Vi är vana vid att politiker är sura på varandra i talarstolen. Men det brukar inte vara särskilt personligt.
Nu upptäcker jag, lite i efterhand, att Cecilia Wikström (FP) i en debatt i riksdagen förra veckan kände sig rejält förolämpad av försvarsminister Sten Tolgfors. Hon bloggar rätt utförligt om hans olämpliga agerande, en bloggpost som hon avslutar med: "Mumintrollet skulle faktiskt göra sig riktigt bra som försvarsminister..."
Trots mycket pajkastning politiker emellan är det sällan man ser den här typen av bråk, särskilt inte inom en regeringsallians.
Några riksdagspolitiker i alliansen har bjudit in Konstfacks rektor för att blir förhörd om vad skolan ska göra för att stoppa sådana konstprojekt som den omtalade klottervideon "Territorial pissing". Det är i den som en tunnelbanevagn förstörs.
Det är väl inte så smart av politikerna. Det ger bara en massa tillfällen att anklaga dem för att vilja censurera.
Dock kan man dela den oro som utbildningsutskottets Margareta Pålsson (M) känner.
Vandalisering av tunnelbanevagnar är en av de företeelser som ökar folks otrygghet och rädsla. Och att försvara sådana aktioner med konstnärliga etiketter ökar också den otryggheten.
Jag är orolig för att nästa Konstfackprojekt blir att några elever bryter sig in mitt hem mitt i natten och misshandlar mig och min fru och sprejar ned vår lägenhet - och filmar det förstås.
En sådan aktion skulle kunna försvaras med samma typ av argument som klottervideon nu försvaras.
Jag hör invändningarna: "Så överdrivet!"
Är det?
Jag känner mig inte säker.
De som i dag lever i ett registrerat partnerskap blir inte automatiskt gifta efter 1 maj. Det är en av de nyheter som civilutskottet kommer att presentera i morgon, enligt TT. Förslaget till ny könsneutral äktenskapslag är nu klart och oppositionen har pratat ihop sig med de tre partier i alliansen som driver frågan. När det gäller just övergångsreglerna mellan partnerskap och äktenskap går utskottet på en annan linje än utredaren. Det krävs även i fortsättning en egen handling för alla som ska ingå äktenskap.
Jag träffade Alexander Bard i förra veckan för en intervju. Jag var fascinerad av att Folkpartiet kan rymma så vitt skilda åsikter.
Ni ser resultatet här och här
Det skiner möjligen igenom i texten att jag fick en mer sympatisk bild av Bard än den som levereras via media, eller den som han själv valt att framstå som offentligt, jag har svårt att veta vilket.
Däremot ville han inte ställa upp på en direkt debatt med Roland Utbult, vilket jag beklagar. Jag tror att det hade blivit ett intressant samtal.
Jag försökte också få en kommentar från Jan Björklund om den här spännvidden i åsikter inom partiet. Men han ville inte ge sig in på det. Jag kan till viss del förstå det, att det skulle uppfattas som att recensera sina partikamrater. Men grundfrågan kvarstår: Vem har mest rätt, den som hävdar att kristna grundvärderingar måste få genomsyra politiken eller den som vill rensa bort all religiös påverkan på lagstiftningen?
Till Björklunds fördel kan man ju säga att han är en duktig ledare som får både Utbult och Bard och känna att de är viktiga för partiet.
En majoritet, nio av Svenska kyrkans 14 biskopar, vill att trossamfunden fråntas vigselrätten. Det skriver de på DN Debatt i dag. Därmed är sprickan tydlig mellan den teologiska och partipolitiska linjen inom kyrkan.
De politiska partierna i riksdagen har fortfarande störst inflytande över Svenska kyrkan, även om det finns krafter som arbetar i en annan riktning.
Och partierna - de flesta av dem - kämpar nu hårt för att kyrkan ska anpassa sig till Reinfeldtska kravet att ställa upp på en könsneutral äktenskapslag.
Teologerna vill först föra ett samtal i frågan. En nyckelmening i biskoparnas artikel är:
"Äktenskapslagstiftningen har hittills skett i samspel mellan Svenska kyrkan och staten. Det blir annorlunda med den nya äktenskapslagen. Nu utformar staten den själv, utan medverkan från Svenska kyrkan. Då blir det logiskt att staten också handlägger den juridiska delen själv, utan att religiösa eller borgerliga riter och ceremonier blandas in."
Det ska bli intressant att följa denna kamp mellan teologer och politiker i Svenska kyrkan.
Och om biskoparnas utspel skulle förändra opinionsläget inom kyrkan, då tvingas politikerna i riksdagen ta hänsyn till detta.
Kompletterad fre kl 12.50:
Några kommentarer, bl a "Maja", ifrågasätter min beskrivning av uppdelningen mellan teologi och politik.
Jag förstår inte riktigt de invändningarna. Jag har jobbat många år med bevakning av både politik och kyrkan (har suttit på många kyrkomöten som kyrkoreporter på SvD, bl a). För mig är det helt självklart att det finns två linjer inom kyrkan - jag kallar den ena politisk och den andra teologisk.
Det kallas för övrigt den dubbla ansvarslinjen inom kyrkan, alltså att "makten" är delad mellan präster och förtroendevalda. I någon mening finns detta i alla samfund. Men det blir tydligare skiljelinjer inom Svenska kyrkan eftersom de vanliga politiska partierna har så stort inflytande i det samfundet, kyrka-statreformen till trots.
Till "Andreas" H, angående frågan om EFK:s och biskoparnas utspel hinner påverka riksdagsbehandlingen i äktenskapsfrågan. Nej, det tror jag absolut inte. Om utspelet hade kommit får ett eller två år sedan, kanske de hade betytt något. Men nu har politikerna låst fast sig i positioner som de inte tänker överge.
Att förslaget kommer först nu uppfattas av majoriteten i riksdagen bara som ett sista desperat försök att slippa viga homosexuella, därför viftas det bort, även av dem som i sak håller med.
Det är inte så svårt att räkna ut varför alliansledarna varit så angelägna om att få ihop en kärnkraftsöverenskommelse.
De är säkert engagerade i att själva sakfrågan får en lösning. Men det passar dem också rent strategiskt. Hade det bara handlat om socialdemokraterna i opposition hade det varit relativt enkelt att göra en uppgörelse s + alliansen. Men i det läge som Mona Sahlin befinner sig i, nämligen en nyfödd rödgrön samling, är det svårt att se hur hon skulle kunna göra upp om kärnkraften, och göra det på kollisionskurs med sina partners.
Det skulle antagligen riskera hela det rödgröna samarbetet. Därmed kan alliansen säga att de i alla fall har inbjudit till diskussion. Och sedan får de en tydlig valfråga till 2010.
Centern kommer att få en tuff debatt, med den interna kritiken. Men den rider Maud Olofsson säkert ut, på samma sätt som KD har ridit ut motsvarande stormar kring hjärtefrågor.
Det är nästan så att man kommer att tänka på en låt, som går typ: "Men jag är lika glad ändå - fast gladast är nog räven - Björklund!"
Alliansen tycks inte ha kommit överens om kärnkraften ännu. Kanske måste Centern förankra sin omsvängning lite djupare än "bara" i riksdagsgruppen. Annars riskerar de att få samma interna kritik som i KD för att besluten tas för snabbt.
Centern har storsamling i Visby i helgen och där lär det bli livlig debatt.
(Det var tydligen Maud Olofssons avsikt att få ett klart besked från riksdagsgruppen i går kväll. Folkpartiet hade nämligen också kallats till möte i går kväll, klockan 21.30. Men den blev inställd i sista stund, eller rättare sagt flyttad till nu kl 8.00 på morgonen, berättar Gunnar Andrén på sin blogg. )
Nu tar förre MP-röret Birger Schlaug till förre pingstledaren Lewi Pethrus i debatten om kärnkraften och kristdemokraternas svängning. I ett rätt underhållande brev till "LP" målar Schlaug upp bilden av ett parti som blivit kapat av de nuvarande ledarna.
" Kommer du ihåg när ditt parti ville avveckla kärnkraften därför att den stred mot det som de kallade Skapelsen?" undrar Schlaug.
Jag är väl inte säker på att alla pingstvänner som var med på LP:s tid håller med om alla delar av beskrivningen av honom, och Schlaug får också mycket riktigt både ris och ros i kommentarerna.
Uppdaterad 9.10 Nu verkar det klart! Alliansen är överens och kallar till presskonferens under förmiddagen.
Nu ska Centern också bestämma sig om kärnkraften.
I eftermiddag samlas riksdagsledamöterna till hemligt möte - någonstans i Stockholm uppges det. (När detta skrivs - vid 15-tiden - vet vi inte ens var de ska hålla hus)
Det verkar lite dramatiskt, eftersom riksdagen har arbetsfri vecka, alltså inga sammanträden. Så ledamöterna är på sina hemorter. Det måste vara bråttom, för de har sin ordinarie träff på tisdag.
Man kan väl gissa att det betyder att de fyra allianspartiledarna återigen ska ordna en gemensam presskonferens, denna gång för att tala om hur en uppgörelse om kärnkraften ser ut. Och detta måste Maud Olofsson ha fått godkänt för.
Ska vi gissa att en sådan presskonferens kommer i morgon?
Det betyder nog också att man övergett alla tanker på en uppgörelse över blockgränsen.
Och Mona Sahlin kommer att säga att "det här är en sådan viktig fråga som man borde göra breda överenskommelser om", typ.
Nu kan den kritiska falangen inom KD, i alla fall de som ställt upp i försvar för Lennart Sacrédeus, få utlopp för viss skadeglädje.
I likhet med Sacrédeus brukar partiets nuvarande EU-parlamentariker Anders Wijkman ofta göra egna utspel. Det har han gjort nu igen. I Ekot i morse kritiserar han partistyrelsen och Göran Hägglund för utspelet i fredags att bygga ny kärnkraft.
Anders Wijkman säger bland annat att han inte trodde att så många i partiet kände till att utspelet var på gång.
Vilket ju kan ge dem vatten på kvarn som dels påstår att den interna demokratin brister, dels påstår att "vissa får avvika från partilinjen, men inte Lennart Sacrédeus".
Någon formell beslutsprocess inom partiet har inte lett fram till det nya ställningstagandet. Dock skulle jag tro att partiledningen har en viss känsla för hur snacket går i det egna partiet och de gör förmodligen rätt analys när de räknar med att de tidigare så aktiva kärnkraftsmotståndarna krympt till en minoritet i partiet.
Uppdaterad kl 13.25: Med "formell beslutsprocess" ovan menade jag det som kritikerna efterlyst, till exempel att frågan tas upp på ett riksting eller i övrigt behandlas av hela organisationen. Ett beslut i partistyrelsen är förstås också ett formellt beslut. (Se Stefan Attefalls kommentar nedan.)
Kärnfamiljen är ute.
Kärnkraften är inne.