I dag samlas alliansens partiledare för att diskutera framtiden. I drygt ett dygn bor de på ett vandrarhem utanför Varberg.
En ny valplattform inför 2010, om bland annat integration och jobb, säger moderate partisekreteraren Per Schlingmann att de ska prata om, bland annat.
Och helt säkert könsneutrala äktenskap, oklart dock om de hittar någon lösning på det dilemma de försatt sig i när det gäller den frågan.
Enligt uppgifter i Ekot kan det också bli en diskussion om ett närmare samarbete i valet 2010, detta för att rädda kristdemokraterna kvar i riksdagen.
Det är alltså någon form av valtekniskt samarbete av den typ som gjordes på 80-talet. Då öppnade centerledaren Torbjörn Fälldin för att släppa in Alf Svensson på centerpartiets lista, vilket resulterade i en riksdagsplats för kd-ledaren.
Den gången blev det ett väldigt liv från s-håll om samarbetet. "Brott mot grundlagen" hävdade socialdemokraterna. I dag är frågan inte alls lika laddad och ingen blir väl förvånad om alliansen väcker liv i den gamla idén.
Det i sin tur skulle bereda mark för att så småningom slå ihop partierna. Jo, jag vet. Det är en jättestor grej, att gå samman, och det skulle krävas år av förhandlingar för ett genomföra det.
Men de facto uppträder alliansen i dag som ett parti. "Allianspartiet" har visserligen drivit det kollektiva ledarskapet längre än miljöpartiet och har officiellt fyra partiledare. Men i praktiken har "partiet" en ordinarie ledare, statsministern, och fyra vice.
Sammanhållningen, solidariteten, partipiskan - eller vad vi nu kallar det - är lika stor inom alliansen som inom andra partier. Man tillåter viss profilering, men bara efter godkännande från alliansledningen. Allt för tydliga "avvikare" utsätts för hård press, indirekt från alliansen.
Det finns tydliga grupperingar inom "allianspartiet", men inte med större spännvidd än inom till exempel socialdemokratin.
Så medan det rödgröna samarbetet plötsligt bara blev kaos ser regeringssidan ut att vara mer samlad än någonsin.
