Tomatplantorna växer så det knakar, plantorna är redan två meter höga och frukterna börjar redan bli röda. Vi har ett stort uterum som fungerar som växthus och vardagsrum på sommaren - där tillbringar vi de flesta timmarna i vaket tillstånd när vi är hemma. Det är där jag sitter och skriver just nu, mitt i grönskan.
Hur ska jag tolka denna givmildhet, som växtligheten bjuder mig på? Som intresserad av natur och odling så har jag förstås uppfattningen att det beror på att växterna har en optimal miljö, med ekologisk näringstillförsel och rätt temperatur på det vatten som de får tillgång till. Skulle jag vara troende skulle jag säkert också uppfatta det som en Guds gåva. Kanske som svar på en bön.
Jag förvånas ofta över att kristna - och andra - så ofta ber om en massa saker. Stort och smått. Solidariskt och egoistiskt. Jag har alltid reagerat mot det där. Om man nu tror på Gud så kan man väl låta honom vara ifred för en massa småttigheter...
Själv har jag, under mitt liv, mycket sällan, nästan aldrig, bett en högre makt om något. Däremot har det hänt att jag har tackat - sådär spontant har jag sänt ett tack när jag av oklara skäl saktat av bilens fart hundra meter före det att en älg sprungit ut på vägen, eller när jag av någon oklar anledning vänt innan jag gått in i ett område där jag tidigare ofta varit - dagen efter har jag kunnat jag läsa att där varit massaker.
Men det finns ju samtidigt tusentals händelser, där jag saktat in eller vänt om eller något annat, som inte räddat mig från någonting.
Man tolkar saker utifrån sin egen världsbild. När man far dog så kunde jag förstås ha uppfattat det som hände som att Gud finns. Så här var det:
Min far hade varit sängliggande i ganska många år, han hade alltmer ont och denna natt hade han förfärligt ont och bad mig om en spruta för att få avsluta livet. Jag ringde till vårdjouren och det kom två sjuksköterskor som gav honom en smärtstillande spruta. Min far var euforisk, lycklig, han var övertygad om att jag ordnat så att han fått en spruta för att få dö. Det var nästan den enda gången han i livet tackade mig för något. Jag upplyste honom inte om att det "bara" var en smärstillande spruta.
Hur som helst: Han dog den natten, och just i dödsögonblicket lyfte han armarna och tittade upp mot taket med ett stort leende. Hade jag varit troende hade jag förstås tolkat detta som att han sett ljuset från himlen eller något sådant. Nu visste jag att man ofta drabbas av syrebrist i hjärnan innan man dör, och därmed får en euforisk känsla. (Ni kanske har läst om "strypsex" - eller själva upplevt det? - som skall ge samma fantastiska upplevelse när syrebist uppstår).
Det är inte så ovanligt att man ser det man vill se, eller att man ser det man blivit lärd att se. Inom vetenskapen, religionen och vardagslivet är detta förskräckligt vanlig.
Du har säkert sett bilder som innehållit "dolda bilder". När man tittar på en teckning så ser man mycket tydligt att den föreställer en granskog, men man upptäcker efter en stund att bilden i själva verket förestället en kvinna med ett barn.
Så fungerar det inte vetenskapen. Ett av alla exempel på detta är hur forskare uppfattat djurs beteende. Allt man ser förstärker den uppfattning man har om djuret, t ex babianen. Sedan kommer en amatör inom branschen för att registrera beteendet, utan att veta vad som förväntas att hon skall se, och upptäcker ett helt annat beteende än det förväntade. Plötsligt ser hon hur social kompegtens inom flocken är viktigare än våld för att vinna framgång, hon ser att flocken samspelar och kommunicerar.
På detta sätt - ofta med hjälp av amatörer som varit befriade från färdiga föreställningar - har skiften skett i forskning.
Man ser det man vill se, man tolkar händelser så att det förstärker den egna världsbilden. Det sker också inom politiken, där partiernas ideologer gärna tolkar händelser utifrån sin egen världsbild. Eller rättare sagt: man söker, kanske omedvetet, förklaringar som passar in ens egen världsbild.
Mycket riktigt tolkar troende gärna en halo på himlen - ett inte allför ovanligt fenomen, jag har jobbat på en väderstation under många år så jag vet... - just när Livets Ord baxar upp ett högt kors. Att fotografen råkat stå, eller sökt sig, till exakt rätt position för att få en bra bild uppfattar jag som slump eller proffsigt agerande - andra som Guds verk kan jag tro. Hade det skett i Indien hade det säkert varit någon annan Guds verk. Och för newagaren, som tror på kraften i stenar, hade det säkert varit stenens förtjänst. Och, ska sanningen fram, så brukar nog inte fotografen kika upp på himlen alla de gånger halon uppträder... Jag såg dem i alla fall mycket oftare när jag jobbade på väderstation, än jag gjort både före och efter...
Som icke-troende skall man vara ödmjuk, mer ödmjuk än de flesta troende är. Vi tillhör en minoritet, och bör akta oss noga för att uppfatta oss som eliten som fattar bättre än alla andra. Men jag tycker att det är viktigt att alltid - vad man än ägnar sig åt - se på saker med utanförperspektiv, det vill säga se på saker också som om man vore någon annan än den man är, på någon annan plats än där man är, i någon annan kulturkets än där man är. Jag är medveten om att jag är uppfödd i, och lever i, en kultur som präglas av naturvetenskapliga förklaringar - men också att den nya vetenskapen i sig är vad den gamla vetenskapen skulle kalla för övernaturligt.
Nej, nu suckar Lena för att jag ägnar mig åt sommarbloggen när jag borde ägna mig åt frukosten. Vi hörs - tre inlägg kvar, sedan tar någon annan över. Som kan lägga tillrätta det jag ägnat mig åt här en hel vecka...:-)
