Jag läser en intressant bok, från valforskarna Henrik Oscarsson och Sören Holmberg, Regeringsskifte, en 389-sidig analys av valet 2006.
Mycket av det är presenterat förut, bland annat har ett flertal avsnitt resulterat i nyhetsartiklar i Dagen, om hur de kristna väljarna ser ut, hur "moralfrågor" blivit mindre intressanta för de flesta, med mera.
Men nu får vi så att säga hela bilden.
Jag har lärt mig ett nytt uttryck: "maximal elektoral potential".
De måste ha haft kul när de tillverkade det begreppet, de kära statsvetarna...
Självklart betyder det att man kan mäta partiernas maxgräns för hur starka de är bland väljarna.
Det gör man genom att utröna inte bara vilket parti man röstar på utan också vilket eller vilka partier man kan tänka sig rösta på.
Då finner man till exempel att folkpartiet fick 7 procent i valet 2006, men hade en potential på 20 procent, nästan tre gånger så mycket alltså. De stora partierna kom närmare sin potential. S nådde 35 av 46 och m nådde 26 av 36 potentiella procent. Kd nådde halvvägs, 6 av 12 procent.
Bara ett parti nådde sin fulla potential: Sverigedemokraterna nådde 2 av 2 procent. Men allt detta gällde 2006. Hur potenta partierna är i dag är det ingen som vet.
