemsordförande Kjell Olsson i den andra och tog en sväng i nybyggda Nyhemshallen i förmiddags. Har hört en del längtande suckar från personer som inte kan vara på plats: "Jag skulle vilja se hur det ser ut där inne". Så jag gjorde vad jag kunde, strax innan förmiddagsbibelstudierna med Piensoho och Persson skulle inledas.

Lite skakigt, lite blandad ljud-och ljusbild och lite folk som ska säga hej och kommentera fram och tillbaka. Helt orepat alltså men vadå, håll till godo.

– 80-talisterna kommer att hjälpa oss att hålla på med rätt saker. De går nån annanstans om vi inte gör det.
Hårda pix från Jenny Berg, pastor i Eskilstuna och lärare på en ledarutbildning där.
Kommentaren var en i mängden denna måndagseftermiddag när 40-talister ställdes mot 80-talister i eftermiddagens seminarium som särskilt satte fokus på ledarskap. Sju personer från en rad olika sammanhang ägnade nästan två timmar åt att definiera vad som skiljer och vad som förenar dessa vitt skilda generationer – de som är på väg in i pensionslivet och de som är mitt uppe i att bygga familjer och karriärer. Bilden som mejslades fram säger en hel del om varför det knakar i många församlingar runt om i vårt land. Generationsbrytningar, som samtalsledaren Daniel Grahn sammanfattade begreppet.
Och visst inser man problemet när en generation som fostrats med att lång och trogen tjänst är den självklara grunden för befordran möter 40 år yngre människor som är benhårt övertygade om att det är den som är bäst på att utföra jobbet som också ska få jobbet. Det gäller näringslivet såväl som kyrkan.
–    Kyrkans ungdomar är i dag väldigt lika dem som lever utanför kyrkan, konstaterade Anders Parment, forskare som djuplodat i 80-talisternas levnadsmönster.
Mer om det på hans hemsida.
Men kulturklyftorna är inte alltid lika stora som vi inbillar oss. Parments iakttagelser visar att 40-talister ofta är lika stora individualister som 80-talisterna. De klär det bara i ett annat språk. I stället för att säga att man tycker något är mycket roligare bäddar man in vad man vill i uttryck som ”det skulle betyda mycket för gruppen”.
Parment ser inte bara 80-talistattityden som något ofrånkomligt, den är också något positivt. Inställningen att det ska vara rätt person på rätt plats är bara bra för församlingen, tycker han. Dessutom är det inte säkert att det är där man gör mest nytta som kristen.
– Det kan faktiskt vara så att den som ställer upp för församlingen ibland gör något mindre meningsfullt än att prata med sina grannar och vänner om Jesus.

Har du vart på en konferens där det ständigt och jämt påpekats att du gärna får stänga av telefonen? Och ändå sker det, gång på gång: mobiltelefoner ringer.

Men inte på Nyhem 2009.

Ingen säger till på mötena, ingen telefon ringer. Tecken på disciplin? Nej, tecken på konstruktion.

Så fort man tar steget in i Nyhemshallen upphör nämligen all mobiltäckning. Har försökt reda ut varför men ingen har det slutgiltliga svaret. Kanske är det helt enkelt allt stål i byggnaden och de folierade fönstren som stänger ute signalerna.

Hursomhelst, det är smidigt för koncentrationen under mötena men tråkigt för oss. Dagen har skapat en twitterplats för alla som skriver inlägg om eller under Nyhem (Twitter är en mikroblogg där man skriver korta meddelanden).

Det hade varit roligt att kunna få twitteruppdateringar under mötena också men det blir alltså svårt. Men äsch, Nyhem är ju inte bara möten, det finns ju massor av annat i denna folkrörelsevecka som är värt att twittra om. Dessutom kan man ju alltid skriva inlägg om mötena efteråt.

Så ni som är på Nyhem och är twitteranvändare, skriv in #Nyhem efter era inlägg så syns de på dagen.se. Och ni som inte är redan är registrerade kan givetvis börja på en gång och sedan uppdatera vad ni gör, hör, ser eller annat via webben eller mobilen.

Förutom inne i Nyhemshallen, alltså.

En bönetimme för väckelse i hårdrockvärlden. I år var trettonde gången på raken det skedde på Nyhem. Man kan fråga sig varför det inte ordnas bön för hiphopvärlden, för countryvärlden, för discovärlden, för punkvärlden och så vidare…
Frågan har flera svar. Ett av dem stavas Johannes Jonsson. Johannes är killen som såg till att Metalbibeln kom till. Johannes är en inbiten hårdrockare som älskar Jesus och Stryper, i den ordningen, och som är envisare än de flesta människor jag känner till. Det var Johannes som för tretton år sedan satte upp en liten handskriven lapp på Nyhemsveckans anslagstavla och utlyste ”Bön för hårdrockvärlden”. Samling efter söndagens förmiddagsgudstjänst och så har det varit varje år sedan dess. I år var arrangemanget för första gången inskrivet i det officiella programmet. Ett erkännande? Javisst.
Ett annat svar på den inledande frågan är den hängivenhet som hårdrockare visar sin musik. Det gäller lika mycket kristna som fastnat för denna musikstil och deras kärlek omfattar även alla människor som också älskar att lyssna. Att andra hårdrockare ska vinnas för Jesus blir sålunda den naturligaste sak i världen för en kristen dito.
Årets bönetimme, som hålls i tonårstältet, skulle förmodlige inte göra lärare i pedagogik eller liturgi så värst upprymda. Kortfattad presentation av böneämne. Pang! Intensiv bön. Pang! Kortfattad presentation av nästa böneämne. Pang! Och så vidare…
Finns något som heter hardcorebön så är det nog detta.
Tretton år på raken. Respekt! Jag anar att fler subkulturer skulle må gott av lika trogna supportrar.

Dagen är med där det händer. Och blir ofta beskyllda för det som händer.

Promenerade i stilla mak över Nyhemsområdet efter morgonduschen när jag hör ett tjutande larm dra igång. Lokaliserar det hysteriska till barntältsområdet och hastar ner, dels med de som ligger och sover i sina husvagnar i tanken men även utifrån bakgrundshistorien för några år sedan när ljudanläggningen stals från tonårstältet.

Tar ett snabbt varv runt barntältet för att se om någon kommer utspringande, tittar sedan in genom en glipa. Ingen därinne, ingen på väg därifrån.

Hittar en skylt med varning om att tältet är larmat, ett med instruktioner om vad man gör om det drar igång. Ett nummer att ringa. Ingen mobiltelefon med mig.

Kollar uppåt området och ser en man i barnområdeströja komma ner mot området. Säger till honom: "Har du telefon så vi kan ringa". "Har ingen pengar". Och så kommer det: "Den där skylten sitter inte bara där för syns skull!".

Funderar någon kort sekund, inser att han verkar tro att jag utlöst larmet i en iver att få första parkett till barnmötet om en och en halv timme, eller annan oklar orsak.

Jag gjorde klart att mitt försök till insats varit med av det hjälpande än stjälpande slaget och att jag inte hade något med orsaken till larmet att göra. Han nickade och sa att han trodde mig.

Annorlunda start på den här dagen, spänd på vad den kan komma att innehålla mer. Förresten, om någon är intresserad av att köpa en bra ljudanläggning till ett riktigt bra pris - kom till mitt förtält. Jag har en jag snabbt vill bli av med.

Snart dags för kvällsmöte igen, med Francis Chan även denna gång.

Jag planerar att ge er en liten inblick i nya Nyhemshallen någon dag inom kort, håll utkik här. Men redan nu kan jag avslöja det som kanske inte är någon större hemlighet: byggnaden har inte speciellt många fönster. Konsekvens - väldigt lätt att mörklägga, vilket ungdomskonferensen tagit fasta på i numera sedvanlig stil. Kolsvart i hallen, ljus (väldigt snyggt sådant) på scen.

Finns en del fördelar med, det är onekligen snyggt och centrerar scenen och de medverkande på ett bra sätt. Men det är klart, helt oproblematiskt är det knappast. När mötesledare iDaniel Stenmark går, vid sitt kollekttal, uppmanade alla att ta med sig sina biblar på möten så blev det ett fniss runt om i lokalen. För vad ska man med dem till? Läsa i dem är uteslutet, helt uteslutet, i bänkraderna.

Gissningsvis kommer taklamporna att användas flitigare i takt med att medelåldern stiger i morgon. Mn om biblarna blir fler då är jag ändå inte helt säker på, tycker tendensen varit tydlig i många år nu. Vad beror det på: att besökarna bryr siga llt mindre om sin Bibel - är allt mindre "läsare" - eller att predikanter/bibelstudieledare inte läser lika mycket i Bibeln längre?

Eller är det en kombination? Och om ja, vad var höna och vad är ägg?

Satt och lyssnade till Bertil Olingdal, 86-årig pingstpastor från Sveg, på Nyhems ungdomskonferens tidigare idag. Tema: "Jag har bevarat tron".

Jag är så barnsligt förtjust i principen att låta äldre, och ibland mycket äldre, få tala till och vägleda de yngre. Så nyttigt och viktigt med perspektiv för att kunna kryssa rätt bland allt.

Och minsann, läste Bertil inte ur Andra Timoteusbrevet och påtalade relationen mellan den äldre Paulus och yngre Timoteus. Det är bara en av mängder med texter som pekar på en princip som alltför ofta tappats bort inom kyrkan de senaste årtiondena.

"De här raderna, där han skriver om att han fullbordat loppet och bevarat tron, är Paulus sista ord i Bibeln, i livet. Hans liv kan inte betecknas som en vandring på rosor, snarast har den varit en kamp. Men han hade vunnit seger! Det är tröstande för oss alla", sa Bertil bland annat och slog också fast detta:

"Det är viktigt att våga se att man ska dö, att räkna med det".

"Tänk på döden" står det över ingången till många kyrkogårdar. Det finns något viktigt i det som i allra högsta grad kan få en positiv betydelse på livet så att det tas på allvar och tillvaratas. Bra att den erfarne kom och påminde om det.

Fångade en liten sekvens från min ganska dåliga plats längst ner i lokalen, Ljudet är lite lågt och Bertil Olingdal syns bara sisådär där framme. Men äsch, jag lägger upp det. Den som orkar ta sig tid och titta/lyssna kommer få sig ett litet guldkorn.

Plattformen i all ära, men något av det mest berikande med pingströrelsens Nyhemsvecka är alla de små berättelser man får sig till livs när man rör sig på området och pratar med människor. Som den om de västgötska bönetanterna.

Det hela utspelade sig för inte alls länge sedan på en medelstor ort i Västergötland. Några så kallade bönetanter hade uppmärksammat att Humanisternas ordförande Christer Sturmark skulle komma till stan för att hålla föredrag. Så tanterna bestämde sig för att gå dit.

Hela föredraget satt de snällt bänkade, lyssnande och tyst bedjande. När Sturmark satt punkt och det var dags att skingras bestämde sig en av bönetanterna att gå fram och hälsa på Sturmark. Hon tryckte hans hand och sa vänligt:

-  Du skulle behöva ett möte med Jesus. Och du ska veta att jag ber för dig.

Humanisthövdingen log och tackade vänligt.

- Jag vet, sa han. Det är många som gör det. Och man vet aldrig...

- Nä, replikade tanten och plirade med ögonen. Man vet aldrig.

Efter mötet berättade bönetanten att hon känt en sådan kärlek till den trevlige, engagerade mannen som hon mött. Och hennes böner för honom, de fortsätter med oförminskad intensitet.

Talaren Francis Chan har med sig sin fru Lisa på sitt Sverigebesök, och på lördagskvällens möte klev även hon upp på estraden för att sjunga "My tribute (to God be the glory)", accapella.

Jag var inte förberedd och visste inte vad som komma skulle, men jag hann få upp kameran inför slutklämmen i alla fall. Så här är någon minut av Lisa Chan (vill du lyssna till mer av henne så har du hennes Myspace här)

Just lämnat kvällsmötet på Ungdomshelgen, Francis Chan i talarstolen.

Och jag är rätt tagen. Svårt att vara annat.

Han gjorde det som så få gör: Han höll en frälsningspredikan för att han visste att de allra flesta i lokalen var uppvuxna i kristna hem. På fråga, inledningsvis i predikan, räckte nästan alla upp händerna och bekräftade det. Många andra skulle snarast ha resonerat tvärtom, tänkt att då är det bäst att använda tiden i talarstolen till att tala om något annat.

Men uppväxten är ingen garanti. Det är en förmån och en möjlighet men ingen garanti.

"Det är så lätt att man tror bara för att mamma eller pappa gör det. Om de slutade, avsade sin tro, skulle du vara kristen i alla fall? Vet du vad, jag är faktiskt på ett sätt glad att mina föräldrar dog (mamma vid Francis födsel, pappa i cancer när Francis var 12) när jag var ung för då kunde inte jag sätta min tillit till dem. Jag behövde förtrösta på Gud".

Det kan låta drastiskt, men faktum är att det måste fram dit någon gång. Till att tron blir ens egen. Det är naturligt och bra att den har liv via andra ett tag, speciellt i barnaåren, men sen krävs den där totalt egna bekännelse. Jag tror det är så viktigt att våga säga det, utmana till det. Gör man det med den värme och innerlighet, ivrigt målandes Guds stora faderskärlek, så är det bara så rätt, så rätt.

Precis så gjorde han det, Francis Chan.

"Jag tror att det finns en del av er som aldrig tagit beslutet att följa Jesus på allvar, som aldrig bekänt Jesus som Herre på riktigt".

Och så utmanade han till att ta det steget, bekänna sin tro offentligt genom att komma fram och böja knä. En tjej på första raden gick direkt, sekund ett. Som att hon hade väntat, längtat efter att han - någon - skulle utmana och inbjuda till just detta. Och sen kom det, åtminstone ett hundratal, och gjorde likadant. Böjde knä, bekände sin egen personliga tro.

Och där satt jag, längst fram vid sidan av scen - med block, penna och kamera - och grät. För det var det vackraste jag sett och upplevt på länge, länge.

Har man någon gång i livet besökt Nyhemsveckan så vet man att det gäller att rusta sig. Alltså bar det av till skoaffären med Alice, våran (ännu så länge) tolvåring för att införskaffa ett par stövlar. Det gick sådär. Eller snarare, det gick inte alls.

De snygga som passade kostade 500 spänn. De fula som var billigare fanns inte i rätt storlek. De för 200:- såg visserligen okej ut, men fanns bara i två storlekar. Ingen av dem passade.

Så här är vi nu. Utan stövlar för Alice, men med ett helt batteri paraplyer. Har precis hunnit spana in den nya hallen (återkommer till den längre fram) och druckit kvällste. Vi bor fem personer i en husvagn längst upp på Slingan, omgivna av massor med goda vänner. Känns riktigt gott. Det ser ut att kunna bli en fin vecka, trots att det duggregnar för tillfället.

Det är mycket logistisk som ska ordnas när man kommer till en sådan här konferens. Den uppställda husvagnen ska letas upp och intas, kläder och prylar packas upp, pressrumsnycklar kvitteras ut och så vidare.

Desstutom har jag hunnit med att, sedan luncha, göra två intervjuer, som hamnar i tidningen på tisdag. Båda läs-och tänkvärda, vågar jag lova.

Den ena av dem är med Francis Chan, ungdomshelgens huvudtalare från södra Kalifornien och författare till boken "Crazy Love" (Livets ords förlag). Jag lyssnade till hans seminarie för barn-och ungdomsledare på eftermiddagen och han gav ett väldigt bra intryck. Båda jord- och himmelsnära, på något sätt.

Men mer om honom sen, kanske redan ikväll, vi får se. Francis Chan talar på två möten ikväll varav det första just börjat. Jag hör lovsången - fullt tryck - till husvagnen där jag sitter nu. Dags för förflyttning.

Nyhemsveckan 2009 närmare sig med stormsteg, i morgon kväll drar det igång med ungdomshelg och därefter konferens över midsommarhelgen.

Dagen kommer naturligtvis vara på plats, i år som alla år. Jag minns inte hur många Nyhemsveckor jag besökt, de är oräkneliga från barnaåren och uppåt. De senaste åren har jag varit där som reporter och kommer vara så även denna gång.

Vid sidan om texter till tidningen kommer det bli en bloggande också, på denna plats, av mig men inte enbart. Som sidekick har jag Urban Thoms, Folkredaktör som tidigare var nyhetsreporter och den som bevakade Nyhemsveckan innan jag tog över det uppdraget.

Tillsammans hoppas vi kunna spegla konferensen ur olika perspektiv. Hoppas du följer med.

/Carl-Henric Jaktlund