Jag håller på med en artikelserie som ska publiceras senare i sommar och är därför inte på heltid engagerad i den politiska bevakningen. Men det har varit ett nöje att följa vår egen bevakning av FRA-lagen. Mina unga kollegor Emanuel Karlsten och Therésia Erneborg har gjort ett fantastiskt bra jobb. Dagen har, tack vare deras insatser, periodvis slagit övriga riksmedia på fingrarna i den här frågan. Med tanke på de betydligt mindre resurser vi har är det en prestation.
I sakfrågan, FRA:s avlyssning, är man bara häpen. Det här är alliansregeringens största prestigeförlust hittills. Misstagen ligger på flera plan:
Dålig koll på den allmänna opinionen. Jag vet inte om bloggosfärens massiva kritik är helt representativ för svenskarna. Men poängen är, att det kan inte regeringen veta heller. Men den borde ha tagit reda på det.
Kraftlös hantering av ärendet sedan förra årets bordläggning. Det är en kritik som drabbar både riksdagen och regeringen. Det ser ut som att man resonerat så här: "Vi låter frågan vila ett år så har alla kritiker vant sig vid tanken och då kan vi rösta igenom samma förslag".
Snabbehandlingen i går är unik, och beklaglig. Att så snabbt arbeta om ett liggande lagförslag, som dessutom är av så avgörande betydelse kan aldrig vara bra. I vanliga fall brukar vi beklaga oss över att jurister och experter är så noggranna och omständliga. Men här skulle man vilja ha haft mer tid för kritisk bearbetning av förslaget.
Vad affären betyder för politikerförtroendet i allmänhet är kanske för tidigt att säga. Jag skulle inte satsa några pengar på att det har ökat i alla fall.
