Det har blivit dags att knyta ihop bloggsäcken. Kasta in blogghandduken. Tänka på bloggrefrängen.
Okej - nog med plaskande i bloggmetaforernas hav.
Såhär dagen efter Oasmötet, känner jag mig onekligen lite dagen-efter. Det har varit fem fartfyllda dagar av bibeltimmar, seminarier och kvällsmöten - samt en massa bloggande - vilket har varit både spännande och roligt. Men nu känner jag mig mest trött som ett helt ålderdomshem, och är redo för att sova ut.
Med andra ord är jag närmast berusad av alla Oasiska intryck. Särskilt det största intrycket av dem alla - mångfalden. Ofrånkomligen mångfalden, som jag numera betraktar som en synonym till Oasrörelsen. Sommarmötet har varit ett ekumeniskt pussel av en mängd olika kyrktraditioner, och det känns också som att folk har mött varandra i ömsesidig respekt och tolerans - trots eventuella meningsskiljaktigheter.
Inte heller kommer jag att glömma alla de härliga människor jag har träffat. Spännande Oasmänniskor, som har stått till tjänst med både mingel och bloggassistans. De har varit fantastiskt trevliga och hjälpsamma, och kryddat min speedade bloggtillvaro med en massa skratt och intressanta samtal.
Sedan har vi er läsare, icke att förglömma. Ni ska ha tack, för utan er hade Oasbloggen varit en riktig bloggöken. Och nu är det dags att avsluta den här bloggposten, innan jag blir en missbrukare av ordet blogg.
Med vänliga blogghälsningar
Möraja Hellgren
Efter en lång stund av lovsång och förbön, avslutades det sista kvällsmötet på Oasrörelsens sommarmöte 2009.
När jag sedan gick runt och pratade med Oasdeltagare, möttes jag av så mycket upprymdhet och glädje. Folk trivs verkligen i det här sammanhanget, och det var med ett visst mått av motvillighet som de droppade av från kvällsmötet.
Så - Oasveckan är över, jag ska ta igen lite berövad skönhetssömn, men sedan återkommer jag för en sista bloggpost. Godnatt!
Leif Nordlander hjälper till med dansen inför Barn-Oas - kan inledningen på det sista kvällsmötet bli bättre än så?
Därefter rapporteras det om helanden och syner. Leif Nordlander hinner hämta andan en stund, och går sedan upp för att kalla fram alla medarbetare från Borås. Tackar dem under stora applåder, och tillkännager platsen för nästa års sommarmöte, som är... Borås, igen!
Sedan hålls det kollekttal - i vilket lovsångsteamet tackas hjärtligt - tätt följt av kollektupptagning.
Efter en stunds lovsång och förbön, är det dags för Hans Weichbrodt att predika. "Och Herren hörde Hiskia och helade folket" (2 Krön 30:20) - predikans utgångspunkt.
Och man slås av Hans otroliga scennärvaro. Han är helt inne i sin predikan. Talar engagerat och medryckande, gestikulerar mycket. Använder sig av relevanta exempel som förstärker predikans budskap.
Mitt i predikan blir det också lite dans och lite sång.
Efter en stund till av livlig förkunnelse avslutas sommarmötets sista predikan, vars innehåll jag förlitar mig på att Dagens Kerstin Doyle kommer att förmedla till er (själv befann jag mig mitt i en klunga av skrikande barn under större delen av förkunnelsen, för att ladda batteriet till datorn. Typiskt).
Sedan kommer Leif Nordlander fram igen - nu helt återställd efter den tidigare dansen. Han berättar att kvällens kollekt blev 133 672 kr. Förstår ni hur mycket kollekt det är? Inte jag heller.
Det här är den trevlige Dagenmannen Michael, som har stått i Dagen-montern och sålt Dagen hela dagarna. Han är mitt uppe i en säljspurt just nu. Oasmötet avslutas ikväll - genom kvällsmötet med Hans Weichbrodt, som strax tar vid - och det är full rush.
Så låt oss önska Dagenmannen Michael lycka till, och bege oss till det sista kvällsmötet!
Martina och Cattis är tjejerna som har tagit initiativ till Singel-träffarna - ett forum där man får tillfälle att prata med nya människor. De senaste dagarna har träffarna haft allt från 14-35 deltagare, och många har gett bra respons på konceptet.
Syftet har inte enbart varit att folk ska träffa Mannen-eller-Kvinnan-med-stort-M-eller-K, utan snarare att man ska träffa nya vänner. "Om man sedan hittar någon, är det mest en bonus" säger Malin - dagens stand-in för Cattis, som råkade vara sjuk.
Och om jag var där? Det, kära läsare, låter vi vara osagt.
(Eller nej förresten, det gör vi inte alls. Det vore att unna min bloggläsande moder alldeles för mycket spänning. Jag var inte där)
Att vara bloggbevakare åt Dagen.se är väldigt glamouröst. Det bara luktar lite konstigt.
Jag gjorde det! Hälsade på Alf Svensson, alltså. Trots att jag var alldeles stum och handsvettig.
Och skåda min skakade, skakande, handsvettiga hand - den är nyskakad av en kändis. Därför ska jag aldrig mer tvätta den. Jag funderar nästan på att hugga av och rama in den på väggen (men bara nästan).
Med andra ord - det här är en dag att minnas.
Nu är det dags för "Samtal kring tro" - med Alf Svensson (EU-parlamentariker), John-Gunnar Forsberg (professor em. anatomi), och Stig Steen (professor i thoraxkirurgi).
John-Gunnar inleder med att berätta om sitt "handikapp" - att han ser arg ut. Trots att han inte är arg. Och så presenterar han sina vänner Alf och Stig, på ett både varmt och humoristiskt sätt. Berättar om att det känns lite knepigt att tala om tro inför en samling människor som innehåller så många teologer.
Men ändå går det bra. Samtalet är avslappnat, roligt, intressant. Interaktionen mellan samtalarna och publiken är dessutom god, med en hel del skratt och applåder. Alf pratar mycket om politik, Stig berättar en del om sin tid i Afrika, och John-Gunnar leder samtalet. Det blir ganska spridda ämnen, men den röda tråden är just tron.
Efter samtalet funderar jag på att gå fram och hälsa på Alf Svensson - han är ju ändå en kändis, liksom. Men blotta tanken gör mig så darrig i knäna att jag tror det är en dålig idé.
Uppe på läktaren i Boråshallen hittar jag Philip. Vad man vill göra mellan de Oasiska aktiviteterna är upp till var och en, och Philip väljer att ta sig en obekväm tupplur -något jag inte tvekar inför att störa.
Han har varit med under hela Barn-Oasveckan, och gillar det skarpt. "Men jag var med en kväll på Ungdoms-Oas, och kände verkligen att jag hade velat vara på det lägret också..." säger han, en smula vemodigt.
Sedan tar han upp sin mobil. "Du måste ge mig adressen till din blogg, jag vill läsa det här!" säger han. Så jag ger honom adressen, och han knappar in den, envist och länge. "Äsch... du vet, jag tappade min förra mobil i handfatet när jag borstade tänderna, så jag måste ha den här tröga istället..." mumlar han.
Till slut lyckas han ändå, jag önskar honom en fortsatt obekväm tupplur, och går vidare för att ladda inför nästa möte - "Samtal kring tro" med bland andra Alf Svensson.
Biskop Bertil Gärtner kunde tyvärr inte komma, på grund av sjukdom. Men han hälsar så hjärtligt!
Festhögmässan inleds med en lång procession. Alltså, en lång procession. Först kommer barnen. Sedan kommer ungdomarna. Sedan kommer ännu mer folk.
Efter en bra stund av ännu-mer-folk, kommer förbedjarna.
Och precis när man börjar tro att processionen aldrig ska ta slut, avslutas den genom att präster, pastorer och diakoner kommer in - med flaggor och rörelse.
Mäktigt.
"Frågan är inte om vi hör Guds Ord - frågan är om vi lyssnar". Staffan Ljungman predikar om Kristi förklarings dag.
Och så är det evangelieläsning, bön, lovsång, dans, flaggor, kollektupptagning.
Sedan går vi in i själva hjärtat av högmässan - nattvarden. Hela Boråshallen ber Fader Vår, och hälsar fridshälsningen.
Och så går folk till någon av de nattvardsstationer som finns runtom i hallen, samtidigt som lovsångsteamet ger järnet.
Det råder ingen tvekan om att det rör sig om en festhögmässa. Stämningen är fantastisk härinne - folk hänger med i lovsången genom att klappa eller lyfta händerna, göra rörelser och röra sig i takt till musiken.
Efter två timmar avslutas sedan festhögmässan - på samma sätt som den inleddes -med procession under lovsång. Inte lika lång den här gången, dock.
Och ja. Det var då en festhögmässa som gjorde skäl för sitt namn.
I Stillhetens Oas har det under Oasveckan betts böner i tidegärdens form. Laudes, non, vesper och completorium. Därutöver har lokalen - Rotundan i Boråshallen - varit öppen för den som velat tillbringa en stund i lugn och ro. Som ett komplement till de fartfyllda (men ack så spännande) mötena i Boråshallen.
(Bilderna ovan har jag förresten fått av Per Englund - en generös människa)
Broder Caesarius från Östanbäcks kloster - en av de ansvariga för Stillhetens Oas. Han tycker det är intressant att den klassiska tidebönstraditionen kommer tillbaka alltmer - "den visar sin slitstyrka", säger han. Och det han tycker bäst om med Oas, är mångfalden.
Här har ni honom på bild - Broder Caesarius. En trevlig prick.
Om en stund är det förresten festhögmässa, med biskop Bertil Gärtner. Det ni!
Efter en stund av lovsång, förbön och flaggor, stängde kvällsmötet.
Och då kände jag mig så trött och utbloggad att jag nästan somnade på tangentbordet. Men efter att ha örfilat mig själv några gånger, var jag vaken nog att ta mig vidare, ut mot trappan. Barn-Oas-trappan.
Vilket visade sig vara en bra idé. För Barn-Oas-trappan, den är full av trevliga överraskningar.
Så - om du någon gång har vägarna förbi, rekommenderas Barn-Oas-trappan varmt.
Irenaeus du Plessis, den ortodoxa prästen från Irland, predikar på temat "En Herre, Jesus Kristus, en kyrka, en kropp, ett rike" - och Leif Nordlander tolkar.
Det talas mycket om kyrka och lära. Om att kyrkan är en. Att vi är skapade till att vara Guds avbild, för att reflektera Gud i världen. Om att det är Gud som är Gud, och ingen annan.
Hela förkunnelsen genomsyras av en uppmuntran till enhet. Och Irenaeus tycks vara inspirerad av Oasrörelsen, för han talar om den som en väldigt viktig förnyelserörelse.
Kollekten tas ikväll upp genom offergång - folk får komma fram och lägga pengar i hinkar, samtidigt som lovsången är i full gång.
Sedan går vi - precis som i onsdags - från ett sätt att lovsjunga, till ett annat: Vesper.
Och man slås av hur otroligt det är att det kan rymmas en sådan mångfald i ett och samma möte.
Som inledning på kvällsmötet visas det upp ett filmklipp på storskärmarna. Samtliga Oas-inspiratörer delar uppenbarligen på en dold talang:
Efter seminariet springer jag in i seminariedeltagarna Eva och Claes. Eva var en av dem som diskuterade friskt om ekumenik en stund tidigare. Vi har lite eftersnack på gatan.
Hon är trött på att allt mest handlar om organisatorisk enhet - ekumenik är ju mer än så. Vad hon ville tillföra i diskussionen, var en annan dimensionen av ekumenik - den praktiska. Om hur människor sträcker sig över samfundsgränserna för att skapa nya gemenskaper. Om hur några av deras medelålders vänner har funderingar på kommunitetslivet. Om att ekumenik inte bara handlar om teori.
Sedan börjar Evas glass att droppa, och jag sticker iväg för att ladda batteriet på datorn inför kvällsmötet - med en känsla av att åh, vad härligt det är med engagerade människor!
Nu hörrni, är jag tillbaka från min lilla bloggpaus!
Och jag befinner mig på ett seminarium som handlar om kristen enhet, med Per Englund och Bo Zetterlund. De inleder med bönen Fader Vår, för att sedan tala om delar av kyrkans historia - tradition, splittring, och semantikens roll i splittringen.
(Samtidigt sitter jag och låtsashostar litegrann, för att överrösta min mage - som alltid väljer de bästa tillfällena att kurra).
Per Englund.
Det poängteras att alla kristna tillhör samma familj - oavsett man vill det eller inte. Nutida exempel på ekumenik tas upp, såsom Taizé och Oasrörelsen - sammanhang där man kan upptäcka att folk från andra samfund faktiskt är ens medkristna.
Därefter är det öppet samtal, och folk är verkligen engagerade! Det diskuteras om ekumenik - både ur ett organismperspektiv, och ur ett organisatoriskt perspektiv. Seminariet avslutas med fri bön, och sedan Fader Vår.
Intressant seminarium!
Bo Zetterlund.
Det talas om könsneutrala äktenskap. Leif Nordlander - ordförande för Oasrörelsen i Sverige - tar avstånd från den könsneutrala äktenskapslagstiftningen å Oasrörelsens vägnar, och uppmanar Svenska kyrkan till att ta sitt ekumeniska ansvar genom att ta tillbaka förslaget. Det möts av långa applåder, och följs av bön.
Sedan är det många som säger något. Berit Simonsson talar om bland annat helandegudstjänsterna (som pågår samtidigt som seminarierna), kollekttalare uppmanar folk att offra, en präst informerar om en "kollektomat" som står ute vid Mötesbyrån.
Och efter kollektupptagning och lovsång tar Martin Jonsson vid, på temat "Bevara mitt hjärta vid detta enda: Att jag fruktar ditt namn" - Ps 86:11. Han blandar humor med allvar, och är väldigt lätt att lyssna på. Drar många paralleller mellan bibel och vardag.
"Det är bättre att halta på höften, än att för evigt gå bort från Gud" säger han. Det återkommande temat är att svårigheter och ondska kan bli till välsignelse i våra liv. Att offret som Gud vill ha av oss, är ett förkrossat hjärta.
Fantastiskt bra bibeltimma, tycker jag.
Uppdaterat: Oasrörelsens uttalande om könsneutral äktenskapsordning finns här.
"Vad konstigt att klockan står på 7.36" tänkte jag när jag vaknade imorse. Sedan låg jag kvar i en minut, och funderade. Var det klockan som gick fel? Eller hade jag försovit mig?
Jag kom fram till det sistnämnda, flög upp ur sängen och satte rekord på att utföra mina morgonbestyr. Därefter sprang jag iväg mot morgonmässan i Lutherska Missionskyrkan, som skulle börja klockan 8.
Min vanmakt var dock stor, när jag kom fram till vad jag trodde var Lutherska Missionskyrkan, och insåg att det inte var Lutherska Missionskyrkan, utan Gustav Adolfs kyrka - Borås är en förvillande stad (eller så var det bara jag som såg suddigt i all morgontrötthet).
Så jag övervägde mina alternativ. Antingen kunde jag sätta mig ner på trottoaren och gråta en skvätt över mitt lokalsinne, eller så kunde jag leta vidare efter Lutherska Missionskyrkan.
Precis då kom det en man gående, som såg ut att vara på väg mot morgonmässa i Lutherska Missionskyrkan. Så jag frågade honom om han var det. Och det var han!
Till slut hittade jag alltså dit med hjälp av min nyfunne guide, som var väl hemmastadd i staden. Vi kom till och med i tid. Och fick fira en trevlig morgonmässa enligt Svenska kyrkans ordning - inklusive orgel och prästskrudar.
På torget i Borås var det fullt ös, med Shirley Clamp och en massa folk. 
Samtidigt laddade Ungdoms-Oas inför det stundande ungdomsmötet...
...Som rev av med ett bra drama, framfört av ett gäng ungdomar. Det handlade om Jesu ställföreträdande roll för människan. Riktigt skickliga var de!
Sedan kommer Hans Weichbrodt upp på scenen. "Jag ska berätta för er om hur det var när jag hamnade i fängelse" säger han. Och så börjar han berätta.
Om hur han vägrat göra lumpen, och prövat Gud genom att säga "Gud, om du vill att jag ska hamna i fängelse, ska jag gå fram till min bokhylla, och så ska mitt pekfinger hamna på en bok som har ordet fängelse med i titeln" - han visste att han inte hade någon sådan bok. Men så hamnade pekfingret på en av hans hustrus böcker, som visade sig heta "Fängslad av en bok". Det slutade med att han hamnade i fängelse, där han fick tillfälle att lära känna flera människor, och till och med dela med sig av sin tro med dem.
Vilket han också gör ikväll. Inför hundratals människor - inte bara Oasfolk, utan även de som dröjt kvar efter Shirley Clamp. Och det var en välanpassad predikan - kort, kärnfull och spännande. Lättillgänglig för sådana som inte är särskilt bekanta med den kristna tron.
Därefter blev det sväng:
En bra avslutning på torsdagens Oas, helt enkelt.
Israel Pochtar (och tolken)! "Ty sina gåvor och sin kallelse kan Gud inte ångra" - Rom 11:29, är vad han talar utifrån.
Och han är lika frimodig som han var på sitt seminarium igår. "Det är så vackert väder här, alla är trevliga, och ni är vackra..." nämner han om Sverige - trots att Borås har levt upp till sitt regniga rykte de senaste dagarna. Det var således väldigt generöst sagt av Israel.
Relaterar till Israel gör han också en del (ja, alltså inte till sig själv, utan till landet Israel). Och till bibeln. Lyssna live här!
Uppdaterat: U-Oas har möte på torget snart. Jag är på väg dit!
Efter lite lovsång, inleder Hans Weichbrodt kvällsmötet genom att berätta om hur (och varför) han sprungit runt i fel kläder i fel sammanhang. Folk skrattar som galningar. Och det kan man förstå, för vem skrattar inte åt tanken på en lång präst, iförd kort, rosa morgonrock?
Sedan avlöser de varandra - människor som rapporterar om helanden. Berättar om syner. Ber. Håller kollekttal.
Därefter samlas alla barn för att springa vidare till Barn-Oas. Vilket röj!
Det finns ett litet café i Boråshallen. Där säljer de bland annat lunch, kaffe, och... torr kaka. Är det inte roligt? Torr kaka!
Jag köpte en torr kaka (inte bara för att den var billigast, utan även för att den var roligast). Och den var torr. Men god!
Så här sitter jag nu, med kaksmulor runt munnen, och inväntar kvällens kvällsmöte. Israel Pochtar talar!
Ett lugnt seminarium, lett av syster Veronica. Fokus ligger på Anden, att Kristus bor i oss, att det tar tid att växa i tron.
Efteråt pratar jag med ett par av åhörarna - Sara och Camilla - som båda tycker att det var väldigt bra. "Hon tog upp saker jag inte hade hört förut, som fick mig att vara vaken under hela seminariet" säger Sara. "Och så var hon så trovärdig i det hon sa" fyller Camilla i.
En slutsats vi sedan drar tillsammans, är att... vi gillar nunnor.
Jag möter Markus Wallgren - flitig blogg- och twittrare under Oasmötet. Vi pratar lite kyrka, lite blogg och lite Oas. Trevligt! (Läs hans blogg, och få ytterligare ett perspektiv på Oasmötet).
Sedan går jag vidare mot nya äventyr. Dvs en powernap vid datorn.
Anders - en av medarbetarna här på Oasmötet - kommer fram till mig och ler. "Ser du hon som sitter där borta? Jag har visat henne din blogg", säger han oskyldigt. "Åh... eh... jaha..." säger jag.
Så där sitter en för mig okänd kvinna, och läser mitt livsverk, samtidigt som jag tittar på. Men så visar det sig att hon inte alls är okänd - det är ju min räddare i nöden, Medarbets-Maria! Jag tackar henne för att hon reste sig upp och räddade mig från mitt nära-döden-ögonblick i tisdags.
Sedan pratar vi lite om Oas. "Det är såklart mycket praktiskt arbete runtomkring, men man hinner ändå lyssna på mötena" säger Anders. "Jag har knappt hört någon av talarna, för jag sitter mest och räknar kollekten" säger Maria. "Men jag tycker att Oas överträffar sig självt för varje år som går. Och det personliga Gudsmötet, det överträffar också sig självt" forstätter hon glatt.
Ja, det är minsann tur att de finns, Anders och Maria och alla andra frivilliga medarbetare. Utan dem hade det nog aldrig gått.
Bibeltimman är igång. Det var nyss en man där framme, som berättade om gårdages kollekt till Oasrörelsen. Den gick på 102 000 kr. Etthundratvåtusen kronor. Helt otroligt!
Därefter är det lovsång. Kristina och John Egil Rage dansar.
Och sedan börjar Berit Simonsson tala utifrån "Jag har sett... jag har hört... jag känner till... jag har stigit ner..." - 2 Mos 3:7-8.
På vägen hit har hon visst varit inne i en garderob och "fyllt en mugg med mörker" - för att pröva om det går att fylla ut ljuset med mörker, på samma sätt som man kan fylla ut mörker med ljus. Med ett "Tada!" öppnar hon muggen. Och det blir mörkt på scenen! Fint samarbete där, mellan teknikerna och Berit (trots att hennes poäng var den motsatta).
Flera gånger uppmanar hon Oasdeltagarna att vända sig mot sin bänkgranne och samtala - till exempel om allt man kommer ihåg, från hur det gick till när Israels barn hamnade i Egypten. Hela Boråshallen förvandlas då till en stor bikupa.
Och det märks att Berit har en teologie kandidatexamen mer än mig - hon är kunnig, och undervisar på ett lättillgängligt sätt. Dessutom drar hon små skämt, som får hela Boråshallen att fnissa till.
Sedan: Mer lovsång och dans.
Uppdaterat: Och förbön är det också.
Här står folk och förtär bullar och kaffe. Lite morgonmingel inför bibeltimman, som strax tar vid med Berit Simonsson!
Ytterligare ett bevis på mångfalden inom Oas - lovsång på ett annat språk än engelska, svenska eller svengelska.
Därefter går han fram - Ulf Ekman. Efter en kort bön börjar han predika utifrån "Uthållighet behövs för att göra Guds vilja och få vad han har lovat", Hebr 10:36.
Och han är engagerad, eldig, nästan aggressiv i sin framtoning. Ju längre in i förkunnelsen han kommer, desto mer går han in i sin roll. Vankar fram och tillbaka på scenen, talar snabbt och stegrande, väcker Oasdeltagarna genom att ställa snabba ja-och-nej-frågor.
Det handlar om att vi ska prisa Gud. Att Herren vill resa upp sitt folk till tro. Att vi lever i en tid då mycket förändras i Kristi Kropp. Och så ber han om förlåtelse för de snedsteg och misstag som han själv bär ansvar för i sitt sammanhang.
Mot slutet av sin predikan ber han pianisten att spela lite lugn bakgrundsmusik, samtidigt som han ber högt. Och så talar han i tungor också. Sedan lämnar han plats åt lovsången, och efter några låtar avslutas kvällsmötet.
Ja, vad ska man säga? Han känns som en amerikan, den där Ulf Ekman.
Ser ni hur mycket folk det är här? Själv ser jag knappt någonting. Det är ju folk överallt. Ulf Ekman tycks vara ett rejält dragplåster.
Och så rivs kvällsmötet igång, genom att alla barn samlas längst fram i lokalen under barnslig lovsång. Svängig, medryckande, barnslig lovsång.
Och efter att Hans Weichbrodt hälsat Ulf Ekman välkommen, och Berit Simonsson talat lite om ekumenik - ja, då går vi från rivig lovsång till stilla tidebön. Vesper. Vackert.
Det står ett par teknik-killar där nere. De håller på och grejar med en videokamera. En sådan där stor sak, ni vet. Tung. Svindyr.
Och om de bara visste vad de gör med mina stackars nerver. Jag blir alltid så nervös när stora, tunga, dyra grejer befinner sig i farozonen. Allt jag klarar av att tänka är "tappa den inte, tappa den inte, tappa den inte". Det är inte långt ifrån att jag hoppar ner över läktarstaketet och utropar "Hörrni teknik-killar! Sätt tillbaka den där kameran i stativet innan jag får spasmer!".
Men det gör jag inte. Istället tar jag upp min dator och bloggar om saken.
Förresten är det knökat i Boråshallen nu. Kvällsmötet med Ulf Ekman börjar alldeles strax. Och allt jag förmår mig att tänka är "Tappa. Den. Inte".
Jag möter John Egil Rage, ledare för dansteamet. Dansar gör han sedan 1994, men Oas har han varit med i längre. 1980 besökte han sitt första Oasmöte - då i den norska Oasrörelsen - och det han särskilt uppskattar med Oas, är den starka gudsnärvaron. Därutöver värdesätter han gemenskapen, undervisningen och möjligheten att få tillbe Gud med ande, själ och kropp.
Och den främsta anledningen till att han är här, är just för att tillbe Gud. "Gud har skapat alla människor för att de ska tillbe Honom, det är en djup längtan inom oss" säger han. "Dansen är ett uttryck för tillbedjan, så jag är egentligen inte här för att dansa, utan för att tillbe".
Dansteamet leder han tillsammans med sin fru Kristina, och mer om dem kan du läsa här.
Det är dags för seminarium. Således även valångest, för det finns sexton olika seminarier att välja på. Men efter moget övervägande, kom jag fram till följande:
Och det är jag uppenbarligen inte ensam om. Många Oasdeltagare har hittat hit.
Det har just varit en kort paus, men nu är Israel Pochtar igång igen. Och han har verkligen utstrålning. Utropar "Hallelujah" då och då, ställer frågor till seminariets deltagare, rör sig mycket på scenen. Tolken har fullt upp med att hänga med i svängarna.
Israel Pochtar talar om Israels återupprättelse, Israels bortfall från Gud, hur Jesus är den enda vägen till Gud, hur situationen ser ut för de Messianska Judarna idag, och om att man faktiskt kan vara jude och kristen samtidigt - "det handlar inte om etiketter, utan om vem man tillhör".
Seminariet är både spännande och intressant. Och inte nog med det - han slår dessutom in innehållet i ett bra paket. Det tycker vi om.
Det har just varit bibeltimma här i Boråshallen. Inledningen togs omhand av Göran Prytz, som upplyste om möjligheten till bikt, och Inger Gustavsson, som upplyste om möjligheten till förbön - möjligheter som är tillgängliga under hela Oasveckan.
Efter en stund av bön och lovsång var det Martin Jonssons tur - präst i Varberg, men ursprungligen från Småland - som jag (soulmate!). Genom några roliga anekdoter förmedlade han att Oasrörelsen är en välsignelse, och därför behöver överleva. Lite av en kollektuppvärmare var han, den där Martin.
För därefter var det upptagning av kollekten. Folk började rota frenetiskt efter sina plånböcker.
Och sedan - bibeltimma med den ortodoxa, irländska prästen Irenaeus du Plessis (och, icke att förglömma - tolken), utifrån temat "En Herre, Jesus Kristus - I sökande efter enhet med ömsesidig respekt för olikheter".
Irenaeus du Plessis talar länge, med melodiös engelska och retorisk talang. Om hur teologin måste bli antropologi, så att vi kan leva ut den som människor. Han använder sig knappt av manus, utan talar fritt och gestikulerar mycket.
Och hans anförande blir aldrig tråkigt - trots att han håller på i nästan en timme. Nej, det är hela tiden intressant, lättsamt och avslappnat. Han drar också en del lyckade skämt. Och allt han säger genomsyras av anförandets själva kärnbudskap - en uppmuntran till enhet inom kyrkan.
Bibeltimman avslutas med trosbekännelse, bön och lovsång. Lite trist. Jag ville ju höra mer av Irenaeus du Plessis.
Jag är inte den vassaste kniven i lådan om morgnarna. Snarare den slöaste. Därför var det lite av en euforisk känsla när jag i morse stötte ihop med en trevlig Dagen-säljare, som ställde den gyllene frågan - "Vill du ha skjuts till Boråshallen?".
För avståndet mellan boendet och Boråshallen är lite övermäktigt just på morgonkvisten (typ... en kilometer).
Och i Boråshallen, där var det full aktivitet. Det serverades gratis kaffe...
...Och gratis bullar!
"Alla kan bidra med någonting, bara genom att baka" säger Maj (t h) entusiastiskt. Frivilliga från olika församlingar har hjälpt till med bullkalaset, som går på sjuhundrafemtio bullar - per dag! Förstår ni, kära läsare, hur många bullar det blir under hela Oasmötet? Det gör åtminstone inte jag, för det bullantalet överträffar mina vildaste bullfantasier.
Anita och Maj är några av dem som hjälper till att förmedla kaffet och bullarna till Oasdeltagarna. "Vi har bett och bakat, och här är de - de ekumeniska bullarna" säger Anita glatt.
Snart börjar bibeltimman, förresten.
Efter Owe Johanssons förkunnelse, tog lovsången vid. I stämmor, från både lovsångsteam och Oasdeltagare. Inte ett armhår låg platt.
Och så till sist, avslutade lovsångsteamet mötet tillsammans med några från dansteamet:
Och det känns som att Oas sommarmöte 2009 har fått en bra start. Stämningen var på topp bland Oasdeltagarna, mötet fortgick utan komplikationer och lovsången kändes äkta. Härligt!
Owe Johansson, kyrkoherde från Kinna, predikar på temat "Välsignad är han som kommer..." utifrån Matt 21:6-17. Han talar om vad välsignelse är. Om hur vi får del av Guds välsignelse. Om att "det är inte alltid något som känns, men det är alltid något som är".
Han refererar mycket till bibeln, den där Owe. Och det känns som att han är väl förberedd. Skönt!
Lyssna gärna på mötet live, via Oasrörelsens webradio.
Det har varit procession med musik, dans och flaggor. Välkomsthälsningar från kommunalråd och präster. Förbön för alla Barn-Oas-barn.
Och nu har lovsången tagit vid. Med ett skickligt lovsångsteam, Oasdeltagare som kan sina stämmor, och en väldigt härlig stämning.
Oas sommarmöte 2009 är igång!
Jag har precis varit och intagit föda på McDonalds. På McDonalds träffade jag ingen mindre än Hans Weichbrodt, som tillbringat de senaste två dagarna i bön ute i skogen, tillsammans med sina medarbetare.
Hans var väldigt laddad. Och glad. Och mitt-uppe-i-maten. Med hjälp av en Big Mac och familjen, satt han där och laddade inför öppningsmötet (som förresten tar vid alldeles strax).
I ett litet hörn, inne i Boråshallen men utanför själva hallen, hittar jag lite Barn-Oas-folk. Elisabeth, J-O och min klasskompis Markus, närmare bestämt. De har tre intensiva dagar framför sig (onsdag-fredag), med en väldans massa barn, lek, sång och undervisning - som de bär ansvaret för tillsammans med ungefär hundra andra barnledare.
"Man ska inte underskatta barnatron. Jag har varit med i Barn-Oas sedan sexårsåldern, och för varje möte jag har kommit hem från, har jag känt mig väldigt upplyft" säger Markus.
Jag tackar för umgänget, önskar dem lycka till och går vidare. Och så plötsligt ser jag ett bekant ansikte - Per Bodemar, från Din Bok i Göteborg (jag slår vad om att jag står med på deras topp-fem-lista över trogna besökare). Per är på Oasmöte och säljer böcker för tolfte gången. "Det är många man känner, och folk köper mycket böcker, så det är roligt att vara här igen" säger han. Och det syns att han tycker det, där han står och myser framför sin lilla avdelning.
Jag går vidare. Träffar Jan-Anders Ekelund från Frimodig Kyrka. Han säger att han känner igen mig. "Du måste ha sett mig på dagen.se" utbrister jag stolt och känner mig viktig. "Jaha... nja..." säger han. Och så är det inget mer med den saken.
Men han är trevlig, Jan-Anders. "I tider där den kristna tron kläms åt, är det bra att komma samman och känna att man är många", säger han angående Oasmötet, och det ligger onekligen något i det. Sedan ställer han upp på en suddig bild.
Och samtidigt som jag springer runt och för-minglar, droppar det hela tiden in människor som anmäler sig i Mötesbyrån. Det är inte många timmar kvar tills det börjar nu - Oas sommarmöte, 2009.
På tåget från Göteborg var det märkligt tomt. Jag hade förväntat mig en knökfull vagn av spännande Oasmänniskor som man kunde sitta och titta på - kanske till och med prata med. Men det var nästan bara jag där. Så jag tog mig en liten tupplur istället.
För att sedan vakna upp i Borås - staden där allt händer! Åtminstone den här veckan. Och efter att ha gått lite vilse, hittade jag slutligen fram till Boråshallen. Vad kan jag säga? Det kändes som att komma hem.
Väl inne i hallen förstår jag varför det inte fanns några spännande Oasmänniskor på tåget (förutom... mig). Hundratals av dem är ju redan på plats!
Och de tjuvstartar mötet med medarbetarsamling. Längst fram står Jan Hallquist, Oassamordnare i Borås, och pratar. Jag lyssnar inte så noga. Är mest upptagen med att se upptagen ut. Men så plötsligt säger han "Där bak har vi vår medarbetare Maria", varpå alla vänder sig om. Och på en sekund går min tillvaro från att vara stabil till labil. Det rör sig om ett nära-döden-ögonblick på högsta nivå, och tusen frågor flyger genom mitt huvud. Ska jag vinka? Gå fram och presentera mig? Var ligger närmaste nödutgång?
Men så reser sig en annan kvinna, strax framför mig. Hon vinkar litegrann. Och jag inser att nej. Det var inte mig Jan Hallquist syftade på (trots att jag också är en spännande Oasmänniska - det är vi alla, innerst inne). Vilken outsäglig lättnad.
Dagen är tidningen som tar miljötänket ett steg längre – de återanvänder till och med sina bloggbevakare. För här är jag igen. Möraja Hellgren. Denna gång som tidningen Dagens utsände bloggbevakare under Oasmötet i Borås.
Och det är en spännande Oasvecka som ligger framför oss - full av bibeltimmar, seminarier och kvällsmöten. En Oasvecka där Irenaeus du Plessis, Israel Pochtar, Berit Simonsson, Ulf Ekman, Alf Svensson, Bertil Gärtner och Hans Weichbrodt är några av talarna.
Mötet har sin utgångspunkt i ”En enda Herre, Jesus Kristus” (1 Kor 8:6), vilket känns som en bra utgångspunkt. Ja, det känns rentav som en mycket bra utgångspunkt.
Alldeles strax hoppar jag på tåget till Borås, där Oasmötet tar fart redan ikväll. Häng med!