Bland vallmo och hotande gruvor

Dagen har förflutit. Har jobbat en del med Föreningen Rädda Tisnaren. Tisnaren är en sjö, ja, du ser en vy på bilden, tagen från vårt hus. Ett australiensiskt bolag leter efter kopppar och nickel, för att starta en gruva. Som självfallet hotar sjön... Ni ser den i bakgrunden.

Vi lever i en märklig tid. Människan är inte så smart som hon tror. Vi lever kvar i såväl stenålderns som järnåldern och bronsåldern... Vi använder mer sten än på stenåldern, mer järn än på järnåldern och mer brons än på bronsåldern. Dessutom tycks livet gå ut på att konsumera. Själv är jag utshoppad - avskyr reklam, köptempel och det ständiga kravet på atgt konsumera mer.

En envis bofink sjunger i skogskanten. När den inte sjunger släcker den sin törst genom att dricka ur några vattendroppar vid vår lilla fontän. Det är lustigt att tänka sig att den där droppen har tidigare druckits av människor. Den består av molekyler som funnits på vår gemensamma jord, i vårt gemensamma kosmos, i eviga tider.

Vattnet jag dricker har druckits av andra. Luften jag andas har andats av andra.Vetskapen om detta är på något sätt grunden för min världsbild. Så sammanvävt. När solen kommer fram efter regnskuren så känns det nästan heligt när daggen glittrar. De glittrande vattenmolekylerna dunstar så småningom och fortsätter sin väg i det eviga kretsloppet, de hamnar i oceanerna och tvingas ner i jordens inre och vänder tillbaka som det gjort under varje årmiljard.

Det är så där jag ser på naturen, och livet. Det räcker inte med att se att det är vackert. Det blir så mycket mer förunderligt när man förstår de där sanslösa sammanhangen. Som t ex vattnets kretslopp. Våra kroppar består till största delen av vatten. Vatten som tidigare byggt upp andra kroppar. När jag dricker vattnet till middagen är det troligt att någon av alla dessa miljoners vattenmolekyler funnits i Napoleon eller Mahatma Ghandi eller Jesus eller Hitler eller...

Vi har just bjudit in vår nya granne på kaffe och nybakad sockerkaka med saffran. Rabarberna börjar bli trista i landet, och bigaråerna är fortfarande bara kart - så någon paj blir det inte... Vi bor i ett gammalt hus, köpt som kråkslott och varligt renoverat - men en stor trädgård till. Jag älskar knota i trädgården, och att bygga hus och renovera. Är övertygad om att människan mår bättre av att använda både hjärna för teoretiska funderingar och händer för praktiska lösningar, både vänstra och högra hjärnhalvan. Så självfallet har jag snickrat en stund på eftermiddagen, på ett av uthusen.

Under åren som politiker, och språkrör för miljöpartiet, satt jag ofta i förhandlingar med sossar. Då var det skönt att komma hem på kvällen, även om det var sent, ta tag i hammaren och slå i lite spik under utropet: Jäkla Göran! Det lättade...

Sent ikväll blir det att ta en omgång i trädgården, potatislandet, grönsakslandet, rabbatterna. Och än en gång förundras över livets fantastiska gåva! Hur helt otroligt allt hänger ihop, hur fröerna kan växa till gigantiska majsplantor och vallmobyskar, hur nässelvattnet kan ge allt det kväve som växterna behöver, hur ogräset med sin enorma kraft tar strid med min vilja att hålla dem borta från odlingarna... Men ogräset måste bort. Gäster flyttar in i huset några dagar. För imorgon bär det iväg för Lena och mig. Och en fantastisk engelsman...

Gissa på vad? Nej, jag tror inte ni kan gissa rätt hur mycket ni än försöker. Vi hörs imorgon!