Det är inte så svårt att räkna ut varför alliansledarna varit så angelägna om att få ihop en kärnkraftsöverenskommelse.
De är säkert engagerade i att själva sakfrågan får en lösning. Men det passar dem också rent strategiskt. Hade det bara handlat om socialdemokraterna i opposition hade det varit relativt enkelt att göra en uppgörelse s + alliansen. Men i det läge som Mona Sahlin befinner sig i, nämligen en nyfödd rödgrön samling, är det svårt att se hur hon skulle kunna göra upp om kärnkraften, och göra det på kollisionskurs med sina partners.
Det skulle antagligen riskera hela det rödgröna samarbetet. Därmed kan alliansen säga att de i alla fall har inbjudit till diskussion. Och sedan får de en tydlig valfråga till 2010.
Centern kommer att få en tuff debatt, med den interna kritiken. Men den rider Maud Olofsson säkert ut, på samma sätt som KD har ridit ut motsvarande stormar kring hjärtefrågor.
Det är nästan så att man kommer att tänka på en låt, som går typ: "Men jag är lika glad ändå - fast gladast är nog räven - Björklund!"
