Vi har tidigare här på dagen.se citerat en del bloggar i den uppflammande debatten om könsneutrala äktenskap. Här kommer några till, från båda lägren, och jag fyller på fler under dagen.

"Det är skillnad på att vara ett gift par och att vara ett äkta par."

Riksdagsledamoten Sofia Arkelsten.

"Det enda parti som opponerar sig är kristdemokraterna. Hägglund och hans partikamrater är värda allt stöd i detta."

Debattören och EFK-ordförande Stefan Swärd.

"Det ryktas att regeringen är på gång att lägga förslag om att införa en könsneutral äktenskapslag. Äntligen!"

Prästen och journalisten Helle Klein.

"Kristdemokraterna skall tvingas att acceptera könsneutrala äktenskap, hävdas i debatten. Varför i all sin dar skulle man behöva acceptera det?"

Birger Schlaug, "avdankad politiker" (enligt sin egen bskrivning)

"Om man förordar en separation mellan stat och religion så är det rätt ologiskt att kräva att staten skall definiera deras syn på begreppet äktenskap."

Daniel Sturesson, kd-bloggare.

Widar Andersson, chefredaktör Folkbladet (s), citerar jag utan länk, eftersom det är krångligt att länka direkt till inlägget på hans blogg:

"Kd får ge sig om äktenskap?

Enligt Ekot har regeringen nu kommit fram till att kristdemokraterna får anpassa sig till en proposition om könsneutrala äktenskap. Frågan är svår att hitta kompromisser i. Personligen trodde jag nog att de skulle skjuta den framför sig över valet. Väljarna lär knappast bry sig. Däremot är det skada för kd (och alliansen) att kanske mista ännu ett gäng kärntruppröster."

Jonas Morian (PromeMorian) är en av de mest profilerade s-bloggarna. Han är inte på något sätt talesperson för partiet. Men när han skriver om turerna i riksdag och regering i frågan om könsneutrala äktenskap - och hur s bör agera - då tror jag att han talar för den taktik som de flesta socialdemokrater står bakom:

"Det här sätter oppositionen och socialdemokraterna i en intressant sits. Rimligtvis så tycker man att ett förslag som ger vigselförrättare rätt att säga nej till homosexuella inte är tillräckligt bra. Men röstar man ned detta så skjuts frågan återigen på framtiden. Själv håller jag därför tummarna för att man röstar för ett sådant förslag - om det nu läggs, och sedan när majoritetsförhållandena i riksdagen ser annorlunda ut förändrar lagen igen."

Borgerliga ledamöter som vill övertyga sina kd-vänner i alliansen förnekar att det nu liggande förslaget är ett "första steg" på väg mot en större förändring. På den punkten känns deras argumentering inte särskilt trovärdig.

Frivilligheten för präster och pastorer att säga nej till homovigslar kommer helt säkert att ifrågasättas, om ett eller ett par år. Och blir det maktskifte ryker den direkt.

Det borde man kunna vara uppriktig om, även bland de borgerliga partierna.

(Lite mer bakgrund och fakta om den här frågan kommer i morgon.)

För några bloggposter sedan beklagade jag mig över en del kommentarer på bloggen. Det fick Johan Stenberg att undra: "Skall man uppfatta det som att du undanber dig kommentarer i fortsättningen?".

Nej, självkart inte. Men för mig är faktiskt kommentarerna en orsak till att jag ibland funderar på att sluta. Många av dem är kvicka, intelligenta och/eller kloka. Tack alla ni! Men andra är bara förvirrande, fördomsfulla och ibland helt obegripliga.

Som bloggare tänker man förstås att man har de kommentatorer man förtjänar. Sedan blir jag tröstad när jag läser andra bloggar och debattsajter och inser att kvaliteten på samtalet är högst varierande, även där.

Jag tror inte heller att de som kommenterar min blogg är representativa för Dagenläsarna. Jag känner personligen rätt många av våra läsare och de är förståndiga människor.

En annan typ av kommentatorer försöker tvärsäkert placerar in mig i ett politiskt fack. De senaste veckorna har jag blivit beskylld både för att gå kristdemokraternas ärenden och vara vänsteraktivist. Av någon kallades jag för att vara "illröd" och en annan skrev, den 13 oktober: "Bäste Boström, dina sympatier åt vänsterkanten lyser alldeles för starkt och det gagnar inte den kristna dagstidningen Dagen. "

Och så i dag beskylls jag av Andes Carlsson för min "ohöljda uppbackning av kristdemokraterna och kristdemokratiska politiker".

Ja, vad ska man säga om allt sådant, mer än att det är strunt. Och att det bevisar att somliga inte läser vad man skriver, utan läser in saker som inte står där.

Men det är också ett billigt debattknep. Genom att sätta etikett på någon vill man förringa och förminska den personen. En slags härskarteknik i det lilla formatet.

Så visst undrar man ibland... Men jag håller ut ett tag till.

Kvällens Rapport måste ha slagit rekord i ministerframträdanden.

Åtta av dem intervjuades innan klockan ens hunnit bli 19.50.

Först var det Volvoanställda som uppvaktade regeringen och då fick Maud Olofsson och Fredrik Reinfeldt chans att säga något. Andreas Carlgren skymtade också. Sedan var det Göran Hägglund som fick försvara inställda Vietnamadoptioner, Maria Larsson som kommenterade farlig hiv-spridning och Åsa Torstensson om Förbifart Stockholm. Nyamko Sabuni kommenterade nya pengar från regeringen för att bygga bort otäcka passager vid gångtunnlar och liknande. Där fick även Andreas Carlgren vara med. Och Lars Leijonborg hade satsat något på forskningen igen, jag minns inte vad det handlade om. Vid det laget var jag mest fascinerad över hur det går att klämma in så många statsråd i ett nyhetsprogram.

De måste vara nöjda på pressavdelningen i alla fall.

Och faktiskt fick oppositionen i form av s- och mp-ledarna också vara med på ett litet hörn.

Halvmeterlånga fyllda baguetter bjöds det på när alliansens partisekreterare hade inbjudit "bloggarna" till möte i riksdagshuset i dag.

Ja, jag vet inte mer exakt vilka som fått inbjudan, mer än att de pressansvariga sa att det var en "bred inbjudan". Även en sådan "gammelmediebloggare" som jag hade alltså fått en.

Det är naturligtvis den stora FRA-debatten i våras/somras som är orsaken till att man vill ha en god kontakt med bloggare. Partierna vill inte göra samma misstag igen, att inte lyssna till den del av opinionen som uttrycks där. Det var partisekreterarna rätt öppna med.

- Vi misslyckades på flera plan i den frågan, bekände Erik Ullenhag (fp). Inte minst har bilden av det här huset fått sig en törn, sa han.

Det framgick att de nu är på väg att skaffa sig en beredskap för att hantera nästa fråga där "bloggvärlden" kan tänka sig gå till attack. Jag kan ana att de nu ser behovet av en tydlig politik för fildelning, äganderätt på nätet, upphovsrätt, integritet med mera.

Det är möjligt att det bland de närvarande fanns skilda politiska åsikter men de som yttrade sig verkade väldigt positivt inställda till alliansen som helhet. En del uttryckte detta väldigt tydligt. Men därmed inte sagt att de går i partisekreterarnas ledband, det gjorde de klart. Inte minst i FRA-frågan. "Varför ska jag tala för en allians som inte ser till mina intressen", undrade någon.

Per Schlingmann (m) sa en intressant sak: "Blir det fel i medierna kan man gå egna vägar." Jag tolkar det som att om partierna upplever sig misstolkade av massmedierna så kan de försöka föra ut sin egen verklighetstolkning, bland annat via bloggare.

Det behöver man inte misstänkliggöra. Det är deras jobb.

Det positiva med all detta är att sakta men säkert böjar politiken öppna för de möjligheter tekniken ger att föra en fördjupad dialog med de enskilda medborgarna. Det har talats mycket om detta genom åren, men vi har hittills sett få exempel. Barack Obamas interaktion med folket under den pågående valkampen i USA är den stora förebilden, bland annat för Erik Ullenhag (fp).

Ska bli intressant att se hur alla de här förhoppningarna påverkar valet 2010 - eller kanske redan EU-valet 2009?

Som ni kanske märker är det just nu lite problem på sajten.

Av någon anledning hamnar gamla kommentarer (typ ett och ett halv år gamla) på nya inlägg.

Även i vanliga fall brukar man ibland vilja ropa: Bry er inte om alla dumma kommentarer!

I dag är det ännu mer aktuellt att ropa så!

Vägverkets generaldirektör Ingemar Skogö har tröttnat på att bli felciterad eller hårt redigerad av media. Nu har han tagit till ett grepp som jag är lite undrande över att inte någon annan prövat förut. Han har intervjuats av SVT:s Uppdrag granskning och känner sig väl inte helt säker på vad de kommer att göra av det. Den oron kan man förstå.

Så han har helt sonika själv spelat in den intervju som gjordes och i god tid före programmet lägger Vägverket ut hela intervjun på sin webbplats.

Det här tillvägagångssättet tror jag att vi kommer att få se mer av. Det är en del av den utveckling som innebär att allt fler får ta del av det underlag som vi journalister bygger våra slutsatser och vår rapportering på.

I dag samlas alliansens partiledare för att diskutera framtiden. I drygt ett dygn bor de på ett vandrarhem utanför Varberg.

En ny valplattform inför 2010, om bland annat integration och jobb, säger moderate partisekreteraren Per Schlingmann att de ska prata om, bland annat.

Och helt säkert könsneutrala äktenskap, oklart dock om de hittar någon lösning på det dilemma de försatt sig i när det gäller den frågan.

Enligt uppgifter i Ekot kan det också bli en diskussion om ett närmare samarbete i valet 2010, detta för att rädda kristdemokraterna kvar i riksdagen.

Det är alltså någon form av valtekniskt samarbete av den typ som gjordes på 80-talet. Då öppnade centerledaren Torbjörn Fälldin för att släppa in Alf Svensson på centerpartiets lista, vilket resulterade i en riksdagsplats för kd-ledaren.

Den gången blev det ett väldigt liv från s-håll om samarbetet. "Brott mot grundlagen" hävdade socialdemokraterna. I dag är frågan inte alls lika laddad och ingen blir väl förvånad om alliansen väcker liv i den gamla idén.

Det i sin tur skulle bereda mark för att så småningom slå ihop partierna. Jo, jag vet. Det är en jättestor grej, att gå samman, och det skulle krävas år av förhandlingar för ett genomföra det.

Men de facto uppträder alliansen i dag som ett parti. "Allianspartiet" har visserligen drivit det kollektiva ledarskapet längre än miljöpartiet och har officiellt fyra partiledare. Men i praktiken har "partiet" en ordinarie ledare, statsministern, och fyra vice.

Sammanhållningen, solidariteten, partipiskan - eller vad vi nu kallar det - är lika stor inom alliansen som inom andra partier. Man tillåter viss profilering, men bara efter godkännande från alliansledningen. Allt för tydliga "avvikare" utsätts för hård press, indirekt från alliansen.

Det finns tydliga grupperingar inom "allianspartiet", men inte med större spännvidd än inom till exempel socialdemokratin.

Så medan det rödgröna samarbetet plötsligt bara blev kaos ser regeringssidan ut att vara mer samlad än någonsin.

Jag lovade återkomma till debatten som uppstod efter Reinfeldts uttalande i SVT-debatten i söndags. (Se tidigare bloggpost).

Jag ställde två frågor: Menar Reinfeldt att de höga kostnaderna för socialbidragen beror på flyktingströmmen och drar han av det slutsatsen att vi ska ta emot färre flyktingar?

På första frågan svara han ja, och får stöd av statistiken. På andra frågan svarar han nej. Även om man alltid kan tycka att det borde ha varit ett tydligare nej.

Det här är bra besked. Men om jag hade jobbat som pressansvarig på moderaterna (vilket jag är tacksam över att inte göra), skulle jag ha skrivit ett pressmeddelande redan i söndags och förtydligat uttalandet.

Jag har skrivit en nyhetsartikel och en analys som delvis berör denna fråga.

Infrastrukturminister Åsa Torstensson medverkade vid en persontrafikmässa som pågår i Göteborg i dagarna, Persontrafik 2008 - " Nordens största mötesplats för kollektivtrafik".

Enligt uppgift från en person med insyn drog branschfolket en lättnadens suck när de lyssnade på ministern. "Hon kunde prata i alla fall" är en kommentar.

De är nämligen lite tveksamma inför hennes kunskaper på området, milt uttryck. Vid en liknande samling för något år sedan satt publiken och led med henne. "Det var så pinsamt, för hon kunde inte svara på en enda fråga." Det kom till exempel frågor om skatt på bussar, en skatt som hon försvarade. I onödan visade det sig, för den gällde bara minibussar.

Så till den här mässan hade Åsa Torstensson ställt ett villkor för sin medverkan:

Föredrag, javisst. Men absolut ingen frågestund efteråt!

I tv-programmet Snacka om nyheter får vinnarna en prenumeration på tidningen Riksdag & Departement i pris. Men programledaren får det nästan att låta som ett straff.

Så är det ju inte alls, eftersom R&D är en alldeles förnämlig tidning.

Trots (eller kanske tack vare?) sin närhet till ägare och uppdragsgivare, politikerna i riksdagen, gör de ett mycket bra journalistiskt jobb.

Nu har de rotat vidare kring FRA-lagen och presenterar ett dokument som är underlaget för det senaste alliansutspelet i frågan. Det finns en del skillnader mellan dokumentet och det pressmeddelande som sedan kom.

Det enda lite smått underhållande i duellen mellan Reinfeldt och Sahlin hos K G Bergström i kväll var när Mona Sahlin undrade om han satt och studera deras skuggbudget i detalj medan landet var i kris. Ja, det var väl inte exakt så hon sa, men något däråt.

- Du bluffar om vår budget, sa hon också, och det hettade till rejält.

Vi tittare blev inte riktigt kloka på alla detaljer de bråkade om och de lovade varandra och programledaren att "göra upp efteråt".

I övrigt måste man säga: att det inte var något nytt. Det är samma argument, men framfört med snäppet högre tonläge och indignation (från båda håll) än i partiledardebatten i söndags i Agenda.

I morgon, onsdag, möts alla partiledare igen, i riksdagsdebatt. Då har de nog varvat ned lite, skulle jag tro.

När jag satt och såg partiledardebatten i söndags i SVT hajade jag till för ett uttalande som statsminister Fredrik Reinfeldt gjorde i en bisats.

Jag ska vara ärlig och säga att det föll i glömska något dygn, men nu har flera bloggare tagit upp ämnet. Det handlar om att han halkade in på frågan om socialbidragen:

"Om det är så att det stiger så vet jag vad det beror på och om vi ska diskutera flyktingmottagning så ska vi ha det som ett särskilt ämne tycker jag."

Ingen av de andra partiledarna hakade på uttalandet. Menar han att de höga kostnaderna för socialbidragen beror på flyktingströmmen. Och drar han av det slutsatsen att vi ska ta emot färre flyktingar?

Eftersom jag bara såg debatten hemma och inte hade möjlighet att ställa frågor på plats tänkte jag att det finns väl andra reportrar som följer upp det. Fler än jag måste ha blivit förbryllade. Men jag har inte sett någon fråga om det. Eller svar. Har ni?

Nu har, som sagt flera bloggare uppmärksammat det. Och på YouTube finns ett klipp.

Mysteriet kvarstår.

Uppdaterad onsdag 15 oktober: Nu har Ekot ställt frågor om detta till Reinfeldt. Han svarar ungefär som jag misstänkte. Men, som framgår av en del kommentarer på den här bloggen, hans svar kan komma att gynna sverigedemokraterna. Vi har nog inte hört sista ordet kring detta.

Uppdatering 2, 15/10: Jag håller också på att titta på fakta kring detta. Återkommer med besked när bilden är mer klarlagd. Det jag reagerat på är i första hand att frågan verkade "viftas bort", och sådant brukar gynna sverigedemokraterna.

Oj, vad de fyra allianspartiledarna njöt när SVT Agendas programledare Anna Hedemo på söndagskvällen pressade Ohly, Sahlin och Wetterstrand kring de senaste dagarnas motstridiga uppgifter om vem som ska samarbeta med vem. De fyra försökte inte ens dölja sin förtjusning.

Och hela frågan är också ovanligt klantigt hanterat av Mona Sahlin.

Alliansen skulle lite senare grillas på motsvarande sätt för splittringen kring könsneutrala äktenskap. Men det blev liksom inte samma nivå, eftersom de argumenten och positionerna sedan länge är kända.

Det märks tydligt i ett sådant här tillfälle hur sammanpratade alliansledarna är, på gott och ont. De är i princip utbytbara med varandra.

Det kanske vore en idé, att låta dem "praoa" som ledare för varandras partier i några månader, för att se om någon märkte någon skillnad...

Men det var en bra debatt. På den rödgröna sidan var de tre partiledarna rejält offensiva och jag tyckte inte fullt ut att alliansen klarade av att slå mynt av deras splittring. Jag tyckte i stället att de sju medverkande lyckas göra de ideologiska skiljelinjerna tydliga: Den ena sidan tror på att sänkta skatter ökar antalet jobb - och menar att fler nu har jobb, tack vare den politiken. Den andra sidan menar att den politiken skapar ett orättvist Sverige med ökade klyftor.

Några repliker som jag antecknade:

Maria Wetterstrand (mp): Att sänka skatten mest för dem som tjänar över 30 000 kronor är bara att ge mer till dem som redan har, det ger inte fler jobb.

Maud Olofsson (c): Mona Sahlin hävdar att vi för en orättvis politik, vad är det för orättvisa i att vi gett 180 000 fler jobb?

Göran Hägglund (kd): De arbetsgrupper ni i oppositionen ska tillsätta kommer inte hinna klart till valet 2010, möjligen till 2014.

Mona Sahlin (s): Du behöver inte vara orolig, Fredrik Reinfeldt, vi kommer i god tid till valet att erbjuda ett regeringsalternativ.

Vem vann? Tja, det beror på var man står politiskt. Men retoriskt var de rödgröna överraskande starka. Jag hade väntat mig att de skulle förlora, på grund av deras inre splittring, nu lutade det nog åt oavgjort.

Så blev det som många av oss anat: S och mp går tillsammans inför valet 2010.

I dag deklarerade de detta på en gemensam presskonferens. Så här säger Mona Sahlin, Maria Wetterstrand och Peter Eriksson bland annat i ett gemensamt uttalande:

- Det räcker inte att vara bra i en valrörelse, som moderatalliansen, man måste kunna regera också. Vi är kritiska till deras misstag att de för fyra år sedan började låsa fast politiken i detalj i en helt annan konjunktur, som man nu trots kraftigt försämrade tider håller fast vid.

Deras mål formuleras så här:

"Att tillsammans forma en långsiktig gemensam inriktning för politiken för det kommande decenniet, till och med år 2020".

Man kommer att tillsätta fem gemensamma arbetsgrupper, som ett första steg.

De ligger lite efter alliansen i planering. Men de har ändå två år på sig, vilket torde räcka för att prata ihop sig. Deras styrka är att de bara är två partier som ska komma överens. Deras svaghet att de antagligen måste räkna med stöd av vänsterpartiet. Hur de ska klara att både mota ut v i kylan och sedan, efter en eventuell valseger, förhandla om stöd att bilda regering, det blir en knäckfråga.

(Ohly säger visserligen, som han gjort förut, att han inte tänker stödja en s-mp-regering. Men frågan är om partiet klarar av att hålla fast vid den inställningen om det väger jämnt efter valet)

Oppositionens skuggbudgetar avfärdades av de flesta politiska kommentatorer i går, för att de spretade så mycket åt olika håll. Hur ska de kunna enas inför valet om bara två år? Det var den genomgående frågan.

Jag tycker dock att det finns många gemensamma linjer i de tre förslagen. Framför allt förstås mellan s och mp, som pratat ihop sig. Det finns en gemensam syn på pensionärer och studerandes villkor, bland annat. Jag ser inga jättestora problem för de tre partierna att enas kring till exempel skattepolitiken.

Man ska komma ihåg att de här partierna har regerat Sverige tillsammans, fram till valet 2006. Fast samarbetet sker på ett annat sätt in inom borgerligheten. Ett bräckligare samarbete skulle nog de flesta säga.

Men det är intressant att notera hur den borgerliga alliansen lyckats sälja in sin samarbetsform som den enda möjliga.

Hoppsan, då får vi kaffepaus istället då.

Inte en talare anmälde sig, förutom de som hade till uppgift att "sälja in" utskottets förslag till de församlade.

Så var det när folkpartiets partiråd i helgen skulle debattera det nya förslaget om en FRA-lag. Och eftersom man avsatt ett par timmar för att diskutera denna heta fråga fick man ta ofrivilligt lång kaffepaus.

Att frågan kändes färdigdiskuterad, var den enda förklaringen ombuden själva kunde ge. Då menade man bland annat i det förberedande utskottet under partirådet. Men visst hade det varit intressant med en debatt även i plenum, där vi journalister fick vara med och lyssna.

Enighet var säkert en förklaring. Trötthet kanske är en annan.

Betydligt mer energi hade ombuden att diskutera slöjförbud och andra religiösa symboler i skolan. Det innehåller egentligen samma typ av problematik som FRA-frågan: en målkonflikt. I FRA-fallet är det konflikt mellan jakten på terrorister och skyddet av vår personliga sfär.

I slöjdebatten konflikten mellan målet att bygga ett idealsamhälle - där ingen diskrimineras eller förtrycks - och målet att värna varje människas rätt att agera efter sin egen övertygelse.

Med tanke på att folkpartiet skaffat sig ett rykte om att vara tuffa mot invandrare skulle det nog spä på den bilden ytterligare om man hade börjat lagstifta kring hur människor får se ut, särskilt om det gäller människor från det som förr hette "främmande religioner".

Nu avvisades förslaget om slöjförbud, men det var absolut ingen självklarhet.

Bland det märkligaste jag läst på länge är protesterna mot att en pingstvän - eller före detta pingstvän, om man ska vara riktigt noggrann - blir rektor på Lunds universitet.

Jag fattar inte ens hur man resonerar. Vilka andra yrken är olämpliga för en pingstvän, eftersom man då uppenbarligen anses påverka samhället med osunda åsikter: Skulle man få vara statsminister? Chef för SVT? Läkare? Lärare? Politisk reporter?

Jag är väldigt ledsen, men jag förstår faktiskt inte argumenten.

Gör tankexperimentet att den aktuella personen, Per Eriksson, hade varit troende jude. Skulle man då kunna tänka sig protesten "Vi vill inte ha en jude som rektor". Eller muslim för den delen.

Per Eriksson har tidigare varit pingstvän men tillhör nu Hyllie Parkkyrkan (EFK). I Sydsvenskan finns en rolig formulering, när man beskriver hans församlingstillhörighet: "Pastorn i den kyrkan, Ferro M Mehmedovic, är aktiv i Jesus Network som är förankrat i Pingstförsamlingen i Eskilstuna."

Och?

Vi som kan svensk frikyrklighet vet att teologiskt är det ingen större skillnad på EFK och Pingst, så försöken att ändå koppla Per Eriksson till Pingst känns bara fåniga.

Det finns närmare 90 000 pingstvänner i landet. Var hundrade svensk är pingstvän. Alltså finns det också en mängd pingstvänner på, som det brukar heta, "ledande poster i samhället".

Det är möjligt att jag är överkänslig, men jag är rädd för att vi ser starten på en ny slags förföljelse, på alla som man kan klistra etiketten "pingstvän" på.

Tillägg 5 okt: Svar till Ólafur Daníelsson: Nej, det spelar ingen roll, tycker jag, om han skulle tro som du föreslår. Huvudsaken är att han sköter sitt arbete på det sätt som hans arbetsgivare, arbetskamrater, elever med flera kan kräva.

Det verkar allt mer tydligt att s och mp vill köra ett eget race i valet 2010. Nu senast i SvD i dag.

Jag har skrivit om det förut, att de båda partierna inte vill ha med vänsterpartiet i en kommande regering. Nu när framgångsreceptet inom politiken verkar vara att förnya partierna så mycket att man till och med riskerar sina egna kärnväljare känns vänsterpartiet som det enda parti som tycker som de alltid har tyckt. Och i det här fallet räknas det inte dem till fördel.

Men s och mp måste få det att låta som att det är v som väljer bort samarbetet. Senast i veckan talade jag med en ledande miljöpartist om regeringssamarbetet och som även han menade att v inte i tillräcklig hög utsträckning VILL vara med och regera Sverige.

På den borgerliga sidan är man kluven inför den utvecklingen. Ställs v utanför kan de inte längre hota med Ohly som finansminister. Å andra sidan försvagas underlaget för en rödgrön regering.

Jag fick just i min hand ett recensionsexemplar av boken "I väntan på Mona Sahlin", skriven av författaren och journalisten Christer Isaksson. Den passar bra som kvällslektyr eftersom jag är inne på de allra sista sidorna av den andra bok som utges i höst och som tecknar ett porträtt av en våra politiska ledare: "Reinfeldt Ensamvargen", av journalisten Anita Kratz.

Läste på omslaget till boken om Mona Sahlin ett utdrag från en intervju med en av hennes nära medarbetare - och anhängare. Anonymt säger denne person att det nog var bra för landet att det blev Göran Persson som blev partiledare  från 1996 och några år framåt, och inte Mona Sahlin: "När man ser tillbaka på vad som hände Mona hösten 1995 är det lätt att tro på en högre makt. En högre makt som grep in" menar medarbetaren.

Så hela Tobleroneaffären var alltså ett Guds ingripande? Inte Expressens.