Jag skrev i en Kommentar för papperstidningen, den utgåva som kom ut i morse, att jag tror att Tomas Eneroth blir partiledare i Socialdemokraterna.

Man blir alltid lite nervös när man gjort så tvärsäkra påståenden - trots att Eneroth inte varit det hetaste namnet. Och så håller valberedningen under dagen möte med en massa distriktsordföranden, och man undrar vad som ska hända. Än så länge har i alla fall inget avslöjats som motsäger min tes.

Så det håller jag fast vid den, tills vidare.

(Wikipedia om Tomas Eneroth)

Jag trodde att jag tröttnat på alla dokusåpor, men har ändå kommit att se några avsnitt av Kanal 5:s Hemlige Miljonären. Någon av Sveriges rikaste personer klär ned sig, flyttar ut i förorten och lever fattigt liv i en vecka för att hitta "vardagshjältar" som de kan hjälpa ekonomiskt.

Jag inbillar mig inte alls att det är hela verklighetens som förmedlas. Jag utgår alltid från att dokusåpor i någon mening är "riggade".

Men även om mycket skulle vara arrangerat finns ändå en historia bakom detta. Och det är inte miljonärerna sim intresserar mig. De är säkert uppriktigt gripna av den verklighet de möter. Men att de skänker en del av sin enorma förmögenhet är inte ett stort hjältedåd. De ger av sitt överflöd.

Det som gör mig glad är de vardagshjältar vars liv man får en snabb inblick i. De som verkligen sällan syns, men som gör - ibland bokstavligt talat - livsviktiga insatser för sina medmänniskor.

Det kanske vore något för en annan maktgrupp? Vad sägs om dokusåpan Hemlige Politikern? De flesta riksdagsledamöter är så okända att de utan problem skulle kunna röra sig i olika miljöer utan att bli igenkända.

Åh, jag hör redan högljudda invändningar från politiskt aktiva: "Politiker har visst en massa kontakt med verkligheten! De träffar väljare och vanligt folk i mängd. Späd inte på politikerföraktet!"

Okej, så är det säkert i flera fall. Men ibland skulle man önska att det skulle behövas en tjänsteplikt för politiker, journalister och andra makthavare, att besöka alla delar av verkligheten.  

Göran Persson jämförde (i en tv-intervju i helgen) Socialdemokraterna med Katolska kyrkan. Båda har lyckats behålla sin storlek genom att inom sig acceptera olika inriktningar. I Katolska kyrkan handlar det om olika ordnar som betonar skilda sidor av evangeliet. I Socialdemokraterna det som vi i media kallar falanger. Höger och vänster. Förnyare och traditionalister. Och så vidare.

Sanna Rayman bygger vidare på detta i dagens SvD. Hon menar att även Moderaterna kan ses som en stor kyrka, en så stor kyrka att den kan mäta sig med S-rörelsen.

Det är uppenbart att de flesta allmänborgerliga väljarna gått över till Moderaterna. De senaste opinionsmätningarna bekräftar bilden.  FP har inte lyckats, trots profileringen som skolpartiet. Centern tycks inte ha övertygat om att det är ett parti för småföretagare. Och KD börjar uppvisa opinionssiffror som vi som varit med ett tag minns från 70- och 80-talen.

Om småpartierna inte förut ställt sig frågor om Alliansens värde torde de göra det nu. Sanna Rayman tror att S kommer att försöka splittra borgerligheten, när småpartierna i alliansen börjar se sig om efter en annan kyrka.  "Inget parti väljer självutplåning", konstaterar hon.

Fast det kan ju också bli så att de bryter sig loss och blir borgerliga "frikyrkor", men utan att samarbeta med de rödgröna.

Surströmmingen är hotad! Det kanske är känt för de flesta, men själv hade jag inte hört det förrän jag hittade denna skriftliga fråga, vid en av mina genomgångar av riksdagens handlingar.

Nu är det EU som hotar delar av det svenska kulturarvet igen. Jag har inte full koll på bakgrunden till de regler EU ställt och upp som i praktiken stoppar surströmmingstillverkningen efter årsskiftet.  Jag blev dock lite fundersam över formuleringen "EU:s regler om gränsvärden för vissa miljöföroreningar i viss fisk". Men det handlar alltså inte om att EU tycker att surströmming är förgiftad fisk. Det har med dioxin och PCB att göra, och att de större strömmingarna innehåller mer av sånt.

Nåja, landsbygdsminister Eskil Erlandsson har tillsatt en utredning och lovar göra allt han kan för att "finna en lösning som säkerställer att vi även fortsättningsvis kan äta svensk surströmming".

Det är vanskligt att spekulera i - och säkert svårt att få bekräftat -  men jag är övertygad om att Mats Odell utsatts för en hård press från Kristdemoraternas partiledning att ändra sina svar i partiledarfrågan.

På partiets hemsida ger han i dag beskedet "Jag kandiderar inte".

På kommundagarna i Norrköping förra helgen svarade han, som han också gör nu, att han aldrig kommer att göra något som skadar partiet. Men föra helgen stängde han defintivit inte dörren för att ställa upp som partiledarkandidat, om han skulle få frågan.

Något har hänt under veckan. Säkert har Odell fått veta att hans svar var alldeles för utmanande.

Äldre är för dåligt representerade i den nya riksdagen. Den kritiken kommer från Staffan Danielsson (C), 63 år.

Medan 65-åringarna utgör nästan 20 procent av Sveriges befolkning finns det bara åtta riksdagsledamöter över 65 (alltså mindre än tre procent), enligt en sammanställning i tidningen Veteranen. Endast elva ledamöter är äldre än Staffan Danielsson själv, konstaterar han.

 "Att de äldre i befolkningen är dramatiskt dåligt representerade i riksdagen är ett beklämmande faktum", skriver han på sin blogg. När det gäller ungdomar visar siffrorna att 52 riksdagspolitiker (cirka 15 procent) är yngre än 35 år. 

 Och ni missar väl inte "Äldre-dagen" i dag. Dagens papperstidning är helt dominerad av fok över 65 år.

 År 2060 kommer var fjärde svensk att vara äldre än 65. Huka er ungdomar!

I begynnelsen av Kristdemokraterna hade en del problem med att hålla isär sitt församlingsliv och sitt politiska engagemang. Nu är detta i stort sett inget problem längre i partiet, man har skaffat sig ett modernare synsätt. Men på kommundagarna i Norrköping fanns de ändå de som tyckte att det fanns skäl att påminna varandra om att inte utgå från att partikollegan är troende. Eventuellt församlingsliv är en sak. Partival en annan.

Behåll den här tanken i bakhuvudet när jag berättar att en av partiets pionjärer - med en relativt högt uppsatt position i partiet - i korridoren i Norrköping gav mig en kommentar om tidningen Dagen. Hon berättade att hon sagt upp sin prenumeration, och ett antal gåvoprenumerationer, när vi i valrörelsen i höstas berättade om utvecklingen för de kristdemokratiska partierna i Norden - under rubriken "Kris-demokraterna".

Vi fick inte tillfälle att prata mer om detta, men så här i efterhand har jag tänkt att det där kan ses som ett utslag av samma fenomen som de som förr inte kunde skilja på Pingstkyrkan och KDS.

För även den nämnde politikern vet ju, egentligen, att både lokal-, rikstidningar och etermedier haft betydligt mer oschyssta artiklar om Kristdemokraterna än vad Dagen någonsin haft. Men jag tror knappast hon sagt upp sin lokaltidning av det skälet.

Av Dagen förväntar hon sig tydligen en mer medgörlig attityd än av andra medier. Min åsikt är för övrigt den att vi är den tidning som tar partiet på mest allvar, som förmedlar både positiva och negativa nyheter.

Morgonens mest underhållande läsning var någon slags kulturkrönika i Aftonbladet.

Vi skrattade högt på redaktionen i morse. Och jag tror till och med att de skrattar på KD:s kansli, för ibland kan dårskap vara underhållande.

Huvudbudskapet är att Kristdemokraterna - och Moderaterna! - tar emot ekonomiskt stöd från Livets ord, för att den vägen förvandla Sverige till ett fundamentalistiskt kristet Sverige, ungefär. Och en massa kända kristdemokrater utmålas som "djävulsjägare", vad nu det är.

Och fanns det för belägg för det? Jo för att artikelförfattaren Ann Charlott Altstadt misstänker att det är så.

Livets ord, M och KD får förstås skylla sig själva för att de inte öppet redovisar sin ekonomi.

Men rolig läsning var det - mitt i dårskapen.

"Du får ge honom en armbåge i sidan annars!"

Det var uppmaningen till Göran Hägglund i ett panelsamtal som avslutade KD:s kommundagar i Norrköping.

Den person det gällde var Ulf Kristersson (M), ministerkollega på socialdepartementet och med ansvar för sjukförsäkringsfrågor. Bakgrunden var att Göran Hägglund förklarat att Kristersson är en klok man och som KD har bra samarbete med. Armbågen skulle bli aktuell om Kristersson rörde sig för långt bort från KD-linjen.

Frågan aktualiserar en lite speciell organisation inom regeringen. Socialministern är i praktiken inte chef för socialdepartementet. För socialförsäkringsministern - som just nu är något av en nyckelperson för en viktig fråga inom Kristdemokraterna - han är moderat och är direkt underställd statsminister Fredrik Reinfeldt.

En rejl och lång applåd mötte Hägglund när han nyss avslutat sitt tal på Kommundagarna i Norrköping. Känns knappast som ett parti på väg att byta ledare.

Vi behöver en politik som gör det möjligt för folk att äga sin egen tid, sa Göran Hägglund när han utvecklade "relationslinjen", KD:s motdrag (eller komplettering skulle han säkert säga) till "arbetslinjen".

"Samhället kan vara en stark gemenskap - eller en svag", sa han. Det senare är till exempel när grupper glider isär från varandra. Han tog som exempel sprickan mellan stad och landsbygd, mellan infödda och invandrade svenskar, mellan yngre och äldre.

Senare i talet beskrev han Sverige som ett "land som sakta håller på att glida isär".

Men samtidigt var den dominerande beskrivningen av landet att mycket har blivit bättre, när vi lämnat den socialdemokratiska eran.

Göran Hägglund betonade att ingen ska tvivla på att Kristdemokraterna  är schyssta lagspelare i alliansen. Han försvarade sjukförsäkringsreformens grundidé men lovade att man skulle hålla koll på de justeringar som borde göras.

Den interna debatten om vårdnadsbidraget och hans eget uttalande om att familjepolitiken borde ses över kommenterade han med orden:

- Jag har fått en del feedback. Eller som det hette när jag växte upp: skäll.

Men han höll fast vid att det var viktigt att diskutera hur partiet går vidare med  vårdnadsbidraget, med tanke på de begränsningar det har idag.

Här finns talet i sin helhet.

På plats i Norrköping där Kristdemokraterna håller kommun- och landstingsdagar. Vilket betyder att man samlar gräsrotspolitikerna.

Jag har småpratat lite med folk om det här med att Mats Odell nominerats som partiledare inför rikstinget i sommar. Det är ingen av de jag pratat med som tror att det kommer att bli någon större sak av detta, men att det kanske ändå är bra med debatten i sig.

Klockan 13 håller Göran Hägglund tal, återkommer efter det. Kunskapskanalen, SVT, sänder för övrigt.

"Relationslinjen", så heter det nya politiska slagordet som Göran Hägglund försöker lansera i dag (SvD Debatt, men ännu inte på webben). Det låter som ännu en dejtingsajt, men är ett försök från Kristdemokraterna att skapa en egen profil. Relationslinjen ska stå som komplettering till "arbetslinjen" och handlar om att vi också är människor som ska samsas med varandra i samhället.

Samtidigt förstärker partiet sin kritik av sjukförsäkringen. Jag har i dagens tidning intervjuat KD:s nya partisekreterare Acko Ankarberg Johansson, som är tydlig med att en viktig orsak till valförlusten var att partiet vek ned sig i den frågan - ja, hon använder inte direkt de orden, men det är det hon menar.

I dag samlas nästan tusen av KD:s lokalpolitiker i Norrköping, kommun- och landstingsdagarna kallas det. Jag kommer att finnas där fredag och lördag. Det fattas inga beslut här men det kan ändå bli en viktig samling, i alla fall blir det en temperaturmätare på stämningen i partiet.

Men det hjälper inte hur eventuellt optimistiska delegaterna i Norrköping är. Nyckelfrågan kommer att vara hur bra det senare går i regeringskansliet, det vill säga i förhandlingarna med Moderaterna, om till exempel sjukförsäkringen.

Kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth vill ha ett helt nytt presstöd. Till hösten tillsätter hon en utredning.

"Presstödet som vi känner det i dag kan inte fortsätta i alla evighet", säger hon till tidningen Riksdag&Departement.

Men hon öppnar för "någon form av statligt stöd till den skriva journalistiken, till nyhetsförmedling och till grävande journalistik".

Presstödet kostar staten omkring 500 miljoner kronor per år, varav några miljoner går till tidningen Dagen, därav intresset för frågan. Just nu har den svenska tidningsmarknaden en respit fram till år 2016. EU har godkänt att stödet ligger kvar i nuvarande form till dess.

Men om det ska bli ett presstöd efter 2016 kommer det att se helt annorlunda ut, säger kulturministern.

Det var presentutdelning i riksdagen i dag. Det kändes nästan som att de som fick ta emot gåvor och tacktal verkade lite generade.

Både Miljöpartiets språkrör Maria Wetterstrand och Socialdemokraternas Mona Sahlin gjorde sina sista partiledardebatter. Och fick presenter i mängd av både motståndare och samarbetspartier. Från statsministern fick Mona Sahlin till exempel en Ipod med en ljudbok (Mahatma - eller konsten att vända världen upp och ned, av Zac O'Yeah).

Göran Hägglund valde att tacka med gåvor via Läkarmissionen. Till Mona Sahlin handlade det om att en familj i Uganda får ett något bättre liv med hjälp av en oxe. Gåvan till Maria Wetterstrand kom också via Läkarmissionen och gör att någon familj i Burkina Faso får ett får och någon i El Salvador får kycklingar.

Jag refererade i förra bloggposten till de kritiska frågor Anne-Marie Lindgren hade kring läget för S. Men hon hade naturligtvis förslag till lösningar också. Ändra dagens relation mellan marknad och demokrati, var hennes slutsats. Marknaden kan lösa individuella behov, men inte alltid samhällets. Och hon pekade på en viss aningslöshet under tidigare decennier, även inom S, inför avregleringar av vissa marknader, som tågtrafiken och elmarknaden.

Anne-Marie Lindgren pekade bland annat ut skattesystemet och välfärdens finansiering som några av partiets framtidsfrågor.

Hon talade, liksom deltagarna i paneldebatten på eftermiddagen, mycket om att partiet måste hitta tillbaka till att driva jämlikhetsfrågor, det som var socialdemokratins ursprung.

Det välkomnade statsvetaren Ulf Bjereld, när jag intervjuade honom i en paus.

Sitter på kursgård i Lidingö och på seminarium med Socialdemokraternas kriskommission.

Hittills har Anne-Marie Lindgren på Arbetarrörelsens tankesmedja talat. Det var någon gång på 80-talet som den politiska verkligheten förändrades och partiet har sedan dess irrat iväg på någon slags ökenvandring, enligt henne. Socialdemokraterna förstod inte vad som hände och hade svårt att hantera det.

"Vi har under några decennier fört en politik som inte riktigt landat hos oss själva", sa hon bland annat. Tufft budskap, men säkert inga nyheter för den 30-mannagrupp som utgör kriskommissionen.

Här finns inga partipampar på plats. Men Lena Sommestad (som dykt upp som partiledarkandidat) och Leif Pagrotsky. Den förra deltar strax i paneldebatten "Vart är Socialdemokratin på väg?".

Det är många partier som söker sin väg just nu.

Uppdatering: Partisekreterare Ibrahim Baylán är också här ser jag.

Hur många partier tål den svenska riksdagen?

Riksdagsledamoten Staffan Danielsson (C) har svaret: 25 stycken.

Det handlar förstås om den rent tekniska begränsningen. Med nuvarande fyraprocentspärr för riksdagsval får det faktiskt plats så många. (Staffan Danielsson var med på den tiden då de bara var fem och han är inte övertygad om att det nuvarande antalet, åtta, har gynnat demokratin.)

Förslaget att slå ihop FP och C föll inte i god jord, så att minska antalet verkar inte sannolikt. Så trenden verkar vara fler små.

Men kan vi få ihop 25 partier?

Eftersom en stor del av det svenska parlamentet numera består av småpartier så får man väl kalla alla uppstickare/utmanare för minipartier eller mikropartier.

Funderar lite på om något av mikropartierna skulle ha chansen att slå sig in.

Och i den vevan upptäcker jag att det finns två partier som slåss om namnet Liberaldemokraterna. Dels Alexander Bards utbrytarparti ur Folkpartiet (bildat i höstas) - det var väl bara en tidsfråga innan det skulle spricka mellan dem, dels ett parti som bildades i april 2010 av Niklas Dougherty. "Vi delar synsätt med exempelvis humanisterna och piratpartiet, men har ingenting gemensamt med socialliberala rörelser som folkpartiet" skriver det sistnämnda partiet.

De andra minipartierna då, Feministiskt initiativ, Piratpartiet, Liberala Partiet, Sveriges pensionärers intresseparti, Sjukvårdspartiet och Nationaldemokraterna?

(Vänsterdemokraterna verkar vara vilande).

Inte ens om vi tar hjälp av alla mikropartierna får vi ihop 25 stycken. Men 16 partier (har jag glömt något?) kan vi skrapa ihop för att krångla till det demokratiska arbetet.

Ett inte särskilt troligt - och inte heller särskilt roligt - scenario efter valet 2014 skulle kunna vara:

Två stora partier: M och S.

14 småpartier: V, MP, C, KD, FP, SD, LD1, LD2, FI, PP, LP, SPI, SP och ND.

Ingen enkel sits att vara statsminister i det läget.

Om regeringen fått en rapport som visar att det är få som utnyttjar vårdnadsbidraget och att nästan alla av dem som gör det är kvinnor, kan man förstå att KD-ledningen har svårt att kämpa för reformen. Och att man letar efter alternativ.

Det ställer KD-ledaren Göran Hägglunds uttalande i oktober i en annan dager.

Fortfarande är hans parti splittrat i frågan, dock.

Jag har inte hunnit läsa hela rapporten men här finns en länk till den.

Uppdatering: Jag uppdaterade den här bloggposten i eftermiddag. Trodde jag. Men det blev visst aldrig gjort. Men i all fall skulle jag meddela att Göran Hägglunds stabschef i ett antal inlägg på Twitter påpekat att rapporten refererats i flera medier udner hösten.

Artisten Peo Thyrén har lämnat Kristdemokraterna. Det berättar han på bloggen Politiskt Inkorrekt. Där berättar han också att han under hösten ingående studerat Sverigedemokraterna och kommit fram till att det är et värdekonservativt och socialkonservativt nationalistparti.

Han skriver också att media ofta ger en felaktig och onyanserad bild av partiet. Eftersom  kunskapen i journalistkåren är dålig när det gäller klassisk kristendom drar han slutsatsen:. "Sannolikt är fallet detsamma när det gäller journalistkårens kunskaper om värdekonservativ, socialkonservativ och nationalistisk politik", skriver han.

Han må ha en poäng när det gäller kunskap om värdekonservativ och socialkonservativ, men de nationalistiska idéerna är nog rejält granskade av svenska medier, både historiskt och i nutid.

Peo Thyrén var med i gruppen Noice på 1980-talet, har varit låtskrivare och musiker och är nu informatör på Stim. Han har också haft en kort anställning hos Kristdemokraterna.

Det gick snabbt att övertyga KD-avhopparen Erik Sjöstedt att återinträda i partiet. Ett samtal med partiledaren räckte. Men det kanske hjälpte att partisekreteraren slutade i förtid.

Har just skummat Rolf van den Brinks rapport om årets valrörelse (Timbro).  Jag kan inte bedöma om han har underlag för sina slutsatser, underlaget är intervjuer med några journalister, pr-människor och partistrateger - svar som spretar åt rätt olika håll. Men jag märker att jag vid flera tillfällen nickar instämmande. En huvudtes som van den Brink driver är att medierna riskerar att hamna - eller kanske redan i årets valrörelse hamnade - i underläge gentemot partiernas pr-strateger.

Alltså den rakt motsatta bild än den som många har - att det är medierna som styr dagordningen och politiker och väljare tvingas rätta sig efter den.

Vilken färg på slipsen brukar Göran Persson ha? Och vilken färg på slipsen har Reinfeldt ofta?

Ja, jag skulle spontant svara röd - för båda. Men jag erkänner att jag är påverkad av den tes som Kekke Stadin för fram i boken "Maktens män bär rött".

Hon är professor i historia vid Södertörns högskola och har studerat makthavarnas klädval. Och hon hävdar att slipsvalet anger hackordningen bland män. Högst i rang bär röd slips, den som kommer som tvåa får nöja sig med att bära blått.

Några grader kallt och nysnö. I alla fall i Stockholmstrakten.

Och den reflektionen har ju ingenting med politik att göra....

Eller, jo förresten. Regering och opposition är ju rejält oense om vem som bär skulden till att tågen inte går som de ska. Är det de rödgröna som redan för flera år sedan var snåla med anslagen eller är det de borgerliga som är snåla nu?

Om det vore val i dag - då skulle en sådan här fråga kunnat avgöra valutgången. Så viktig är den för många långpendlare och andra resenärer.

Men våra val hålls i mitten av september, en garanterat snöfri period i de allra flesta delarna av landet. Så tågen lär inte bli någon stor valfråga 2014 heller.

När jag säger mitt namn undrar folk ibland om det ska vara ett "d" med i efternamnet. Men det ska det alltså inte. Men tydligen är Bodström ett mer känt namn än Boström. Och förväxlingarna mellan namnen är vanliga.

Här är en historia jag hörde i veckan. Händelsen utspelade sig förra hösten, när Broderskapsrörelsen firade 80-årskalas.  Kristna artisten Tomas Boström medverkade och i samma veva släppte han sin nya skiva.

Det roliga var att broderskaparna fick ett telefonsamtal från Mona Sahlins stab: "Va, ska han släppa en skiva nu också?"

Broderskapsrörelsen, de kristna socialdemokraterna, ska byta namn. Det berättade vi förra veckan.

Namnet ska angeratt man inte bara har kristna medlemmar, utan troende av olika religioner.

"Sveriges troende socialdemokrater" är arbetsnamnet. Oklart om just smeknamnet "Broderskap" kommer att hänga kvar. Det vill inte ungdomarna inom rörelsen.

Anna Ardin, politisk sekreterare i Broderskapsrörelsen, har via facebook samlat ihop några förslag:

Krist-socialisterna,

Förbundet bröder och systrar

 Kristen vänster

Sveriges troende vänster

Syskonskap

Sossar för Jesus

Socialdemokratiska förbundet tro & politik

Moderskaparna

Vänskaparna.

Ibland hörs liknande tongångar från Kristdemokraterna, som ju också rymmer både muslimer och judar. Någon som har några tips till dem? (Men förslaget "Trosdemokraterna" är underkänt redan från början).