Lite personnytt från ett par partier:

Roland Utbult, Cecilia Wikström och Staffan Werme är några i kristna sammanhang kända namn som finns med bland på Top 10 på förslaget från Folkpartiets valberedning inför EU-valet.

Jag vet inte hur kryssbenägenheten är för alla på listan, men Roland Utbult har ett stort kontaktnät i alla fall, så han kan kanske kryssa sig fram till en högre position än sin åttondeplacering.

Läs mer i notis här.

Desirée Pethrus Engström slutar som ordförande i Kristdemokratiska Kvinnoförbundet. Det skriver partiets tidning, dock finns texten ännu inte på nätet.

Hon har varit ordförande i sex och ett halvt år och ville satsa på sitt riksdagsarbete. Valberedningen får lite bråttom att hitta en ny kandidat, årsmötet är i mars.

Riksdagsledamoten Fredrick Federley (C) skriver i sin blogg att han inte "går på finten" från vissa kyrkor och Kristdemokraterna, alltså förslaget om civilrättsligt äktenskapsavtal.

Han medger, som så många andra politiker, att han i sak håller med. Han har till och med argumenterat för den modellen på partistämmor och som CUF-ordförande.

Men eftersom motivet nu, enligt honom, är att slippa benämna homosexuellas relation för äktenskap säger han nej.

Men han skriver också att efter denna debatt tas nästa steg:

"Först partnerskapet, sedan äktenskapet och i sinom tid säkert civilrättsliga avtal rätt av där kyrkorna inte längre har något med juridiken att göra."

I min förra blogg skrev att jag inte förstod någonting av KD:s kommunikationsstrategi just nu.

Det var föranlett av aktionen i torsdags där partiet toltalvägrade att  i tv diskutera den interna demokratin.

Men jag är förstås miljöskadad av åren som journalist. Partifolk, läsare och väljare tänker inte alltid som vi. Kristdemokraterna kan helt enkelt ha chansat på att folk har sämre förtroende för Janne Josefsson än för Göran Hägglund, och om det stämmer kan man kosta på sig en bojkott av SVT Debatt.

Det går inte att säga något tvärsäkert om ökningarna för KD i de senaste opinionsmätningarna, skillnaderna är så små. Men det tycks inte gå bakåt i alla fall. Kommentarerna har mest handlat om att bråket kring EU-vallistan inte gett sämre siffror. Men man ska inte glömma att det lika gärna kan vara ställningstagandena i äktenskapsfrågan som gett partiet sympatier.

Ja, jag vet: det har blivit mycket tjat om KD på sistone. Men det är inte mitt fel, hävdar jag.

Jag förstår ingenting av KD:s kommunikationsstrategi just nu.

Hela partitoppen bojkottade SVT:s Debatt, som gick i kväll, och där man diskuterade den interna demokratin i partiet.

Jag skriver lite i morgondagens (fredagens) tidning om detta.

Alla riksdagsledamöter och hela partitoppen fick erbjudande att vara med i programmet. Men det gick tydligen ut ett centralt påbud att ingen borde delta.

Även Lennart Sacrédeus, som först hade lovat vara med, hoppade av. Sedan kom han med ändå, via telefon.

Nu diskuterades Kristdemokraterna i stället av Siewert Öholm, Carin Stenström, journalisten Erik Lindfeldt och GP:s ledarskribent Gert Gelotte. Och de var väl i stort sett bara överens om en sak - vilket jag är beredd att hålla med om: Att lämna "walk over" är lika med att förlora en debatt.

Skulle något annat parti göra likadant? Eller är det här kanske en ny trend i politiken som vi kommer att få se mer av?

En sak som förbryllat mig i debatten kring Lennart Sacrédeus är de bloggare som har KD-stämpel. Det finns en sajt - kd-bloggar.se - som samlar dessa. Jag antar att den har något slags stöd av partiet, men det framgår inte av sidan.

Jag har vid ett par tillfällen sökt på "Sacrédeus" för att se om man där diskuterade den enda KD-fråga som det pratas om utanför partiet. Intresset har varit oerhört svagt. Under de första dagarna av den intensiva diskussionen fick jag två (2) träffar. Fram till och med fredag lunch hittade sökmotorn fem (5) bloggposter, sedan årsskiftet.

Det var alltså vid fredag lunch som frågan om nomineringar definitivt avgjordes i partifullmäktige. Efter detta har det kommit tio nya inlägg, som kommenterar det redan fattade beslutet.

Man kan möjligen dra slutsatsen att bråket kring EU-listan är en storm i ett vattenglas, som inte intresserar de flesta kristdemokrater.

Men bloggare som tycks så ointresserade av vad som sägs utanför den egna kretsen blir för mig rätt ointressanta.

Faktum är att jag oftare lockas att läsa Socialdemokraternas motsvarighet. Betydligt fler oväntade inlägg. En partipolitiskt markerad blogg blir inte kul om den bara känns som en del av partiets propagandaapparat.

Och när jag precis skrivit detta råkar jag läsa Bengt Germundssons (KD) refererat av Kristdemokraternas partifullmäktige i fredags i hans blogg, under rubriken "En havererad process", och inser att det finns undantag. Här bjuds jag på både insyn och åsikter.

Det blev en rejäl urladdning mellan partiledning och Sacrédeus i dag. Dock tror jag inte sista kapitlet är skrivet i den här följetongen.

Jag har skrivit en analys om detta, så jag vill bara hänvisa dit.

Bråket inom Kristdemokratena om Lennart Sacrédeus eventuella plats på partiets EU-lista kulminerar i morgon, fredag. Då hålls partifullmäktige i Stockholm. Medierna är inte välkomna, men vi kommer naturligtvis att rapportera om utgången, på Dagen.se.

I går uppgav Politikerbloggen att riksdagsledamoten Lars Gustafsson (KD) hotat hoppa av sin plats på EU-listan om Sacrédeus petas.

Hittills har fem distrikt, Stockholms stad, Uppsala, Östergötland, Blekinge och Norrbotten gett Sacrédeus sitt stöd. Det vill säga de kräver att han får en plats på listan.

Om han erbjuds en placering hyfsat högt upp har han sagt att han accepterar. Däremot tänker han inte acceptera en placering långt ned, typ 30:e plats.

Men kommer han in på listan har han chans att kryssas till en förstaplats. Detta scenario skulle innebära en inte så gynnsam situation för KD-ledningen:

Helst skulle den då vilja lägga ned valkampanjen inför Europaparlamentsvalet. För det står helt klart att partiledningen inte vill att Lennart Sacrédeus ska vara Kristdemokraternas man i Europa.

Men det kan de inte göra. För KD tvingas i stället satsa ganska hårt för att lansera toppkandidaten Ella Bohlin, som inte är någon superkändis.

Från och med i dag (torsdag 15 jan)  inför Dagen, liksom flertalet svenska medier, ett nytt sätt skriva partiernas namn och beteckningar. Nu är det stor bokstav som gäller.

Så här formuleras de nya reglerna av TT:

"TT skriver namn på alla politiska partier med versal begynnelsebokstav. Det gäller både partiernas fullständiga namn och deras kortformer. Exempel: Socialdemokratiska arbetarepartiet och Socialdemokraterna, Centerpartiet och Centern. Även för partibeteckningar används versaler: (S), (MP), (M) och så vidare. Likaså för sammansatta ord där förledet är direkt kopplat till partiet: Folkpartiledare, Centerförslag, Vänsterinitiativ. Grundregeln är att använda versaler när partiet avses men gemener när det är en allmän beskrivning av personer med viss ideologi. Adjektiv skrivs förstås med gemener, likaså avledningar av partinamnet, till exempel socialdemokratisk och socialdemokrat."

Det här kommer nog att kännas ovant ett tag. Och jag tror att risken är stor att jag själv hör till dem som kommer att göra fel. Ni vet det där med att lära gamla hundar sitta.

Det har varit partiledardebatt i dag. Jag hade inte möjlighet att följa den. Men här kommer ändå några citat:

Jan Björklund (fp) om ökad antisemitism:

"I Malmö och Helsingborg brinner nu judiska kapell. Att angripa judar också i vårt land har blivit legitimt. I demonstrationståg ser vi nu flaggor för terroristorganisationer och till och med hakkors. Sådana handlingar är helt oacceptabla och måste fördömas å det kraftigatse."

Peter Eriksson (mp), ett av många inlägg om Gazakriget:

Gaza har blivit ett barnfängelse. Vi har indirekt medverkat till det. Hamas är inte utan skuld, men organisationen finns och kan inte förnekas.

Och så underhållaren Göran Hägglund, som jämför de rödgröna med deltagarna i Let´s Dance:

"I fredagens avsnitt av TV:s Let's Dance gjorde deltagare kommentarer som hade kunnat vara direkt hämtade från vänsterkartellen och dess våndor inför sitt nya samarbete. Man skulle kunna tro att det var Mona Sahlin som sa; "Just nu vaknar jag om nätterna och det rinner svett ur min kropp. Det här är en helt annan grammatik som man får lära sig." Det hade kunnat vara Lars Ohly som utbrast; "Det är som ett luciafirande på dagis. Så länge ingen kräks är det jättefint." Eller Peter Eriksson som efter lanseringen av en kartell utan vänsterpartiet uppgivet konstaterade; "Vad förvånad jag blir, jag trodde vi var bra."

Kanske är det så, att en trefoting bara klarar av att dansa en stapplande vals. Så länge musiken går i kravlös tretakt klarar valstrion hjälpligt att släpa sig över dansgolvet. Men så fort det krävs nya steg och andra takter kommer trefotingen att göra publiken besviken. Vänstertrion kommer i ändlöst käbbel och hamnar i hopplös otakt om vem som ska sätta ned foten var. När. Och i vilken riktning."

Jag skriver i dag om att statsministern inte vill träffa de religiösa ledarna. Inte heller de fackliga ledarna vill han möta. Man kan undra om det är ett sätt att skapa en image av att "jag pratar med fotfolket istället". Han reser runt landet och träffar sjuksköterskor och andra "vanligt folk". I alla fall är det den bild som han och hans stab vill förmedla.

Det är förstås bra, att lyssna på folket. Men lite märklig strategi att han inte vill lyssna på den delen av folket som tillhör olika samfund.

Om han menar allvar med detta så skulle han kunna strunta i Wejryd, Wiborn, Arbrorelius och de andra samfundsledarna, och slinka in i närmaste kyrka lite då och då. Jag tror i och för sig att han skulle få liknande synpunkter och intryck som av de kyrkliga ledarna, men då slipper han i alla fall att bli påverkad av "särintressen".

Det aktiva kyrkofolket utgör åtskilliga hundra tusen personer. En lika viktig del av Sverige som "sjuksköterskorna".

Efter ett långt blogguppehåll är det nu dags att bli lite aktiv igen.

Jag har ägnat ett par arbetsdagar åt att förstå varför kristdemokraterna, i alla fall de dominerande på riksnivå, till varje pris vill undvika att riksdagsledamoten Lennart Sacrédeus blir EU-parlamentariker.

Det visade sig ju ganska snabbt att ingen trodde på de officiella förklaringarna, om yngre kandidater och förnyelse och sån't. Då uppstår, som alltid, en massa spekulationer.

Jag har redovisat resultatet av min undersökning i ett par artiklar i dagens tidning.

Det här betyder förstås inte att allt är sagt i denna fråga, eller att alla aspekter och nyanser kommit fram.

Och även om jag nu har en tydligare bild av motsättningarna inom partiet, finns många frågor kvar. Även rent principiella. Jag har förstått att Sacrédeus gått sin egen väg så i den milda grad att han retat gallfeber på sina partivänner. Och visst inser man att en organisation behöver en viss grad av lojalitet. En enskild politiker vårdar inte bara sin egen roll och utan också sitt partis varumärke. Men hur anpassad ska en politiker vara? Det finns ju också politiker som är så utslätade att de kunde bytas ut mot robotar.

Svaret på var gränsen går kan ju bara det egna partiet svara på.

Det är också en fråga om hur en politiker är bångstyrig, med vilka motiv och utifrån vilken plattform. Den person som i flera sammanhang blivit "motvikt" till Sacrédeus, nämligen Anders Wijkman, är väl knappast så partibunden alla gånger. Om man talar om att vårda varumärken, så är det väl i hans fall rätt mycket varumärket "Anders Wijkman" och i kanske någon grad också varumärket kd.

I hans fall tycker partiet (och vi pratar då om de dominerande på riksnivå) att varumärket kd stärks av varumärket Wijkman. I fallet Sacrédeus däremot så skadas det.

Uppdaterad 10 jan: Enligt TT (refererad bl a i SvD:s pappersupplaga) har fyra distrikt tagit ställning för att lyfta in Sacrédeus på EU-listan: Stockholms stad, Östergötland, Blekinge och Norrbotten.