Har lugnet lägrat sig i Kristdemokraterna nu, när partistyrelsen ställt sig bakom Göran Hägglund?

Ja, på ytan. Men självklart är det inte fullt så enkelt att man bara samlar ihop sig och går vidare. Däremot har konflikten/konflikterna för en tid flyttat från media till interna möten.

Dock kan man konstatera att Göran Hägglund stärkt sin ställning, utifrån den enkla principen att varje strid som man inte förlorar vinner man.

Därför måste den eventuella motståndare eller motståndsgrupp som vill fortsätta utmana Hägglund ladda med ännu mer krut än tidigare. Blir det KDU som sätter in nästa stöt eller har de också anslutit sig till "fredsrörelsen"?

Det finns en blogg som heter kdbloggar.se, en samlingssida för sådana som bloggar med tydlig KD-profil.

Där hittade jag i morse rubriken "inte fler Ankor!". Men just den bloggposten, av Agneta Lindskog i Lund, var borttagen. Nyfiken som jag är kan jag inte låta bli att leta fram den i "cachade" sidor. Och då hittar man detta, från i lördags:

"Och så har KDs partisekreterare visat sig vara en figur som man inte trodde fanns ens i sinnevärlden. Det är märkligt att vårt parti är så uselt på att hitta rätt i den uppsjö av kompetenta medlemmar man träffar på de årliga Kommun och Landstingsdagarna. Nu räcker det med Ankor."

Jag ska inte lansera några konspirationsteorier om censur, utan jag får utgå från att hon själv ångrat sig och idkat självcensur.

Kort information för er som är intresserade - och hinner hänga med bland nya och gamla bloggar på den här sajten. Nu är jag tillbaka med lite eget bloggande. Under valrörelsen och någon vecka därefter bloggade reporterkollegan Andreas Nilsson och jag i Valbloggen.

Men nu är jag åter tillbaka som reporter och hoppas därmed få tid att följa inrikespolitiken i Sverige, samt då och då förmedla nyheter och reflektioner från det området.

Nu tackar jag för mig. I alla fall för tillfället. Jag byter arbetsuppgifter på tidningen och kommer inte att ha möjlighet att blogga kring den dagliga inrikespolitiken.

Det har varit kul, för det mesta. Jag var bland de första att blogga på Dagen.se och numera finns ett helt gäng skribenter som förgyller tillvaron för er. Ibland kanske även förbryllar och förargar er. Men det behövs ju också.

Vi är vana vid att politiker är sura på varandra i talarstolen. Men det brukar inte vara särskilt personligt.

Nu upptäcker jag, lite i efterhand, att Cecilia Wikström (FP) i en debatt i riksdagen förra veckan kände sig rejält förolämpad av försvarsminister Sten Tolgfors. Hon bloggar rätt utförligt om hans olämpliga agerande, en bloggpost som hon avslutar med: "Mumintrollet skulle faktiskt göra sig riktigt bra som försvarsminister..."

Trots mycket pajkastning politiker emellan är det sällan man ser den här typen av bråk, särskilt inte inom en regeringsallians.

Några riksdagspolitiker i alliansen har bjudit in Konstfacks rektor för att blir förhörd om vad skolan ska göra för att stoppa sådana konstprojekt som den omtalade klottervideon "Territorial pissing". Det är i den som en tunnelbanevagn förstörs.

Det är väl inte så smart av politikerna. Det ger bara en massa tillfällen att anklaga dem för att vilja censurera.

Dock kan man dela den oro som utbildningsutskottets Margareta Pålsson (M) känner.

Vandalisering av tunnelbanevagnar är en av de företeelser som ökar folks otrygghet och rädsla. Och att försvara sådana aktioner med konstnärliga etiketter ökar också den otryggheten.

Jag är orolig för att nästa Konstfackprojekt blir att några elever bryter sig in mitt hem mitt i natten och misshandlar mig och min fru och sprejar ned vår lägenhet - och filmar det förstås.

En sådan aktion skulle kunna försvaras med samma typ av argument som klottervideon nu försvaras.

Jag hör invändningarna: "Så överdrivet!"

Är det?

Jag känner mig inte säker.

De som i dag lever i ett registrerat partnerskap blir inte automatiskt gifta efter 1 maj. Det är en av de nyheter som civilutskottet kommer att presentera i morgon, enligt TT. Förslaget till ny könsneutral äktenskapslag är nu klart och oppositionen har pratat ihop sig med de tre partier i alliansen som driver frågan. När det gäller just övergångsreglerna mellan partnerskap och äktenskap går utskottet på en annan linje än utredaren.  Det krävs även i fortsättning en egen handling för alla som ska ingå äktenskap.

Jag träffade Alexander Bard i förra veckan för en intervju. Jag var fascinerad av att Folkpartiet kan rymma så vitt skilda åsikter.

Ni ser resultatet här och här

Det skiner möjligen igenom i texten att jag fick en mer sympatisk bild av Bard än den som levereras via media, eller den som han själv valt att framstå som offentligt, jag har svårt att veta vilket.

Däremot ville han inte ställa upp på en direkt debatt med Roland Utbult, vilket jag beklagar. Jag tror att det hade blivit ett intressant samtal.

Jag försökte också få en kommentar från Jan Björklund om den här spännvidden i åsikter inom partiet. Men han ville inte ge sig in på det. Jag kan till viss del förstå det, att det skulle uppfattas som att recensera sina partikamrater. Men grundfrågan kvarstår: Vem har mest rätt,  den som hävdar att kristna grundvärderingar måste få genomsyra politiken eller den som vill rensa bort all religiös påverkan på lagstiftningen?

Till Björklunds fördel kan man ju säga att han är en duktig ledare som får både Utbult och Bard och känna att de är viktiga för partiet.

En majoritet, nio av Svenska kyrkans 14 biskopar, vill att trossamfunden fråntas vigselrätten. Det skriver de på DN Debatt i dag. Därmed är sprickan tydlig mellan den teologiska och partipolitiska linjen inom kyrkan.

De politiska partierna i riksdagen har fortfarande störst inflytande över Svenska kyrkan, även om det finns krafter som arbetar i en annan riktning.

Och partierna - de flesta av dem - kämpar nu hårt för att kyrkan ska anpassa sig till Reinfeldtska kravet att ställa upp på en könsneutral äktenskapslag.

Teologerna vill först föra ett samtal i frågan. En nyckelmening i biskoparnas artikel är:

"Äktenskapslagstiftningen har hittills skett i samspel mellan Svenska kyrkan och staten. Det blir annorlunda med den nya äktenskapslagen. Nu utformar staten den själv, utan medverkan från Svenska kyrkan. Då blir det logiskt att staten också handlägger den juridiska delen själv, utan att religiösa eller borgerliga riter och ceremonier blandas in."

Det ska bli intressant att följa denna kamp mellan teologer och politiker i Svenska kyrkan.

Och om biskoparnas utspel skulle förändra opinionsläget inom kyrkan, då tvingas politikerna i riksdagen ta hänsyn till detta.

 Kompletterad fre kl 12.50:

Några kommentarer, bl a "Maja", ifrågasätter min beskrivning av uppdelningen mellan teologi och politik.

Jag förstår inte riktigt de invändningarna. Jag har jobbat många år med bevakning av både politik och kyrkan (har suttit på många kyrkomöten som kyrkoreporter på SvD, bl a). För mig är det helt självklart att det finns två linjer inom kyrkan - jag kallar den ena politisk och den andra teologisk.

Det kallas för övrigt den dubbla ansvarslinjen inom kyrkan, alltså att "makten" är delad mellan präster och förtroendevalda. I någon mening finns detta i alla samfund. Men det blir tydligare skiljelinjer inom Svenska kyrkan eftersom de vanliga politiska partierna har så stort inflytande i det samfundet, kyrka-statreformen till trots.

Till "Andreas" H, angående frågan om EFK:s och biskoparnas utspel hinner påverka riksdagsbehandlingen i äktenskapsfrågan. Nej, det tror jag absolut inte. Om utspelet hade kommit får ett eller två år sedan, kanske de hade betytt något. Men nu har politikerna låst fast sig i positioner som de inte tänker överge.

Att förslaget kommer först nu uppfattas av majoriteten i riksdagen bara som ett sista desperat försök att slippa viga homosexuella, därför viftas det bort, även av dem som i sak håller med.

Det är inte så svårt att räkna ut varför alliansledarna varit så angelägna om att få ihop en kärnkraftsöverenskommelse.

De är säkert engagerade i att själva sakfrågan får en lösning. Men det passar dem också rent strategiskt. Hade det bara handlat om socialdemokraterna i opposition hade det varit relativt enkelt att göra en uppgörelse s + alliansen. Men i det läge som Mona Sahlin befinner sig i, nämligen en nyfödd rödgrön samling, är det svårt att se hur hon skulle kunna göra upp om kärnkraften, och göra det på kollisionskurs med sina partners.

Det skulle antagligen riskera hela det rödgröna samarbetet. Därmed kan alliansen säga att de i alla fall har inbjudit till diskussion. Och sedan får de en tydlig valfråga till 2010.

Centern kommer att få en tuff debatt, med den interna kritiken. Men den rider Maud Olofsson säkert ut, på samma sätt som KD har ridit ut motsvarande stormar kring hjärtefrågor.

Det är nästan så att man kommer att tänka på en låt, som går typ: "Men jag är lika glad ändå - fast gladast är nog räven - Björklund!"

Alliansen tycks inte ha kommit överens om kärnkraften ännu. Kanske måste Centern förankra sin omsvängning lite djupare än "bara" i riksdagsgruppen. Annars riskerar de att få samma interna kritik som i KD för att besluten tas för snabbt.  

Centern har storsamling i Visby i helgen och där lär det bli livlig debatt.

(Det var tydligen Maud Olofssons avsikt att få ett klart besked från riksdagsgruppen i går kväll. Folkpartiet hade nämligen också kallats till möte i går kväll, klockan 21.30. Men den blev inställd i sista stund, eller rättare sagt flyttad till nu kl 8.00 på morgonen, berättar Gunnar Andrén på sin blogg. )

Nu tar förre MP-röret Birger Schlaug till förre pingstledaren Lewi Pethrus i debatten om kärnkraften och kristdemokraternas svängning. I ett rätt underhållande brev till "LP" målar Schlaug upp bilden av ett parti som blivit kapat av de nuvarande ledarna.

" Kommer du ihåg när ditt parti ville avveckla kärnkraften därför att den stred mot det som de kallade Skapelsen?" undrar Schlaug.

Jag är väl inte säker på att alla pingstvänner som var med på LP:s tid håller med om alla delar av beskrivningen av honom, och Schlaug får också mycket riktigt både ris och ros i kommentarerna.

Uppdaterad 9.10 Nu verkar det klart! Alliansen är överens och kallar till presskonferens under förmiddagen.

Nu ska Centern också bestämma sig om kärnkraften.

I eftermiddag samlas riksdagsledamöterna till hemligt möte - någonstans i Stockholm uppges det. (När detta skrivs - vid 15-tiden - vet vi inte ens var de ska hålla hus)

Det verkar lite dramatiskt, eftersom riksdagen har arbetsfri vecka, alltså inga sammanträden. Så ledamöterna är på sina hemorter. Det måste vara bråttom, för de har sin ordinarie träff på tisdag.

Man kan väl gissa att det betyder att de fyra allianspartiledarna återigen ska ordna en gemensam presskonferens, denna gång för att tala om hur en uppgörelse om kärnkraften ser ut. Och detta måste Maud Olofsson ha fått godkänt för.

Ska vi gissa att en sådan presskonferens kommer i morgon?

Det betyder nog också att man övergett alla tanker på en uppgörelse över blockgränsen.

Och Mona Sahlin kommer att säga att "det här är en sådan viktig fråga som man borde göra breda överenskommelser om", typ.

Nu kan den kritiska falangen inom KD, i alla fall de som ställt upp i försvar för Lennart Sacrédeus, få utlopp för viss skadeglädje.

I likhet med Sacrédeus brukar partiets nuvarande EU-parlamentariker Anders Wijkman ofta göra egna utspel.  Det har han gjort nu igen. I Ekot i morse kritiserar han partistyrelsen och Göran Hägglund för utspelet i fredags att bygga ny kärnkraft.

Anders Wijkman säger bland annat att han inte trodde att så många i partiet kände till att utspelet var på gång.

Vilket ju kan ge dem vatten på kvarn som dels påstår att den interna demokratin brister, dels påstår att "vissa får avvika från partilinjen, men inte Lennart Sacrédeus".

Någon formell beslutsprocess inom partiet har inte lett fram till det nya ställningstagandet. Dock skulle jag tro att partiledningen har en viss känsla för hur snacket går i det egna partiet och de gör förmodligen rätt analys när de räknar med att de tidigare så aktiva kärnkraftsmotståndarna krympt till en minoritet i partiet.

Uppdaterad kl 13.25: Med "formell beslutsprocess" ovan menade jag det som  kritikerna efterlyst, till exempel att frågan tas upp på ett riksting eller i övrigt behandlas av hela organisationen. Ett beslut i partistyrelsen är förstås också ett formellt beslut. (Se Stefan Attefalls kommentar nedan.)

Kärnfamiljen är ute.

Kärnkraften är inne.

Lite personnytt från ett par partier:

Roland Utbult, Cecilia Wikström och Staffan Werme är några i kristna sammanhang kända namn som finns med bland på Top 10 på förslaget från Folkpartiets valberedning inför EU-valet.

Jag vet inte hur kryssbenägenheten är för alla på listan, men Roland Utbult har ett stort kontaktnät i alla fall, så han kan kanske kryssa sig fram till en högre position än sin åttondeplacering.

Läs mer i notis här.

Desirée Pethrus Engström slutar som ordförande i Kristdemokratiska Kvinnoförbundet. Det skriver partiets tidning, dock finns texten ännu inte på nätet.

Hon har varit ordförande i sex och ett halvt år och ville satsa på sitt riksdagsarbete. Valberedningen får lite bråttom att hitta en ny kandidat, årsmötet är i mars.

Riksdagsledamoten Fredrick Federley (C) skriver i sin blogg att han inte "går på finten" från vissa kyrkor och Kristdemokraterna, alltså förslaget om civilrättsligt äktenskapsavtal.

Han medger, som så många andra politiker, att han i sak håller med. Han har till och med argumenterat för den modellen på partistämmor och som CUF-ordförande.

Men eftersom motivet nu, enligt honom, är att slippa benämna homosexuellas relation för äktenskap säger han nej.

Men han skriver också att efter denna debatt tas nästa steg:

"Först partnerskapet, sedan äktenskapet och i sinom tid säkert civilrättsliga avtal rätt av där kyrkorna inte längre har något med juridiken att göra."

I min förra blogg skrev att jag inte förstod någonting av KD:s kommunikationsstrategi just nu.

Det var föranlett av aktionen i torsdags där partiet toltalvägrade att  i tv diskutera den interna demokratin.

Men jag är förstås miljöskadad av åren som journalist. Partifolk, läsare och väljare tänker inte alltid som vi. Kristdemokraterna kan helt enkelt ha chansat på att folk har sämre förtroende för Janne Josefsson än för Göran Hägglund, och om det stämmer kan man kosta på sig en bojkott av SVT Debatt.

Det går inte att säga något tvärsäkert om ökningarna för KD i de senaste opinionsmätningarna, skillnaderna är så små. Men det tycks inte gå bakåt i alla fall. Kommentarerna har mest handlat om att bråket kring EU-vallistan inte gett sämre siffror. Men man ska inte glömma att det lika gärna kan vara ställningstagandena i äktenskapsfrågan som gett partiet sympatier.

Ja, jag vet: det har blivit mycket tjat om KD på sistone. Men det är inte mitt fel, hävdar jag.

Jag förstår ingenting av KD:s kommunikationsstrategi just nu.

Hela partitoppen bojkottade SVT:s Debatt, som gick i kväll, och där man diskuterade den interna demokratin i partiet.

Jag skriver lite i morgondagens (fredagens) tidning om detta.

Alla riksdagsledamöter och hela partitoppen fick erbjudande att vara med i programmet. Men det gick tydligen ut ett centralt påbud att ingen borde delta.

Även Lennart Sacrédeus, som först hade lovat vara med, hoppade av. Sedan kom han med ändå, via telefon.

Nu diskuterades Kristdemokraterna i stället av Siewert Öholm, Carin Stenström, journalisten Erik Lindfeldt och GP:s ledarskribent Gert Gelotte. Och de var väl i stort sett bara överens om en sak - vilket jag är beredd att hålla med om: Att lämna "walk over" är lika med att förlora en debatt.

Skulle något annat parti göra likadant? Eller är det här kanske en ny trend i politiken som vi kommer att få se mer av?

En sak som förbryllat mig i debatten kring Lennart Sacrédeus är de bloggare som har KD-stämpel. Det finns en sajt - kd-bloggar.se - som samlar dessa. Jag antar att den har något slags stöd av partiet, men det framgår inte av sidan.

Jag har vid ett par tillfällen sökt på "Sacrédeus" för att se om man där diskuterade den enda KD-fråga som det pratas om utanför partiet. Intresset har varit oerhört svagt. Under de första dagarna av den intensiva diskussionen fick jag två (2) träffar. Fram till och med fredag lunch hittade sökmotorn fem (5) bloggposter, sedan årsskiftet.

Det var alltså vid fredag lunch som frågan om nomineringar definitivt avgjordes i partifullmäktige. Efter detta har det kommit tio nya inlägg, som kommenterar det redan fattade beslutet.

Man kan möjligen dra slutsatsen att bråket kring EU-listan är en storm i ett vattenglas, som inte intresserar de flesta kristdemokrater.

Men bloggare som tycks så ointresserade av vad som sägs utanför den egna kretsen blir för mig rätt ointressanta.

Faktum är att jag oftare lockas att läsa Socialdemokraternas motsvarighet. Betydligt fler oväntade inlägg. En partipolitiskt markerad blogg blir inte kul om den bara känns som en del av partiets propagandaapparat.

Och när jag precis skrivit detta råkar jag läsa Bengt Germundssons (KD) refererat av Kristdemokraternas partifullmäktige i fredags i hans blogg, under rubriken "En havererad process", och inser att det finns undantag. Här bjuds jag på både insyn och åsikter.

Det blev en rejäl urladdning mellan partiledning och Sacrédeus i dag. Dock tror jag inte sista kapitlet är skrivet i den här följetongen.

Jag har skrivit en analys om detta, så jag vill bara hänvisa dit.

Bråket inom Kristdemokratena om Lennart Sacrédeus eventuella plats på partiets EU-lista kulminerar i morgon, fredag. Då hålls partifullmäktige i Stockholm. Medierna är inte välkomna, men vi kommer naturligtvis att rapportera om utgången, på Dagen.se.

I går uppgav Politikerbloggen att riksdagsledamoten Lars Gustafsson (KD) hotat hoppa av sin plats på EU-listan om Sacrédeus petas.

Hittills har fem distrikt, Stockholms stad, Uppsala, Östergötland, Blekinge och Norrbotten gett Sacrédeus sitt stöd. Det vill säga de kräver att han får en plats på listan.

Om han erbjuds en placering hyfsat högt upp har han sagt att han accepterar. Däremot tänker han inte acceptera en placering långt ned, typ 30:e plats.

Men kommer han in på listan har han chans att kryssas till en förstaplats. Detta scenario skulle innebära en inte så gynnsam situation för KD-ledningen:

Helst skulle den då vilja lägga ned valkampanjen inför Europaparlamentsvalet. För det står helt klart att partiledningen inte vill att Lennart Sacrédeus ska vara Kristdemokraternas man i Europa.

Men det kan de inte göra. För KD tvingas i stället satsa ganska hårt för att lansera toppkandidaten Ella Bohlin, som inte är någon superkändis.

Från och med i dag (torsdag 15 jan)  inför Dagen, liksom flertalet svenska medier, ett nytt sätt skriva partiernas namn och beteckningar. Nu är det stor bokstav som gäller.

Så här formuleras de nya reglerna av TT:

"TT skriver namn på alla politiska partier med versal begynnelsebokstav. Det gäller både partiernas fullständiga namn och deras kortformer. Exempel: Socialdemokratiska arbetarepartiet och Socialdemokraterna, Centerpartiet och Centern. Även för partibeteckningar används versaler: (S), (MP), (M) och så vidare. Likaså för sammansatta ord där förledet är direkt kopplat till partiet: Folkpartiledare, Centerförslag, Vänsterinitiativ. Grundregeln är att använda versaler när partiet avses men gemener när det är en allmän beskrivning av personer med viss ideologi. Adjektiv skrivs förstås med gemener, likaså avledningar av partinamnet, till exempel socialdemokratisk och socialdemokrat."

Det här kommer nog att kännas ovant ett tag. Och jag tror att risken är stor att jag själv hör till dem som kommer att göra fel. Ni vet det där med att lära gamla hundar sitta.

Det har varit partiledardebatt i dag. Jag hade inte möjlighet att följa den. Men här kommer ändå några citat:

Jan Björklund (fp) om ökad antisemitism:

"I Malmö och Helsingborg brinner nu judiska kapell. Att angripa judar också i vårt land har blivit legitimt. I demonstrationståg ser vi nu flaggor för terroristorganisationer och till och med hakkors. Sådana handlingar är helt oacceptabla och måste fördömas å det kraftigatse."

Peter Eriksson (mp), ett av många inlägg om Gazakriget:

Gaza har blivit ett barnfängelse. Vi har indirekt medverkat till det. Hamas är inte utan skuld, men organisationen finns och kan inte förnekas.

Och så underhållaren Göran Hägglund, som jämför de rödgröna med deltagarna i Let´s Dance:

"I fredagens avsnitt av TV:s Let's Dance gjorde deltagare kommentarer som hade kunnat vara direkt hämtade från vänsterkartellen och dess våndor inför sitt nya samarbete. Man skulle kunna tro att det var Mona Sahlin som sa; "Just nu vaknar jag om nätterna och det rinner svett ur min kropp. Det här är en helt annan grammatik som man får lära sig." Det hade kunnat vara Lars Ohly som utbrast; "Det är som ett luciafirande på dagis. Så länge ingen kräks är det jättefint." Eller Peter Eriksson som efter lanseringen av en kartell utan vänsterpartiet uppgivet konstaterade; "Vad förvånad jag blir, jag trodde vi var bra."

Kanske är det så, att en trefoting bara klarar av att dansa en stapplande vals. Så länge musiken går i kravlös tretakt klarar valstrion hjälpligt att släpa sig över dansgolvet. Men så fort det krävs nya steg och andra takter kommer trefotingen att göra publiken besviken. Vänstertrion kommer i ändlöst käbbel och hamnar i hopplös otakt om vem som ska sätta ned foten var. När. Och i vilken riktning."

Jag skriver i dag om att statsministern inte vill träffa de religiösa ledarna. Inte heller de fackliga ledarna vill han möta. Man kan undra om det är ett sätt att skapa en image av att "jag pratar med fotfolket istället". Han reser runt landet och träffar sjuksköterskor och andra "vanligt folk". I alla fall är det den bild som han och hans stab vill förmedla.

Det är förstås bra, att lyssna på folket. Men lite märklig strategi att han inte vill lyssna på den delen av folket som tillhör olika samfund.

Om han menar allvar med detta så skulle han kunna strunta i Wejryd, Wiborn, Arbrorelius och de andra samfundsledarna, och slinka in i närmaste kyrka lite då och då. Jag tror i och för sig att han skulle få liknande synpunkter och intryck som av de kyrkliga ledarna, men då slipper han i alla fall att bli påverkad av "särintressen".

Det aktiva kyrkofolket utgör åtskilliga hundra tusen personer. En lika viktig del av Sverige som "sjuksköterskorna".

Efter ett långt blogguppehåll är det nu dags att bli lite aktiv igen.

Jag har ägnat ett par arbetsdagar åt att förstå varför kristdemokraterna, i alla fall de dominerande på riksnivå, till varje pris vill undvika att riksdagsledamoten Lennart Sacrédeus blir EU-parlamentariker.

Det visade sig ju ganska snabbt att ingen trodde på de officiella förklaringarna, om yngre kandidater och förnyelse och sån't. Då uppstår, som alltid, en massa spekulationer.

Jag har redovisat resultatet av min undersökning i ett par artiklar i dagens tidning.

Det här betyder förstås inte att allt är sagt i denna fråga, eller att alla aspekter och nyanser kommit fram.

Och även om jag nu har en tydligare bild av motsättningarna inom partiet, finns många frågor kvar. Även rent principiella. Jag har förstått att Sacrédeus gått sin egen väg så i den milda grad att han retat gallfeber på sina partivänner. Och visst inser man att en organisation behöver en viss grad av lojalitet. En enskild politiker vårdar inte bara sin egen roll och utan också sitt partis varumärke. Men hur anpassad ska en politiker vara? Det finns ju också politiker som är så utslätade att de kunde bytas ut mot robotar.

Svaret på var gränsen går kan ju bara det egna partiet svara på.

Det är också en fråga om hur en politiker är bångstyrig, med vilka motiv och utifrån vilken plattform. Den person som i flera sammanhang blivit "motvikt" till Sacrédeus, nämligen Anders Wijkman, är väl knappast så partibunden alla gånger. Om man talar om att vårda varumärken, så är det väl i hans fall rätt mycket varumärket "Anders Wijkman" och i kanske någon grad också varumärket kd.

I hans fall tycker partiet (och vi pratar då om de dominerande på riksnivå) att varumärket kd stärks av varumärket Wijkman. I fallet Sacrédeus däremot så skadas det.

Uppdaterad 10 jan: Enligt TT (refererad bl a i SvD:s pappersupplaga) har fyra distrikt tagit ställning för att lyfta in Sacrédeus på EU-listan: Stockholms stad, Östergötland, Blekinge och Norrbotten.