Årets Nyhemsvecka är slut. Finns mycket som skulle kunna sägas, men jag nöjer mig med en fundering, rakt på sak. Är det dags att slopa ungdomshelgen, eller alla fall senarelägga den?

Det görs stora insatser av alla tonårsledare, inte minst på "Rutan"-området. All heder! Och samtidigt har man i mångt och mycket hamnat där man för några år sedan sa att man inte ville vara: i något som är en ersättning till övriga konferensen snarare än ett komplement. Jag tycker det där är värt att utmana på allvar. Bort med för mycket vattentäta skott, ihop med generationerna.

Klart det kan finnas behov av åldersuppdelade möten - typ tonårsmöten på eftermiddagarna, ett och annat nattmöte och "Rutan" med sitt sociala relationsbyggande är ovärderligt. Men i övrigt tycker jag att Nyhemsveckan tagit så stora steg vad gäller musik, mötesupplägg och val av duktiga predikanter att det borde funka ypperligt gentemot unga i betydligt större utsträckning än nu.

Här är mitt förslag:

Stryk de två första dagarna, låt Nyhem starta på söndagen innan midsommar istället. Ta med det bästa från gångna ungdomshelger i form av talare (Hallenius och Lundqvist var fullträffar i år, exempelvis) och annat och låt det prägla hela veckan. Låt dessutom avslutningshelgen bli mer ungdomsbetonad, och då tänker jag främst på det kring mötena. Ta ditt något/några riktiga dragplåster (Samuel Ljungblahd, exempelvis) för konserter midsommarafton och midsommardagen. Ordna kanongrejer runtomkring.

Helt enkelt: Hjälp de unga att på djupet upptäcka hur bra Nyhemsveckan är, vilka bra talare, lovsångare och annat som finns där. Och låt samtidigt de äldre få ta del av det bästa som ungdomarna har att erbjuda i form av entusiasm, hängivenhet och både nutids- och framtidstro. Jag tror den mixen vore vägvinnande. På köpet skulle man dessutom få en konferens som var lockande hela vägen i mål, som slutade i ett crescendo.

Typ så. Värt att fundera över.

Sista dagen av Nyhemsveckan 2010 är ett faktum. Det är alltid märkligt när en konferens packar ihop och försvinner. Det känns och märks i luften, är annorlunda än de tidigare dagarna. Uppbrott, blickarna är inte riktigt närvarande. Det städas och fixas, töms papperskorgar och latrinpåsar från husvagnarna och så vidare.

Och det märks på än fler sätt att det är förändring. För plötsligt är det finare kläder på gudstjänstbesökarna. Denna dag är det nämligen inte camparna först och främst som märks i hallen - de har antingen redan åkt eller är på väg, många av dem. Istället är detmedlemmar från de närliggande församlingarna som åkt till Nyhem för förmiddagsgudstjänst. Och då blir det mer finskor än sandaler.

Jag återkommer med några blogginlägg, ikväll eller i morgon (eller både och), med några sista reflektioner innan Nyhemsveckan 2010 packas ihop även bloggmässigt.

Jag har, under åren jag bevakat Nyhemsveckan, alltid burit en oro för att det ska inträffa en allvarlig olycka. Roligare saker att rapporta om kan man ju tänka sig.

Orsaken är att ena halvan av campingområdet ligger på andra sidan en relativt kraftigt trafikerad väg (mycket lastbildstrafik, bland annat). Där över har har besökare, främst ungdomar eftersom det mest är ungdomar som bör på "Gärdet" som det kallas, sprungit lite hursomhelst. Polisen har sänkt hastigheten på vägen under Nyhemsveckan och satt upp temporära fartkameror för att sänka farten.

Om det är det eller Guds omsorg som förhindrat olyckor har jag ingen aning om (kanske både och?), men i år kan i alla fall såväl polis, Gud som jag koppla av en aning.

Nu finns nämligen, där man tidigare gick över vägen från "Gärdet" till övriga Nyhemsområdet där hallen och allt annat ligger, en skylt.

Och där borta, i pilens riktning, finns den: Pärleporten.

Ett litet steg för mänskligheten, men ett stort steg för Nyhem.

Barnens Nyhem har satsat på något annorlunda i år, vid sidan om den traditionella insamlingen: Burkkollekt.

Pengarna går till att plantera träd, någonstans i Afrika (minns inte landet här och nu). Fint när dynga kan bli en dunge.

Och barnen går in för det, var så säkra. Min egen Alfons, sex år gammal, förklarade för mig igår att han föredrog läsk framför festis i tetrapak eftersom det var pant på dem (jo visst, säkert enda anledningen). Han samlar ihop vad vi har i husvagnen och tar med på barnmöte.

Och han är långtifrån ivrigast. Igår sågs barn tömma returburkstunnor på området, där panten tillfaller Nyhemsveckan och dess omkostnader, och bar ner till barntältet. Hemskt beteende, kan tyckas. Tjuvaktigt.

Eller så ser man vad de verkligen gör: Tar från de rika och ger till de fattiga.

I morse påpekade vår 13-åring, som varit på Nyhemsveckan varje år sedan hon föddes, att detta var första året som det inte regnade här på midsommarafton. Hon minns förstås inte sina första bebisår, men hon kan mycket väl ha rätt. Jag är i alla fall säker på att detta är första året som jag packat för mycket varma kläder, och för lite tunna tröjor.

Nu far vi hem till Ekerö, fulla med intryck och goda minnen. Varma av sol och gemenskap, trötta av sena nätter och primitivt husvagnsliv. Längtar hem men saknar vännerna och den goda bibelundervisningen.

Undervisningen ja, årets Nyhemsvecka var inte den första som hade ett tema. "Nya människor" löd årets samlande devis, men det kändes som om årets talare varit ovanligt lyhörda när de förberett sig. Att mänsklighet och andlig het är ett, inte två skilda saker, har löpt som en röd tråd genom veckans olika samlingar. Hela vägen har det handlat om att kyrkan är vi och det hänger på oss och vår trovärdighet om andra människor ska attraheras av Jesus. Det handlar inte andliga prestationer utan om relationer - med Gud och människor. Det kanske inte låter så banbrytande, men för oss som varit med här en vecka känns det som att vi åker hem med ett nytt fundament att stå på. Tankar och frågor som tidigare bara farit runt i skallen har nu fått lite mer struktur och hjärtats bön är, som alltid på väg hem från en konferens, att det ska stanna och bli något beständigt i mitt hjärta och mitt eget liv.

När matchen är slutspelad måste någon ta hem tröjorna, shortsen och strumporna och tvätta inför nästa match. Det vet alla fotbollsföräldrar.

Likadant på Nyhemsveckan, lottdragning avgör vem som får ta hem tältet och tvätta inför nästa år. Undrar vem som fick uppdraget i fjol, känns som att det blev lite väl hög värme i maskinen. För visst har det krympt? Når ju inte ens fram till den klassiska estraden längre.

Nästa år kan inte ens en småbarnsfamilj bo i det som en gång var så storslaget, om det fortsätter så här.

Alltid lika skönt att lyssna till Tomas Sjödin. En stabil talare som pendlar mellan bra och enastående bra. Fredagskvällen lutade mest åt det senare. Några gånger under hans reflektioner kring frågan "vem är du egentligen?" brann det till ordentligt.

Jag tillhör dem som tror att de allra flesta predikanter har ett ärligt uppsåt, men kan samtidigt känna att det ofta är svårt att känna identifikation med den som talar där framme. Det kan handla om att han eller hon undviker att vara personlig, det kan bero på avsaknad av bilder som man kan känna igen sig i. Det kan också vara att predikanten, medvetet eller omedvetet, krängt på sig en slags präktighetsmantel som gör att han eller hon framstår som lite bättre än oss andra som sitter där och lyssnar. Det senare händer förvisso inte ofta, men framför allt är det sällan man är med om motsatsen. Att talaren blottar sitt innersta och bli mänsklig på ett sätt som fåt lyssnarna att förstå att man är inte ensam om att släpa omkring på en massa uselhet i sitt liv. Och plötsligt känns bördan lite lättare när man vet att man inte är ensam om dem. Och framför allt, att det är inte är ens uslaste tankar som definierar vem man är.

Kanske, sa Tomas Sjödin, är det någon som också tänker som jag gör ibland:

- Om de visste vad jag innerst inne tänker skulle de rata mig på många plan i livet.

Tidigare på dagen hade den forne busen Magnus Persson uttryckt sig ungefär lika självrannsakande:

- Jag är glad att ingen håller mitt trackrecord emot mig och att jag får stå här på Nyhem och tala.

Det är vad jag kallar bottenlös ärlighet. Sådant är befriande.

Den här bilden säger en hel del om Nyhemsveckan och pingströrelsen av idag, tycker jag.

Hållningen står fast, det här är en miljö som förespråkar en nykter och sund miljö, i det idealet ingår inte cigaretter och rökning.

Men det är samtidigt annorlunda mot förr. Då togs det krafttag minns jag, gavs tydliga markeringar och uppmaningar att släcka cigaretter om någon behagade röka. Så sker inte nu, vad jag vet. Har sett flera röka på området, inte många men flera.

Satt faktiskt och intervjuade pingstföreståndaren Pelle Hörnmark häromdagen när en ung kille tände en cigarett utanför hallen. "Släck den där, du mår inte bra av röka" ropade Pelle till honom med ett stort leende. Det märktes att han menade det, men det sades utan hårdhet. Killen log tillbaka och rökte på.

Kanske kan man se det som en praktisering av Hörnmarks devis "Ingen fördömelse, bara förlåtelse". Tydlighet, visst. Men inte fördömelse och hårdhet, plats för människor av olika slag.

Skylten får hänga kvar, hållningen är densamma. Men ålderdomligheten sänder signalen att det ändå inte är en profilfråga på samma sätt som tidigare.

Igår var det familjematiné på Nyhem, inne i stora hallen. På scen stod bland annat syskonen Emmy & Ella som nyligen släppt en skiva, deras framträdande var bejublat, inte minst bland de jämnåriga barnen.

Och inte var det sämre när de sjöng tillsammans med barnkören som övat sig samman, då var det fullt drag såväl på scen som i högtalarsystemet.

Men jag ska ärligen säga att största behållningen var talaren, Andreas Tärnvind. Eftersom jag inte är helt ovan vid att tala till barn utifrån min egen roll som söndagsskoleledare i hemförsamlingen så tittar och lyssnar jag lite extra sådana här gånger för att försöka lära mig något nytt.

Och japp, det fick jag sannerligen göra.

Andreas Tärnvind är troligtvis den vassaste kommunikatör och pedagog gentemot barn som jag stött på inom kyrkans värld. I går lyckades han fängsla den stora barnaskaran under de 15-20 minuter han var på estraden. Tydlig, rakt på sak, varm, humoristisk och inte minst såväl himmels- som jordnära. Övertoner och negativa förenklingar, som alltför ofta letar sin in i undervisning av barn, fanns det inte spår av.

Han förklarade Bibelns storhet och berättade om de tre som slängdes i den brinnande ugnen för att de inte lydde kungens order att tillbe hans staty. Ingen enkelt berättelse, speciellt inte att dramatisera ensam, men Tärnvind lyckades perfekt.

Helt tveklöst en gudagiven begåvning, jag tvekar inte att slå fast det.

I eftermiddag 14.30 är det dags igen, för en ny barnmatiné med Andreas Tärnvind som predikant. Missa det inte!

Hade tänkt tipsa om det här långt tidigare i veckan men har glömt, alternativt inte hunnit med. Bättre sent än aldrig.

Den som är intresserad av mer kring Nyhemsveckan och hur det fungerar bakom kulisserna kan följa en blogg av Andreas Andersson, vice ordförande i Nyhemsföreningen. Även om konferensen nu närmar sig sitt slut kan man säkerligen ha en del behållning i att läsa i kapp hans funderingar.

Till i år har Nyhemsveckan köpt in projektordukar till hallen, efter att tidigare ha hyrt. Strålande, naturligtvis, speciellt för dem som hamnar som längst ifrån scenen och har svårt att se ordentligt.

Men det funkar inget vidare, tyvärr.

De har inte lyckats med synket, bilden är en halvsekund eller så efter ljudet vilken gör det nästintill omöjligt att följa via skärmarna. När instrumenten spelar i otakt och talarnas läpprörelser inte stämmer med ljudet man hör så väljer man bort skärmarna.

Tog en bild på ungdomshelgen, när Mikael Hallenius predikade, som påvisar problematiken litegrann.

Hallenius fingrar redan uppe vid huvudet i verkligheten, på väg dit på storbildsskärmen.

Bra initiativ att köpa in, men ska det kännas som en riktigt god investering måste synkproblematiken lösas till nästa år.

Har avverkat årets bikerburgare. Förutom att det blivit en midsommartradition här på Nyhem så är det Sveriges godaste hamburgare. Bara så ni vet! Grillad på delade oljefat av skinnklädda bikers serverade i en inramning´av coola motorcyklar från diverse kristna mc-klubbar.

Men för mig är bikerburgare något oändligt mycket större än ett läckert skrovmål. Just här, i hamburgerkön på Nyhem, hände ett av mitt livs mirakel. Jag tror att det är sex, sju år sedan det hände. I den till synes oändligt långa ringlande kön fick jag en vän för livet. Du tonåring som läser tycker nog att det inte är ett dugg märkligt, men vänta bara tills du kommit i 40-årsåldern. Då blir nya vänner en bristvara, för att inte säga en lyxvara. Själv betraktar jag mitt möte med Giggi som ett tvättäkta mirakel.

På väg fram mot den åtråvärda bikerburgaren upptäckte vi att vi hade oändligt många gemensamma intressen, ja till och med åtskilliga gemensamma bekanta. Samtalsämnena ville aldrig ta slut. Det blev sent och det blev kallt innan vi till slut bytte mobilnummer och skildes.

Sedan dess har livet varit rikare. Nästan varje vecka har vi talats vid över telefon. Drygt 40 mil skiljer oss åt, men vad spelar det för roll när det finns mejl och telefoner. Så småningom har vi lärt känna varandra och börjat umgås som familjer och på sätt och vis delar vi livet som om vi vore syskon på riktigt. Vänskapen har blivit en ventil att uttrycka sorg och frustration, men också en kanal att dela glädje och framgång. När livet varit tufft för någon av oss har vi kunnat luta oss på varandra i bönen, vilket även har omfattat böneämnen som berört oss i vår närhet.

En vecka varje år, Nyhemsveckan, blir vi husvagnsgrannar och försöker ta igen det avstånd som skiljer oss fysiskt under övriga året. Fast just i år blev det inte så. Giggi och Caroline har lyckats uppfylla en dröm, att öluffa i Grekland. Vi saknar dem, men unnar dem förstås en sån härlig resa med hela familjen.

Såna vänner växer sannerligen inte på träd. Men håll ögonen öppna, de kan finnas i en hamburgerkö när du minst anar det.  

När man parkerar på stora events i vanliga fall så är det brukligt med såväl höga avgifter som bestraffningar om det bryts mot reglerna. Inte på Nyhem, här har man valt att vara lite mer av vädjande allmakt.

Några sådana här finns utplacerade i anknytning till parkeringsområdet, en plats där man kan lägga en tjuga i parkeringsavgift. Och det verkar som om folk betalar också, så här krävs varken att man övergår till att ge bot eller vädja om bättring.

Hörde några ungdomar som efterlyste mer undervisning av äldre på Nyhemsveckan. Att deras djup och erfarenhet skulle på ett fint sätt komplettera det andra som bjuds av yngre förkunnare. Varför inte Bertil Olingdahl eller någon annan av bibelgiganterna i hans ålder, tänkte jag.

Senare samma dag tog jag en kopp kaffe tillsammans med en god vän, en förkunnare som för ett tag sedan passerat pensionsgränsen. Han saknade också de äldre förkunnarna, fast från ett annat perspektiv. Identifikation. Likaväl som det ropas efter kvinnor och unga förkunnare för att de som lyssnar ska känna att de kan identifiera sig med den som talar, likaväl behövs en och annan äldre talare. Det finns ju en och annan att ta av, på pekade min vän stillsamt.

Jag tycker att båda har rätt. Ungdomarna och min vän som nu är till åren. Framför allt tycker jag att det handlar om att tillvarata ett enormt kapital som kristenheten besitter. Många predikanter har åldrats med värdighet, de har levt lyssnande och i högsta grad bevarat förmågan att kommunicera evangeliet till denna tidens människor. För såväl unga som äldre.

Man behöver faktiskt inte heta Billy Graham eller Frank Mangs (salig i åminnelse) för att duga som kampanjtalare när man kommit till åren. Tänk efter själv där du står så inser du att de finns här och nu.

Se där, det blev visst en passning till dem som planerar nästa års Nyhemsvecka.  

Så blev då Nyhemsveckan lite mer integrerat till slut, på självaste midsommarafton, denna jättesvenska dag.

Det vita kompletterades med andra färger och plötsligt började det se ut lite mer som det samhälle vi faktiskt har nuförtiden. Till stor del berodde förändringen på att Skövde pingstförsamling anordnade, precis som flera år tidigare, en bussresa för de nysvenskar de har i sin församling. Här syns några av dem vid lunchtid.

Nyhemsveckan måste jobba aktivt på att nå integration. Måste. Ta Skövde pingstförsamling till hjälp och arbeta med frågan praktiskt, inte bara teoretiskt

Niklas Piensoho talade alltså denna förmiddag också, kollegan Urban har redan bloggat lite utifrån det. Tänkte komplettera med några rader.

Piensoho utgick från missionsbefallningen som Jesus gav och delade upp den i fyra delar: 

1. "Åt mig har givits all makt i himlen och på jorden": Teologi.

2. "Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar: döp i Faderns och Sonens och den heliga Andens namn": Strategi.

3. "Och lär dem hålla att hålla alla de bud jag gett er": Pedagogik.

4. "Och jag är med er alla dagar till tidens slut": Andlighet/spiritualitet.

Alla dessa fyra delar är viktiga att fundera kring och genomföra bra.

Jag bär med mig främst något han tog upp i slutet av sitt bibelstudium: Förhållningssättet gentemot icketroende människor.

"Vi ska inte vara domare utan förkunnare. Försök inte uppfostra innan människor tagit emot Jesus, det blir helt fel".

Alltså - först ska människor ledas till att bli lärjungar och döpas, därefter ska buden läras ut. Till människor som inte tror ska man predika han som är Sanningen, inte sanningar.

Funderar på det där under eftermiddagen och kommer att tänka på ett samtal för några veckor sedan med en god vän, en präst. Risken är, sa han, att vi blir ideologer och inte teologer. Att vi främst hittar ett moraliskt och etiskt system som vi och alla andra bör hålla, i så fall blir det bra.

Men ideolog kan man som kristen bara vara i andra hand, först och främst är man teolog. Först och främst säger man något om Gud, det är honom allt utgår ifrån. Och sättet vi presenterar/berättar något säger alltid något om Gud. Det är därför, förstod jag under vårt samtal, som jag ibland får oerhörda problem när sanningar dundras ut från somliga kristna - trots att jag håller med i sak. Men sättet/bemötandet rimmar inte, det är kallt och hårt, det tar inte avstamp från Gud.

Det är en ideologi som förmedlas, inte en teologi. Men eftersom det kommer från en kristen så tas det, förstås, som teologi - som att det säger något om Gud.

Värt att ha med i bakhuvudet, eller i framloben av hjärnan till och med.

I ett av bibelstudierna denna midsommarafton berättade Niklas Piensoho att han för ett tag sedan blev uppringd av en journalist som behövde hjälp. Trots frenetiskt letande i Bibeln hittade han den inte. Så han frågade helt frankt pastorn:

- Var står syndakatalogen? I vilken bibelbok kan jag hitta den?

Pastorns svar att det står ingen om nån syndakatalog i Bibeln dög inte alls.

- Däremot finns det olika lastlistor, försökte Piensoho förklara.

Det svaret dög inte heller.

Journalisten, varifrån han ringde förtäljer inte historien, blev arg. Han trodde uppenbarligen att pastorn försökte slingra sig för att komma undan en besvärlig fråga.

Av denna berättelse finns en tydlig lärdom; vårt lands kristna har ett stort jobb att göra när det gäller vilken bild man sprider av kristen tro.

Nej, denna bloggpost från Nyhem handlar inte om dans. Tänk i stället på en tv-deckare, eller någon annan som berättar en spännande historia. Du känner igen händelseförloppet, du anar hur berättelsen kommer att sluta och DÅ, plötsligt vänder handlingen, tar ett helt annat håll. Oväntat. Okonventionellt. Omtumlande.

Jag tror att varje Nyhemsvecka jag besökt så har någon av konferensens talare predikat över Jesu liknelse om den förlorade sonen. Oftast bra och angeläget, förvisso, men ärligt talat; man börjar kunna storyn vid det här laget.

I kväll var det samma fantasinivå när det gäller textval. Magnus Persson hade valt att predika om, just det, Jesu liknelse om den förlorade sonen. Det kunde ha blivit en stabil men ordinär väckelsepredikan. Men i stället blev det en med  twist.

Måste här inflika att är det något jag älskar när det gäller predikanter så är det de som har förmågan att ta ett slitet - nåja, välanvänt då - bibelord, och sedan fullständigt vända ut och in på det. Inte förvanska det. Å nej! Men skrapa bort det där som alltid kommer emot en vid första, andra, tredje, tionde, femtioende ... läsningen. Ja, ni fattar.

Magnus Persson gjorde en twist. Sanna mina ord. Likt en blixtrande Messi lurade han skjortan av oss som satt i bänkraderna och förväntade oss det gamla vanliga. Och han gjorde det inte vid ett tillfälle, utan gång på gång.

Så här sitter jag nu. Inte lurad. Inte blåst. Men omtumlad. Och med något jag närmast kan likna vid en uppenbarelse i en hjärna som går på högvarv. Måtte jag lyckas trycka ner den här undervisningen och få den att stanna där den hör hemma; i hjärtat.

Vad var då twisten? Ärligt talat förmår jag inte räkna upp alla tankesvängar som var så omtumlande, men en av poängerna förtjänar att ropas ut i kyrkor och konferenser, på gator och torg, med Twitter och internet. Och försök nu att se honom framför er, den förlorade sonen på väg hem, skamsen, full av ånger och oro över vad som ska drabba honom när han kommer hem till gården igen:

- Tänk om storebror var den första som han sprang in i när han kom hem. Jag är inte säker på att det hade slutat lyckligt.

Men det var inte storebrodern. Det var fadern som mötte först. Med en öppen famn full av kärlek.

Hur många storebröder har vi i våra kyrkor? Jag bara frågar. När Magnus Persson utmanade de som känt sig träffade att sträcka sina händer blev responsen stor. Jag tror att i nästan varje kristet sammanhang finns storebröder som, lika mycket som den förlorade sonen, behöver sträcka sig efter faderns kärlek och nåd. Om inte kommer de förlorade sönerna och döttrarna att lägga benen på ryggen. För gott.

Integrationsseminariet igår var alltså inte speciellt integrerat, men helandeseminariet i eftermiddags lyckades undvika det uppenbara diket att bli enbart teoretiserande.

Jag låg på en filt i gräset utanför hallen och piggade på mig något (i mitt fall var det dock en rejäl tupplur som gjorde susen, mer naturligt än övernaturligt) under tiden som det gavs bibelbakgrund till helande. Och därefter började det praktiseras.

Förbönsteamet hade bett i förväg och tyckt sig få hälsningar kring en rad människor som Gud ville hela. Det nämndes specifika sjukdomar, ibland kopplat till någon i en viss ålder. Och folk gav sig till känna. I all enkelhet bads det sedan och åtta personer gav respons om helande, ytterligare lika många om förbättringar som tydde på att en helandeprocess kommit igång. 

En hel eftermiddag med ande, liksom. Helande.

Ps. Lina Mattebo skrev två artiklar inför den här eftermiddagen, kring tidigare samlingar där det bads om helande och en intervju med Maria som blev helad på Nyhem för två år sedan.

Är som sagt inte helt hundra idag, ligger lågt. Men ett och annat går inte undvika.

Niklas Piensoho, pastor i Filadelfiaförsamlingen i Stockholm, höll bibelstudie i förmiddags och jag hörde cirka fem minuter när jag satt med familjen i gräset. Det räckte för att få med sig en tankeställare.

Piensoho talade kring "Ditt viktigaste val"-kampanjen som sätter igång i början av hösten och gav en utmaning till församlingar och enskilda att vara med och sprida evangeliet. Och en de saker han nämnde är att Jesus har nycklarna i sin hand, det säger Bibeln - ingenting är omöjligt för honom. Allsmäktig.

Och samtidigt står det i Uppenbarelseboken att han står vid en församlings dörr och bultar och säger: "Om någon hör min röst och öppnar, skall jag gå in till honom och ta med honom och han med mig".

Borde inte Jesus ha en öppen dörr in till en församling, undrade Piensoho? Borde han inte, utan problem, kunna öppna en församlings dörr om den är stängd - han har ju nycklarna! Och borde det inte vara självklart att en församling skulle lyssna?

Ändå bultar han och talar utan säkerhet kring att någon kommer lyssna. Han är allsmäktig men använder inte den allsmakten påtvingande och forcerande. Gud är snarast en vädjande allmakt, sa Piensoho. En som vädjar till sina lärjungar att lyssna, att kliva fram, för egen och andras skull.

Hur man kan åka ända från USA för en veckas Sverigeturné med bara ett enda plektrum är för mig en gåta. Men turligt nog satt basisten från Barn-Oas i publiken och gav Andrew Peterson en räddande hand. Elller snarar, ett räddande plektrum. I övrigt klarade sig den Sverigebekante singer-song-writern alldeles utmärkt på egen hand.

Visst, gruppen Folk värmde upp scenen, en fin föreställning med flera låtar från nya skivan som Nyhemspubliken fick äran att bli de första att få höra framföras live. Och visst, Peterson hade stöd i utmärkte akompanjatören Ben Shive. Men Andrew Peterson är ändå helt klart en artist som står stadigt på egna ben. På onsdagskvällen inledde han sin femte Sveriegrunda. På sätt och vis naturligt för en kille som har sina rötter i Kalmartrakten, men det ger knappast fog för att säga att Andrew Peterson är ett känt artistnamn bland oss svenskar. Inte ens i svensk kristenhet. Synd, för denne sjungande, berättande och genomsympatiske amerikan är inget annat än en predikant av Guds nåde.

Kvällens sista sång, "Queen of Iowa", visade sig vara en gripande historia direkt ur verkligheten. Den handlade om en kristen kvinna som blivit hiv-smittad genom en våldtäkt när hon gick på college för drygt femton år sedan. Seden dess har hon utvecklat aids, är fortfarande vid liv, men i fysiskt mycket dåligt skick. Hennes man tar hand om henne i hemmet, i princip dag och natt. Vid ett tillfälle var Andrew och Ben hemma hos henne och sjöng några sånger vid hennes sjukbädd. Vid ett tillfälle orkade hon öppna ögonen och säga några ord. Det handlade om hur fantastisk Jesus är. Andrew berättade också att många som besökt den unga, svårt sjuka kvinnan gått därifrån välsignade och stärkta i sin tro. När Andrew gick hem efter besöket skrev han sången "Queen of Iowa" (Iowas drottning).

En stark avslutning på en högklassig musikkväll i Nyhemshallen.

Apropå detta, så är jag säker på att Torpkonferensen har ordning på torpet.

Jag är mer osäker på mig själv.

Satte mig i bilen för en dryg timme sedan för att åka iväg men det gick inte, tyvärr. Om det är en influensa som signalerar sin närvaro eller trötthet efter riktigt intensiva dagar, det vet jag inte riktigt. Och det spelar kanske inte så stor roll, kroppen säger ifrån och då får man lyssna.

Men tråkigt är det, främst för att jag hade sett fram emot att komma till Torp och få släppa fram hjärtat i frågorna kring tonårs- och vuxentro. Tyvärr får det bli en annan gång istället för idag.

Så här dags - efter att ha varit på konferens sedan i lördags morse - börjar det infinna sig en viss längtan efter miljöombyte. Kanske dra till torpet för lite lugn och ro, kanske?

Miljöombyte blir det för mig denna dag, men något torp har jag inte. Men till Torpkonferensen ska jag, för att hålla ett seminarium kring att ta sig från tonåren till vuxenlivet med tron i behåll.

Och för att kolla lite hur de har det på tvillingkonferensen. Se om det är ordning på torpet, helt enkelt.

Urban Thoms håller ställningarna på den här bloggen så länge.

För ett tag sedan doktorerade en god vän i ett ämne som handlade om svenska skolelevers förmåga att lära sig spanska. Hon lyckades hitta en mätmetod för detta - en akademiskt banbrytande insats om jag förstått saken rätt - och kunde på så sätt föra i bevis att motivation överträffar begåvning när det gäller att åstadkomma bra inlärningsresultat. Ungefär som i fotboll alltså, där man ofta fått anledning att slå fast att motivation slår klass.

Med andra ord; det räcker inte att ha förmågan, man måste vilja också.

Kom att tänka på detta i dag efter att jag lyssnat till Magnus Malms eminenta utläggning om andligt och mänskligt, en fristående fortsättning av tisdagens bibelstudium. I bänkarna och från folket på väg ut hördes suckarna samfällt "Oj, vad bra", "Åh, så klokt", "Mer sånt här i våra kyrkor". Men så slog det mig att Malm var ju faktiskt i pingstsammanhang en gång tidigare med i stort sett samma budskap. Predikantveckan 2003 kan det ha varit. Fick i stort sett samma översvallande reaktioner där och då. Men vad hände egentligen?

Var det delvis samma människor som satt i bänkarna nu 2010 och sa amen? Som konstaterade att det här behöver vi mer av i våra kyrkor? Hur mycket bär vi egentligen med oss hem efter de kristna konferenserna och, framför allt, vilka konsekvenser tillåter vi det att få i våra liv? Jag behöver bara gå till mig själv för att känna en skammens rodnad komma krypande.

Jag nämnde saken för en missionsarbetande vän som lite krasst konstaterade att skillanden mellan att predika ute på missionsfältet är att där går människorna hem och gör som man har sagt, medan vi svenskar konstaterar att "det där var ju en bra predikan" och sedan går vi hem och fortsätter våra liv precis som vanligt. Det måste sägas att varken han eller jag kände oss bättre i detta avseende.

Det brukar heta att det enda man verkligen har makt att ändra på är sig själv. Visst är det sant, men lika sant är att vanans makt är stor och att få saker är svårare att förändra än sina egna vanemönster.

Den fria viljan skulle kunna fira många triumfer om friheten och viljan fick dra åt samma håll. Men ofta känns det som att vi har frikopplat dessa parhästar från varandra. Vi njuter av att låta friheten dra iväg med oss, men borde fråga oss var vi i slutänden hamnar utan viljan som riktkarl.  

Man behöver kanske inte vara så bra för att åstadkomma någonting viktigt här i livet. Det väsentliga är att man bestämmer sig för att göra det. Gärna förändring alltså, men först ett rejält viljebeslut!

Sitter på tåget upp mot Stockholm. Lämnade ett Nyhem i strålande sol, den lilla pressrumsbunkern och fantastiska människor, med lite sorg i hjärtat. Det har varit fina dagar. Så; tack för mig, och tack för er respons.

Jag fortsätter att blogga på Ikons hemsida, som vanligt. Om någon är intresserad av att läsa mer av mig.

Allt gott önskar jag er! / Lina