Efter ett långt blogguppehåll är det nu dags att bli lite aktiv igen.
Jag har ägnat ett par arbetsdagar åt att förstå varför kristdemokraterna, i alla fall de dominerande på riksnivå, till varje pris vill undvika att riksdagsledamoten Lennart Sacrédeus blir EU-parlamentariker.
Det visade sig ju ganska snabbt att ingen trodde på de officiella förklaringarna, om yngre kandidater och förnyelse och sån't. Då uppstår, som alltid, en massa spekulationer.
Jag har redovisat resultatet av min undersökning i ett par artiklar i dagens tidning.
Det här betyder förstås inte att allt är sagt i denna fråga, eller att alla aspekter och nyanser kommit fram.
Och även om jag nu har en tydligare bild av motsättningarna inom partiet, finns många frågor kvar. Även rent principiella. Jag har förstått att Sacrédeus gått sin egen väg så i den milda grad att han retat gallfeber på sina partivänner. Och visst inser man att en organisation behöver en viss grad av lojalitet. En enskild politiker vårdar inte bara sin egen roll och utan också sitt partis varumärke. Men hur anpassad ska en politiker vara? Det finns ju också politiker som är så utslätade att de kunde bytas ut mot robotar.
Svaret på var gränsen går kan ju bara det egna partiet svara på.
Det är också en fråga om hur en politiker är bångstyrig, med vilka motiv och utifrån vilken plattform. Den person som i flera sammanhang blivit "motvikt" till Sacrédeus, nämligen Anders Wijkman, är väl knappast så partibunden alla gånger. Om man talar om att vårda varumärken, så är det väl i hans fall rätt mycket varumärket "Anders Wijkman" och i kanske någon grad också varumärket kd.
I hans fall tycker partiet (och vi pratar då om de dominerande på riksnivå) att varumärket kd stärks av varumärket Wijkman. I fallet Sacrédeus däremot så skadas det.
Uppdaterad 10 jan: Enligt TT (refererad bl a i SvD:s pappersupplaga) har fyra distrikt tagit ställning för att lyfta in Sacrédeus på EU-listan: Stockholms stad, Östergötland, Blekinge och Norrbotten.
