Bostadsminister Mats Odell vill pröva möjligheten att boende i miljonprogrammen får köpa sina lägenheter.

Det sa han vid en presskonferens under kd-rikstinget i morse.

Odell ska leda en av de åtta arbetsgrupper som ska hitta nya valfrågor att lansera till 2010.

Jag vet inte alls om förslaget kommer att bli verklighet och om det kommer att fungera. Det finns säkert att en massa invändningar. Vem skulle köpa en lägenhet i ett nerslitet miljonprogramhus?

Men eftersom jag själv bott 20 år i Fittja, söder om Stockholm, så har jag sett segregationen på nära håll och känner viss sympati för alla försök att bryta den.

Ett av det tråkiga med det området, i alla fall på den tiden, var att i hela norra Botkyrka - ungefär 20 000 invånare - var det i princip stopp för att bygga friliggande hus.

Så alla som ville bo i egen villa flyttade till andra kommundelar, Tumba, Tullinge med flera.

Att medvetet tömma en kommundel på dem som tjänade över medelinkomsten, till allra största delen "gammelsvenskar" var inget smart drag.

Rose-Mari Frebran är den som just nu leder förhandlingarna på kd:s riksting. Och när hon för en stund sedan konstaterade att det förslag man skulle besluta om kommer att ta minst till klockan 22 att rösta om, så kunde man ana en viss förhoppning i rösten att ombuden skulle skjuta upp frågan till i morgon bitti.

Man kan nämligen utgå från att hon gärna vill se fotboll, ordförande som hon är i Örebros fotbolls-stolthet, ÖSK.

Så därför ska man nu rösta: Fotboll eller natt-mangling?

Fotbollsvännernaförlorade, med mycket knapp marginal!

"Vi behandlar nu en av vårt partis portalfrågor", sa just Levi Eckeskog i talarstolen.

Vad de pratar om är alltså partistyrelsens förslag beträffande barns och ungdomars uppväxtvillkor. Oberoende av vilket parti det gäller så kan man väl hålla med om att det är - eller borde vara - en portalfråga för oss alla.

De flesta talare lovordar förslaget, men vill göra små justeringar. Nu ska det strax röstas om detta och då blir det väl en massa yrkandena att ta ställning till.

En sak jag sitter och funderar på - som inte har med ämnet att göra: Jag saknar en del "profiler" här. Det är kanske inte närvaroplikt för alla riksdagsledamöter till exempel, men flera namnkunniga har jag inte sett till.Alf Svensson till exempel. Och Lennart Sacrédeus.

Nu är det snart avspark. Men ombuden sitter troget kvar, liksom vi fyra journalister på pressläktaren.

Nja, det där med fotbollen var kanske lite felprofeterat.

Det är just ni tio talare på talarlistan och de ska prata fort om de hinner klar till 20.30.

Nyligen förlängdes debattiden. "Är fotboll viktigare än våra barn" undrades det och ett sådant argument går inte att säga emot i det här partiet.

I pingströrelsens Nyhemstält nyligen anpassade man sig helt till fotbollens sändningstider.

Slutsats: Pingstvänner är mer "fotbollsfrälsta" än kristdemokrater.

Mitt i debatten om barn och ungdomras villkor nyss sa Christina Doctare:

"För övrigt anser jag att Kartago bör förstöras - alltså FRA-lagen!"

Högljudda applåder följde.

Hm, partiet är kanske inte så FRA-vänligt som partiledaren tror.

Jag sitter i Norrköping, på riksting med kristdemokraterna.

Jag har varit här sedan lunch och varit fullt upptagen med att samla material och skriva något till morgondagens papperstidning.

Här är det inte så hett. Jag har inte lyckats hitta någon tydlig fråga där man väntar sig konfrontation. Det kommer nog att bli lite debatt om jämställdhet i morgon. Om det skriver jag i fredagstidningen

Just nu handlar det om barn och ungdomars uppväxt. Jag ska lyssna lite på det.

Annars verkar alla förbereda sig för fotbollsmatchen om en timme.

Då kommer det garanterat att vara tomt här...

Kristdemokratiska riksdagsmannen Ingvar Svensson gör en intressant notering i sin blogg.

Han är kritisk till att alliansen vek sig kring FRA-beslutet. Och han undrar om det är så det ska fungera. "Är det så vi ska agera i fortsättningen i alliansen för att små grupper ska få sin vilja igenom?" undrar han, märkbart irriterad över "svajiga alliansledamöter" som ägnar sig åt utpressning.

Och han ställer frågan om vissa ledamöter ska tillåtas ha ömmare samveten än andra.

Frågan är intressant med tanke på den omröstning om äktenskapslag som är aviserad till hösten. Hur ska Fredrik Federley med flera nu övertyga de kd-are som hänvisar till sina ömma samveten i den frågan?

Det här senare, om äktenskapet alltså, är mina egna funderingar. Ingvar Svensson vill inte ha utpressning i den frågan heller, han vill ha en enig allians: "Att skapa en situation där vissa riksdagsledamöter tillåtts ha ömmare samveten än andra är inte hållbart för en sammanhållen koalition", skriver han.

Hans blogg är för övrigt, tror jag, den långsammast uppdaterade i Politik-Sverige. Inlägget före det som jag här refererar är skrivet den 19 augusti 2007! Ändå envisas jag då och då med att gå in och se om han har samlat sig till några tankar. Ingvar Svensson är nämligen en av personerna som varit med om att omskapa kd till det parti vi ser idag.

Om det partiet ser likadant ut om några år är jag mer tveksam till. Jag har en känsla av att många kd-gräsrötter just nu är lite vilsna. I slutet av den här veckan samlas kristdemokraterna till riksting i Norrköping. Det ska bli intressant att se hur ombuden ser på det egna partiets identitet

Jag håller på med en artikelserie som ska publiceras senare i sommar och är därför inte på heltid engagerad i den politiska bevakningen. Men det har varit ett nöje att följa vår egen bevakning av FRA-lagen. Mina unga kollegor Emanuel Karlsten och Therésia Erneborg har gjort ett fantastiskt bra jobb. Dagen har, tack vare deras insatser, periodvis slagit övriga riksmedia på fingrarna i den här frågan. Med tanke på de betydligt mindre resurser vi har är det en prestation.

I sakfrågan, FRA:s avlyssning, är man bara häpen. Det här är alliansregeringens största prestigeförlust hittills. Misstagen ligger på flera plan:

Dålig koll på den allmänna opinionen. Jag vet inte om bloggosfärens massiva kritik är helt representativ för svenskarna. Men poängen är, att det kan inte regeringen veta heller. Men den borde ha tagit reda på det.

Kraftlös hantering av ärendet sedan förra årets bordläggning. Det är en kritik som drabbar både riksdagen och regeringen. Det ser ut som att man resonerat så här: "Vi låter frågan vila ett år så har alla kritiker vant sig vid tanken och då kan vi rösta igenom samma förslag".

Snabbehandlingen i går är unik, och beklaglig. Att så snabbt arbeta om ett liggande lagförslag, som dessutom är av så avgörande betydelse kan aldrig vara bra. I vanliga fall brukar vi beklaga oss över att jurister och experter är så noggranna och omständliga. Men här skulle man vilja ha haft mer tid för kritisk bearbetning av förslaget.

Vad affären betyder för politikerförtroendet i allmänhet är kanske för tidigt att säga. Jag skulle inte satsa några pengar på att det har ökat i alla fall.

Som ni kanske läst hos blogg-kollegorna Urban Thoms och Anders Gustafsson, samt på nyhetsplats, har jag fått en fin utmärkelse, Olof Djurfeldts stipendium för journalister.

Tack för all uppmärksamhet och vackra ord, kära kollegor, tack till alla som gratulerade personligen på Nyhemsveckan i går, där jag var för att motta stipendiet, och ett stort TACK till Olof Djurfeldt och övriga i juryn för förtroendet!

Jag kan naturligtvis komma på en massa personer som jag tycker är värda denna utmärkelse. Och så känner man lite så där "oj, då nu måste man skärpa sig extra, nu blir väl ens arbete ännu mer granskat". Men jag blev förstås i första hand väldigt glad och uppmuntrad. Vad jag ska göra med pengarna, 10 000 kronor som ska anvbändas till "yrkesmässig förkovran", har jag inte bestämt. EU som institution är fortfarande ganska outforskat för mig, som för många andra svenskar. Och det finns andra Europafrågor som jag är nyfiken på, religionens roll i politiken till exempel

Riksdagsledamoten Gunnar Andrén (fp) har en poäng kring FRA-debatten på sin blogg.

Han är lojal mot partiledningen och tänker rösta ja, men han är kritisk mot förslaget. Dock reagerar han mot en beskrivning i Expressen. Gunnar Andrén skriver: "Enligt Expressens (lib) reporter David Bass kuppas FRA-lagen igenom samtidigt som han meddelar att lagen påbörjades 2005, skrevs 2006, bordlades i riksdagen våren 2007 och nu blir föremål för riksdagens prövning. Världens längsta kupp - tre år?"

Gunnar Andrén har en poäng. Det faktum att vi i media vaknat sent i den här frågan kan knappast riksdagsledamöterna beskyllas för. De är nog rätta förvånade över den plötsliga uppståndelsen.

Men enligt Gunnar Andrén är det många inom fp som tycker att förslaget är dåligt. Till Medievärlden säger han:

"Vi är många som har knorrat här, jag ser inga större skillnader i gruppen, så det är fel som det framställs i media att det bara skulle vara Birgitta Ohlson som är kritisk till förslaget. Vi har nått ett beslut som 28 liberaler tycker är tolerabelt, men inte mer."

Spänningen stiger inför en omröstning i riksdagen på onsdag morgon, den om Sverige ska tillåta FRA att avlyssna oss alla. Kollegan Emanuel Karlsten har skrivit utförligt om detta, både i nyhetsform och i sin blogg.

Som Emanuel konstaterar har det fram till nu varit bloggvärlden som drivit frågan. En viss uppmärksamhet har riktats mot ett antal unga liberala politiker i olika partier med hög profil.

Thomas Gür skriver en ledarkrönika i SvD om detta i dag.

Jag tror inte Fredrick Federley med flera pallar trycket att stå emot sin riksdagsgrupp på onsdag. Det grupptrycket är inte att leka med.

Vid sidan om att sakfrågan är allvarlig i sig har det här satt fingret på en annan fråga: Behöver vi verkligen 349 riksdagsledamöter? När de nu ändå agerar i grupp.

Jämfört med många andra länder har vi ett ovanligt stort parlament.

Vi hade en gång i tiden två kammare, första och andra. När de slogs ihop fanns det risk att många politiker skulle bli utan jobb. Det påverkade antalet ledamöter. Men nu kanske det är dags att rationalisera verksamheten.

Riksrevisionen klagade häromdagen på att staten inte skulle klara av en riktig krissituation. Visserligen har förtroendet för Riksrevisionens larmrapporter fått sig en knäck efter deras "avslöjande" kring ineffektiv biståndspolitik, det finns en klar risk för en "Vargen kommer"-effekt.

Å andra sidan kan man säga att det påståendet, alltså att staten kanske skulle stå handfallen inför en riktig kris, är nog vad var och en av oss också kan misstänka.

I går fick vi ett exempel på att stora delar av Sverige kan slås ut av ett enkelt elfel. Märkligt nog tycks det inte ha orsakat särskilt stor uppmärksamhet. Jag har bara sett någon notis på TT, förutom idg.se

Hela Com Hems verksamhets slogs ut under några timmar. Jag som har både bredband och vanlig telefon via företaget kunde inte ens få reda på vad som var fel. För när jag via mobilen ringde Com Hems kundservice fick jag beskedet "Du har slagit ett felaktigt nummer".

Gissa om jag blev irriterad - om de åtminstone kunde se till att få ett korrekt felmeddelande.

När jag ringde sonen och bad honom kolla Com Hems hemsida hörde jag ett "oj då - här har de problem". Han berättade att allt som stod på comhem.se var "Portalen stängd för uppdatering".

En stor del av Sveriges telefoni och internet utslaget under några timmar. Jag undrar hur den nybildade krisberedskapsmyndigheten tacklar det? Man får hoppas att de kallar till sig Com Hems vd och ber honom förklara sig.

Medan jag väntade på att få tillbaka uppkopplingen med omvärlden gick jag och hämtade posten - den vanliga snigelposten alltså. Där fanns en broschyr från Com Hem. "Grattis - du bor i Com Hem-hus!"

Jo, jag tackar.

Det har varit klent med bloggandet ett tag. Orsaken är främst att jag varit bortkopplad från mitt vanliga bevakningsområde, politiken, för ett annat projekt. Och så förblir det några veckor till. Men några "inhopp" i mitt vanliga jobb gör jag. Om ett par veckor är jag till exempel på kristdemokraterna riksting i Norrköping. Om tekniken och inspirationen fungerar blir det säkert några direktnoteringar därifrån, i denna kanal.

För att kompensera de senaste veckorna kommer det ett par bloggposter extra i dag.

Det är lätt att hamna på två stolar, även för politiker och "politiska tjänstemän". Det kunde jag konstatera när jag besökte tre frikyrkors gemensamma årskonferens, Göteborgsmötet, i helgen.

Missionskyrkans del av förhandlingarna leddes av kyrkokonferensens ordförande Anders Andersson. Han och kyrkostyrelsen ordförande Ulf Hållmarker undertecknade ett uttalande som samfundet tog när det gäller papperslösa. Missionskyrkan anser att samhället borde erbjuda dem sjukhusvård på samma villkor som andra.

Kritiken riktas bland annat till landstingspolitiker runt om i Sverige. Och man skulle kunna säga att den till exempel riktas till den nyss nämnde Anders Andersson, kristdemokrat, landstingsråd i Kalmar och tung politiker i styrelsen för Sveriges Kommuner och Landsting. Och till Ulf Hållmarker, som är landstingsdirektör i Dalarna.

Fredrik Reinfeldt hade roligt i går kväll (söndag). På en pressträff i eftermiddags sa han att han blev glad när han tittade på Agenda, där det handlade om ett eventuellt samlat röd-grönt regeringsalternativ.

Förr i tiden sa borgarna att man ville regera ihop men att det är väljarna som på valdagen bestämmer hur starka de olika partierna är - och därmed hur regeringspolitiken ser ut. Då hävdade socialdemokraterna alltid att "så kan man inte säga".

Nu är det ombytta roller. Nu är det s-v-mp som säger att valdagen får avgöra vilken politik det blir, om oppositionen vinner.

Statsministern var tydligt förtjust över att hans motståndare nu, enligt honom, gör om samma misstag som de borgerliga gjorde under flera decennier.

För övrigt tyckte han att det var för tidigt att peka ut den viktigaste frågan i valrörelsen 2010, mer än att det kommer att bli något som handlar om människors konkreta vardagsverklighet.

Kanske det kan bli "mer personal inom vården"? Det är nämligen ett återkommande tema i de synpunkter som kommit fram under moderaternas interna samråd, det som ska förnya partiets politik, där sjukvården får stort utrymme.

Den som är nyfiken på en sammanfattning av samrådet hittar det här.

Undrar vad Mona Sahlin gör i dag? Det måste vara något väldigt viktigt, eftersom hon inte är tillgänglig för fem minuters telefonintervju.

I går meddelade partiet att Mona Sahlin rycker in för att förstärka kyrkopolitiken. Det väcker ju en del intressanta frågor, att partiledaren profilerar sig i denna fråga.

Men när min kollega Therésia Erneborg försökte nå henne var det tji. "Inte tid i dag" var beskedet från pressekreteraren. Nähä, varför skickar man ut ett pressmeddelande då?

Oppositionsledaren verkar ha mycket att göra. Så upptagna brukar inte ens ministrarna vara. Jag har inte fört statistik på detta, men i nio fall av tio skulle jag säga att de ringer tillbaka under dagen för att ge en kommentar.

De socialdemokratiska partistrategerna borde kanske se över sina prioriteringar.

Nu måste jag säga ifrån på skarpen. Jag är utsatt för mobbning.

Bakgrunden är den här: Jag har ofta min lilla pocketkamera med mig på presskonferenser, seminarier och andra politiska sammanhang som jag besöker. Bara som reserv.

När vi inte råkar ha någon fotograf från tidningen - vilket är de allra flesta tillfällena för vi är en tidning med begränsade resurser ­ - händer det att jag tar en och annan bild. Då och då lyckas också bilden passera bildredaktörens stränga granskning och bli publicerad.

Men för detta får man utstå spott och spe.

För ett tag sedan höll riksdagsledamoten Stefan Attefall presskonferens. Medan han stod och väntade på att få starta tog jag några bilder. "Men när ska de köpa en riktig kamera till dig, Hasse?" undrade han.

Och så i dag, när jag plåtade Göran Hägglund på tårtkalas på Drottninggatan - och då var de några riktiga fotografer på plats också -  fick han syn på min kamera och brast ut i skratt.

"Vad är det där för en kamera?" utbrast han.

Mobbning på hög nivå, alltså.

Jag fick tillbaka en utlånad bok i förra veckan från en god vän. Bläddrade lite i den, intervjuboken med Göran Persson som bygger på TV-dokumentären av Erik Fichtelius. I kapitel 4 finns några intressanta noteringar när man funderar kring blockpolitiken och att det ibland är lättare för vänsterblocket att föreslå "höger"-förslag, och tvärtom.

Där hävdar Göran Persson att han egentligen ville kombinera maxtaxan med omfattande förvärvsavdrag i inkomstbeskattningen. Låter som alliansens jobbavdrag. Han ville också reformera socialförsäkringssystemet för att få ned de höga sjukskrivningstalen, dock framgår det inte på vilket sätt.

"Han ville gå mycket längre i en stor skattereform, och under samtalen med näringslivet var han inledningsvis beredd att i ett stort dramatiskt hugg avskaffa arvs-, gåvo- och förmögenhetsskatterna, men av detta blev det inte mycket. Inte heller fastighetsskatten lyckades han reformera, trots idéer och vilja genom åren", skriver Fichtelius.

Så egentligen borde Göran Persson vara ganska nöjd med dagens regering, eller?

En gång i tiden stod moderata samlingspartiet - och dess föregångare högerpartiet - för värnandet om tre samhällsinstitutioner: Kungen, kyrkan och försvaret.

Det är förstås länge sedan, och jag lägger inga värderingar i att partiet utvecklats från ett konservativt till ett liberalt sådant. Men det är lite intressant att notera. Längst höll man ut i försvaret av försvaret.

Den senaste bantningen av försvaret är intressant ur en annan aspekt: Det är lättare för högerregeringar att införa "vänsteråtgärder", och tvärtom.

Merit Wager skriver ofta intressanta nyheter på sin blogg. I går skrev hon om ett möte som Birgitta Elfström (jurist, Mellanösternexpert och tidigare anställd vid Migrationsverket) haft med ett par tjänstemän på verket. Mötet handlade om statslösa personers rättsliga situation och deras chanser att få asyl i Sverige. Birgitta Elfström anser att Migrationsverkets personal saknar kunskap på det här området och hon skriver själv på Merit Wagers blogg om mötet.

De två tjänstemännen berättade bland annat att om att det före sommaren ska komma vägledande beslut om asylsökande till Gaza,

Birgitta Elfström kommenterar: "Inte kan väl verket utvisa en person till Gaza, ett område som styrs av en organisation som av EU är stämplad som en terroristorganisation?". Men verkets representanter framförde att Hamas är folkvalda, universiteten fungerar, att det finns sociala instanser, att pass utfärdas i Gaza och att det inte händer en person något om han inte utgör ett hot.

Men Birgitta Elfström uppmanade dem ändå att tänka sig för: "För det kan väl aldrig vara möjligt att Sverige anser att en person helt skall behöva förlita sig på en terroristorganisation då det gäller kontakter med polis, domstol och vid andra grundläggande sociala behov..."

Jag var på en träff vid lunch i dag med alliansens partisekreterare.

Per Schlingmann (m) inledde, föga pedagogiskt, med att säga att om vi hoppats på feta nyheter så skulle vi bli besvikna. De hade mest ett behov av att prata om läget, så här mitt emellan valen.

Men vi fick besked om hur alliansen skulle agera om sverigedemokraterna kommer in i riksdagen, i någon slags "tungan på vågen"-roll. Huvudalternativet var att sitta kvar som minoritetsregering och försöka få stöd av oppositionen, i enskilda frågor. Så fungerar det i en del kommuner. Effekten är egentligen bara att reformtakten blir lägre, menade Schlingmann.

En fråga som kom upp var hur de skulle klara av att övertyga väljarna om hur bra allianspolitiken är när de har en före detta partiledare (alltså Alf Svensson) som kallar delar av regeringens politik för "hjärtlös" (för besparingarna på gamla och sjuka).

Det blev lite hummande till svar som väl egentligen kan sammanfattas i att Alf Svensson är i samma kategori som väljare som inte förstått hur rättvis allianspolitiken egentligen är. Lennart Sjögren (kd) menade att det kunde ta ett tag innan det gick in även för politiker.

Det närmaste en alliansbassning man kan komma, kändes det som.

På väg därifrån promenerade jag genom Gamla Stan och gick förbi Kristian Luuk och ett filmteam. När jag kommit 50 meter bort gastade Luuk "Hallå!" med en hög röst, så att det ekade mellan gränderna. Eftersom det i stort sett bara var jag på gatan var jag tvungen att vända mig om. Men det gällde visst inte mig utan var någon del av inspelningen.

Jag motstod frestelsen vända om och gå tillbaka och fråga: "Ja?"

Låt de gamla seriefigurerna "Spara och Slösa" komma till heders igen! Och tvinga bankerna att ta emot barnens pengar ur spargrisen!

Ungefär så tycker en socialdemokratisk riksdagsman. I en fråga till Mats Odell kräver han att ministern tar itu med bankerna. Det är viktigt att få barn och unga att spara i spargrisar, tycker Raimo Pärssinen.

Här är hela hans fråga till ministern:

I veckan diskuterades i SVT Debatt om journalisterna undanhåller läsare/lyssnare/tittare fakta om invandringens baksidor. Den ena sidan i debatten, företrädd av bland andra journalistförbundets ordförande, hävdade att påståendet är grundlöst. Det finns inga bevis för att medierna skulle undanhålla sådana fakta. Den andra sidan ser en konspiration där journalistkåren i en slags symbios med makten förtiger avigsidorna med "det mångkulturella projektet" (om vi nu ska använda sverigedemokraternas språkbruk).

Båda sidorna har fel.

I dag tror jag nog att de flesta medier skriver så uppriktigt man förmår om invandring, asylfrågor, etc. Men det har tidigare funnits en oro bland journalister att beskriva negativa effekter av invandring, av rädsla för att spä på fördomar. Och det är en något försenad reaktion på det beteendet som vi ser.

Problemet är snarare att majoriteten av inflytelserika journalister lever i ett socialt skikt som fjärmar dem från delar av verkligheten (= vardagen för invandrare och svenskar som bor i förortsområden). Det här tror jag läsarna/lyssnarna/tittarna märker, och det gör att de inte fullt ut känner igen sig i den värld medierna beskriver. De kan inte identifiera sig med den världsbild som medierna förmedlar.

Jag tänkte på det när jag letade bland några medier för att se om någon uppmärksammade den stora Jesusmanifestationen i Stockholm i dag. Inte ett ord har jag hittat. Mellan 12 000 och 15  000 kristna var i rörelse i huvudstaden.

Men det här är också en del av verkligheten som ligger långt bort från många journalisters. Man kan visserligen hävda på nyhetsredaktionerna att det inte är något nyhetsvärde i att en massa kristna går ut på stan. Det händer ju liksom inget.

Nej, det är inte heller något större nyhetsvärde i att kungen fyllde år den 30 april i år, det gjorde han förra året också på samma datum. Men tv var där och filmade ändå, utan att något egentligen hade hänt.

Det finns massor av intressanta uppslag kring Jesusmanifestationen för en normal journalistisk bevakning. Varför gör ni det här? Känner ni er bortglömda? Vad vill ni säga? Varför är det så viktigt att marschera genom Stockholm?

Det är ju ingen pseudohändelse, som kungens födelsedag är. Det är ju något som händer på riktigt.

Genom att medierna under flera decennier närmat sig flykting- och invandrarfrågan med silkesvantar, har det skapats ett misstroende bland många läsare/lyssnare/tittare. Kanske till och med ett förakt.

Det är samma reaktion som medierna skapar hos många kristna. De beskriver inte deras verklighet. En stor del av svenskarna känner inte igen sig i den verklighetsbild som förmedlas. Vilket skapar ett misstroende.

Det här är egentligen inte de kristnas bekymmer. Det är mediernas bekymmer. Eller borde vara det i alla fall.

 PS. Uppdaterad söndag morgon: Jag ser att min gamla tidning SvD  har ett litet reportage i papperstidningen från Kungsträdgården. Poäng för det. (Och Tv4 lär ha haft ett inslag. Det missade jag, trots att jag är en flitig nyhetskonsument)

Ds

Statsvetaren Ulf Bjereld bloggar om begreppet "fri". Det är bland annat föranlett av att han under socialdemokraternas rådslagsarbete haft samtal i värderingsfrågor med förre statsministern och s-ledaren Ingvar Carlsson:  "Som en krumelur i sammanhanget kom frågan om termen "friskola" på bordet. Makten över ordet är onekligen en bra bit på vägen mot makten över tanken. Ordet "fri" har alltid en positiv klang - vem vill inte vara fri?! Men varför säger vi då fri-skolor när vi inte säger "fri-sjukhus" utan i stället privatsjukhus?"

Bjereld avslutar med att lova att han ska testa att bara om privatskolor, i stället för friskolor.

Jag hoppas att han inte utökar testet till att omfatta andra sektorer. Tänk om man skulle börja kalla frikyrkor för privatkyrkor?

Fast i del andra sammanhang kanske man hamnar rätt: Att säga privattid i stället för fritid låter inte helt fel.

Jag läser att Skånska Dagbladet och Aftonbladet har tryckt en tidning tillsammans, på prov.

Hur den ser ut får man dock inte veta.

Skånskan och Svenskan (med samma ägare som Aftonbladet) är de två tidningar som förlorar på när presstödet görs om. De tappar 50 miljoner var per år.

Jag vet inte om provtidningen har något med presstödet att göra, men kanske är det ett sätt att möta förändringarna.

Jag tror allt mindre på att presstödet kommer att överleva. Förklaringen är enkel: ifrågasättandet kommer att bli en självuppfyllande profetia.

Hur kommer företagsledningarna i de tidningar som fortfarande har kvar presstödet att tänka? (Det gäller tidningar som får allt från några miljoner upp till de cirka 15 miljoner som Dagen och några till tidningar får.) Jo, de kommer förstås att börja planera för att klara sig utan pengarna. Och när de väl har lyckats kommer politikerna att säga "ja, nu klarar ni er utan stöd, då kan vi dra in det".

Jag bevakade riksdagsdebatten om könsneutralt äktenskap i dag. Förhoppningarna var stora från oppositionen att man skulle lyckas få med sig några av de mest högljudda bland alliansens förespråkare för en ny lag. men de fick tji.

Med röstsiffrorna 139 mot 134.

Den ena efter den andra av de borgerliga politiker som hårdast drivit kraven på äktenskap för homosexuella gick upp i talarstolen och bedyrade att man litade på statsministerns löfte om ett regeringsförslag senare i höst. Därmed stod det klart att oppositionen inte skulle lyckas få över någon på sin sida. socialdemokrater, vänsterpartister och miljöpartister hade hoppats att minst fyra ledamöter skulle rösta med dem

Det var lite intressant att från läktaren att se vilka som fanns med i kammaren.

Normalt är det bara de närmast berörda, det vill säga några av de riksdagsmän som sitter i det utskott som avgjort frågan (i det här fallet civilutskottet). men Mona Sahlin satt med under en stor del av debatten, och s-politikerna stämde av då och då med henne. (ja, de kan ju ha pratat om andra saker också, det hörs ju inte upp till pressläktaren vad de säger, men jag tvivlar på det).

Miljöpartiets språkrör Peter Eriksson fanns med en stund i början, liksom vänsterpartiets toppfigur Alice Åström.

Men när det stod klart att det inte skulle bli något "historiskt beslut" och skämmigt nederlag för regeringssidan, så droppade de av.

Yvonne Andersson var ensam kristdemokrat, men hade sällskap i kammaren av kd-gruppledaren Stefan Attefall under debatten.

Men i själva debatten deltog ingen av "höjdarna".